01. Årsringarna och ansvaret
Hej,
På något sätt har vi hamnat i ett samhälle som inte bara har en marknadsekonomi (vilket kan ha sina fördelar) utan också har blivit till ett marknadssamhälle. Detta inte bara genom att hela socialförsäkringsekonomin hamnat under börsens villkor utan också genom att samhället alltmer hanterar immateriella värden som om de vore varor av köp-och-sälj-karaktär.
Maciej Zarembas nyss avslutade sjukvårdsserie i DN (”Den olönsamma patienten” – läs den!) beskriver vilka effekter detta har fått för vården. För att effektivisera vården som vore den en vara vilken som helst, har man infört system baserade på ”DRG”, DiagnosRelaterade Grupper, med en prislista för varje enskild åtgärd och redovisningar baserade på pinnräkningsmodell. Borta är alltså rutiner och strukturer baserade på medicinska helhetsbedömningar.
Samtidigt med att olika delar av vården blivit till egna kostnadsställen med eget pinnräknande, har huvudpersonen patienten försvunnit bortom synhåll – kvar finns bara hennes enskilda åkommoroch för att åtgärda dessa behöver enskilda enheter ta ut så höga ersättningar som möjligt, allt sett utifrån den enhetens logik och logistik. Helt obefintligt i räknandet blir därmed att den största vinsten för individen och för samhället i dess helhet skulle vara att den berörda får bästa möjliga hjälp att friskna till – både genom vårdinsatserna och genom att dessa sätts in genast och i ett svep så att hon själv får tid över att kunna bidra till att utveckla sin hälsa, det salutogena. Splittrade vårdinsatser med långa tidsintervall emellan gör att det blir sjukdomar och vårdinsatser snarare än hälsan som dominerar livet.
Förskjutningen i samhället mot NPM, ”New Public Management”, med dess grundläggande tro på att kvalitativa insatser alltid vinner på att delas upp och kvantifieras och att det då blir bättre för den berörda, den så kallade ”kunden”, har pågått sedan 1980-talet. Med allt mer förödande konsekvenser, inte bara i Sverige utan också i bland annat Australien, Nya Zeeland, Kanada, Frankrike, Nederländerna, Danmark och Norge. Men när det immateriella alltmer börjar förväxlas med varor, griper korruptionen griper vilt omkring sig. Inte främst den typ av korruption som vi brukar tänka på utifrån mutor och girighet utan en annan, en ännu allvarligare: den som uppkommer när själva företeelserna, verksamheterna, ibland rentav själva livet, korrumperas genom att förknippas med lägre normer än de borde tillskrivas.
Själv har jag med en ständigt ökande sorg och stigande vanmakt sett motsvarigheterna inom universiteten till det som Zaremba beskriver för vården. Ändå har jag faktiskt försökt att inifrån spjärna emot på alla de sätt som jag har kunnat hitta och med alla de medel som jag har kunnat mobilisera. Den kampen är inte rimlig att föra på individnivå. Ändå är den nödvändig också där, men den måste framför allt föras på den systemnivå där synvändan behöver ske. Det vore en gudabenådad välgärning om NPM, New Public Management, började kläs av in på bara kroppen och synas i all sin ömklighet och orimlighet: hur har det alls varit möjligt att införa och vidmakthålla och utveckla sådana principer som NMTs i människonära, kvalitativa och immateriella sammanhang av typ vård, omsorg och utbildning?!
Varför jag publicerar detta här under rubriken ”Årsringarna och ansvaret”? Jo, för att jag tänker att det kanske kan vara lättare för oss i gruppen äldre att exemplifiera de här sammanhangen. Vi har ju faktiskt varit med också innan New Public Management fanns – och egentligen har många av oss med stigande olust hela tiden märkt effekterna av hur NPM lemmats in i tankekulturen. Men utan att alltid kunna peka på hela mönstret utifrån dess kombination av människoförakt och verksamhetsförakt och omedvetenhet om vad som har relevans och prioritet i sammanhanget. Det är som om medvetandet om validiteten – att faktiskt det mätta för att alls ha ett värde ska utgöra ett relevant mått på det verksamheten syftar till – bara blåst bort.
