05. I hetluften
Så – nu har pensioneringen hamnat i hetluften, och där lär den förbli. Jag gissar att debattintensiteten kommer att gå i vågor många år framöver.
Själv vill jag inledningsvis börja med att peka bakåt på en av de tio grundsidorna här – “05. Arbete? Pensionering?” I mitt huvud dyker det upp en gammal schlagertext: “you can’t have one without the other.” Och så är det ju. När människor väl tar till sig att livet kännetecknas av att utveckling pågår HELA tiden, måste också ansvarsutvecklingen få följa människan genom hela livet. Inte kan man då arbeta som om en 25-åring och en 64-åring vore identiska – tänk vilka andra möjligheter 64-åringen har att lägga upp och genomföra och ta ansvar. På SITT sätt! Men inte heller kan man tänka: om 67, så obefintlig – eller åtminstone drastiskt annorlunda.
Det här går mycket djupare än ett datum för första pensionsutbetalningen.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil! tack för en mycket givande kväll på Lidingö.
Jag har en egen teori till varför vi tycker att “tiden går fortare” när vi blir äldre.
När vi är yngre händer väldigt mycket i livet, barnen växer upp, nya roliga arbetsuppgifter, nya utmaningar bakom varje hörn. När vi blir äldre så går vi i samma hjulspår och det händer inte så mycket. Visserligen är vi aktiva, men vi har ju “varit med” några år så det är inte så spännande längre och vi har fått distans till tillvaron på att annat sätt. Om vi däremot gör något helt nytt, åker iväg till en plats där vi aldrig har varit, helt ny miljö och vi gör utflykter varje dag, så upplevs en sådan vecka som en månad om vi hade varit hemma.
Därför är det viktigt att inte “gå” i samma hjulspår hela tiden, för hjulspåren blir djupare och djupare och kan till slut leda till senilitet p g a brist på nya upplevelser. Titta på små barn som inte får tillräckligt med stimulans, hur de utvecklas.
Det är min teori och diskuterar den gärna med dig.
Hälsningar Pia Areskoug
Ja, visst har du rätt i det. Det likformade upprepandet inom snäva ramar ingår i det jag sa att om man inte har några fixpunkter i tiden, så glider allt liksom bort mellan fingrarna på en. Motsatsen till detta är om man alltför intensivt jagar tiden – då glider den också undan.
“Lösningen” är att ständigt sträva efter det ouppnåeliga men hägrande LAGOM: det där du får stöd för tanken, känslan och tidsuppfattningen och samtidigt inte är i ett ohejdbart ekorrhjul. Håller man sig i närheten av sitt alldeles eget “lagom” ingår det också att man får nya upplevelser, ständig stimulans, användning för kreativiteten, etc.
Men “lagom” inställer sig inte av sig själv: det får man föra en kamp för. Hela tiden. Våga utmana slentrianen, våga pröva det man kanske inte kan – och samtidigt våga säga NEJ då och då. Allt detta kan kännas farligt, men det är nödvändigt om man skall vara levande i sitt liv.
Allt gott
Bodil
Hej,
Nu är det så här, att JAG vill fortsätta att arbeta. JAG har mycket mer att ge. JAG orkar och vill dela med mig av min erfarenhet. JAG vill lära mig nya saker och nya “yrken” och läsa vid Universitet och seniordoktorera och… och…., trots att jag redan är borträknad från Arbetsmarknaden pga min ålder.Som det känns nu så gärna till 75. JAG klarar det. Om någon vill ha mig.
Detta har jag skrivit massor om i mina inlägg och var mycket oense med vissa, som gärna njuter av sin tidiga pension.
MEN: Jag blir så himla upprörd att en politiker ställer sig och vräker ur sig, att eftersom vi blir hundra så ska ALLA. ALLA ska tänka som jag. ALLA skä känna som jag. ALLA ska omskola sig när de är i min ålder. Alla ska glömma sina slitna ryggar och artros i knäna, sina stressrelaterade sjukdomar, trötthet och annat.
Hur går detta ihop? Vad ska man omskola sig till? Ska alla sitta någonstans och pyssla med vad då, när de inte orkar fysiskt? Ska en gammal lärare orka vara kreativ någon annanstans? Hur många AnNNANSTANS jobb kan samhället hitta på?
Man måste först se till att ändra hur samhället TÄNKER, och det kan faktiskt ta flera generationer. För det är ju så synligt, när Bodil talar på olika platser, hur svårt det är att ändra – förutom nu plötligt ett förslag om åldern så här hux flux. Jag ställer mig bakom Bodil i allt hon har skrivit och sagt. MEN JAG är inte alla. Mina jämnåriga ska ha rätt att själva ha åsikter om hur DE vill ha sin framtid fram till hundra. Man ska inte behöva ta färdtjänst från äldreboende till sin arbetsplats aller till en kurs, som förbereder en för ett nytt yrke, där man inte har ett dugg erfarenhet – först ska man se till att de ska finnas yrken, där man kan använda en blandning av det man redan kan (och bevis på att så är inte fallet är att många som förlorar sina jobb 50+ aldrig hittar något nytt, praktiserar här och där och inte får en chans.
Jag orkar inte gå in på det, för jag tror att alla fattar vad jag menar. Vi är friska, många av oss villiga att jobba till 75, men inte alla. Varför ska vi bestämma för våra barn, att DE ska ha det på detta viset? Jag har skrivit i ett inlägg att våra döttrar antagligen inte blir lika friska som vi, för de lever ett helt annat – stressigt liv – med många fler krav på sig (som de ofta själva ställer, men det är egentligen samhällets krav, så de har inget val).
Det är inte alls så enkelt att bara bestämma så här ska vi ha det. Det är inte alls så, att vi gamla alltid konkurerar om jobb med unga. Men ska man börja lösa problem och helt klart har problem att lösa dem, så ska man börja hos ungdomar. Så att ungdomarna kan börja sitt vuxenliv och etablera sig i samhället. Och märkt väl – jag pratar inte om att kakan inte räcker till alla, utan om att GÖRA NÅGOT och BÖRJA någonstans över huvudtaget. Vi klarar oss, men ungdomarna behöver hjälp. De ska inte gå år efter år utan några möjligheter. Och jag skriver inte om att vi tävlar med dem om samma jobb och samma kaka, vi kan göra andra saker – men inte vi ALLA. Om allt ska betalas och allt ska betraktas som ett arbete så blir det ju inte så enkelt.
En upprörd
Jitka
Hej Jitka!
JAG håller med dig helt i det du skriver.
JAG hade förmånen att FRIVILLIGT kunna gå i pension året jag fyllde 62.
Men det är min BESTÄMDA uppfattning att de som vill fortsätta jobba efter 65/67 (som reglerna är nu) SKA få göra det. (Dock har jag sett några som klamrat sig fast till 67 och har varit en belastning. Ett mycket svårt problem att hantera, men inget som man därför ska blunda för.)
Men all respekt
Gun
Jag håller absolut med dig.
De, som VILL, ska fortsätta och ha den möjligheten. Med allt som det innebär.
De, som inte klarar sina jobb av olika orsaker ska också bli upplysta om det (kanske bra med reglerna att åberopa, när man inte kan annat).
Men man ska inte TVUNGET rätta sig i led och fortsätta och vara desperat och försöka klara sig till 75.
Det ska finnas möjligheter för dem, som vill, ibland finns dem, oftast finns de inte.
Och hur ska man lösa det sedan, när alla MÅSTE?
Var är det dära fria val som man kör med när det passar?
Oj, var man hetsar upp sig! Men vi måste ju kämpa både för oss själva och för kommande generationer, det är de som kommar “att ha nytta av ändringen” eller “drabbas” – välj själv. Inte vi.
Jitka
Hej, Gun,
En bestämd pensionsålder har underlättat en hel del för arbetsgivare och arbetskamrater och en själv: man har vetat hur det “skall” vara och ingen har behövt förolämpa den andra genom att säga att “nu behövs du inte längre här”. Det har i stället pensioneringen sagt – men den har varit opersonlig, för den har varit en “regel”.
I Danmark har man slopat pensionsåldern, åtminstone på universiteten, och där har man det inte lätt nu när det finns olika uppfattningar om vem som VILL/ FÅR/ BÖR stanna kvar LÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNGE respektive sluta GEEEEEEEENAST. Men kanske kan det vara sådant som ett samhälle måste igenom, just om vi skall tillåta varandra att vara så olika som vi idag tillåts vara för övrigt?
Allt gott
Bodil
Hej Jitka,
Du låter verkligen upprörd och jag tror du delar den upprördheten med många. Men jag har inte alls uppfattat saken på samma sätt som du. Jag säger inte att jag har mer rätt, men jag tänker utifrån ett helt annat perspektiv.
