05. I hetluften
SĂ„ – nu har pensioneringen hamnat i hetluften, och dĂ€r lĂ€r den förbli. Jag gissar att debattintensiteten kommer att gĂ„ i vĂ„gor mĂ„nga Ă„r framöver.
SjĂ€lv vill jag inledningsvis börja med att peka bakĂ„t pĂ„ en av de tio grundsidorna hĂ€r – ”05. Arbete? Pensionering?” I mitt huvud dyker det upp en gammal schlagertext: ”you can’t have one without the other.” Och sĂ„ Ă€r det ju. NĂ€r mĂ€nniskor vĂ€l tar till sig att livet kĂ€nnetecknas av att utveckling pĂ„gĂ„r HELA tiden, mĂ„ste ocksĂ„ ansvarsutvecklingen fĂ„ följa mĂ€nniskan genom hela livet. Inte kan man dĂ„ arbeta som om en 25-Ă„ring och en 64-Ă„ring vore identiska – tĂ€nk vilka andra möjligheter 64-Ă„ringen har att lĂ€gga upp och genomföra och ta ansvar. PĂ„ SITT sĂ€tt! Men inte heller kan man tĂ€nka: om 67, sĂ„ obefintlig – eller Ă„tminstone drastiskt annorlunda.
Det hÀr gÄr mycket djupare Àn ett datum för första pensionsutbetalningen.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil! tack för en mycket givande kvÀll pÄ Lidingö.
Jag har en egen teori till varför vi tycker att ”tiden gĂ„r fortare” nĂ€r vi blir Ă€ldre.
NĂ€r vi Ă€r yngre hĂ€nder vĂ€ldigt mycket i livet, barnen vĂ€xer upp, nya roliga arbetsuppgifter, nya utmaningar bakom varje hörn. NĂ€r vi blir Ă€ldre sĂ„ gĂ„r vi i samma hjulspĂ„r och det hĂ€nder inte sĂ„ mycket. Visserligen Ă€r vi aktiva, men vi har ju ”varit med” nĂ„gra Ă„r sĂ„ det Ă€r inte sĂ„ spĂ€nnande lĂ€ngre och vi har fĂ„tt distans till tillvaron pĂ„ att annat sĂ€tt. Om vi dĂ€remot gör nĂ„got helt nytt, Ă„ker ivĂ€g till en plats dĂ€r vi aldrig har varit, helt ny miljö och vi gör utflykter varje dag, sĂ„ upplevs en sĂ„dan vecka som en mĂ„nad om vi hade varit hemma.
DĂ€rför Ă€r det viktigt att inte ”gĂ„” i samma hjulspĂ„r hela tiden, för hjulspĂ„ren blir djupare och djupare och kan till slut leda till senilitet p g a brist pĂ„ nya upplevelser. Titta pĂ„ smĂ„ barn som inte fĂ„r tillrĂ€ckligt med stimulans, hur de utvecklas.
Det Àr min teori och diskuterar den gÀrna med dig.
HĂ€lsningar Pia Areskoug
Ja, visst har du rĂ€tt i det. Det likformade upprepandet inom snĂ€va ramar ingĂ„r i det jag sa att om man inte har nĂ„gra fixpunkter i tiden, sĂ„ glider allt liksom bort mellan fingrarna pĂ„ en. Motsatsen till detta Ă€r om man alltför intensivt jagar tiden – dĂ„ glider den ocksĂ„ undan.
”Lösningen” Ă€r att stĂ€ndigt strĂ€va efter det ouppnĂ„eliga men hĂ€grande LAGOM: det dĂ€r du fĂ„r stöd för tanken, kĂ€nslan och tidsuppfattningen och samtidigt inte Ă€r i ett ohejdbart ekorrhjul. HĂ„ller man sig i nĂ€rheten av sitt alldeles eget ”lagom” ingĂ„r det ocksĂ„ att man fĂ„r nya upplevelser, stĂ€ndig stimulans, anvĂ€ndning för kreativiteten, etc.
Men ”lagom” instĂ€ller sig inte av sig sjĂ€lv: det fĂ„r man föra en kamp för. Hela tiden. VĂ„ga utmana slentrianen, vĂ„ga pröva det man kanske inte kan – och samtidigt vĂ„ga sĂ€ga NEJ dĂ„ och dĂ„. Allt detta kan kĂ€nnas farligt, men det Ă€r nödvĂ€ndigt om man skall vara levande i sitt liv.
Allt gott
Bodil
Hej,
Nu Ă€r det sĂ„ hĂ€r, att JAG vill fortsĂ€tta att arbeta. JAG har mycket mer att ge. JAG orkar och vill dela med mig av min erfarenhet. JAG vill lĂ€ra mig nya saker och nya ”yrken” och lĂ€sa vid Universitet och seniordoktorera och… och…., trots att jag redan Ă€r bortrĂ€knad frĂ„n Arbetsmarknaden pga min Ă„lder.Som det kĂ€nns nu sĂ„ gĂ€rna till 75. JAG klarar det. Om nĂ„gon vill ha mig.
Detta har jag skrivit massor om i mina inlÀgg och var mycket oense med vissa, som gÀrna njuter av sin tidiga pension.
MEN: Jag blir sÄ himla upprörd att en politiker stÀller sig och vrÀker ur sig, att eftersom vi blir hundra sÄ ska ALLA. ALLA ska tÀnka som jag. ALLA skÀ kÀnna som jag. ALLA ska omskola sig nÀr de Àr i min Älder. Alla ska glömma sina slitna ryggar och artros i knÀna, sina stressrelaterade sjukdomar, trötthet och annat.
Hur gÄr detta ihop? Vad ska man omskola sig till? Ska alla sitta nÄgonstans och pyssla med vad dÄ, nÀr de inte orkar fysiskt? Ska en gammal lÀrare orka vara kreativ nÄgon annanstans? Hur mÄnga AnNNANSTANS jobb kan samhÀllet hitta pÄ?
Man mĂ„ste först se till att Ă€ndra hur samhĂ€llet TĂNKER, och det kan faktiskt ta flera generationer. För det Ă€r ju sĂ„ synligt, nĂ€r Bodil talar pĂ„ olika platser, hur svĂ„rt det Ă€r att Ă€ndra – förutom nu plötligt ett förslag om Ă„ldern sĂ„ hĂ€r hux flux. Jag stĂ€ller mig bakom Bodil i allt hon har skrivit och sagt. MEN JAG Ă€r inte alla. Mina jĂ€mnĂ„riga ska ha rĂ€tt att sjĂ€lva ha Ă„sikter om hur DE vill ha sin framtid fram till hundra. Man ska inte behöva ta fĂ€rdtjĂ€nst frĂ„n Ă€ldreboende till sin arbetsplats aller till en kurs, som förbereder en för ett nytt yrke, dĂ€r man inte har ett dugg erfarenhet – först ska man se till att de ska finnas yrken, dĂ€r man kan anvĂ€nda en blandning av det man redan kan (och bevis pĂ„ att sĂ„ Ă€r inte fallet Ă€r att mĂ„nga som förlorar sina jobb 50+ aldrig hittar nĂ„got nytt, praktiserar hĂ€r och dĂ€r och inte fĂ„r en chans.
Jag orkar inte gĂ„ in pĂ„ det, för jag tror att alla fattar vad jag menar. Vi Ă€r friska, mĂ„nga av oss villiga att jobba till 75, men inte alla. Varför ska vi bestĂ€mma för vĂ„ra barn, att DE ska ha det pĂ„ detta viset? Jag har skrivit i ett inlĂ€gg att vĂ„ra döttrar antagligen inte blir lika friska som vi, för de lever ett helt annat – stressigt liv – med mĂ„nga fler krav pĂ„ sig (som de ofta sjĂ€lva stĂ€ller, men det Ă€r egentligen samhĂ€llets krav, sĂ„ de har inget val).
Det Ă€r inte alls sĂ„ enkelt att bara bestĂ€mma sĂ„ hĂ€r ska vi ha det. Det Ă€r inte alls sĂ„, att vi gamla alltid konkurerar om jobb med unga. Men ska man börja lösa problem och helt klart har problem att lösa dem, sĂ„ ska man börja hos ungdomar. SĂ„ att ungdomarna kan börja sitt vuxenliv och etablera sig i samhĂ€llet. Och mĂ€rkt vĂ€l – jag pratar inte om att kakan inte rĂ€cker till alla, utan om att GĂRA NĂ GOT och BĂRJA nĂ„gonstans över huvudtaget. Vi klarar oss, men ungdomarna behöver hjĂ€lp. De ska inte gĂ„ Ă„r efter Ă„r utan nĂ„gra möjligheter. Och jag skriver inte om att vi tĂ€vlar med dem om samma jobb och samma kaka, vi kan göra andra saker – men inte vi ALLA. Om allt ska betalas och allt ska betraktas som ett arbete sĂ„ blir det ju inte sĂ„ enkelt.
En upprörd
Jitka
Hej Jitka!
JAG hÄller med dig helt i det du skriver.
JAG hade förmÄnen att FRIVILLIGT kunna gÄ i pension Äret jag fyllde 62.
Men det Ă€r min BESTĂMDA uppfattning att de som vill fortsĂ€tta jobba efter 65/67 (som reglerna Ă€r nu) SKA fĂ„ göra det. (Dock har jag sett nĂ„gra som klamrat sig fast till 67 och har varit en belastning. Ett mycket svĂ„rt problem att hantera, men inget som man dĂ€rför ska blunda för.)
Men all respekt
Gun
Jag hÄller absolut med dig.
De, som VILL, ska fortsÀtta och ha den möjligheten. Med allt som det innebÀr.
De, som inte klarar sina jobb av olika orsaker ska ocksÄ bli upplysta om det (kanske bra med reglerna att Äberopa, nÀr man inte kan annat).
Men man ska inte TVUNGET rÀtta sig i led och fortsÀtta och vara desperat och försöka klara sig till 75.
Det ska finnas möjligheter för dem, som vill, ibland finns dem, oftast finns de inte.
Och hur ska man lösa det sedan, nÀr alla Mà STE?
Var Àr det dÀra fria val som man kör med nÀr det passar?
Oj, var man hetsar upp sig! Men vi mĂ„ste ju kĂ€mpa bĂ„de för oss sjĂ€lva och för kommande generationer, det Ă€r de som kommar ”att ha nytta av Ă€ndringen” eller ”drabbas” – vĂ€lj sjĂ€lv. Inte vi.
Jitka
Hej, Gun,
En bestĂ€md pensionsĂ„lder har underlĂ€ttat en hel del för arbetsgivare och arbetskamrater och en sjĂ€lv: man har vetat hur det ”skall” vara och ingen har behövt förolĂ€mpa den andra genom att sĂ€ga att ”nu behövs du inte lĂ€ngre hĂ€r”. Det har i stĂ€llet pensioneringen sagt – men den har varit opersonlig, för den har varit en ”regel”.
I Danmark har man slopat pensionsĂ„ldern, Ă„tminstone pĂ„ universiteten, och dĂ€r har man det inte lĂ€tt nu nĂ€r det finns olika uppfattningar om vem som VILL/ FĂ R/ BĂR stanna kvar LĂĂĂĂĂĂĂĂĂĂNGE respektive sluta GEEEEEEEENAST. Men kanske kan det vara sĂ„dant som ett samhĂ€lle mĂ„ste igenom, just om vi skall tillĂ„ta varandra att vara sĂ„ olika som vi idag tillĂ„ts vara för övrigt?
Allt gott
Bodil
Hej Jitka,
Du lÄter verkligen upprörd och jag tror du delar den upprördheten med mÄnga. Men jag har inte alls uppfattat saken pÄ samma sÀtt som du. Jag sÀger inte att jag har mer rÀtt, men jag tÀnker utifrÄn ett helt annat perspektiv.