Men kanske har vi nu passerat en smärttröskel – och kanske skulle vi nu med stöd av våra långvariga bakgrunder kunna hjälpa till som whistleblowers?
Allt gott
Bodil
Lite global statestik…
http://www.svd.se/kultur/understrecket/graharig-varld-pa-vag-mot-geriatrisk-fred_7979874.svd
Hälsningar
Gun
Ja Bodil,Det är jättebra att du tar upp detta viktiga! Men jag har i tidigare forum pratat om just detta, där jag också skrev hur jag,innan jag gick i pension, stångade mitt huvud blodigt pga. just detta som jag så tydligt såg i mitt dagliga arbete! Har försökt ,i många år, få ”någon” Politiker,tjänstemän, att lyssna, betänka, men icke!!
Ja, fast ändå – att ge upp är liksom inget alternativ. Och på något sätt tycker jag ansvaret växer med antalet årsringar – nu har vi ju också haft lite tid på oss att begrunda det vi inte klarade i arbetslivet. Kanske har vi blivit klokare, kanske kan vi själva se ännu tydligare än tidigare och kanske kan vi också se nya kilar att påverka omvärlden? När allt kommer omkring, är de ju människor, de också.
Allt gott
Bodil
Nej! Att ge upp är inget alternat. Ock…har aldrig funnits i mitt sinne,mitt liv, …vad det än må vara. Så även i detta. Men jag håller på att tänka..på nya vägar att gå för att väcka liv i debatten om detta.
Hej.
Gissar att idén inte alls är ny – och sannolikt också naiv – men har man på allvar någonsin diskuterat att beslutsfattare SKA praktisera på HELTID minst en vecka (eller mer) på den plats de ska besluta om?
Hej Gun! Jag svarar på din fråga från min erfarenhet, men hoppas att Bodil ock flera kloka kan komma med mera klokskap. Vi diskuterade detta ock bjöd in politiker ock tjänstemän, (de högsta) att just praktisera. Men, det STORA problemet är/var, att då de inte har någon sjukvårdsutbildning, kan dom bara ”titta på” ock förstår inte det de ser.De förstår inte helheten. Vi talar helt olika språk!
Hej Bigitta, tror jag förstår det där med olika språk och inte ha rätt utbildning för att delta i arbetet. Men att under MINST en vecka följa en HELTIDS-arbetande i hälarna, skulle det ändå inte kunna ge en liten inblick i arbetsförhållanden? Eller skulle det i värsta fall bara ses som ”en grej” utan egentligt värde för helheten vid beslutsfattande?
Hej igen Gun o andra!. Jag kan ta ett annat exempel. Jag skrev en insändare ock skickade till vår lokala tidning.Artikeln var om Den olönsamma Patienten, (som Bodil hänvisat till) Har följt debatten i D.N. Jag skrev på ett så ”vanligt språk” jag bara kunde, så att allmänheten,(även 80år) skulle förstå. Men när jag talar med Redaktören säger han att han tror inte den går att ta in då ”allmänheten” inte skulle förstå,jag hade skrivit för högtravande!!Ock han tillägger att endast 1% läser D.N!!! Nu bor jag inte i en liten byhåla, utan i Sundsvall där vi har ett länssjukhus. Men mentaliteten är sådan! Jag är född o uppväxt i annan stad,därav har jag så svårt för detta ”tänk”!
Snubblade över det här citatet igår. Det fick (i alla fall) mig att tänka på riskkapitalisters totala egetintresse och intrång i vårt skol-och omsorgssystem, bl.a…
”När plundring blir en livsstil för en grupp människor i samhället. Skapar de med tiden ett rättssystem som tillåter det och en moralisk kod som motiverar det.” Frederic Bastiat
Hej!
Tittade nyss på det här. Mycket intressant tycker jag. Och hoppas det passar in här som kommentar.
http://79.136.112.58/ability/show/qks/sls19mars13/speed.asp
Hej igen!
Jag tycker Vetenskapen värld i SVT igår är ett spännande tillägg till länken ovan.
http://www.svtplay.se/vetenskapens-varld
Ja, jag såg det också. Det var intressant!
Allt gott
Bodil