Du betonar ordet ALLA så starkt, men när jag hörde Reinfeldt, så upprepade han flera gånger att det naturligtvis inte kunde gälla alla. Att där måste finnas en valfrihet, men framför allt att man måste titta på arten av arbete. Sen skriver du om din/vår generation, men vi HAR ju redan våra pensioner. Tanken är ju inte att slänga ut oss i arbetslivet hux flux idag! Saken gäller nästa generation, våra barn och dem som är något äldre.
Jag tror det är BRA för många av oss att då och då stanna upp i livet och fundera på, om det jag valde att bli yrkesmässigt som tonåring känns meningsfullt när jag blir fyrtio. Själv har jag sadlat om flera gånger och det har enbart varit till glädje för mig. Man utvecklas hela livet och det kan mycket väl komma en dag när jag vill tänka om när det gäller arbetsfältet.
Sen är det förstås oerhört viktigt att man ser hela den här debatten – som säkert kommer att bli intensiv – i ett MYCKET STÖRRE perspektiv. Det är så många saker som måste ändras i samhället först, så mycket som politiskt måste göras annorlunda. Att bara fixera sig vid 75 år och sen varken tänka eller göra mera, håller definitivt inte. Det är en massa krafter som måste mobiliseras för att det ska kunna bli något vettigt av det hela. Men grundtanken tror jag på: Arbetslivet framöver måste innehålla en helt annan flexibilitet än den gör idag. På en massa områden!
Bästa hälsningar
Helmi
Hej, Helmi,
ja, det blir så när man skriver och har mycket i tankarna.
Jag utgick ifrån att det är självklart att eftersom VI redan har pension, så pratar jag allmänt för kommande pensionärer, inte mig (=oss).
JAG SJÄLV är ett drömexempel på Reinfeldts framtida pensionär.
Jag själv vill fortsätta att arbeta (jag gör det i alla fall på mitt sätt, men det jag ville var just det Reinfeldt föreslår – jag ville stanna kvar på min post för där hade jag mer att ge, där hade jag behövts osv osv.) Och trots att min arbetsgivare menade, att det skulle uppskattas, åberopade man “regler” med 67 års gräns – som inte finns).
Jag har under mitt arbetsliv omskolat mig och arbetat och blandat 5 olika yrken. Trivts mer eller mindre med alla, varierande omständigheter gjorde att jag ville lära mig mer/blev tvungen att lära mig mer (fast jag ville ändå). Så egentligen betraktar jag mig som Reinfeldts exempelåldring – kolla mig, JAG har klarat det.
Men det är inte det saken gäller.
Ska man ändra, och det SKA man, så ska det vara KAN / FÅR, inte MÅSTE arbeta till ´75.
Nu är jag mycket medveten om att under de ca 2 min han fick till förfogande att förklara ”det är så här jag tänker” blir det ungefär som min text: Man får inte sagt allt man vill ha sagt och utgår ifrån att folk vet och sånt.
Jag fortsätter i nästa avsnitt, det blir lång.
När jag tittar tillbaka på mitt arbetsliv och möten med ungdomar, som inte är såna som jag – redan när jag själv gick i skolan och kunde inte fatta att alla inte fattade lika snabbt som jag, som inte har lätt, som har svårt att hitta sin plats (och som man ser redan i deras yngre tonår hur INTE LÄTT det blir för dem, så tycker jag att de ska på gamla dagar, helt säkert utslitna och inte lika friska som JAG och många andra av OSS (speciellt akademiker) få lov att lägga av och inte tvingas att läsa in något så de kunde göra något annat – speciellt när de säkert är duktiga på det de håller på med, men inte orkar med. Och så ska de vara kreativa så de kommer på något annat att göra istället.
Och just detta – att alla ska hitta på något på egen hand, och samhället kommer inte att hinna fixa något att hjälpa till (för det har vi sett och ser runt om hela tiden, olika lösningar som inte funkar men vi tänkte så bra och så rätt). Arbetsgivarna, som självklart ser till sitt eget och sina resurser, att få dem att ställa upp så man klarar att tjäna in sin pension (=får sina år till 75) – det ser vi också runt om. OsvOsv, jag är ingen politiker, men jag har arbetat ett antal år med Arbetsmarknadens ”beroende” och hur folk 50+ fick kämpa och omskola sig och ändå fick de inget jobb, oftast inte ens någon praktik som behövdes.
Just det, att det inte ska bli som man tror, är jag rädd att det ska kunna bli, det ser jag som detta – hur man mobiliserar alla krafter så att ungdomar får plats. Ungdomarna får klart inte lättare jobb för att vi gamla slutar. Men hur många jobb för dem som inte har samma förmågor som “VI” har försvunnit? Det löser man absolut inte genom att alla ska utbilda sig i åratal. ALLA kan inte. ALLA har inte förmågan att utbilda/omskola sig. Till vad? Finns det? När ska det finnas? Efter att man har ändra till 75? Så enkelt är det inte! Och vad har man löst för dem i stället?
Att kunna VÄLJA kan inte alla. ALLA kan inte tillgodogöra sig kunskap så som JAG. Många klarar endast att göra det de blir tillsagda. Och hur ska de omskola sig till något nytt på gamla dagar (=allt detta är retoriska frågor, för jag är faktiskt ganska rädd att det blir så som det mesta annat: att man ändrar utan att ha något att erbjuda istället.)
Jag leder ideellt 4 grupper vattengymnastik för reumatikerna. När man ändrade regler för sjukpensionäring/sjukskrivning/ dagar osv. hade tanterna gråtit i flera veckor – de hade fått brev från försäkringskassan ang. deras sjukpensioner och de skulle inställa sig till Arbetsmarknadens förfogande. Ta ett annat jobb (inga fanns långt och fjärran för friska….) Omskola sig. Till vad?
Inget var förberett. Man bara ändrade reglerna och så körde man.
Och det är just detta jag är rädd för. Jag litar inte på alla arbetsgivare och politiker att de ställer upp för samhället så att VI klarar det. Det har de ju aldrig gjort tidigare, så varför skulle man lita på att de gör det? Och vi arbetstagare kan omskola oss och omskola oss och omskola oss….
Som sagt. JAG är Reinfeldts drömexempel. JAG VILL.
Men ALLA kan inte.
Som sagt, jag kämpar för nästa generationer. Själv VILL jag inte ha det som det är nu, jag VILL jobba till 75. Jag VILL lära mig nytt och använda allt det gamla. Så har JAG gjort hela mitt liv.
Med det inte sagt att det passar alla andra. De ska också ha val.
Hälsningar
ofrivillig pensionär Jitka
Vet du,
Själv bara står jag där i ett hörn i detta sammanhanget (eller möjligen i mitten, ropande ut i alla vinklingar): det går INTE att diskutera pension för sig och arbete för sig och arbetslöshet för sig – men det finns ett STORT behov av att diskutera alla tre SAMTIDIGT.
För det här hänger ihop i allra högsta grad. Och historiskt hänger det också ihop med bl a teknikutvecklingen.
Allt gott
Bodil
Jaa, du Bodil,
Du låter lite cynisk när du skriver att pensioneringen nu hamnat i hetluften och där lär den förbli. Är det så illa att den börjat diskuteras? Jag tycker det är ett klart framsteg.
Ju mer jag tänker på gamlas situation, desto mer märker jag hur trådarna att nysta i bara blir fler och fler. Nån gång när jag får tid ska jag göra en lista på allt som är värt att diskutera om detta att vara gammal i vår tid. Åtminstone för mig själv. Men låt oss nu hålla oss till arbete och pension. Jag har varit tillbaka på grundsidan 05 och det är en fascinerande lista med för-och nackdelar du radar upp! Om alla kreativa arbetsgivare och politiker började syna den skulle saker kunna börja hända.
Men det är ingen quickfix, som du skriver. Verkligen inte, men att börja någonstans är gott nog. Jag har precis läst ut den fantastiska, tjocka boken om Steve Jobs och när han talade inför Stanford University för ett antal år var hans slutord till åhörarna “Stay hungry, stay foolish”. Är det inte så vi måste tänka om någon förändring ska komma till stånd? Någon som på något vis har makt måste VÅGA annat. Jobs talar också om mötet mellan humanism och teknik, hur det kan skapa komplexiteter av nytt slag. Och står de unga för tekniken som de är bra på, så kan vi gamla bidra med humanismen, vi som levt så länge och sett så mycket. Så i stället för att försöka bli av med de gamla på en arbetsplats för att sedan kunna föryngra, omstrukturera och få en mer homogen arbetsgrupp, borde man göra precis tvärtom – behålla dem och använda dem för sådant de är bra på. Men då måste man kanske tänka stick i stäv med det konventionella, vara lite “foolish”.
En person i min cirkel berättade igår att de haft möte i hennes bostadsrättsförening och diskuterat vad var och en kunde bidra med vid mötena framöver. För hennes och andra äldres vidkommande föreslogs kaffekokning. Hon lämnade tillställningen.