Du betonar ordet ALLA sÄ starkt, men nÀr jag hörde Reinfeldt, sÄ upprepade han flera gÄnger att det naturligtvis inte kunde gÀlla alla. Att dÀr mÄste finnas en valfrihet, men framför allt att man mÄste titta pÄ arten av arbete. Sen skriver du om din/vÄr generation, men vi HAR ju redan vÄra pensioner. Tanken Àr ju inte att slÀnga ut oss i arbetslivet hux flux idag! Saken gÀller nÀsta generation, vÄra barn och dem som Àr nÄgot Àldre.
Jag tror det Àr BRA för mÄnga av oss att dÄ och dÄ stanna upp i livet och fundera pÄ, om det jag valde att bli yrkesmÀssigt som tonÄring kÀnns meningsfullt nÀr jag blir fyrtio. SjÀlv har jag sadlat om flera gÄnger och det har enbart varit till glÀdje för mig. Man utvecklas hela livet och det kan mycket vÀl komma en dag nÀr jag vill tÀnka om nÀr det gÀller arbetsfÀltet.
Sen Ă€r det förstĂ„s oerhört viktigt att man ser hela den hĂ€r debatten – som sĂ€kert kommer att bli intensiv – i ett MYCKET STĂRRE perspektiv. Det Ă€r sĂ„ mĂ„nga saker som mĂ„ste Ă€ndras i samhĂ€llet först, sĂ„ mycket som politiskt mĂ„ste göras annorlunda. Att bara fixera sig vid 75 Ă„r och sen varken tĂ€nka eller göra mera, hĂ„ller definitivt inte. Det Ă€r en massa krafter som mĂ„ste mobiliseras för att det ska kunna bli nĂ„got vettigt av det hela. Men grundtanken tror jag pĂ„: Arbetslivet framöver mĂ„ste innehĂ„lla en helt annan flexibilitet Ă€n den gör idag. PĂ„ en massa omrĂ„den!
BÀsta hÀlsningar
Helmi
Hej, Helmi,
ja, det blir sÄ nÀr man skriver och har mycket i tankarna.
Jag utgick ifrÄn att det Àr sjÀlvklart att eftersom VI redan har pension, sÄ pratar jag allmÀnt för kommande pensionÀrer, inte mig (=oss).
JAG SJĂLV Ă€r ett drömexempel pĂ„ Reinfeldts framtida pensionĂ€r.
Jag sjĂ€lv vill fortsĂ€tta att arbeta (jag gör det i alla fall pĂ„ mitt sĂ€tt, men det jag ville var just det Reinfeldt föreslĂ„r – jag ville stanna kvar pĂ„ min post för dĂ€r hade jag mer att ge, dĂ€r hade jag behövts osv osv.) Och trots att min arbetsgivare menade, att det skulle uppskattas, Ă„beropade man ”regler” med 67 Ă„rs grĂ€ns – som inte finns).
Jag har under mitt arbetsliv omskolat mig och arbetat och blandat 5 olika yrken. Trivts mer eller mindre med alla, varierande omstĂ€ndigheter gjorde att jag ville lĂ€ra mig mer/blev tvungen att lĂ€ra mig mer (fast jag ville Ă€ndĂ„). SĂ„ egentligen betraktar jag mig som Reinfeldts exempelĂ„ldring – kolla mig, JAG har klarat det.
Men det Àr inte det saken gÀller.
Ska man Àndra, och det SKA man, sÄ ska det vara KAN / Fà R, inte Mà STE arbeta till Ž75.
Nu Ă€r jag mycket medveten om att under de ca 2 min han fick till förfogande att förklara âdet Ă€r sĂ„ hĂ€r jag tĂ€nkerâ blir det ungefĂ€r som min text: Man fĂ„r inte sagt allt man vill ha sagt och utgĂ„r ifrĂ„n att folk vet och sĂ„nt.
Jag fortsÀtter i nÀsta avsnitt, det blir lÄng.
NĂ€r jag tittar tillbaka pĂ„ mitt arbetsliv och möten med ungdomar, som inte Ă€r sĂ„na som jag â redan nĂ€r jag sjĂ€lv gick i skolan och kunde inte fatta att alla inte fattade lika snabbt som jag, som inte har lĂ€tt, som har svĂ„rt att hitta sin plats (och som man ser redan i deras yngre tonĂ„r hur INTE LĂTT det blir för dem, sĂ„ tycker jag att de ska pĂ„ gamla dagar, helt sĂ€kert utslitna och inte lika friska som JAG och mĂ„nga andra av OSS (speciellt akademiker) fĂ„ lov att lĂ€gga av och inte tvingas att lĂ€sa in nĂ„got sĂ„ de kunde göra nĂ„got annat â speciellt nĂ€r de sĂ€kert Ă€r duktiga pĂ„ det de hĂ„ller pĂ„ med, men inte orkar med. Och sĂ„ ska de vara kreativa sĂ„ de kommer pĂ„ nĂ„got annat att göra istĂ€llet.
Och just detta â att alla ska hitta pĂ„ nĂ„got pĂ„ egen hand, och samhĂ€llet kommer inte att hinna fixa nĂ„got att hjĂ€lpa till (för det har vi sett och ser runt om hela tiden, olika lösningar som inte funkar men vi tĂ€nkte sĂ„ bra och sĂ„ rĂ€tt). Arbetsgivarna, som sjĂ€lvklart ser till sitt eget och sina resurser, att fĂ„ dem att stĂ€lla upp sĂ„ man klarar att tjĂ€na in sin pension (=fĂ„r sina Ă„r till 75) â det ser vi ocksĂ„ runt om. OsvOsv, jag Ă€r ingen politiker, men jag har arbetat ett antal Ă„r med Arbetsmarknadens âberoendeâ och hur folk 50+ fick kĂ€mpa och omskola sig och Ă€ndĂ„ fick de inget jobb, oftast inte ens nĂ„gon praktik som behövdes.
Just det, att det inte ska bli som man tror, Ă€r jag rĂ€dd att det ska kunna bli, det ser jag som detta – hur man mobiliserar alla krafter sĂ„ att ungdomar fĂ„r plats. Ungdomarna fĂ„r klart inte lĂ€ttare jobb för att vi gamla slutar. Men hur mĂ„nga jobb för dem som inte har samma förmĂ„gor som ”VI” har försvunnit? Det löser man absolut inte genom att alla ska utbilda sig i Ă„ratal. ALLA kan inte. ALLA har inte förmĂ„gan att utbilda/omskola sig. Till vad? Finns det? NĂ€r ska det finnas? Efter att man har Ă€ndra till 75? SĂ„ enkelt Ă€r det inte! Och vad har man löst för dem i stĂ€llet?
Att kunna VĂLJA kan inte alla. ALLA kan inte tillgodogöra sig kunskap sĂ„ som JAG. MĂ„nga klarar endast att göra det de blir tillsagda. Och hur ska de omskola sig till nĂ„got nytt pĂ„ gamla dagar (=allt detta Ă€r retoriska frĂ„gor, för jag Ă€r faktiskt ganska rĂ€dd att det blir sĂ„ som det mesta annat: att man Ă€ndrar utan att ha nĂ„got att erbjuda istĂ€llet.)
Jag leder ideellt 4 grupper vattengymnastik för reumatikerna. NĂ€r man Ă€ndrade regler för sjukpensionĂ€ring/sjukskrivning/ dagar osv. hade tanterna grĂ„tit i flera veckor â de hade fĂ„tt brev frĂ„n försĂ€kringskassan ang. deras sjukpensioner och de skulle instĂ€lla sig till Arbetsmarknadens förfogande. Ta ett annat jobb (inga fanns lĂ„ngt och fjĂ€rran för friskaâŠ.) Omskola sig. Till vad?
Inget var förberett. Man bara Àndrade reglerna och sÄ körde man.
Och det Ă€r just detta jag Ă€r rĂ€dd för. Jag litar inte pĂ„ alla arbetsgivare och politiker att de stĂ€ller upp för samhĂ€llet sĂ„ att VI klarar det. Det har de ju aldrig gjort tidigare, sĂ„ varför skulle man lita pĂ„ att de gör det? Och vi arbetstagare kan omskola oss och omskola oss och omskola ossâŠ.
Som sagt. JAG Àr Reinfeldts drömexempel. JAG VILL.
Men ALLA kan inte.
Som sagt, jag kÀmpar för nÀsta generationer. SjÀlv VILL jag inte ha det som det Àr nu, jag VILL jobba till 75. Jag VILL lÀra mig nytt och anvÀnda allt det gamla. SÄ har JAG gjort hela mitt liv.
Med det inte sagt att det passar alla andra. De ska ocksÄ ha val.
HĂ€lsningar
ofrivillig pensionÀr Jitka
Vet du,
SjĂ€lv bara stĂ„r jag dĂ€r i ett hörn i detta sammanhanget (eller möjligen i mitten, ropande ut i alla vinklingar): det gĂ„r INTE att diskutera pension för sig och arbete för sig och arbetslöshet för sig – men det finns ett STORT behov av att diskutera alla tre SAMTIDIGT.
För det hÀr hÀnger ihop i allra högsta grad. Och historiskt hÀnger det ocksÄ ihop med bl a teknikutvecklingen.
Allt gott
Bodil
Jaa, du Bodil,
Du lĂ„ter lite cynisk nĂ€r du skriver att pensioneringen nu hamnat i hetluften och dĂ€r lĂ€r den förbli. Ăr det sĂ„ illa att den börjat diskuteras? Jag tycker det Ă€r ett klart framsteg.
Ju mer jag tÀnker pÄ gamlas situation, desto mer mÀrker jag hur trÄdarna att nysta i bara blir fler och fler. NÄn gÄng nÀr jag fÄr tid ska jag göra en lista pÄ allt som Àr vÀrt att diskutera om detta att vara gammal i vÄr tid. à tminstone för mig sjÀlv. Men lÄt oss nu hÄlla oss till arbete och pension. Jag har varit tillbaka pÄ grundsidan 05 och det Àr en fascinerande lista med för-och nackdelar du radar upp! Om alla kreativa arbetsgivare och politiker började syna den skulle saker kunna börja hÀnda.
Men det Ă€r ingen quickfix, som du skriver. Verkligen inte, men att börja nĂ„gonstans Ă€r gott nog. Jag har precis lĂ€st ut den fantastiska, tjocka boken om Steve Jobs och nĂ€r han talade inför Stanford University för ett antal Ă„r var hans slutord till Ă„hörarna ”Stay hungry, stay foolish”. Ăr det inte sĂ„ vi mĂ„ste tĂ€nka om nĂ„gon förĂ€ndring ska komma till stĂ„nd? NĂ„gon som pĂ„ nĂ„got vis har makt mĂ„ste VĂ GA annat. Jobs talar ocksĂ„ om mötet mellan humanism och teknik, hur det kan skapa komplexiteter av nytt slag. Och stĂ„r de unga för tekniken som de Ă€r bra pĂ„, sĂ„ kan vi gamla bidra med humanismen, vi som levt sĂ„ lĂ€nge och sett sĂ„ mycket. SĂ„ i stĂ€llet för att försöka bli av med de gamla pĂ„ en arbetsplats för att sedan kunna föryngra, omstrukturera och fĂ„ en mer homogen arbetsgrupp, borde man göra precis tvĂ€rtom – behĂ„lla dem och anvĂ€nda dem för sĂ„dant de Ă€r bra pĂ„. Men dĂ„ mĂ„ste man kanske tĂ€nka stick i stĂ€v med det konventionella, vara lite ”foolish”.
