02. Mer om kunskap
Hej igen!
Här några tankar om kunskap.
Idealet för kunskap är att den ska kunna överbrygga tid och rum. Nya insikter kan spridas och användas också av någon annan än den som först kom på dem. Kunskapen är immateriell och´mellanmänsklig och kan bära även mellan generationer. Det mesta av det som du och jag tror oss ”veta” är kunskaper från andra som levt före oss, och det mesta inom utbildningen vilar också på gammal kunskap. Även om det görs stor affär av att utbildningen skall vara forskningsanknuten och dra nytta av också de senaste rönen, är likväl merparten av dess innehåll gammalt och i bästa fall väl beprövat.
Utöver de kunskaper som kan formuleras i ord möter vi också allt det gamla som finns manifesterat i infrastrukturen (vägar, järnvägar, broar, vattenförsörjning, elförsörjning,…), i den byggda miljön och i alla våra redskap och saker (bilar, datorer, hammare, köksspisar, tvättmaskiner, dammsugare,…).
Vi brukar inte prata om det här till vardags, men när det någon gång kommer upp till ytan finns det inget kontroversiellt i det: ”alla” vet att det faktiskt är så här. Men går man över till nu levande äldre människors möjligheter att själva lära och att ge nya kunskapsbidrag till andra, kommer det nästan reflexmässigt fram inlindade versioner av ”är det egentligen lönt?!” (underförstått: de ska ju ändå snart dö). Det är då som om man alldeles glömt att en av kunskapens egenskaper är att den kan bära från den ena till den andra.
Själv funderar jag inte så lite på vad som skulle kunna hända om samhället, kulturen och arbetsplatserna kom på den ljusa idén att medvetet och systematiskt försöka dra nytta av den åldrande befolkningen just för den gemensamma kunskapsutvecklingens skull. Vi äldre har ju varit med om så mycket, ”kan” så mycket att om vi bara förädlade våra kunskaper ytterligare ett steg skulle så mycket kunna bli begripligt också för andra. Och det skulle inte ens behöva möta det klassiska motståndet att unga inte ”vill” lära av gamla: vi kan förpacka det väl och lägga det på nätet, så kan de yngre själva få triumfen att hitta det.
Allt gott
Bodil
ett av samhällets många sätt att kunna dra nytta av
Hej Bodil!
Nu kommer tankarna tillbaka , det där om att överföra kunskap till nya generationer.
Vi har ju skrivit om det tidigare och är vi säkert överens om att det är viktigt.
Det har nog aldrig funnits så bra sätt att kunna överföra som det finns nu.
Bl. a. allt som finns tillgängligt på olika vägar i datasamhället.
Nu gäller det (bara) att skapa nyfikenhet hos de yngre.
Jag brukar ta alla tillfällen att föra vidare det jag har lärt mig men ibland känner jag nästan att jag uppfattas som en s. k besserwisser och det är ju inte så roligt, men jag tar den risken.
Samtidigt undrar jag ibland vad som blivit fel i utbildningen.
Har sett flera fall i det jag arbetat med, inom byggnads-arbete, där det t. o. m. senare år varit dödsolyckor på grund av att beprövad kunskap om hållfasthet m. m. inte beaktats utan hus under byggnad rasat.
Det har inte enbart ekonomiska orsaker som det ofta skylls på utan jag tror att den gamla kunskapen som fanns bland den äldre generationen åsidosätts.
De äldre yrkesmännen protesterade när de såg att något gick fel men de yngre litar mera på teoretiska fakta och då kan det gå illa.
Hälsningar en försenad vårdag
Roland
Roland,
När en av världens främsta kognitionsvetare (Edwin Hutchins), som hade gjort otaliga försök att mäta olika delar av människors kognition på laboratorium, gav sig ut på en världsomsegling, noterade han att mycket av det som han observerade då om sin egen och medseglarnas kognition, det hade han ALDRIG kunnat få fatt på i ett laboratorium. Det är något med kunskap-i-sitt-sammanhang som man inte får missa – och sådan fick man liksom på köpet förr då det mesta man lärde sig tog man till sig just i det levda sammanhanget. Erika Schagatay, professor på Mittuniversitetet, som länge studerar vad som fysiologiskt händer i människokroppen under dykning, hör till dem som i nutid märkt effekterna av det levda sammanhanget: hennes forskningsfrågor påverkades när hon inte bara observerade andra utan också själv började dyka. Som en följd av sådana insikter har hon JUST NU 35 studenter med sig uppe i Himalaya där de tillsammans i situationen mäter på sig själv och varandra samtidigt som de i sina egna kroppar upplever hur det känns.
Helheten är aldrig det samma som delarna – se där ytterligare ett skäl till varför metaforen ”livspusslet” är så sjuk: livet är en helhet, dessutom utan ram, och byggs inte av färdiga oflexibla pusselbitar utan under ständig utveckling och anpassning.
Allt gott
Bodil