Så nu när pensioneringen hamnat i hetluften kanske vi kan haka på. Börja bombardera alla som styr och ställer med idéer, skriva artiklar och insändare, blogga och twittra och allt vad vi nu kan göra. Och inte bara fixera tänket vid att arbeta till 75 – och sen punkt – utan vidga diskussionen så att någon eller några KLOKA börjar fundera i nya banor. Kanske ska jag behålla mina äldre medarbetare? Under vilka villkor kan 70-åringar tänka sig fortsätta att arbeta? Vilka omstruktureringar behövs så att både unga och gamla får plats? Visst är det ett spännande fält som öppnar sig!
Bästa hälsningar
Helmi Jönestam
Hej, Helmi,
Nej, jag är inte cynisk – många gånger har jag tänkt att det är tur att jag inte har några anlag för det. .. Men jag konstaterar rakt upp och ner att nu har det hänt, nu har stenen börjat rulla – och var så säkra, det här kommer att hålla på.
Själv tänker jag göra mitt bästa för att påverka i riktning mot det jag nyss skrev till Jitka. Stå där istadig som en åsna och säga: det går INTE att diskutera pension för sig och arbete för sig och arbetslöshet för sig – men det finns ett STORT behov av att diskutera alla tre SAMTIDIGT och förändra alla tre SAMTIDIGT så att det bättre svarar mot vår samtid. Givetvis med hänsyn till samtidens individualitet – och till att vi blir mer och mer olika ju äldre vi blir.
Och vi gamla måste hjälpa till i det här. De som föreslog kaffekokning som uppgift för de äldre menar ju inget ont – tvärtom, i sin iver att inte överbelasta dessa gamla som man inte känner men som man fått veta att man skall vara juste mot så föreslår de det till synes lättaste och minst betungande. Jag förstår att man kan bli så arg att man måste gå därifrån, men egentligen signalerar ju detta något annat: vi måste stanna kvar HOS varandra och ge varandra en ärlig chans att komma på nya kombinationer av oss med nya möjligheter till ömsesidigt utbyte och goda liv.
Allt gott
Bodil
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Du har rätt. Definitivt vad gäller det första och eventuellt också det andra (med kaffekoket). Du får förlåta om jag lät lite burdus, när jag sa att du lät cynisk. Ibland har jag lite svårt att hejda dumma ord.
Men visst är det så sant, så: Man måste lösa pensionering, arbetslöshet och arbetandet tillsammans, förändra dem tillsammans. På Debatt igår talades det om ungdomsarbetslöshetens framväxt. Det måste ju kosta MASSOR att hålla de unga arbetslösa vid hyfsat liv. Med olika former av ersättningar. Kunde man minimera de kostnaderna och få in skatt från friska unga som inget hellre vill än just arbeta, så får man säkert in en massa miljoner, som kan användas till gamla som varken vill eller kan jobba efter pensioneringen. Alla krafter borde mobiliseras för att skaffa unga jobb eller åtminstone leda in dem på spår som kan leda till arbete. Min son jobbar inom Trygghetsrådet och han är oerhört kritisk till AF:s jobbstrategier. Så nytt tänkande måste till.
Och vi gamla, och de som blir gamla om ett antal år, måste naturligtvis hjälpa till. Det är väl en HEDERSSAK att jobba lite längre om man är frisk och därigenom bidra till utgifterna för dem av oss som inte orkar. Jag ser det som en solidaritetsfråga! Jag tror det finns massor av äldre som älskar att jobba, om deras arbetsgivare bara kunde tänka sig att rucka lite på tider och innehåll och annat. Vi har till och från pratat om mentorskap här på bloggen och det är en sak vi borde lyfta upp mycket mera. “Utslitna” inom vården kanske gärna skulle vilja ställa upp som mentorer för nyutbildade, eller väldigt dåligt utbildade. Vilket lyft för vården att få ta del av all den kunskap man besitter efter att ha jobbat 45 år inom branschen! Och kanske också ett lyft och en bekräftelse för den som gjort det.
Det kommer i alla tider (spår jag!) att finnas de som inte orkar – kanske inte ens fram till 65 och definitivt inte längre. De måste få all respekt för det de orkat med och hjälp till en hygglig pension. Vi behöver en STOR LÅNG diskussion om de tre sakerna, och som du skriver, samtidigt: Pension, arbete, arbetslöshet.
Beträffande det ANDRA, om att ge sig iväg för att man bara blir tilltrodd kaffekok, måste vi nog låta situationen tala mera först. Man behöver ibland markera, att man inte ställer upp på oförskämdheter, okunnigheter, omogenheter och andra o-n. Om jag inte hittar de rätta orden här och nu, kan jag markera o-et genom att lämna platsen. Sen när orden kommer, kan jag med fördel gå tillbaka och markera på annat sätt.
Bästa hälsningar
Helmi Jönestam
Det måste ju kosta MASSOR att hålla de unga arbetslösa vid hyfsat liv. Med olika former av ersättningar. Kunde man minimera de kostnaderna och få in skatt från friska unga som inget hellre vill än just arbeta, så får man säkert in en massa miljoner, som kan användas till gamla som varken vill eller kan jobba efter pensioneringen. Alla krafter borde mobiliseras för att skaffa unga jobb eller åtminstone leda in dem på spår som kan leda till arbete. Min son jobbar inom Trygghetsrådet och han är oerhört kritisk till AF:s jobbstrategier. Så nytt tänkande måste till.
Hej, Helmi,
jag kopierade in det du skrev.
Det är EXAKT det jag har menat.
Så nytt tänkande måste till… men så här har man tänkt i snart en kvart sekel (låter lite exaktare än 25 år). Jag vet inte vem som hittar på alla åtgärder, som kostar skjortan och inte leder till något jobb. Enbart löser ersättning för stunden. Och självklart vet jag inte vad annat skulle man kunna göra i stället.
När jag arbetade med språkbedömning av invandrare trodde jag att jag skulle förändra världen. Om jag bedömde, hur en person skulle klara sig språkligt, var det mig ålagt att föreslå, vad den personen skulle kunna göra efteråt. Och det gjorde jag så som mitt samvete tillät. Sedan dök den personen på min kurs. Ibland tredje gången i rad…. Kursen var inte speciellt billig, det kollade jag, och jämförde med kostnaden för en student på Universitet = nästan lika mycket för 4 månader som en plats på Uni för ett år, där studenten fick + ta lån. (Och självklart ville inte alla och kunde inte alla, men det var bara jämförelse). Och då tänkte jag. Staten betalar båda. Den ena leder till ett yrke, den andra ansåg jag var helt onödig tredje gången i rad på 12 månader. Vilket jag påtalade för handläggaren på Arbetsförmedlingen, som skickade människan till mig ännu en gång, för mina åsikter har jag inte svårt att yttra, eller hur.
Resultat? När jag hade påtalat liknande flera gånger i rad, olika handläggare i olika kommuner, blev jag uppläxad av personalchefen.
Ville jag förlora mitt jobb? Skulle jag rädda Sveriges ekonomi på detta viset? Skulle jag se till att Utbildningsföretaget förlorade sina kurser?
Vad väljer jag?
Och handläggarna? Hur skulle de lösa det? Vad ska deltagaren leva på? Det finns ingen annan möjlighet, inga praktikplatser, inga jobb, just då människan tågade in på Arbetsförmedlingen med sina få a-kassedagar kvar fanns just denna platsen. Vad hade den personen för val? Vägra? Haha. Få förländ a-kassa? På en kurs som de tyckte var trots allt kul (tack vare mig så klart)? Ja, då fick han den. En annan fick en annan kurs där handläggaren hade plats för tillfället. Får man skriva detta? Ja, nu är jag pensinär, stäm mig.
Tror ni det funkar annorlunda idag? Jag, vad vet jag. Men knappast skulle jag säga.
När Utbildningsföretaget gick i konkurs (och det var faktiskt inte mitt fel), fick jag en kurs genom Trygghetsrådet.
Kurs hur man söker arbete… som ingick i mina kurser för deltagarna… och hade jag något val att tacka nej? Knappast… Sedan fick jag PRAKTIKPLATS på ett annat utbildningsföretag….. Just då fanns inga jobb att söka. Hade jag någon chans att tacka nej? 50+? Med 5 olika yrken? Tävla om praktikplats med en outbildad gymnasist? (prkatiken bestod i att archivera stenciler, göra en lista på möblerna i källaren, kopiera och dyligt mycket givande).
Och vad kostar allt detta?
Ja, nu är det personligt igen, men det är det just för att förklara, varför jag tycker som jag tycker. För man har inte löst detta, och det löser man inte genom att förlänga den tiden man kan vara arbetslös om det inte vill sig annorlunda.
Och ännu en gång: som jag har skrivit flera gånger. Jag tycker att det är utmärkt att man får chans att jobba till 75. Jag tycker som alla andra, att man inte kan ersätta en avgående expert med en ingående gymnasist. Jag tycker inte att vi konkurerar med ungdomar om arbete. Jag tycker att de behöver hjälp att lära sig, och vem annars skulle visa dem coh dela med sig? Osv osv.