En person i min cirkel berÀttade igÄr att de haft möte i hennes bostadsrÀttsförening och diskuterat vad var och en kunde bidra med vid mötena framöver. För hennes och andra Àldres vidkommande föreslogs kaffekokning. Hon lÀmnade tillstÀllningen.
SĂ„ nu nĂ€r pensioneringen hamnat i hetluften kanske vi kan haka pĂ„. Börja bombardera alla som styr och stĂ€ller med idĂ©er, skriva artiklar och insĂ€ndare, blogga och twittra och allt vad vi nu kan göra. Och inte bara fixera tĂ€nket vid att arbeta till 75 – och sen punkt – utan vidga diskussionen sĂ„ att nĂ„gon eller nĂ„gra KLOKA börjar fundera i nya banor. Kanske ska jag behĂ„lla mina Ă€ldre medarbetare? Under vilka villkor kan 70-Ă„ringar tĂ€nka sig fortsĂ€tta att arbeta? Vilka omstruktureringar behövs sĂ„ att bĂ„de unga och gamla fĂ„r plats? Visst Ă€r det ett spĂ€nnande fĂ€lt som öppnar sig!
BÀsta hÀlsningar
Helmi Jönestam
Hej, Helmi,
Nej, jag Ă€r inte cynisk – mĂ„nga gĂ„nger har jag tĂ€nkt att det Ă€r tur att jag inte har nĂ„gra anlag för det. .. Men jag konstaterar rakt upp och ner att nu har det hĂ€nt, nu har stenen börjat rulla – och var sĂ„ sĂ€kra, det hĂ€r kommer att hĂ„lla pĂ„.
SjĂ€lv tĂ€nker jag göra mitt bĂ€sta för att pĂ„verka i riktning mot det jag nyss skrev till Jitka. StĂ„ dĂ€r istadig som en Ă„sna och sĂ€ga: det gĂ„r INTE att diskutera pension för sig och arbete för sig och arbetslöshet för sig â men det finns ett STORT behov av att diskutera alla tre SAMTIDIGT och förĂ€ndra alla tre SAMTIDIGT sĂ„ att det bĂ€ttre svarar mot vĂ„r samtid. Givetvis med hĂ€nsyn till samtidens individualitet – och till att vi blir mer och mer olika ju Ă€ldre vi blir.
Och vi gamla mĂ„ste hjĂ€lpa till i det hĂ€r. De som föreslog kaffekokning som uppgift för de Ă€ldre menar ju inget ont – tvĂ€rtom, i sin iver att inte överbelasta dessa gamla som man inte kĂ€nner men som man fĂ„tt veta att man skall vara juste mot sĂ„ föreslĂ„r de det till synes lĂ€ttaste och minst betungande. Jag förstĂ„r att man kan bli sĂ„ arg att man mĂ„ste gĂ„ dĂ€rifrĂ„n, men egentligen signalerar ju detta nĂ„got annat: vi mĂ„ste stanna kvar HOS varandra och ge varandra en Ă€rlig chans att komma pĂ„ nya kombinationer av oss med nya möjligheter till ömsesidigt utbyte och goda liv.
Allt gott
Bodil
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Du har rÀtt. Definitivt vad gÀller det första och eventuellt ocksÄ det andra (med kaffekoket). Du fÄr förlÄta om jag lÀt lite burdus, nÀr jag sa att du lÀt cynisk. Ibland har jag lite svÄrt att hejda dumma ord.
Men visst Àr det sÄ sant, sÄ: Man mÄste lösa pensionering, arbetslöshet och arbetandet tillsammans, förÀndra dem tillsammans. PÄ Debatt igÄr talades det om ungdomsarbetslöshetens framvÀxt. Det mÄste ju kosta MASSOR att hÄlla de unga arbetslösa vid hyfsat liv. Med olika former av ersÀttningar. Kunde man minimera de kostnaderna och fÄ in skatt frÄn friska unga som inget hellre vill Àn just arbeta, sÄ fÄr man sÀkert in en massa miljoner, som kan anvÀndas till gamla som varken vill eller kan jobba efter pensioneringen. Alla krafter borde mobiliseras för att skaffa unga jobb eller Ätminstone leda in dem pÄ spÄr som kan leda till arbete. Min son jobbar inom TrygghetsrÄdet och han Àr oerhört kritisk till AF:s jobbstrategier. SÄ nytt tÀnkande mÄste till.
Och vi gamla, och de som blir gamla om ett antal Ă„r, mĂ„ste naturligtvis hjĂ€lpa till. Det Ă€r vĂ€l en HEDERSSAK att jobba lite lĂ€ngre om man Ă€r frisk och dĂ€rigenom bidra till utgifterna för dem av oss som inte orkar. Jag ser det som en solidaritetsfrĂ„ga! Jag tror det finns massor av Ă€ldre som Ă€lskar att jobba, om deras arbetsgivare bara kunde tĂ€nka sig att rucka lite pĂ„ tider och innehĂ„ll och annat. Vi har till och frĂ„n pratat om mentorskap hĂ€r pĂ„ bloggen och det Ă€r en sak vi borde lyfta upp mycket mera. ”Utslitna” inom vĂ„rden kanske gĂ€rna skulle vilja stĂ€lla upp som mentorer för nyutbildade, eller vĂ€ldigt dĂ„ligt utbildade. Vilket lyft för vĂ„rden att fĂ„ ta del av all den kunskap man besitter efter att ha jobbat 45 Ă„r inom branschen! Och kanske ocksĂ„ ett lyft och en bekrĂ€ftelse för den som gjort det.
Det kommer i alla tider (spĂ„r jag!) att finnas de som inte orkar – kanske inte ens fram till 65 och definitivt inte lĂ€ngre. De mĂ„ste fĂ„ all respekt för det de orkat med och hjĂ€lp till en hygglig pension. Vi behöver en STOR LĂ NG diskussion om de tre sakerna, och som du skriver, samtidigt: Pension, arbete, arbetslöshet.
BetrÀffande det ANDRA, om att ge sig ivÀg för att man bara blir tilltrodd kaffekok, mÄste vi nog lÄta situationen tala mera först. Man behöver ibland markera, att man inte stÀller upp pÄ oförskÀmdheter, okunnigheter, omogenheter och andra o-n. Om jag inte hittar de rÀtta orden hÀr och nu, kan jag markera o-et genom att lÀmna platsen. Sen nÀr orden kommer, kan jag med fördel gÄ tillbaka och markera pÄ annat sÀtt.
BÀsta hÀlsningar
Helmi Jönestam
Det mÄste ju kosta MASSOR att hÄlla de unga arbetslösa vid hyfsat liv. Med olika former av ersÀttningar. Kunde man minimera de kostnaderna och fÄ in skatt frÄn friska unga som inget hellre vill Àn just arbeta, sÄ fÄr man sÀkert in en massa miljoner, som kan anvÀndas till gamla som varken vill eller kan jobba efter pensioneringen. Alla krafter borde mobiliseras för att skaffa unga jobb eller Ätminstone leda in dem pÄ spÄr som kan leda till arbete. Min son jobbar inom TrygghetsrÄdet och han Àr oerhört kritisk till AF:s jobbstrategier. SÄ nytt tÀnkande mÄste till.
Hej, Helmi,
jag kopierade in det du skrev.
Det Àr EXAKT det jag har menat.
SĂ„ nytt tĂ€nkande mĂ„ste till… men sĂ„ hĂ€r har man tĂ€nkt i snart en kvart sekel (lĂ„ter lite exaktare Ă€n 25 Ă„r). Jag vet inte vem som hittar pĂ„ alla Ă„tgĂ€rder, som kostar skjortan och inte leder till nĂ„got jobb. Enbart löser ersĂ€ttning för stunden. Och sjĂ€lvklart vet jag inte vad annat skulle man kunna göra i stĂ€llet.
NĂ€r jag arbetade med sprĂ„kbedömning av invandrare trodde jag att jag skulle förĂ€ndra vĂ€rlden. Om jag bedömde, hur en person skulle klara sig sprĂ„kligt, var det mig Ă„lagt att föreslĂ„, vad den personen skulle kunna göra efterĂ„t. Och det gjorde jag sĂ„ som mitt samvete tillĂ€t. Sedan dök den personen pĂ„ min kurs. Ibland tredje gĂ„ngen i rad…. Kursen var inte speciellt billig, det kollade jag, och jĂ€mförde med kostnaden för en student pĂ„ Universitet = nĂ€stan lika mycket för 4 mĂ„nader som en plats pĂ„ Uni för ett Ă„r, dĂ€r studenten fick + ta lĂ„n. (Och sjĂ€lvklart ville inte alla och kunde inte alla, men det var bara jĂ€mförelse). Och dĂ„ tĂ€nkte jag. Staten betalar bĂ„da. Den ena leder till ett yrke, den andra ansĂ„g jag var helt onödig tredje gĂ„ngen i rad pĂ„ 12 mĂ„nader. Vilket jag pĂ„talade för handlĂ€ggaren pĂ„ Arbetsförmedlingen, som skickade mĂ€nniskan till mig Ă€nnu en gĂ„ng, för mina Ă„sikter har jag inte svĂ„rt att yttra, eller hur.
Resultat? NÀr jag hade pÄtalat liknande flera gÄnger i rad, olika handlÀggare i olika kommuner, blev jag upplÀxad av personalchefen.
Ville jag förlora mitt jobb? Skulle jag rÀdda Sveriges ekonomi pÄ detta viset? Skulle jag se till att Utbildningsföretaget förlorade sina kurser?
Vad vÀljer jag?
Och handlÀggarna? Hur skulle de lösa det? Vad ska deltagaren leva pÄ? Det finns ingen annan möjlighet, inga praktikplatser, inga jobb, just dÄ mÀnniskan tÄgade in pÄ Arbetsförmedlingen med sina fÄ a-kassedagar kvar fanns just denna platsen. Vad hade den personen för val? VÀgra? Haha. FÄ förlÀnd a-kassa? PÄ en kurs som de tyckte var trots allt kul (tack vare mig sÄ klart)? Ja, dÄ fick han den. En annan fick en annan kurs dÀr handlÀggaren hade plats för tillfÀllet. FÄr man skriva detta? Ja, nu Àr jag pensinÀr, stÀm mig.
Tror ni det funkar annorlunda idag? Jag, vad vet jag. Men knappast skulle jag sÀga.
NÀr Utbildningsföretaget gick i konkurs (och det var faktiskt inte mitt fel), fick jag en kurs genom TrygghetsrÄdet.
Kurs hur man söker arbete… som ingick i mina kurser för deltagarna… och hade jag nĂ„got val att tacka nej? Knappast… Sedan fick jag PRAKTIKPLATS pĂ„ ett annat utbildningsföretag….. Just dĂ„ fanns inga jobb att söka. Hade jag nĂ„gon chans att tacka nej? 50+? Med 5 olika yrken? TĂ€vla om praktikplats med en outbildad gymnasist? (prkatiken bestod i att archivera stenciler, göra en lista pĂ„ möblerna i kĂ€llaren, kopiera och dyligt mycket givande).
Och vad kostar allt detta?
Ja, nu Àr det personligt igen, men det Àr det just för att förklara, varför jag tycker som jag tycker. För man har inte löst detta, och det löser man inte genom att förlÀnga den tiden man kan vara arbetslös om det inte vill sig annorlunda.
Och Ànnu en gÄng: som jag har skrivit flera gÄnger. Jag tycker att det Àr utmÀrkt att man fÄr chans att jobba till 75. Jag tycker som alla andra, att man inte kan ersÀtta en avgÄende expert med en ingÄende gymnasist. Jag tycker inte att vi konkurerar med ungdomar om arbete. Jag tycker att de behöver hjÀlp att lÀra sig, och vem annars skulle visa dem coh dela med sig? Osv osv.