Och så tycker jag, att SAMTIDIGT MÅSTE MAN VETA SOM POLITIKER, VAD MAN GÖR. INTE GÖRA SAMMA MISSTAG OM OCH OM år efter år. Jag är säker att Reinfeldt inte fick sagt allt han ville. Men jag är också övertygad om, att man inte har så många lösningar på, hur man ska göra så att man får undgomarna i arbete och arbetslösa äldre tillbaka (de flesta blir på sätt och vis redan idag tvungna att omskola sig, men arbetsgivarna kan välja och vraka) Själv suger jag in kunskap så mycket jag kan – men jag fattar inte vad en 50+ ska med gymnasiekompetens, som han inte har skaffat tidigare – och ändå får inget jobb, för gymnasiekompetens är idag ingenting, inte ens för en arbetsgivare. Vem bryr sig om ett papper till? Det tycker jag också var en lösning hur man får folk utanför statistik när det var kris förra gång..
Som sagt. JAG VET INTE. Jag skriver av mig och tänker. JAG vill vara med och kvar. Men vad vill de andra?
Hälsningar
Jitka
Hej, Helmi!
Inget att “förlåta” – för jag tyckte inte att du “lät lite burdus”. Inte ett endaste dugg. Vad du gjorde var att ge mig chansen att reda ut lite bättre vad som bara var ett konstaterande (från min sida) och vad som kunde bottna i ilska, glädje, cynism,… Det är ju det som är så fint med samtal – både att man kan komma vidare, framåt, och att man kan reda ut bättre vad man menade med det man sa nyss. Och att det är av varandra som vi får den chansen.
Visst kan även jag bli A R G, så arg att det blir ilskan som är huvudsaken, så arg att jag kan resa mig och bara gå. Och i det läget spelar det ingen roll om det hade varit “klokare” att stanna kvar.
Du tar upp ordet solidaritet – ett av de finaste jag vet. Så SYND att det så lätt förvanskas, så SYND att “vi måste alla hjälpas åt” förvanskas till “vi måste alla hjälpas åt PÅ SAMMA SÄTT”. För det måste vi ju inte alls. Om vi alla varit lika, identiska, hade livet inte varit värt att leva, ingen annan människa värd att träffa och samtal inte värda att föras. Det är ju JUST eftersom vi är olika, har olika förutsättningar, olika behov, olika viljor, som vi kan vara bra för varandra och som gör solidariteten så viktig. Men t o m solidariteten kan urholkas om vi lägger på varandra tvångströjan att “du MÅSTE vara som jag – även om du inte är det!” Brrr.
Allt gott
Bodil
Mycket intressant ämne, som Reinfeldt ger debattutrymme till. Många blir chockade; det går väl an för honom; tänk på alla som är fysiskt utslitna etc.
men lyfter man blicken och lyssnar till vad han säger, så säger han de som kan och vill arbeta, skall också göra det, det skall vara ett val som varje individ gör utifrån sina förutsättningar. Han säger också att man hela tiden bör fundera långsiktigt vad man vill göra med sitt arbetsliv. Om man t.ex. vid 55 känner att det vore omöjligt att fortsätta till 75, så bör man fundera på att växla bana, så att om man vill, kan fortsätta ett bra tag till.
Om man gör ett sådant val, så bör det synas i den enskildas ekonomi, så att det finns morötter. Om man väljer att bli ledig vid 62, kan det innebära att det blir en magrare kassa.
Om man tittar sig runt i andra delar av världen, så är det inget konstigt om man i Amerika arbetar betydligt längre är i Europa. Däremot i Asien, så finns det länder där man kämpar för att arbeta efter 55-60 årsåldern. Om man inte kan fortsätta, blir man ibland offer och kommer in i ett sorts B-lag med sämre villkor.
Mångas reaktion och förfäran bygger på föreställningen att man som pensionär vill “ha det bra” och “leva livet”. Men är det att ha det bra, att ses över axeln, inte vara särskilt efterfrågad, och inte få bekräftelser för att ha gjort något bra?
Nästa fråga, som jag ser det, är vem som skall bedöma om man är duglig att sköta de uppgifter som man vill göra. Jag tror att man måste vara flexibel, förstå sina starka sidor som äldre, och därigenom passa in, och inte hindra andra som är bättre lämpade.
Detta mynnar ut i frågan, vilka egenskaper skall vi som uppnått mogen ålder (jag = 68) kunna definiera och marknadsföra? Och då kan vi inte uttrycka oss allt för allmänt och flummigt, utan konkret.
Några förslag?
Hej, Folke!
Vi kan ju börja med:
1. Att vi skulle kunna bidra till att minska ungdomsarbetslösheten genom att arbeta sida vid sida med en ung tidigare arbetslös människa för att skola in henne på jobbet, samtidigt lyssna och lära och få perspektiv på hur våra metoder ser ut i deras ögon och därmed utveckla både varandra och metoderna.
2. Att vi har en annan balans mellan våra hjärnhalvor när vi tänker än vad vi hade i 45-årsåldern, och att vi därför inte så sällan kommer fram till andra förslag.
3. Att vi har MÅNGA svar på frågebatteriet: “har du varit med om något liknande, vad gjorde ni då? Varför? Hur?”
Denna typ av uppluckring måste ske på den allmänna nivån OCH på den personliga. När allt kommer omkring, handlar detta om TILLIT: vad tror vi varandra om att kunna göra? Men har man då själv i kanske tio år ställt in sig på att snart skall jag pensioneras, och har samtidigt omvärlden sedan tio år börjat räkna bort en, är det på gränsen till omöjligt att börja bli intresserad av vad man nu kan göra BÄTTRE som gammal än man kunde tidigare.
Därför måste vi vara konkreta på inte bara en utan flera nivåer samtidigt. Jag tror inte ens att man kan säga att det och det och det måste komma först – det kan nog gå bra med olika turordningar. Men det måste fram exempel. Och vi måste se dem. Den här bloggen, t ex, är inget dåligt exempel på att “Gamla Kan”. Eller om du tycker det är bättre “Äldre Kan”.
Det finns faser i alla förändringsarbeten, och på sin tid var det vanligt med “Kvinnor Kan”-mässor. Jag tyckte illa om rubriceringen (det är väl självklart att “Kvinnor Kan”?! det är väl självklart att “Gamla Kan”?!), men eftersom jag kommer ihåg den, var den nog en bra slogan.
Så måste vi själva och alla andra fatta att mönster som satt sig i en under hela livet inte ändrar sig över en natt. Som barn och ung hade jag inte en aning om hur det skulle bli för mig att själv bli gammal, och det som byggdes in i mig om min egen avlägsna ålderdom kom från de då gamla och de då rådande föreställningarna. Inget av detta kan jag helt sudda nu – det finns kvar där i mina tidiga årsringar. Däremot vet jag att de bilder som exempelvis mina barnbarn får av sina (overkliga) kommande ålderdomar präglas av bl a mig, sådan som jag är nu – och det är ju något ALLDELES ANNAT än det jag växte upp med. Samhällsekonomin kan kräva snabba förändringar, men tänkesätten om det djupt mänskliga ändras inte så snabbt. Även om förutsättningarna kan ha ändrats så drastiskt som de har.
Allt gott
Bodil
till Folke:
“Nästa fråga, som jag ser det, är vem som skall bedöma om man är duglig att sköta de uppgifter som man vill göra. Jag tror att man måste vara flexibel, förstå sina starka sidor som äldre, och därigenom passa in, och inte hindra andra som är bättre lämpade.
Detta mynnar ut i frågan, vilka egenskaper skall vi som uppnått mogen ålder (jag = 68) kunna definiera och marknadsföra? Och då kan vi inte uttrycka oss allt för allmänt och flummigt, utan konkret.”
Absolut.
Just det – vem ska bedömma, att mina kunskaper i 70 årsåldern duger….
Arbetsgivaren så klart.
Vad blir det då kvar till mig att jobba med, när jag ska jämföras med ungdomar.
Ja, det beror på. Fast inte på MIG.
Det är det jag tänker. Det kommer nya yrke och sorters jobb hela tiden, det som jag hade som yrke för 50 år sedan finns inte längre, jag har omskolat mig och utbildat mig osv osv. Självklart kommer det att finnas nya yrken i framtiden. Men räcker de?
Jitka
Hej, Jitka!
Hur tror du det är om 50-100 år, hur tror du exempelvis att föreställningarna om arbete, pensionering, arbetsgivare och arbetstagare utvecklats? Tror du att de alls finns kvar med bibehållna betydelser?
Själv tvivlar jag. Varför skulle det också framgent vara så att det skulle finnas en “arbetsgivare” som avgör om ens kunskaper i 70-årsåldern duger – och till vad? Kommer det inte att betecknas som “arbete”, allt det myckna som exempelvis du gör? Den ännu pågående perioden av lönearbete är historiskt sett en kort en.
Många hälsningar och tillika undringar!
Bodil
Hej Bodil och alla bloggare,
Det är inte så svårt att förstå att reaktionen på “Jobba till 75” blir så stark. Bara tanken väcker så många frågor och sen följdfrågor på dem! Det känns också väldigt naturligt att utgå från sig själv, vilket jag ibland gör och som t ex Jitka gör. Men jag vill också försöka tänka på dem som är yngre än mig. Min 40-årige son till exempel och de som är ett tiotal år äldre. Det är ju de som kanske ska jobba till 75 och de har helt andra förutsättningar än vad vår generation har och har haft. Annan slags utbildning, annat förhållande till arbetsgivare och arbete. Och jag tror faktiskt att de flesta av dem kommer att bli friskare än vår generation och leva längre. Om de blir erbjudna möjlighet till omskolning eller vidareutbildning kanske de med glädje kommer att nappa på det.
Med ovanstående menar jag INTE att vi ska utgå från, att just vår generation ska tiga still. Verkligen inte. Det rätta är väl att sätta igång förändringsarbetet redan idag där vi är och står och fråga oss vad som går att göra idag. Helst konkret. Att skapa ett Horisontråd enligt Bodil låter jättefint. Och varför inte inventera de gamlas användbarhet (tyvärr – hittar inget bättre ord)? När jag läser platsannonser i tidningar drömmer jag om, att en dag få se en annons om t ex Kunnig äldre mentor till vård-och omsorgen. Vi kanske borde börja skriva brev till politiker med goda tips om de nu tänker fortsätta med projektet “Jobba till 75”. De flesta inom politiken är ju betydligt yngre än vi, inte vet de så mycket om hur äldre kan användas, hur arbete kan struktureras så att de gamla väljer att stanna kvar. Om de verkligen menar allvar med sina intentioner, borde de bli tacksamma för all hjälp de kan få. Det skulle jag bli om jag var politiker!
Bästa hälsningar
Helmi Jönestam
Hej, Helmi, och alla andra,
ja, jag utgår alltid ifrån mig själv: hur skulle det kännas för mig om…. För det är det JAG VET.
Och sedan tittar jag runt. Mina egna barn har också andra förutsättningar – men inte än jag, utan än mängder av andra ungdomar i deras ålder.
Bl. annat hade jag för ett antal år sedan hand om introduktion av ungdomar i mina barns ålder upp till ca 15 år äldre. Alltså dem, som ska pensioneras i 75 års åldern.
Det var en djup svacka i byggandet, alla dessa män var byggarbetare. De skulle gå på en preparandkurs och sedan omskolas, för man räknade inte med att man skulle kunna sysselsätta dem i branchen inom närmaste inte så kort framtid.
Hur lätt tror du det blev för dem att delta i en sådan kurs – om man inte talar om någon fortsättning?
Det fanns inget annat att omskola dem till så att de klarade det teoretiskt. De var helt enkelt inte lagda så, de hade knappt klarat sin gymnasieutbildning inom branchen och ville absolut inte lära sig något annat solm innehöll teori (vilket är det mesta). En efter den andra hoppade av utbildningen och hoppades på att hanka sig fram med lite svart jobbhjälp här och där. Det kan man förstås inte göra, när man är till åren kommen och ett helt decenium eller mer till pensionen.
Så tänker jag på Astra Zenecas forskare. Vad ska de omskola sig till nu, om det inte löser sig? Experter inom sin forskning? Fast min svärdotters farfar bade sitt eget laboratorium på Uppsala Universitet, där han “pysslade” med uppfinningar till sin död, ca 92 år gammal. Men han var förstås Nobelpristagare… de får hållas.
Eller forskare inom andra områden: ska alla duktiga forskare sitta på sina poster och forska i 50 år tills de fyller 75, kommer min nyutexaminerade dotter PhD, i branchen som Astras forskare, aldrig få en chans att etablera sig inom forskning. Hon och många
andra får aldrig en fot inom branchen, det finns inga resurser att “kunna lära upp” nya. Jag får inte ihop det. Vad ska hon omskola sig till (utan att ens har börjat)?
Och nej, jag ser inte på saken med svarta brillor. Jag BARA TAR UPP ETT PAR EXEMPEL. Fortfarande vill jag vara en av en del, som vill fortsätta att rädda världen och förändra och bidra. Men jag vill också ge chans till dem som bara har drömt och kommer att drömma ett antal år till, för de får inte in en fot någonstans.
Så finns det jobb som inte blir gjorda – men de betalas inte av någon, trots att det behövs. Andra kan delas mellan fler. Nya uppkommer, vissa lämpliga för den med dessa kunskaper, vissa för någon annan med helt andra kunskaper. Alla jobb kan inte göras av vem som helst. Men såna som kan, det finns inte så många av dem.
Hur ska omskolningen betalas, för det kan man inte heller göra när solm helst på vilka som helst premiser i högre ålder.
Och självklart missar jag mänger av vinklar och syn på saken, det är ju därför jag är här – för att vädra åsikter och få ta del av andras, som ser det annorlunda.
Oj vad kul att vädra!
Jitka
Hej, Helmi och Jitka,
Att en hel del reagerar med stor ilska och vånda på 75-års-pensioneringsförslaget handlar inte bara om att de kan ha varit utslitna länge och att varje senareläggning av pensionsåldern utgör en omöjlighet för deras del. Det handlar också om att “OM det nu skall vara “rätt” att pensionera sig först vid 75, gjorde jag ju “fel” som skötte mig enligt regelboken och pensionerade mig när jag var 65!” Retroaktiva pekpinnar kan vara MYCKET känsliga, och sådana borde garaterat undvikas. Men det är svårt i pensionsålderssammanhanget att få förslagen att vara enbart framåtsyftande.
Att gamla måste sluta arbeta för att yngre skall kunna komma in var en entydig sanning så länge som kakan var konstant, men så är det ju inte längre. Knappast på något område, och garanterat inte på forskningens. Inte innebär Arvid Carlssons idoga arbete att unga forskare inte får jobb – tvärtom bidrar han i allra högsta grad till att vidga fältet och därmed arbetsmöjligheterna.
Allt gott
Bodil
Vilken fart det har blivit på äldreprat än här än där.
Tycker själv att man ska koppla två paradoxer till en helhet för äldre i arbete.
Paradox 1: allt färre verkar ska försörja allt fler
Paradox 2: hjärnans kapacitet verkar minska med äldreblivandet men visheten ökar
Ideala lösningen kan vara att äldre hjälper yngre och invandrare in i arbetslivet i form av ett nytt lärlingssystem.
😀 /Göran
Hej, Göran,
1. ja, allt färre verkar försörja allt fler.
Men: varför är det så? Varför kan inte fler unga etablera sig i arbetslivet? Oavsett vad de kan? Finns det något intresse i det? Vems? Och vad kostar det att det allt ar längre och längre tid för ungdomar att hitta sin plats? Vad kommer det att kosta i fortsättningen, om det fortsätter så här? (Och OBS! jag klandrar inte “de gamla” för att de sitter på arbetstillfällen så de unga inte får ta över, utan VAR FINNS NÅGOT FÖR DEM, och HUR de ska kunna komma åt det? Och Varför görs det inte något, så att de får en chans att försörja fler? Förutom en del kass kortsiktiga lösningar, som ändå inte leder till en chans?
2. Hur enkelt är det att hjälpa yngre? Med vad? Hur många av oss kan göra det (=kan något som efterfrågas allmänt, inte speckunskaper)?Var finns resurser till detta och var ka man få dem ifrån (arbetsgivarna verkar inte så entusiastiska över att betala den arbetskraft de redan har, så kommer de att betala någon att lära upp?) Och själv får jag säga, att det här med att hjälpa invandrare in i arbetslivet är en sak för sig själv. Inte vem som helst är lämplig till detta, och … ja, vad ska jag säga. Jag har haft det ett antal år som yrke, jag gör det nu ideelt andra året. Jag har lyckats med EN, som blev timanställd vikarie.
Och jag betraktar mig som väldigt lämplig och kunnig, om man måste vara så osvensk.
Och NEJ, jag är ingen negativist. Entusiastik realist är mitt andra namn.
Hälsningar
Jitka
Orsaker till ungdomsarbetslöshet (dvs. att ungdomar i åldern 15-24 år är arbetslösa) anses vara höga ingångslöner, brister i utbildningssystemet och en stel arbetsrätt.
Lönerna kanske går att tekniskt/skattemässigt fixa till med förslagsvis lärlingsavdrag, jfr jobbavdrag.
Arbetsrätten kanske går att juridiskt klara ut genom att införa kategorin lärling, som speciell grupp av löntagare.