Och sĂ„ tycker jag, att SAMTIDIGT MĂ STE MAN VETA SOM POLITIKER, VAD MAN GĂR. INTE GĂRA SAMMA MISSTAG OM OCH OM Ă„r efter Ă„r. Jag Ă€r sĂ€ker att Reinfeldt inte fick sagt allt han ville. Men jag Ă€r ocksĂ„ övertygad om, att man inte har sĂ„ mĂ„nga lösningar pĂ„, hur man ska göra sĂ„ att man fĂ„r undgomarna i arbete och arbetslösa Ă€ldre tillbaka (de flesta blir pĂ„ sĂ€tt och vis redan idag tvungna att omskola sig, men arbetsgivarna kan vĂ€lja och vraka) SjĂ€lv suger jag in kunskap sĂ„ mycket jag kan – men jag fattar inte vad en 50+ ska med gymnasiekompetens, som han inte har skaffat tidigare – och Ă€ndĂ„ fĂ„r inget jobb, för gymnasiekompetens Ă€r idag ingenting, inte ens för en arbetsgivare. Vem bryr sig om ett papper till? Det tycker jag ocksĂ„ var en lösning hur man fĂ„r folk utanför statistik nĂ€r det var kris förra gĂ„ng..
Som sagt. JAG VET INTE. Jag skriver av mig och tÀnker. JAG vill vara med och kvar. Men vad vill de andra?
HĂ€lsningar
Jitka
Hej, Helmi!
Inget att ”förlĂ„ta” – för jag tyckte inte att du ”lĂ€t lite burdus”. Inte ett endaste dugg. Vad du gjorde var att ge mig chansen att reda ut lite bĂ€ttre vad som bara var ett konstaterande (frĂ„n min sida) och vad som kunde bottna i ilska, glĂ€dje, cynism,… Det Ă€r ju det som Ă€r sĂ„ fint med samtal – bĂ„de att man kan komma vidare, framĂ„t, och att man kan reda ut bĂ€ttre vad man menade med det man sa nyss. Och att det Ă€r av varandra som vi fĂ„r den chansen.
Visst kan Ă€ven jag bli A R G, sĂ„ arg att det blir ilskan som Ă€r huvudsaken, sĂ„ arg att jag kan resa mig och bara gĂ„. Och i det lĂ€get spelar det ingen roll om det hade varit ”klokare” att stanna kvar.
Du tar upp ordet solidaritet – ett av de finaste jag vet. SĂ„ SYND att det sĂ„ lĂ€tt förvanskas, sĂ„ SYND att ”vi mĂ„ste alla hjĂ€lpas Ă„t” förvanskas till ”vi mĂ„ste alla hjĂ€lpas Ă„t PĂ SAMMA SĂTT”. För det mĂ„ste vi ju inte alls. Om vi alla varit lika, identiska, hade livet inte varit vĂ€rt att leva, ingen annan mĂ€nniska vĂ€rd att trĂ€ffa och samtal inte vĂ€rda att föras. Det Ă€r ju JUST eftersom vi Ă€r olika, har olika förutsĂ€ttningar, olika behov, olika viljor, som vi kan vara bra för varandra och som gör solidariteten sĂ„ viktig. Men t o m solidariteten kan urholkas om vi lĂ€gger pĂ„ varandra tvĂ„ngströjan att ”du MĂ STE vara som jag – Ă€ven om du inte Ă€r det!” Brrr.
Allt gott
Bodil
Mycket intressant Àmne, som Reinfeldt ger debattutrymme till. MÄnga blir chockade; det gÄr vÀl an för honom; tÀnk pÄ alla som Àr fysiskt utslitna etc.
men lyfter man blicken och lyssnar till vad han sÀger, sÄ sÀger han de som kan och vill arbeta, skall ocksÄ göra det, det skall vara ett val som varje individ gör utifrÄn sina förutsÀttningar. Han sÀger ocksÄ att man hela tiden bör fundera lÄngsiktigt vad man vill göra med sitt arbetsliv. Om man t.ex. vid 55 kÀnner att det vore omöjligt att fortsÀtta till 75, sÄ bör man fundera pÄ att vÀxla bana, sÄ att om man vill, kan fortsÀtta ett bra tag till.
Om man gör ett sÄdant val, sÄ bör det synas i den enskildas ekonomi, sÄ att det finns morötter. Om man vÀljer att bli ledig vid 62, kan det innebÀra att det blir en magrare kassa.
Om man tittar sig runt i andra delar av vÀrlden, sÄ Àr det inget konstigt om man i Amerika arbetar betydligt lÀngre Àr i Europa. DÀremot i Asien, sÄ finns det lÀnder dÀr man kÀmpar för att arbeta efter 55-60 ÄrsÄldern. Om man inte kan fortsÀtta, blir man ibland offer och kommer in i ett sorts B-lag med sÀmre villkor.
MĂ„ngas reaktion och förfĂ€ran bygger pĂ„ förestĂ€llningen att man som pensionĂ€r vill ”ha det bra” och ”leva livet”. Men Ă€r det att ha det bra, att ses över axeln, inte vara sĂ€rskilt efterfrĂ„gad, och inte fĂ„ bekrĂ€ftelser för att ha gjort nĂ„got bra?
NÀsta frÄga, som jag ser det, Àr vem som skall bedöma om man Àr duglig att sköta de uppgifter som man vill göra. Jag tror att man mÄste vara flexibel, förstÄ sina starka sidor som Àldre, och dÀrigenom passa in, och inte hindra andra som Àr bÀttre lÀmpade.
Detta mynnar ut i frÄgan, vilka egenskaper skall vi som uppnÄtt mogen Älder (jag = 68) kunna definiera och marknadsföra? Och dÄ kan vi inte uttrycka oss allt för allmÀnt och flummigt, utan konkret.
NÄgra förslag?
Hej, Folke!
Vi kan ju börja med:
1. Att vi skulle kunna bidra till att minska ungdomsarbetslösheten genom att arbeta sida vid sida med en ung tidigare arbetslös mÀnniska för att skola in henne pÄ jobbet, samtidigt lyssna och lÀra och fÄ perspektiv pÄ hur vÄra metoder ser ut i deras ögon och dÀrmed utveckla bÄde varandra och metoderna.
2. Att vi har en annan balans mellan vÄra hjÀrnhalvor nÀr vi tÀnker Àn vad vi hade i 45-ÄrsÄldern, och att vi dÀrför inte sÄ sÀllan kommer fram till andra förslag.
3. Att vi har MĂ NGA svar pĂ„ frĂ„gebatteriet: ”har du varit med om nĂ„got liknande, vad gjorde ni dĂ„? Varför? Hur?”
Denna typ av uppluckring mĂ„ste ske pĂ„ den allmĂ€nna nivĂ„n OCH pĂ„ den personliga. NĂ€r allt kommer omkring, handlar detta om TILLIT: vad tror vi varandra om att kunna göra? Men har man dĂ„ sjĂ€lv i kanske tio Ă„r stĂ€llt in sig pĂ„ att snart skall jag pensioneras, och har samtidigt omvĂ€rlden sedan tio Ă„r börjat rĂ€kna bort en, Ă€r det pĂ„ grĂ€nsen till omöjligt att börja bli intresserad av vad man nu kan göra BĂTTRE som gammal Ă€n man kunde tidigare.
DĂ€rför mĂ„ste vi vara konkreta pĂ„ inte bara en utan flera nivĂ„er samtidigt. Jag tror inte ens att man kan sĂ€ga att det och det och det mĂ„ste komma först – det kan nog gĂ„ bra med olika turordningar. Men det mĂ„ste fram exempel. Och vi mĂ„ste se dem. Den hĂ€r bloggen, t ex, Ă€r inget dĂ„ligt exempel pĂ„ att ”Gamla Kan”. Eller om du tycker det Ă€r bĂ€ttre ”Ăldre Kan”.
Det finns faser i alla förĂ€ndringsarbeten, och pĂ„ sin tid var det vanligt med ”Kvinnor Kan”-mĂ€ssor. Jag tyckte illa om rubriceringen (det Ă€r vĂ€l sjĂ€lvklart att ”Kvinnor Kan”?! det Ă€r vĂ€l sjĂ€lvklart att ”Gamla Kan”?!), men eftersom jag kommer ihĂ„g den, var den nog en bra slogan.
SĂ„ mĂ„ste vi sjĂ€lva och alla andra fatta att mönster som satt sig i en under hela livet inte Ă€ndrar sig över en natt. Som barn och ung hade jag inte en aning om hur det skulle bli för mig att sjĂ€lv bli gammal, och det som byggdes in i mig om min egen avlĂ€gsna Ă„lderdom kom frĂ„n de dĂ„ gamla och de dĂ„ rĂ„dande förestĂ€llningarna. Inget av detta kan jag helt sudda nu – det finns kvar dĂ€r i mina tidiga Ă„rsringar. DĂ€remot vet jag att de bilder som exempelvis mina barnbarn fĂ„r av sina (overkliga) kommande Ă„lderdomar prĂ€glas av bl a mig, sĂ„dan som jag Ă€r nu – och det Ă€r ju nĂ„got ALLDELES ANNAT Ă€n det jag vĂ€xte upp med. SamhĂ€llsekonomin kan krĂ€va snabba förĂ€ndringar, men tĂ€nkesĂ€tten om det djupt mĂ€nskliga Ă€ndras inte sĂ„ snabbt. Ăven om förutsĂ€ttningarna kan ha Ă€ndrats sĂ„ drastiskt som de har.
Allt gott
Bodil
till Folke:
”NĂ€sta frĂ„ga, som jag ser det, Ă€r vem som skall bedöma om man Ă€r duglig att sköta de uppgifter som man vill göra. Jag tror att man mĂ„ste vara flexibel, förstĂ„ sina starka sidor som Ă€ldre, och dĂ€rigenom passa in, och inte hindra andra som Ă€r bĂ€ttre lĂ€mpade.
Detta mynnar ut i frĂ„gan, vilka egenskaper skall vi som uppnĂ„tt mogen Ă„lder (jag = 68) kunna definiera och marknadsföra? Och dĂ„ kan vi inte uttrycka oss allt för allmĂ€nt och flummigt, utan konkret.”
Absolut.
Just det – vem ska bedömma, att mina kunskaper i 70 Ă„rsĂ„ldern duger….
Arbetsgivaren sÄ klart.
Vad blir det dÄ kvar till mig att jobba med, nÀr jag ska jÀmföras med ungdomar.
Ja, det beror pÄ. Fast inte pÄ MIG.
Det Àr det jag tÀnker. Det kommer nya yrke och sorters jobb hela tiden, det som jag hade som yrke för 50 Är sedan finns inte lÀngre, jag har omskolat mig och utbildat mig osv osv. SjÀlvklart kommer det att finnas nya yrken i framtiden. Men rÀcker de?
Jitka
Hej, Jitka!
Hur tror du det Àr om 50-100 Är, hur tror du exempelvis att förestÀllningarna om arbete, pensionering, arbetsgivare och arbetstagare utvecklats? Tror du att de alls finns kvar med bibehÄllna betydelser?
SjĂ€lv tvivlar jag. Varför skulle det ocksĂ„ framgent vara sĂ„ att det skulle finnas en ”arbetsgivare” som avgör om ens kunskaper i 70-Ă„rsĂ„ldern duger – och till vad? Kommer det inte att betecknas som ”arbete”, allt det myckna som exempelvis du gör? Den Ă€nnu pĂ„gĂ„ende perioden av lönearbete Ă€r historiskt sett en kort en.
MÄnga hÀlsningar och tillika undringar!