Bristerna i utbildningssystemet är det som jag mest tänker på och där kan vi äldre utgöra en resurs som coach, mentor, rådgivare, handledare, hjälpare, vägledare, läromästare etc. Någon fiffig ROT/RUT-historia skulle ge pekuniär belöning. Visdom skulle återigen kunna ses som en samhällelig nytta. Kanske jämställas med det humankapitalet know-how.
Härligt att du har lyckats, om så bara med en person – då finns det en kunskap om hur detta har skett som kan samlas och spridas till att långsamt och -siktigt ge grodd till flera 🙂
♥ /Göran
Hej,
Ungdomarna 15 – 20 är fotfarande regelmässigt skolans ansvar =inte arbetslösa, för de är tvungna att fixa gymnasiet först.
Men det är inte upp till 24 år, ganska många ungdomar är mycket äldre när de äntligen lyckas få ett arbete. Man kan vara arbetslös i många brancher eller inga alls (alltså ingen utbildning som begränsar val av något yrke, för det har man ju oftast inte efter gymnasiet) utan rätta kontakter – och det är inte coacher och mentorer osv, utan någon som förfogar över ett jobb.
Självklart håller jag med dig, att vi skulle dela med oss av kunskap och visdom. Fast det är inte alltid vi besitter den kunskapen som dagens samhälle är i behov av, och visdom betalas inte så ofta. Det är arbetsgivarens marknad…. I många fall utbildar vi ungdomar för förigårdagens samhälle.
Ja, och vad gäller min “succe” med en invandrare på arbetsmarnaden: tyvärr rena rama turen. Jag kände en som kände en som råkade tala om… att de behövde sommarvikarie på äldreboende i byn. Kvinnan fick en chans att visa upp sig, för i byn vet man att… Annars hade hon inte ens kommit så långt som till brevlådan med sin jobbansökan.
Gissa hur populära mina sammankomster blivit! Stackarna tror att jag kan i motsats till arbetsförmedlingen och alla insatser skaffa jobb till dem. Men äldreboende behöver inga fler, tyvärr. Och andra känner jag inte.
Så enkelt är det. Och de ska också pensionäras när de är 75?
Jitka
Ja, Göran,
Att arbeta sida vid sida, gamla och unga eller en gammal och en ung, skulle kunna vara en ¨möjlig uppluckrare av ungdomsarbetslösheten, vår tids största underbetyg åt oss själva och vad vi hittills lyckats skapa. Det hjälper föga att vi själva slutar arbeta tidigt, för dagens arbetsmarknad funkar ju inte så att “om en går ut, så kommer en annan in”. Men att agera arbetande lots samtidigt som vi själva just “arbetar” – DET är en möjlighet.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
jag kan inte hitta var jag skrev om skyskarpor idag. Blev ett rejält FEL (som mitt undermedvetna poppade upp när jag slog mig ner och skulle äta middag).
RÄTTELSE: SBAB:s rörelsevinst för tredje kvartalet ska vara 397 MILJONER och inte något annat.
Så – ta gärna bort min kommentar från tidigare idag.
Gun
Hej Bodil och andra bloggare!
Det som mest förvånar mig när det gäller Reinfeldts “utspel” är att det kommer så sent.
Under flera år har man kunnat konstatera att livsarbetstiden för ungdomar födda från 70-talet och framåt drastiskt minskar om man jämför med livsarbetstiden för oss som nyligen har eller ska gå i pension. Vi har kanske jobbat 40,50 år tom längre att jämföra med en betydligt kortare livsarbetstid för “ungdomarna”. Att pensionspengarna ska räcka till fler och fler måste ju innebära att vi antingen snabbt får ut ungdomar i arbetslivet eller höjer pensionsåldern. Eller båda delarna.
Här finns det säkert mycket att göra redan när det gäller skolan och utbildningen. För att inte tala om att arbetslivet måste förändras, inte minst när det gäller arbetsvärdering och löner.
En rörlig pensionsålder måste vi ha,att helt byta yrke tror jag inte är särskilt realistiskt. Nej, hellre utnyttja oss som fortfarande vill och kan jobba i våra jobb som vi trivs med. Och att inse att vi fortfarande kan lära oss nya saker att vi har hjärnkapacitet kvar!
Birgitta
Ja.
Håller med dig.
Jitka
Hej,
Fredrik Reinfeldt har gjort flera utspel i den här riktningen – det första som var tydligt var (som jag uppfattade det) det han sa i somras i Almedalen.
Det stora problemet är att vem som än säger något i detta sammanhanget så blir det så FEL för så MÅNGA – det berör den egna personen, den egna gruppen och de egna valen som gjorts under andra föreställningar än de som snart bryter igenom. Att då tänka på “samhället” eller “samhällets framtid” blir på gränsen till omöjligt – det kan man ha gjort i hela sitt liv, men med andra utgångspunkter.
Så jag tjatar på igen: det går INTE att diskutera pension för sig och arbete för sig och arbetslöshet för sig – men det finns ett STORT behov av att diskutera alla tre SAMTIDIGT.
För det här hänger ihop i allra högsta grad. Och historiskt hänger det också ihop med bl a teknikutvecklingen.
Allt gott
Bodil
Själv bara står jag där i ett hörn i detta sammanhanget (eller möjligen i mitten, ropande ut i alla vinklingar): det går INTE att diskutera pension för sig och arbete för sig och arbetslöshet för sig – men det finns ett STORT behov av att diskutera alla tre SAMTIDIGT.
För det här hänger ihop i allra högsta grad. Och historiskt hänger det också ihop med bl a teknikutvecklingen.
Hej,
tanke som dök upp: I mitt arbete (det jag slutade för 14 år sedan) använde vi multivariatdataprogram för att kunna se sambandet när parametrarna blev fler än vad man har förmåga att se i samverkan (inte samtidigt kan sättas in i ett x-y-z diagram). Något som man skulle kunna utveckla här (eller finns det redan)?
Det krävs naturligtvis att de data man använder är så objektiva/sanningsenliga som möjligt – och mätbara.
För det är ju inte så att de 10.000 ungdomar per år som hoppar av gymnasiet – istället för att gå ut i arbetslöshet – kan ta vid efter 10.000 som går i pension. Exempelvis.
Gun
men det finns ett STORT behov av att diskutera alla tre SAMTIDIGT och förändra alla tre SAMTIDIGT så att det bättre svarar mot vår samtid. Givetvis med hänsyn till samtidens individualitet – och till att vi blir mer och mer olika ju äldre vi blir.
Ja, Bodil. Absolut.
Och HUR ska vi göra det…
(retorisk fråga).
Det måste vi diskutera samtidigt med diskussion om att JAG vill vara kvar i arbetslivet. Vem mer?
Hälsningar
Jitka
Förtydligande.
Vi är helt överens att arbetslivet inte är en pipe-line där man stoppar in en arbetskraft i ena ändan samtidigt som man spottar ut en pensionär i den andra.
Vad jag menar med multivariat-dataanalys (som används i processutveckling, bl.a.) är att man inte bara kan samordna/samköra arbete-arbetslöshet-pension, utan att man sas i samma beräkning kan ta med utbildning, typ av arbete, anställningsår, mm., som kan vara relevant. Jobb för en politiskt intresserad statistiker – eller tvärtom. Eller en programutvecklare. OM det nu är möjligt att hitta mätetal. Kanske gör man sådana beräkningar redan, i liten eller större omfattning. Jag gissar att Bodil vet mycket mer än jag om denna typ av datasamkörning.
Det pratas mycket om att alla ska ha “samma möjligheter”. Samma möjligheter som vaddå? Jo, som de som har en högre utbildning, bättre jobb och mer pengar att röra sig med. Det är jämlikt och fint. Och kanske finns bara en hake kvar i vårt samhälle vad gäller detta: Det handlar om människor. Av alla de slag, vill jag påstå sådär generellt. Men alla dessa människor vill kanske inte ha “samma möjligheter” hur jämlikt och fint det än är. De kanske helt enkelt “bara” vill bli sedda som de de är.
Jag vet inte, men kanske gäller det för de 10.000 som årligen hoppar av gymnasiet: Att de vill ha en MÖJLIGHET utifrån sina förutsättningar, i stf att bli tvingade in i “samma möjligheter” och misslyckas.
Kanske är det dags att mer prata om “samma värde” än “samma möjligheter”.
Läste någonstans att mobbingen i skolan är mer omfattande än vad som framkommer i media. Och att de tillmälen som använs oftast är: Hora, kärring och bög.
Som förebilder sjunga… Eller??
Rättelse: Ska vara att ARBETSMARNADEN inte är som en pipe-line, osv.
Vill göra det här tillägget som motvikt till att så många hoppar av gymnasiet. Ur dagens SvD, Brännpunkt.
“Bland ungdomar med svenskt ursprung har 45 procent påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder. Bland invandrarungdomar är motsvarande siffra i snitt enbart 37 procent. Men unga iranier avviker från trenden, då hela 60 procent har börjat läsa på högskola vid 25 års ålder. /…/ Iranier utgör också den största gruppen doktorandstudenter med utländsk bakgrund. Hur kommer det sig att en grupp som huvudsakligen vuxit upp i utanförskapsområden har kunnat nå så långt? Svaret ligger i att de iranska invandrarna har fört med sig starka bildningsideal, som uppmuntrat den unga generationen att påbörja en klassresa från botten till toppen av samhället.”
Jag lyfter ur ett nyckelord: Uppmuntran.
Hej Gun,
Som f d sas-lärare känner jag så väl igen det där med att just iranska ungdomar i så hög grad satsar på studier; det är lovvärt, men också förklarligt med tanke på att just de ofta har högutbildade föräldrar som uppmuntrar och sporrar sina barn.
Antar att du läst också övriga artiklar om arbetslösheten i SvD. Den om arbetsförmedlingen (9.2) är också mycket tänkvärd. Eftersom min son arbetar inom Trygghetsfonden pratar vi ofta om arbetslösheten och enligt honom skulle just ungdomsarbetslösheten vara helt möjlig att lösa om AF helt omstrukturerades, i stil med vad som framgår av SvD:s artikel den 9.2. Om beteende och synsätt helt förändrades. AF arbetar idag huvudsakligen med kollektiva insatser och resultatet har blivit ett slags låtsasverksamhet, som kostar en massa pengar men sällan levererar jobb. På AF finns idag ca 15000 anställda. Om de fördelades på de ca 350 000 arbetslösa – och då är det de allra flesta arbetslösa – och började arbeta individuellt med var och en, skulle de få färre än 25 arbetssökande per person. Man skulle också kunna avdela låt säga 10000 av AF-arna för just den 125000 ungdomarna och varje förmedlare skulle kunna skapa en givande fungerande relation till sina 12-13 klienter och med gemensamma krafter skulle de förmodligen få ut de flesta inom ett par månader. Arbetar man mellan 8 och 17 kan mycken tid läggas på varje sökande. AF borde ha täta personliga samtal med var och en, tipsa dem hur de ska uppträda vid jobbesök, följa med de ängsliga på besöken och finnas till hands, inte bara en kvart i månaden utan helst varje dag. Inte bara träffa dem någon kvart i månaden och visa var man kan söka jobben. Är man ny på arbetsmarknaden behöver man kvalificerad personlig hjälp, inte bli lurad av den ena pseudokursen eller åtgärden efter den andra
Reinfeldts nya projekt “Jobba till 75” är en sund tanke i grunden, men naivt framförd. Än en gång: Man måste jobba på alla tre planen, Bodil har helt rätt. Med arbetslösheten (ungdomsarbetslösheten, Fas 3-arna och korttidarna), med planer för det livslånga lärandet och kompetensutveckling längs hela arbetsfältet och sen med tankar om hur man ska stimulera gamla att bli kvar så länge som möjligt. Om de är friska, om de får tillräckligt attraktiva alternativ.
Vad mycket intressant att ta itu med!
Bästa hälsningar
Helmi Jönestam
Hej Helmi,
Tack! Jag tror på att lyfta fram fakta ur allt prat och alla tyckanden. Och försöka vara så neutral som möjligt. Men tror inte för den skull att jag alltid lyckas.
Gun
Hej, Helmi och alla andra,
jag har inte läst artikeln, får hitta den på Internet senare om den finns där.
För ett tag sedan hade jag kontakt med Af-chef som under min tid på Utbildningsföretag var en av handläggarna jag arbetade mot. Gruppen som jag träffar och hjälper med olika saker talade om, hur det går till, när de söker arbete. Jag kunde inte tro det och ville få fakta.
Chefen tyckte att jag kunde göra olika saker, var mycket tillmötesgående (och inte för att vi kände varandra, för hon kom inte ihåg så mycket). Men ingen av handläggare ställde upp (=på sätt och vis bekräftade vad deltagarna hade berättat). Man har ändrat ganska mycket sedan min tid med kontakter. Alltså sättet att ta emot arbetssökande.
Jag uppmuntrade deltagarna att GÅ till Af, för de fisk bara olika brev med olika besked, som de inte förstod, inte bara för bristande svenska. De kom tillbaka – fick ingen tid. RINGA – de fick besked att handläggaren (olika) skulle höra av sig – det har gått 3 månader, ingen ringt. JAG HAR RINGT – blev upplyst att jag blir uppringd, vilket inte har hänt efter upprepade gånger (jag sa att jag ville få en tid, berättade inte vilken anledning var – de var inte ens intresserade).
Deltagarna skulle själva fylla i en del blanketter på Internet (jag hjälpte dem, ingen fortsättning har följt). En av dem har bott här ett tiotal år, har haft fast jobb, blivit avskedad pga brist på arbete, A-kasse dagarna håller på att ta slut, hon går inte till socialen. Hon blev upplyst per telefon, att handläggaren hälsar att HON ska skaffa praktik PÅ EGEN hand. Osv osv, och jag måste säga att dessa saker är inget undantag.
Egentligen hör det inte hit, för här diskuterar vi pensionärer. Men ALLT hör ihop. Dessa invandrare är inte ungdomar. De har bott här ett antal år, har ett antal år kvar till nuvarande pensionsålder – och inte har tjänat in något alls. Kan inte betala några privatapensioner heller. Vad ska de leva på? Nu och sedan? Varför får de inte hjälp? Vissa av dem behöver mycket svenska. De sitter hemma och har ingen aning om, vad de ska göra, och glömmer det lilla de har lärt sig (inga undantag, så går det till, minns diskussioner med Af hur det är möjligt att den och den som har suttit hemma och inte fått något jobb eller hjälp av Af till praktiken har sämre resultat på språkbedömning NU efter ett år än SIST – ja, omöjligt att förklara att det inte funkar så enkelt och det är inte så enkelt att prata med svenskar när man inte känner några, och så glömmer man.
Och som sagt – jag ställer inte ungdomar / invandrare/ 65+ mot varandra. Jag pratar om olika ogenomtänkta åtgärder, så som din son, och eftersom jag är en del år äldre och jobbat på liknande sätt för ett antal år sedan, ser jag, att inget har ändrats. Man slösar pengar på onödiga insatser som löser problem för stunden. Om något har ändrats, så är det absolut inte till det bättre. Det är inte så enkelt att jobba på Af och följa alla regler och allt man blir ålagd. Eller att dela Af handläggare och ge dem ett antal arbetslösa – det finns inte så mycket de kan göra för dem. Man får inte in alla människor som söker och gör sitt bästa och vill komma in på arbetsmarknaden. Det är inte så enkelt att om man har utbildning så får man jobb. All ära till iranier som har studievana hemifrån och studerar. All ära till alla som gör det. Men precis som med gymnasiet, alla kan inte läsa och klara det. Så alla kan inte läsa på Universitet, de har inte förmåga (inte bara betyg). Och alla trots allt inte behövs med sina höga utbildningar och lån. Även de går utan jobb, eller blir avskedade, se forskarna i Södertälje.
Jag har tjatat på alla mina högstadieelever att skärpa sig och läsa vidare, många av dem har gjort det. En del är klara. Och jag har inte svar på VARFÖR jag tjatade och nu har han ändå inget jobb.
SÅ: jag bara staplar det jag vet, hur det fungerar. JAG har ingen lösning. Jag vet inte. Jag kan inte ändra något på Af. Jag försöker hjälpa den lilla gruppen att lära mer svenska och söka jobb, förklara för dem vad det står i papper de får från Af, på Internet osv osv.
Därför reagerar jag så starkt på Reinfelds tal om 75 års gräns. Jag är medveten om att han inte fick ha sagt allt – men jag tror faktiskt, att han lever i ett annat Universum. För allt detta löser man inte så snabbt.
Man måste lösa saker samtidigt, innan man ställer till det ännu mera. Det tar tid.
Jag är ingen expert, jag vill bara stå på jorden och fundera. (Och stå på av de “drabbades” sida och prata för dem som inte klarar det, bara jag kan).
Trevlig lördag
Jitka
Hej, Jitka,
Jag har ingen aning om huruvida det finns någon långsiktig politisk plan bakom Reinfeldts inlägg – eller om det “bara” var ett sätt att testa opinionen och att ta intryck av den inför nästa utspel och nästa. Tills det någon gång längre fram kanske blir allvar av. Eller kanske inte – kanske kommer många människor själva (inklusive många arbetsgivare) att ta steg framåt och börja arbeta inte bara längre utan på andra sätt med stigande ålder?
Samtidigt blev många djupt sårade redan av Reinfeldts förslag. Hur kommer det då att bli om (eller när) många FAKTISKT arbetar MYCKET längre än andra? Måste då den som slutar tidigt se den länge-arbetande som en förrädare OCH också den som arbetar länge se den tidig-slutande som en förrädare? I så fall skapar ju bara avstegen från “det-måste-vara-lika-för-alla”-pensionsåldern fördjupade klyftor, och i så fall står det gemensamma i bjärt kontrast till det individuella.