Bodil
Hej Bodil och alla bloggare,
Det Ă€r inte sĂ„ svĂ„rt att förstĂ„ att reaktionen pĂ„ ”Jobba till 75” blir sĂ„ stark. Bara tanken vĂ€cker sĂ„ mĂ„nga frĂ„gor och sen följdfrĂ„gor pĂ„ dem! Det kĂ€nns ocksĂ„ vĂ€ldigt naturligt att utgĂ„ frĂ„n sig sjĂ€lv, vilket jag ibland gör och som t ex Jitka gör. Men jag vill ocksĂ„ försöka tĂ€nka pĂ„ dem som Ă€r yngre Ă€n mig. Min 40-Ă„rige son till exempel och de som Ă€r ett tiotal Ă„r Ă€ldre. Det Ă€r ju de som kanske ska jobba till 75 och de har helt andra förutsĂ€ttningar Ă€n vad vĂ„r generation har och har haft. Annan slags utbildning, annat förhĂ„llande till arbetsgivare och arbete. Och jag tror faktiskt att de flesta av dem kommer att bli friskare Ă€n vĂ„r generation och leva lĂ€ngre. Om de blir erbjudna möjlighet till omskolning eller vidareutbildning kanske de med glĂ€dje kommer att nappa pĂ„ det.
Med ovanstĂ„ende menar jag INTE att vi ska utgĂ„ frĂ„n, att just vĂ„r generation ska tiga still. Verkligen inte. Det rĂ€tta Ă€r vĂ€l att sĂ€tta igĂ„ng förĂ€ndringsarbetet redan idag dĂ€r vi Ă€r och stĂ„r och frĂ„ga oss vad som gĂ„r att göra idag. Helst konkret. Att skapa ett HorisontrĂ„d enligt Bodil lĂ„ter jĂ€ttefint. Och varför inte inventera de gamlas anvĂ€ndbarhet (tyvĂ€rr – hittar inget bĂ€ttre ord)? NĂ€r jag lĂ€ser platsannonser i tidningar drömmer jag om, att en dag fĂ„ se en annons om t ex Kunnig Ă€ldre mentor till vĂ„rd-och omsorgen. Vi kanske borde börja skriva brev till politiker med goda tips om de nu tĂ€nker fortsĂ€tta med projektet ”Jobba till 75”. De flesta inom politiken Ă€r ju betydligt yngre Ă€n vi, inte vet de sĂ„ mycket om hur Ă€ldre kan anvĂ€ndas, hur arbete kan struktureras sĂ„ att de gamla vĂ€ljer att stanna kvar. Om de verkligen menar allvar med sina intentioner, borde de bli tacksamma för all hjĂ€lp de kan fĂ„. Det skulle jag bli om jag var politiker!
BÀsta hÀlsningar
Helmi Jönestam
Hej, Helmi, och alla andra,
ja, jag utgĂ„r alltid ifrĂ„n mig sjĂ€lv: hur skulle det kĂ€nnas för mig om…. För det Ă€r det JAG VET.
Och sedan tittar jag runt. Mina egna barn har ocksĂ„ andra förutsĂ€ttningar – men inte Ă€n jag, utan Ă€n mĂ€ngder av andra ungdomar i deras Ă„lder.
Bl. annat hade jag för ett antal Är sedan hand om introduktion av ungdomar i mina barns Älder upp till ca 15 Är Àldre. AlltsÄ dem, som ska pensioneras i 75 Ärs Äldern.
Det var en djup svacka i byggandet, alla dessa mÀn var byggarbetare. De skulle gÄ pÄ en preparandkurs och sedan omskolas, för man rÀknade inte med att man skulle kunna sysselsÀtta dem i branchen inom nÀrmaste inte sÄ kort framtid.
Hur lĂ€tt tror du det blev för dem att delta i en sĂ„dan kurs – om man inte talar om nĂ„gon fortsĂ€ttning?
Det fanns inget annat att omskola dem till sÄ att de klarade det teoretiskt. De var helt enkelt inte lagda sÄ, de hade knappt klarat sin gymnasieutbildning inom branchen och ville absolut inte lÀra sig nÄgot annat solm innehöll teori (vilket Àr det mesta). En efter den andra hoppade av utbildningen och hoppades pÄ att hanka sig fram med lite svart jobbhjÀlp hÀr och dÀr. Det kan man förstÄs inte göra, nÀr man Àr till Ären kommen och ett helt decenium eller mer till pensionen.
SĂ„ tĂ€nker jag pĂ„ Astra Zenecas forskare. Vad ska de omskola sig till nu, om det inte löser sig? Experter inom sin forskning? Fast min svĂ€rdotters farfar bade sitt eget laboratorium pĂ„ Uppsala Universitet, dĂ€r han ”pysslade” med uppfinningar till sin död, ca 92 Ă„r gammal. Men han var förstĂ„s Nobelpristagare… de fĂ„r hĂ„llas.
Eller forskare inom andra omrÄden: ska alla duktiga forskare sitta pÄ sina poster och forska i 50 Är tills de fyller 75, kommer min nyutexaminerade dotter PhD, i branchen som Astras forskare, aldrig fÄ en chans att etablera sig inom forskning. Hon och mÄnga
andra fĂ„r aldrig en fot inom branchen, det finns inga resurser att ”kunna lĂ€ra upp” nya. Jag fĂ„r inte ihop det. Vad ska hon omskola sig till (utan att ens har börjat)?
Och nej, jag ser inte pÄ saken med svarta brillor. Jag BARA TAR UPP ETT PAR EXEMPEL. Fortfarande vill jag vara en av en del, som vill fortsÀtta att rÀdda vÀrlden och förÀndra och bidra. Men jag vill ocksÄ ge chans till dem som bara har drömt och kommer att drömma ett antal Är till, för de fÄr inte in en fot nÄgonstans.
SĂ„ finns det jobb som inte blir gjorda – men de betalas inte av nĂ„gon, trots att det behövs. Andra kan delas mellan fler. Nya uppkommer, vissa lĂ€mpliga för den med dessa kunskaper, vissa för nĂ„gon annan med helt andra kunskaper. Alla jobb kan inte göras av vem som helst. Men sĂ„na som kan, det finns inte sĂ„ mĂ„nga av dem.
Hur ska omskolningen betalas, för det kan man inte heller göra nÀr solm helst pÄ vilka som helst premiser i högre Älder.
Och sjĂ€lvklart missar jag mĂ€nger av vinklar och syn pĂ„ saken, det Ă€r ju dĂ€rför jag Ă€r hĂ€r – för att vĂ€dra Ă„sikter och fĂ„ ta del av andras, som ser det annorlunda.
Oj vad kul att vÀdra!
Jitka
Hej, Helmi och Jitka,
Att en hel del reagerar med stor ilska och vĂ„nda pĂ„ 75-Ă„rs-pensioneringsförslaget handlar inte bara om att de kan ha varit utslitna lĂ€nge och att varje senarelĂ€ggning av pensionsĂ„ldern utgör en omöjlighet för deras del. Det handlar ocksĂ„ om att ”OM det nu skall vara ”rĂ€tt” att pensionera sig först vid 75, gjorde jag ju ”fel” som skötte mig enligt regelboken och pensionerade mig nĂ€r jag var 65!” Retroaktiva pekpinnar kan vara MYCKET kĂ€nsliga, och sĂ„dana borde garaterat undvikas. Men det Ă€r svĂ„rt i pensionsĂ„lderssammanhanget att fĂ„ förslagen att vara enbart framĂ„tsyftande.
Att gamla mĂ„ste sluta arbeta för att yngre skall kunna komma in var en entydig sanning sĂ„ lĂ€nge som kakan var konstant, men sĂ„ Ă€r det ju inte lĂ€ngre. Knappast pĂ„ nĂ„got omrĂ„de, och garanterat inte pĂ„ forskningens. Inte innebĂ€r Arvid Carlssons idoga arbete att unga forskare inte fĂ„r jobb – tvĂ€rtom bidrar han i allra högsta grad till att vidga fĂ€ltet och dĂ€rmed arbetsmöjligheterna.
Allt gott
Bodil
Vilken fart det har blivit pÄ Àldreprat Àn hÀr Àn dÀr.
Tycker sjÀlv att man ska koppla tvÄ paradoxer till en helhet för Àldre i arbete.
Paradox 1: allt fÀrre verkar ska försörja allt fler
Paradox 2: hjÀrnans kapacitet verkar minska med Àldreblivandet men visheten ökar
Ideala lösningen kan vara att Àldre hjÀlper yngre och invandrare in i arbetslivet i form av ett nytt lÀrlingssystem.
đ /Göran
Hej, Göran,
1. ja, allt fÀrre verkar försörja allt fler.
Men: varför Ă€r det sĂ„? Varför kan inte fler unga etablera sig i arbetslivet? Oavsett vad de kan? Finns det nĂ„got intresse i det? Vems? Och vad kostar det att det allt ar lĂ€ngre och lĂ€ngre tid för ungdomar att hitta sin plats? Vad kommer det att kosta i fortsĂ€ttningen, om det fortsĂ€tter sĂ„ hĂ€r? (Och OBS! jag klandrar inte ”de gamla” för att de sitter pĂ„ arbetstillfĂ€llen sĂ„ de unga inte fĂ„r ta över, utan VAR FINNS NĂ GOT FĂR DEM, och HUR de ska kunna komma Ă„t det? Och Varför görs det inte nĂ„got, sĂ„ att de fĂ„r en chans att försörja fler? Förutom en del kass kortsiktiga lösningar, som Ă€ndĂ„ inte leder till en chans?
2. Hur enkelt Ă€r det att hjĂ€lpa yngre? Med vad? Hur mĂ„nga av oss kan göra det (=kan nĂ„got som efterfrĂ„gas allmĂ€nt, inte speckunskaper)?Var finns resurser till detta och var ka man fĂ„ dem ifrĂ„n (arbetsgivarna verkar inte sĂ„ entusiastiska över att betala den arbetskraft de redan har, sĂ„ kommer de att betala nĂ„gon att lĂ€ra upp?) Och sjĂ€lv fĂ„r jag sĂ€ga, att det hĂ€r med att hjĂ€lpa invandrare in i arbetslivet Ă€r en sak för sig sjĂ€lv. Inte vem som helst Ă€r lĂ€mplig till detta, och … ja, vad ska jag sĂ€ga. Jag har haft det ett antal Ă„r som yrke, jag gör det nu ideelt andra Ă„ret. Jag har lyckats med EN, som blev timanstĂ€lld vikarie.
Och jag betraktar mig som vÀldigt lÀmplig och kunnig, om man mÄste vara sÄ osvensk.
Och NEJ, jag Àr ingen negativist. Entusiastik realist Àr mitt andra namn.
HĂ€lsningar
Jitka
Orsaker till ungdomsarbetslöshet (dvs. att ungdomar i Äldern 15-24 Är Àr arbetslösa) anses vara höga ingÄngslöner, brister i utbildningssystemet och en stel arbetsrÀtt.
Lönerna kanske gÄr att tekniskt/skattemÀssigt fixa till med förslagsvis lÀrlingsavdrag, jfr jobbavdrag.
ArbetsrÀtten kanske gÄr att juridiskt klara ut genom att införa kategorin lÀrling, som speciell grupp av löntagare.
Bristerna i utbildningssystemet Àr det som jag mest tÀnker pÄ och dÀr kan vi Àldre utgöra en resurs som coach, mentor, rÄdgivare, handledare, hjÀlpare, vÀgledare, lÀromÀstare etc. NÄgon fiffig ROT/RUT-historia skulle ge pekuniÀr belöning. Visdom skulle Äterigen kunna ses som en samhÀllelig nytta. Kanske jÀmstÀllas med det humankapitalet know-how.
HĂ€rligt att du har lyckats, om sĂ„ bara med en person â dĂ„ finns det en kunskap om hur detta har skett som kan samlas och spridas till att lĂ„ngsamt och -siktigt ge grodd till flera đ
℠/Göran
Hej,
Ungdomarna 15 – 20 Ă€r fotfarande regelmĂ€ssigt skolans ansvar =inte arbetslösa, för de Ă€r tvungna att fixa gymnasiet först.
Men det Ă€r inte upp till 24 Ă„r, ganska mĂ„nga ungdomar Ă€r mycket Ă€ldre nĂ€r de Ă€ntligen lyckas fĂ„ ett arbete. Man kan vara arbetslös i mĂ„nga brancher eller inga alls (alltsĂ„ ingen utbildning som begrĂ€nsar val av nĂ„got yrke, för det har man ju oftast inte efter gymnasiet) utan rĂ€tta kontakter – och det Ă€r inte coacher och mentorer osv, utan nĂ„gon som förfogar över ett jobb.
SjĂ€lvklart hĂ„ller jag med dig, att vi skulle dela med oss av kunskap och visdom. Fast det Ă€r inte alltid vi besitter den kunskapen som dagens samhĂ€lle Ă€r i behov av, och visdom betalas inte sĂ„ ofta. Det Ă€r arbetsgivarens marknad…. I mĂ„nga fall utbildar vi ungdomar för förigĂ„rdagens samhĂ€lle.
Ja, och vad gĂ€ller min ”succe” med en invandrare pĂ„ arbetsmarnaden: tyvĂ€rr rena rama turen. Jag kĂ€nde en som kĂ€nde en som rĂ„kade tala om… att de behövde sommarvikarie pĂ„ Ă€ldreboende i byn. Kvinnan fick en chans att visa upp sig, för i byn vet man att… Annars hade hon inte ens kommit sĂ„ lĂ„ngt som till brevlĂ„dan med sin jobbansökan.
Gissa hur populÀra mina sammankomster blivit! Stackarna tror att jag kan i motsats till arbetsförmedlingen och alla insatser skaffa jobb till dem. Men Àldreboende behöver inga fler, tyvÀrr. Och andra kÀnner jag inte.
SÄ enkelt Àr det. Och de ska ocksÄ pensionÀras nÀr de Àr 75?
Jitka
Ja, Göran,
Att arbeta sida vid sida, gamla och unga eller en gammal och en ung, skulle kunna vara en šmöjlig uppluckrare av ungdomsarbetslösheten, vĂ„r tids största underbetyg Ă„t oss sjĂ€lva och vad vi hittills lyckats skapa. Det hjĂ€lper föga att vi sjĂ€lva slutar arbeta tidigt, för dagens arbetsmarknad funkar ju inte sĂ„ att ”om en gĂ„r ut, sĂ„ kommer en annan in”. Men att agera arbetande lots samtidigt som vi sjĂ€lva just ”arbetar” – DET Ă€r en möjlighet.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
jag kan inte hitta var jag skrev om skyskarpor idag. Blev ett rejÀlt FEL (som mitt undermedvetna poppade upp nÀr jag slog mig ner och skulle Àta middag).
RĂTTELSE: SBAB:s rörelsevinst för tredje kvartalet ska vara 397 MILJONER och inte nĂ„got annat.
SĂ„ – ta gĂ€rna bort min kommentar frĂ„n tidigare idag.
Gun
Hej Bodil och andra bloggare!
Det som mest förvĂ„nar mig nĂ€r det gĂ€ller Reinfeldts ”utspel” Ă€r att det kommer sĂ„ sent.
Under flera Ă„r har man kunnat konstatera att livsarbetstiden för ungdomar födda frĂ„n 70-talet och framĂ„t drastiskt minskar om man jĂ€mför med livsarbetstiden för oss som nyligen har eller ska gĂ„ i pension. Vi har kanske jobbat 40,50 Ă„r tom lĂ€ngre att jĂ€mföra med en betydligt kortare livsarbetstid för ”ungdomarna”. Att pensionspengarna ska rĂ€cka till fler och fler mĂ„ste ju innebĂ€ra att vi antingen snabbt fĂ„r ut ungdomar i arbetslivet eller höjer pensionsĂ„ldern. Eller bĂ„da delarna.
HÀr finns det sÀkert mycket att göra redan nÀr det gÀller skolan och utbildningen. För att inte tala om att arbetslivet mÄste förÀndras, inte minst nÀr det gÀller arbetsvÀrdering och löner.
En rörlig pensionsÄlder mÄste vi ha,att helt byta yrke tror jag inte Àr sÀrskilt realistiskt. Nej, hellre utnyttja oss som fortfarande vill och kan jobba i vÄra jobb som vi trivs med. Och att inse att vi fortfarande kan lÀra oss nya saker att vi har hjÀrnkapacitet kvar!
Birgitta
Ja.
HĂ„ller med dig.
Jitka
Hej,
Fredrik Reinfeldt har gjort flera utspel i den hĂ€r riktningen – det första som var tydligt var (som jag uppfattade det) det han sa i somras i Almedalen.
Det stora problemet Ă€r att vem som Ă€n sĂ€ger nĂ„got i detta sammanhanget sĂ„ blir det sĂ„ FEL för sĂ„ MĂ NGA – det berör den egna personen, den egna gruppen och de egna valen som gjorts under andra förestĂ€llningar Ă€n de som snart bryter igenom. Att dĂ„ tĂ€nka pĂ„ ”samhĂ€llet” eller ”samhĂ€llets framtid” blir pĂ„ grĂ€nsen till omöjligt – det kan man ha gjort i hela sitt liv, men med andra utgĂ„ngspunkter.
SĂ„ jag tjatar pĂ„ igen: det gĂ„r INTE att diskutera pension för sig och arbete för sig och arbetslöshet för sig â men det finns ett STORT behov av att diskutera alla tre SAMTIDIGT.
För det hÀr hÀnger ihop i allra högsta grad. Och historiskt hÀnger det ocksÄ ihop med bl a teknikutvecklingen.
Allt gott
Bodil
SjĂ€lv bara stĂ„r jag dĂ€r i ett hörn i detta sammanhanget (eller möjligen i mitten, ropande ut i alla vinklingar): det gĂ„r INTE att diskutera pension för sig och arbete för sig och arbetslöshet för sig â men det finns ett STORT behov av att diskutera alla tre SAMTIDIGT.
För det hÀr hÀnger ihop i allra högsta grad. Och historiskt hÀnger det ocksÄ ihop med bl a teknikutvecklingen.
Hej,
tanke som dök upp: I mitt arbete (det jag slutade för 14 Är sedan) anvÀnde vi multivariatdataprogram för att kunna se sambandet nÀr parametrarna blev fler Àn vad man har förmÄga att se i samverkan (inte samtidigt kan sÀttas in i ett x-y-z diagram). NÄgot som man skulle kunna utveckla hÀr (eller finns det redan)?
Det krĂ€vs naturligtvis att de data man anvĂ€nder Ă€r sĂ„ objektiva/sanningsenliga som möjligt – och mĂ€tbara.
För det Ă€r ju inte sĂ„ att de 10.000 ungdomar per Ă„r som hoppar av gymnasiet – istĂ€llet för att gĂ„ ut i arbetslöshet – kan ta vid efter 10.000 som gĂ„r i pension. Exempelvis.
Gun
men det finns ett STORT behov av att diskutera alla tre SAMTIDIGT och förĂ€ndra alla tre SAMTIDIGT sĂ„ att det bĂ€ttre svarar mot vĂ„r samtid. Givetvis med hĂ€nsyn till samtidens individualitet â och till att vi blir mer och mer olika ju Ă€ldre vi blir.
Ja, Bodil. Absolut.
Och HUR ska vi göra det…
(retorisk frÄga).
Det mÄste vi diskutera samtidigt med diskussion om att JAG vill vara kvar i arbetslivet. Vem mer?
HĂ€lsningar
Jitka
Förtydligande.
Vi Àr helt överens att arbetslivet inte Àr en pipe-line dÀr man stoppar in en arbetskraft i ena Àndan samtidigt som man spottar ut en pensionÀr i den andra.
Vad jag menar med multivariat-dataanalys (som anvĂ€nds i processutveckling, bl.a.) Ă€r att man inte bara kan samordna/samköra arbete-arbetslöshet-pension, utan att man sas i samma berĂ€kning kan ta med utbildning, typ av arbete, anstĂ€llningsĂ„r, mm., som kan vara relevant. Jobb för en politiskt intresserad statistiker – eller tvĂ€rtom. Eller en programutvecklare. OM det nu Ă€r möjligt att hitta mĂ€tetal. Kanske gör man sĂ„dana berĂ€kningar redan, i liten eller större omfattning. Jag gissar att Bodil vet mycket mer Ă€n jag om denna typ av datasamkörning.
Det pratas mycket om att alla ska ha ”samma möjligheter”. Samma möjligheter som vaddĂ„? Jo, som de som har en högre utbildning, bĂ€ttre jobb och mer pengar att röra sig med. Det Ă€r jĂ€mlikt och fint. Och kanske finns bara en hake kvar i vĂ„rt samhĂ€lle vad gĂ€ller detta: Det handlar om mĂ€nniskor. Av alla de slag, vill jag pĂ„stĂ„ sĂ„dĂ€r generellt. Men alla dessa mĂ€nniskor vill kanske inte ha ”samma möjligheter” hur jĂ€mlikt och fint det Ă€n Ă€r. De kanske helt enkelt ”bara” vill bli sedda som de de Ă€r.
Jag vet inte, men kanske gĂ€ller det för de 10.000 som Ă„rligen hoppar av gymnasiet: Att de vill ha en MĂJLIGHET utifrĂ„n sina förutsĂ€ttningar, i stf att bli tvingade in i ”samma möjligheter” och misslyckas.
Kanske Ă€r det dags att mer prata om ”samma vĂ€rde” Ă€n ”samma möjligheter”.
LÀste nÄgonstans att mobbingen i skolan Àr mer omfattande Àn vad som framkommer i media. Och att de tillmÀlen som anvÀns oftast Àr: Hora, kÀrring och bög.
Som förebilder sjunga… Eller??
RÀttelse: Ska vara att ARBETSMARNADEN inte Àr som en pipe-line, osv.
Vill göra det hÀr tillÀgget som motvikt till att sÄ mÄnga hoppar av gymnasiet. Ur dagens SvD, BrÀnnpunkt.
”Bland ungdomar med svenskt ursprung har 45 procent pĂ„börjat högskolestudier vid 25 Ă„rs Ă„lder. Bland invandrarungdomar Ă€r motsvarande siffra i snitt enbart 37 procent. Men unga iranier avviker frĂ„n trenden, dĂ„ hela 60 procent har börjat lĂ€sa pĂ„ högskola vid 25 Ă„rs Ă„lder. /…/ Iranier utgör ocksĂ„ den största gruppen doktorandstudenter med utlĂ€ndsk bakgrund. Hur kommer det sig att en grupp som huvudsakligen vuxit upp i utanförskapsomrĂ„den har kunnat nĂ„ sĂ„ lĂ„ngt? Svaret ligger i att de iranska invandrarna har fört med sig starka bildningsideal, som uppmuntrat den unga generationen att pĂ„börja en klassresa frĂ„n botten till toppen av samhĂ€llet.”
Jag lyfter ur ett nyckelord: Uppmuntran.
Hej Gun,
Som f d sas-lÀrare kÀnner jag sÄ vÀl igen det dÀr med att just iranska ungdomar i sÄ hög grad satsar pÄ studier; det Àr lovvÀrt, men ocksÄ förklarligt med tanke pÄ att just de ofta har högutbildade förÀldrar som uppmuntrar och sporrar sina barn.
Antar att du lĂ€st ocksĂ„ övriga artiklar om arbetslösheten i SvD. Den om arbetsförmedlingen (9.2) Ă€r ocksĂ„ mycket tĂ€nkvĂ€rd. Eftersom min son arbetar inom Trygghetsfonden pratar vi ofta om arbetslösheten och enligt honom skulle just ungdomsarbetslösheten vara helt möjlig att lösa om AF helt omstrukturerades, i stil med vad som framgĂ„r av SvD:s artikel den 9.2. Om beteende och synsĂ€tt helt förĂ€ndrades. AF arbetar idag huvudsakligen med kollektiva insatser och resultatet har blivit ett slags lĂ„tsasverksamhet, som kostar en massa pengar men sĂ€llan levererar jobb. PĂ„ AF finns idag ca 15000 anstĂ€llda. Om de fördelades pĂ„ de ca 350 000 arbetslösa – och dĂ„ Ă€r det de allra flesta arbetslösa – och började arbeta individuellt med var och en, skulle de fĂ„ fĂ€rre Ă€n 25 arbetssökande per person. Man skulle ocksĂ„ kunna avdela lĂ„t sĂ€ga 10000 av AF-arna för just den 125000 ungdomarna och varje förmedlare skulle kunna skapa en givande fungerande relation till sina 12-13 klienter och med gemensamma krafter skulle de förmodligen fĂ„ ut de flesta inom ett par mĂ„nader. Arbetar man mellan 8 och 17 kan mycken tid lĂ€ggas pĂ„ varje sökande. AF borde ha tĂ€ta personliga samtal med var och en, tipsa dem hur de ska upptrĂ€da vid jobbesök, följa med de Ă€ngsliga pĂ„ besöken och finnas till hands, inte bara en kvart i mĂ„naden utan helst varje dag. Inte bara trĂ€ffa dem nĂ„gon kvart i mĂ„naden och visa var man kan söka jobben. Ăr man ny pĂ„ arbetsmarknaden behöver man kvalificerad personlig hjĂ€lp, inte bli lurad av den ena pseudokursen eller Ă„tgĂ€rden efter den andra
Reinfeldts nya projekt ”Jobba till 75” Ă€r en sund tanke i grunden, men naivt framförd. Ăn en gĂ„ng: Man mĂ„ste jobba pĂ„ alla tre planen, Bodil har helt rĂ€tt. Med arbetslösheten (ungdomsarbetslösheten, Fas 3-arna och korttidarna), med planer för det livslĂ„nga lĂ€randet och kompetensutveckling lĂ€ngs hela arbetsfĂ€ltet och sen med tankar om hur man ska stimulera gamla att bli kvar sĂ„ lĂ€nge som möjligt. Om de Ă€r friska, om de fĂ„r tillrĂ€ckligt attraktiva alternativ.
Vad mycket intressant att ta itu med!
BÀsta hÀlsningar
Helmi Jönestam
Hej Helmi,
Tack! Jag tror pÄ att lyfta fram fakta ur allt prat och alla tyckanden. Och försöka vara sÄ neutral som möjligt. Men tror inte för den skull att jag alltid lyckas.
Gun
Hej, Helmi och alla andra,
jag har inte lÀst artikeln, fÄr hitta den pÄ Internet senare om den finns dÀr.
För ett tag sedan hade jag kontakt med Af-chef som under min tid pÄ Utbildningsföretag var en av handlÀggarna jag arbetade mot. Gruppen som jag trÀffar och hjÀlper med olika saker talade om, hur det gÄr till, nÀr de söker arbete. Jag kunde inte tro det och ville fÄ fakta.
Chefen tyckte att jag kunde göra olika saker, var mycket tillmötesgÄende (och inte för att vi kÀnde varandra, för hon kom inte ihÄg sÄ mycket). Men ingen av handlÀggare stÀllde upp (=pÄ sÀtt och vis bekrÀftade vad deltagarna hade berÀttat). Man har Àndrat ganska mycket sedan min tid med kontakter. AlltsÄ sÀttet att ta emot arbetssökande.
Jag uppmuntrade deltagarna att GĂ till Af, för de fisk bara olika brev med olika besked, som de inte förstod, inte bara för bristande svenska. De kom tillbaka – fick ingen tid. RINGA – de fick besked att handlĂ€ggaren (olika) skulle höra av sig – det har gĂ„tt 3 mĂ„nader, ingen ringt. JAG HAR RINGT – blev upplyst att jag blir uppringd, vilket inte har hĂ€nt efter upprepade gĂ„nger (jag sa att jag ville fĂ„ en tid, berĂ€ttade inte vilken anledning var – de var inte ens intresserade).
Deltagarna skulle sjÀlva fylla i en del blanketter pÄ Internet (jag hjÀlpte dem, ingen fortsÀttning har följt). En av dem har bott hÀr ett tiotal Är, har haft fast jobb, blivit avskedad pga brist pÄ arbete, A-kasse dagarna hÄller pÄ att ta slut, hon gÄr inte till socialen. Hon blev upplyst per telefon, att handlÀggaren hÀlsar att HON ska skaffa praktik Pà EGEN hand. Osv osv, och jag mÄste sÀga att dessa saker Àr inget undantag.
Egentligen hör det inte hit, för hĂ€r diskuterar vi pensionĂ€rer. Men ALLT hör ihop. Dessa invandrare Ă€r inte ungdomar. De har bott hĂ€r ett antal Ă„r, har ett antal Ă„r kvar till nuvarande pensionsĂ„lder – och inte har tjĂ€nat in nĂ„got alls. Kan inte betala nĂ„gra privatapensioner heller. Vad ska de leva pĂ„? Nu och sedan? Varför fĂ„r de inte hjĂ€lp? Vissa av dem behöver mycket svenska. De sitter hemma och har ingen aning om, vad de ska göra, och glömmer det lilla de har lĂ€rt sig (inga undantag, sĂ„ gĂ„r det till, minns diskussioner med Af hur det Ă€r möjligt att den och den som har suttit hemma och inte fĂ„tt nĂ„got jobb eller hjĂ€lp av Af till praktiken har sĂ€mre resultat pĂ„ sprĂ„kbedömning NU efter ett Ă„r Ă€n SIST – ja, omöjligt att förklara att det inte funkar sĂ„ enkelt och det Ă€r inte sĂ„ enkelt att prata med svenskar nĂ€r man inte kĂ€nner nĂ„gra, och sĂ„ glömmer man.
Och som sagt – jag stĂ€ller inte ungdomar / invandrare/ 65+ mot varandra. Jag pratar om olika ogenomtĂ€nkta Ă„tgĂ€rder, sĂ„ som din son, och eftersom jag Ă€r en del Ă„r Ă€ldre och jobbat pĂ„ liknande sĂ€tt för ett antal Ă„r sedan, ser jag, att inget har Ă€ndrats. Man slösar pengar pĂ„ onödiga insatser som löser problem för stunden. Om nĂ„got har Ă€ndrats, sĂ„ Ă€r det absolut inte till det bĂ€ttre. Det Ă€r inte sĂ„ enkelt att jobba pĂ„ Af och följa alla regler och allt man blir Ă„lagd. Eller att dela Af handlĂ€ggare och ge dem ett antal arbetslösa – det finns inte sĂ„ mycket de kan göra för dem. Man fĂ„r inte in alla mĂ€nniskor som söker och gör sitt bĂ€sta och vill komma in pĂ„ arbetsmarknaden. Det Ă€r inte sĂ„ enkelt att om man har utbildning sĂ„ fĂ„r man jobb. All Ă€ra till iranier som har studievana hemifrĂ„n och studerar. All Ă€ra till alla som gör det. Men precis som med gymnasiet, alla kan inte lĂ€sa och klara det. SĂ„ alla kan inte lĂ€sa pĂ„ Universitet, de har inte förmĂ„ga (inte bara betyg). Och alla trots allt inte behövs med sina höga utbildningar och lĂ„n. Ăven de gĂ„r utan jobb, eller blir avskedade, se forskarna i SödertĂ€lje.
Jag har tjatat pĂ„ alla mina högstadieelever att skĂ€rpa sig och lĂ€sa vidare, mĂ„nga av dem har gjort det. En del Ă€r klara. Och jag har inte svar pĂ„ VARFĂR jag tjatade och nu har han Ă€ndĂ„ inget jobb.
Sà : jag bara staplar det jag vet, hur det fungerar. JAG har ingen lösning. Jag vet inte. Jag kan inte Àndra nÄgot pÄ Af. Jag försöker hjÀlpa den lilla gruppen att lÀra mer svenska och söka jobb, förklara för dem vad det stÄr i papper de fÄr frÄn Af, pÄ Internet osv osv.
DĂ€rför reagerar jag sĂ„ starkt pĂ„ Reinfelds tal om 75 Ă„rs grĂ€ns. Jag Ă€r medveten om att han inte fick ha sagt allt – men jag tror faktiskt, att han lever i ett annat Universum. För allt detta löser man inte sĂ„ snabbt.
Man mÄste lösa saker samtidigt, innan man stÀller till det Ànnu mera. Det tar tid.
Jag Ă€r ingen expert, jag vill bara stĂ„ pĂ„ jorden och fundera. (Och stĂ„ pĂ„ av de ”drabbades” sida och prata för dem som inte klarar det, bara jag kan).
Trevlig lördag
Jitka
Hej, Jitka,
Jag har ingen aning om huruvida det finns nĂ„gon lĂ„ngsiktig politisk plan bakom Reinfeldts inlĂ€gg – eller om det ”bara” var ett sĂ€tt att testa opinionen och att ta intryck av den inför nĂ€sta utspel och nĂ€sta. Tills det nĂ„gon gĂ„ng lĂ€ngre fram kanske blir allvar av. Eller kanske inte – kanske kommer mĂ„nga mĂ€nniskor sjĂ€lva (inklusive mĂ„nga arbetsgivare) att ta steg framĂ„t och börja arbeta inte bara lĂ€ngre utan pĂ„ andra sĂ€tt med stigande Ă„lder?
Samtidigt blev mĂ„nga djupt sĂ„rade redan av Reinfeldts förslag. Hur kommer det dĂ„ att bli om (eller nĂ€r) mĂ„nga FAKTISKT arbetar MYCKET lĂ€ngre Ă€n andra? MĂ„ste dĂ„ den som slutar tidigt se den lĂ€nge-arbetande som en förrĂ€dare OCH ocksĂ„ den som arbetar lĂ€nge se den tidig-slutande som en förrĂ€dare? I sĂ„ fall skapar ju bara avstegen frĂ„n ”det-mĂ„ste-vara-lika-för-alla”-pensionsĂ„ldern fördjupade klyftor, och i sĂ„ fall stĂ„r det gemensamma i bjĂ€rt kontrast till det individuella.
Jag vill inte tro att det mĂ„ste vara sĂ„. Jag vill fortsĂ€tta tro pĂ„ den solidaritet som behövs JUST eftersom det inte Ă€r lika för alla. Det enda som ĂR lika Ă€r allas lika vĂ€rde – och engagemanget mĂ„ste handla om att vi bryr oss om varandra utifrĂ„n kombinationen a) lika vĂ€rde med b)olika förutsĂ€ttningar (Ă„lder, kön, bakgrund, intresse, förmĂ„ga, hĂ€lsa, ekonomi,…). Ingen lĂ€tt ekvation – men den liknar rĂ€tt mycket livet sjĂ€lvt.
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil,
jag vet och jag hĂ„ller med dig. Inget Ă€r klart eller solklart. Och man mĂ„ste TĂNKA och diskutera och pĂ„peka och lösa smĂ„ smulor pĂ„ vĂ€gen till mĂ„let, som flyttar sig hela tiden. Men det Ă€r sĂ„ samhĂ€llet fungerar och livet Ă€r.
Fast man har redan försĂ€mrat sĂ„ mycket utan att lösa nĂ„got för dem, som har det mycket sĂ€mre Ă€n de, som bestĂ€mmer att ”sĂ„ ska vi ha det allihop”. Jag tycker inte heller att solidarisk betyder att alla ska ha det likadant. Jag tycker att vi ska tĂ€nka pĂ„ dem, som behöver vĂ„r hjĂ€lp med att kĂ€mpa för att behĂ„lla grĂ€nsen dĂ„ man idag har möjlighet. Att behöva hjĂ€lp innebĂ€r inte att krĂ€va eller förvĂ€nta sig, utan att man inte kan sjĂ€lv. Att vissa kan fixa för sig för att man har möjligheter, medan andra varken har möjligheter eller förmĂ„gor och behöver att andra ska stĂ€lla upp.
Med detta menar jag inte nÄgon Äldersgrupp, utan alla.
Jag hatar ordet SYSSELSĂTTNING. Jag kan syselsĂ€tta mig hur bra som helst, det mesta Ă€r samtidigt nyttigt för mig eller nĂ„gon annan. Fast de flesta ”sysselsĂ€ttningar” man anvĂ€nder för att fĂ„ folk bort frĂ„n statistiken Ă€r inte det. Man behöver inte lĂ€ra sig söka jobb och skriva ansökan pĂ„ 5 dyra (för samhĂ€llet) kurser – speciellt inte om man aldrig kommer lĂ€ngre Ă€n att lĂ€gga det i brevlĂ„dan.
Vad Ă€r ARBETE? Bara det, som Ă€r betalt? Jag tycker att jag utför ett nyttigt arbete – tidigare fick jag betalt för samma sak, men inte nu lĂ€ngre. Jag hĂ„ller mig sysselsatt, men det Ă€r ingen sysselsĂ€ttning, det fyller min tid pĂ„ ett vettigt sĂ€tt. Varken av samhĂ€lle betraktat som sysselsĂ€ttning eller som ordets betydelse. Det Ă€r nĂ„got jag gör för andra. Jag sjĂ€lv kan sysselsĂ€tta mig med att titta pĂ„ TV eller snacka med grannfrun eller sticka eller mĂ„la Ă€tt eller pĂ„ nĂ„got annat sĂ„nt (som numera ingen vill ha).
Jag tycker att stĂ€da gator, plocka skrĂ€p pĂ„ stranden (man ska göra det sjĂ€lv, men… en del blĂ„ser in), kopiering, baka pizza som praktikant osv osv Ă€r ett arbete. Man ska inte sĂ€tta folk dit för 150 kr/dag, bara för att de inte har ett annat ”riktigt” jobb. De ska fĂ„ lön. SjĂ€lvklart inte samma lön som en utbildad, men det ska inte vara syssĂ€lsĂ€ttning. Det finns massor med arbete som aldrig blir utfört. Jag vet att det inte finns resurser till att betala allt. Jag vet hur det funkar – att vissa ”riktiga” arbete Ă€r sĂ„ dĂ„ligt betalda att man hellre sitter hemma och söker jobb. Det Ă€r ocksĂ„ nĂ„got att lösa – ”tanket”.
De som jag trĂ€ffar vill inget hellre Ă€n att jobba. Och vi pekar pĂ„ dem – kolla, han bara hĂ€mtar socialbidrag.
Och jag fattar att det inte gĂ„r att sĂ€tta tex mina thailĂ€ndska bondkvinnor pĂ„ mitt eller ditt jobb. Och det Ă€r absolut inte sĂ„ jag menar. Men jag tĂ€nker pĂ„ att de ska gĂ„ i 30 Ă„r till innan de fĂ„r pension. Hur mycket. Nu har de redan gĂ„tt i 20…. Att lösa slöseri (och vad kostar det, nĂ€r man tĂ€nker pĂ„ hur mĂ„nga det Ă€r) med sĂ„ mĂ„nga liv skulle gĂ„ före Ă€n att lĂ„ta alla gĂ„ i pension vid 75. NĂ„got kan alla lĂ€ra sig. Inte bara vi som ska byta karriĂ€r eller yrke. Men vad ska alla de som inte kan lĂ€ra sig sĂ„ mycket omskola sig till?
Det Àr sÄ krÄngligt. Och man vet inte var man ska börja.
Jag vill inte vara politiker. DĂ„ pekar man pĂ„ mig med. LĂ€tt att pĂ„peka och peka pĂ„ andra. Nu kan jag sitta tryggt och ha en massa Ă„sikter. Mycket lĂ€ttare…
HĂ€lsningar
Jitka
Hej, Jitka,
Ja, att ”sĂ€tta nĂ„gon att syssla” Ă€r i bĂ€sta fall ett instrumentellt uttryckssĂ€tt, i sĂ€msta fall ett föraktfullt. Men till sist har ord levt sĂ„ lĂ€nge att vi mĂ€nniskor ofta inte mĂ€rker vad vi sĂ€ger.
SÄ till detta med allas rÀtt till vÀrde och vÀrdighet, arbete och uppskattning. Ibland tror jag att det bara Àr för att allt Àr sÄ STORSKALIGT som det blir sÄ svÄrlösbart. I den lilla skalan kunde vi kanske alla visa lite mer sunt förnuft och lite mer medkÀnnande med varandra? Men nÀr ALLA tror att det Àr nÄgon annans = samhÀllets bord att lösa svÄrigheten sÄ att ALLA skall kunna komma till sin rÀtt,dÄ har vi skapat ett kanske pÄ förhand omöjligt system.
Jag hade en gÄng en dikt som handlade om fyra personer: Alla, NÄgon, Vemsomhelst och Ingen. Den handlar om vad som behöver bli gjort och den gÄr ungefÀr sÄ hÀr:
Alla tror att
NÄgon skall göra det
Vemsomhelst kunde gjort men
Ingen gör.
Hm.
Bodil
Gunnar Ekelöf skrev
Att se sig sjÀlv
Att se sig sjÀlv i andra
sina villkor
sin brist
sina svagheter
sitt mÀnskliga:
Att vara social i hjÀrtat
ni andra som Àr sociala i huvudet!
– Och hjĂ€rtat Ă€r inte en kĂ€nsla för ögonblicket
men det som varar
HjÀrtat Àr inte en konjunktur.
Jag vill bara tillÀgga:
Det Àr inte sÄ enkelt att studera. Och det gör faktiskt inte alltid önskad resultat, nÀr man har ett utlÀndskt klingande namn i ansökan (gÀller alla nivÄer), eller OM man klarar det till intervjun visar sig vara mörkhyad. Eller annorlunda pÄ ett annat sÀtt. GÀller Àven adopterade ungdomar.
Jitka
En stilla undran—-Ă€r inte det hĂ€r pratet om att vi ska jobba till 75 Ă„r egentligen ett steg i vĂ„r strĂ€van–att man inte ska se oss som förbrukade efter 65 Ă„r.
Men det Ă€r kul att det diskuteras pĂ„ olika sĂ€tt.SjĂ€lv sĂ„ jobbar jag sĂ„ lĂ€nge jag har lust –sĂ„ det sĂ„!
Hej, Anita!
Sven Gunnar SĂ€rman gav för mĂ„nga Ă„r sedan ut en samling kĂ€rleksdikter av olika författare under just titeln ”SĂ„ lĂ€nge du har lust”. Och han skrev sjĂ€lv (om jag minns rĂ€tt) att han hade tagit med dem som han tyckte bĂ€st om… Inget dĂ„ligt urvalskriterium!
Fint att du tĂ€nker jobba sĂ„ lĂ€nge du har lust. Ibland fĂ„r jag för mig att de som har det enklast med den hĂ€r pensionsĂ„lders-frĂ„gan (alternativt icke-frĂ„gan) Ă€r just konstnĂ€rer. Engagemanget finns oförĂ€ndrat kvar – det enda som Ă€ndrar sig med pensionsdatumet Ă€r att man Ă€ntligen fĂ„r ett livslĂ„ngt stipendium (pensionen) som kanske inte Ă€r sĂ„ stort men som i alla fall Ă€r bĂ€ttre Ă€n den tidigare totala ekonomiska ovissheten. Och sĂ„ fortsĂ€tter man glatt att skapa – konst, musik, drama,…
”Lösningen” pĂ„ hela snurren kring arbete – pension blir kanske pĂ„ nĂ„gra hundra Ă„rs sikt att vi alla blir som ni konstnĂ€rer redan Ă€r? Arbetar pĂ„ med det som vi Ă€r engagerade i – och hittar nya former för att backa upp varandra i det.
Allt gott
Bodil
Ja, Anita.
Exakt Sà vill jag ocksÄ ha det.
Men inte alla. Och dĂ„ ska man lĂ„ta dig och mig att göra sĂ„ och min bĂ€stis som precis blev inlagd pĂ„ akuten för femtielftegĂ„ng, trots att hon för ett par Ă„r sedan med samma Ă„komma och problem blev tvungen att efter ett par dagar komma tillbaka till jobbet, men numera som ”frisk” kan ta det lugnt hemma. Och en annan vĂ€nnina som inte kan ta det lugnt hemma, utan fĂ„r komma tillbaka, för det betraktas inte som en dödssjukdom och hon fattas ett Ă„r. Ăn sĂ„ lĂ€nge… Ca jĂ€mngamla med mig. Plus minus 5 Ă„r till den föreslagna magiska grĂ€nsen.
Och jag har bara vÀrk och vill jobba.
Men inte nÀr jag blir beordrad. DÄ stÄr jag i deras led och kÀmpar för dem.
SĂ„ som Bodil skriver – att man ska fĂ„ bestĂ€mma sjĂ€lv. För om jag vĂ€ljer lite lĂ€gre pension (som typ avgĂ„ng vid 61 ) blir det inte sĂ„ mĂ„nga avundsjuka pĂ„ mig, om de gĂ„r i 65. For jag kommer inte att ha lika mycket pengar som de.
Men nu ska jag sysselsÀtta mig.
Trevlig flitig dag
Jitka
Hej,
I hela vÄr lÄnga diskussionen finns den aspekt med som Anita pÄpekar: Vi strÀvar mot att bli anvÀnda. DÀrför tycker jag att Reinfeldts utspel var sunt och intressant, men vid ett enda tillfÀlle Àr det svÄrt att vara tillrÀckligt nyanserad. Det kommer sÀkert tusen fler tankar om detta Àven hos politikerna.
Och jag tvivlar pĂ„ ett A-och B-lag. Vi gamla vet mycket vĂ€l vad som kan drabba oss med kort varsel, vi har runt omkring oss slĂ€ktingar, vĂ€nner och bekanta som pĂ„ grund av olika hinder inte orkar lĂ€ngre och vi Ă€r solidariska mot dem, just för att vi vet att vi plötsligt kan vara en av dem. Men vi som HAR möjlighet att fortsĂ€tta – pĂ„ samma vis som tidigare eller pĂ„ nĂ„got nytt sĂ€tt – vi mĂ„ste allt stĂ€lla upp om rĂ€kneekvationerna ska kunna gĂ„ i lĂ„s. Och för mĂ„nga av oss Ă€r det ju en GLĂDJE att fĂ„ fortsĂ€tta. DĂ€rför tog jag faktiskt emot Reinfeldts nya projekt med ett litet leende. Det ger möjligheter, men det mĂ„ste kopplas till MYCKET annat: ungdomsarbetslösheten, omstruktureringar pĂ„ arbetsmarknaden, studiesituationen för unga och gamla, kompetensutveckling och mycket, mycket mera.
BÀsta hÀlsningar
Helmi Jönestam
(LĂ€ste nĂ„gonstans om Reinfelts utspel – att det var sĂ„ drastiskt formulerat – inte minst berodde pĂ„ att det varit sĂ„ mycket ljus pĂ„ sossarna den senaste tiden, och att det var dags för positionering.)