Jag vill inte tro att det måste vara så. Jag vill fortsätta tro på den solidaritet som behövs JUST eftersom det inte är lika för alla. Det enda som ÄR lika är allas lika värde – och engagemanget måste handla om att vi bryr oss om varandra utifrån kombinationen a) lika värde med b)olika förutsättningar (ålder, kön, bakgrund, intresse, förmåga, hälsa, ekonomi,…). Ingen lätt ekvation – men den liknar rätt mycket livet självt.
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil,
jag vet och jag håller med dig. Inget är klart eller solklart. Och man måste TÄNKA och diskutera och påpeka och lösa små smulor på vägen till målet, som flyttar sig hela tiden. Men det är så samhället fungerar och livet är.
Fast man har redan försämrat så mycket utan att lösa något för dem, som har det mycket sämre än de, som bestämmer att “så ska vi ha det allihop”. Jag tycker inte heller att solidarisk betyder att alla ska ha det likadant. Jag tycker att vi ska tänka på dem, som behöver vår hjälp med att kämpa för att behålla gränsen då man idag har möjlighet. Att behöva hjälp innebär inte att kräva eller förvänta sig, utan att man inte kan själv. Att vissa kan fixa för sig för att man har möjligheter, medan andra varken har möjligheter eller förmågor och behöver att andra ska ställa upp.
Med detta menar jag inte någon åldersgrupp, utan alla.
Jag hatar ordet SYSSELSÄTTNING. Jag kan syselsätta mig hur bra som helst, det mesta är samtidigt nyttigt för mig eller någon annan. Fast de flesta “sysselsättningar” man använder för att få folk bort från statistiken är inte det. Man behöver inte lära sig söka jobb och skriva ansökan på 5 dyra (för samhället) kurser – speciellt inte om man aldrig kommer längre än att lägga det i brevlådan.
Vad är ARBETE? Bara det, som är betalt? Jag tycker att jag utför ett nyttigt arbete – tidigare fick jag betalt för samma sak, men inte nu längre. Jag håller mig sysselsatt, men det är ingen sysselsättning, det fyller min tid på ett vettigt sätt. Varken av samhälle betraktat som sysselsättning eller som ordets betydelse. Det är något jag gör för andra. Jag själv kan sysselsätta mig med att titta på TV eller snacka med grannfrun eller sticka eller måla ätt eller på något annat sånt (som numera ingen vill ha).
Jag tycker att städa gator, plocka skräp på stranden (man ska göra det själv, men… en del blåser in), kopiering, baka pizza som praktikant osv osv är ett arbete. Man ska inte sätta folk dit för 150 kr/dag, bara för att de inte har ett annat “riktigt” jobb. De ska få lön. Självklart inte samma lön som en utbildad, men det ska inte vara syssälsättning. Det finns massor med arbete som aldrig blir utfört. Jag vet att det inte finns resurser till att betala allt. Jag vet hur det funkar – att vissa “riktiga” arbete är så dåligt betalda att man hellre sitter hemma och söker jobb. Det är också något att lösa – “tanket”.
De som jag träffar vill inget hellre än att jobba. Och vi pekar på dem – kolla, han bara hämtar socialbidrag.
Och jag fattar att det inte går att sätta tex mina thailändska bondkvinnor på mitt eller ditt jobb. Och det är absolut inte så jag menar. Men jag tänker på att de ska gå i 30 år till innan de får pension. Hur mycket. Nu har de redan gått i 20…. Att lösa slöseri (och vad kostar det, när man tänker på hur många det är) med så många liv skulle gå före än att låta alla gå i pension vid 75. Något kan alla lära sig. Inte bara vi som ska byta karriär eller yrke. Men vad ska alla de som inte kan lära sig så mycket omskola sig till?
Det är så krångligt. Och man vet inte var man ska börja.
Jag vill inte vara politiker. Då pekar man på mig med. Lätt att påpeka och peka på andra. Nu kan jag sitta tryggt och ha en massa åsikter. Mycket lättare…
Hälsningar
Jitka
Hej, Jitka,
Ja, att “sätta någon att syssla” är i bästa fall ett instrumentellt uttryckssätt, i sämsta fall ett föraktfullt. Men till sist har ord levt så länge att vi människor ofta inte märker vad vi säger.
Så till detta med allas rätt till värde och värdighet, arbete och uppskattning. Ibland tror jag att det bara är för att allt är så STORSKALIGT som det blir så svårlösbart. I den lilla skalan kunde vi kanske alla visa lite mer sunt förnuft och lite mer medkännande med varandra? Men när ALLA tror att det är någon annans = samhällets bord att lösa svårigheten så att ALLA skall kunna komma till sin rätt,då har vi skapat ett kanske på förhand omöjligt system.
Jag hade en gång en dikt som handlade om fyra personer: Alla, Någon, Vemsomhelst och Ingen. Den handlar om vad som behöver bli gjort och den går ungefär så här:
Alla tror att
Någon skall göra det
Vemsomhelst kunde gjort men
Ingen gör.
Hm.
Bodil
Gunnar Ekelöf skrev
Att se sig själv
Att se sig själv i andra
sina villkor
sin brist
sina svagheter
sitt mänskliga:
Att vara social i hjärtat
ni andra som är sociala i huvudet!
– Och hjärtat är inte en känsla för ögonblicket
men det som varar
Hjärtat är inte en konjunktur.
Jag vill bara tillägga:
Det är inte så enkelt att studera. Och det gör faktiskt inte alltid önskad resultat, när man har ett utländskt klingande namn i ansökan (gäller alla nivåer), eller OM man klarar det till intervjun visar sig vara mörkhyad. Eller annorlunda på ett annat sätt. Gäller även adopterade ungdomar.
Jitka
En stilla undran—-är inte det här pratet om att vi ska jobba till 75 år egentligen ett steg i vår strävan–att man inte ska se oss som förbrukade efter 65 år.
Men det är kul att det diskuteras på olika sätt.Själv så jobbar jag så länge jag har lust –så det så!
Hej, Anita!
Sven Gunnar Särman gav för många år sedan ut en samling kärleksdikter av olika författare under just titeln “Så länge du har lust”. Och han skrev själv (om jag minns rätt) att han hade tagit med dem som han tyckte bäst om… Inget dåligt urvalskriterium!
Fint att du tänker jobba så länge du har lust. Ibland får jag för mig att de som har det enklast med den här pensionsålders-frågan (alternativt icke-frågan) är just konstnärer. Engagemanget finns oförändrat kvar – det enda som ändrar sig med pensionsdatumet är att man äntligen får ett livslångt stipendium (pensionen) som kanske inte är så stort men som i alla fall är bättre än den tidigare totala ekonomiska ovissheten. Och så fortsätter man glatt att skapa – konst, musik, drama,…
“Lösningen” på hela snurren kring arbete – pension blir kanske på några hundra års sikt att vi alla blir som ni konstnärer redan är? Arbetar på med det som vi är engagerade i – och hittar nya former för att backa upp varandra i det.
Allt gott
Bodil
Ja, Anita.
Exakt SÅ vill jag också ha det.
Men inte alla. Och då ska man låta dig och mig att göra så och min bästis som precis blev inlagd på akuten för femtielftegång, trots att hon för ett par år sedan med samma åkomma och problem blev tvungen att efter ett par dagar komma tillbaka till jobbet, men numera som “frisk” kan ta det lugnt hemma. Och en annan vännina som inte kan ta det lugnt hemma, utan får komma tillbaka, för det betraktas inte som en dödssjukdom och hon fattas ett år. Än så länge… Ca jämngamla med mig. Plus minus 5 år till den föreslagna magiska gränsen.
Och jag har bara värk och vill jobba.
Men inte när jag blir beordrad. Då står jag i deras led och kämpar för dem.
Så som Bodil skriver – att man ska få bestämma själv. För om jag väljer lite lägre pension (som typ avgång vid 61 ) blir det inte så många avundsjuka på mig, om de går i 65. For jag kommer inte att ha lika mycket pengar som de.
Men nu ska jag sysselsätta mig.
Trevlig flitig dag
Jitka
Hej,
I hela vår långa diskussionen finns den aspekt med som Anita påpekar: Vi strävar mot att bli använda. Därför tycker jag att Reinfeldts utspel var sunt och intressant, men vid ett enda tillfälle är det svårt att vara tillräckligt nyanserad. Det kommer säkert tusen fler tankar om detta även hos politikerna.
Och jag tvivlar på ett A-och B-lag. Vi gamla vet mycket väl vad som kan drabba oss med kort varsel, vi har runt omkring oss släktingar, vänner och bekanta som på grund av olika hinder inte orkar längre och vi är solidariska mot dem, just för att vi vet att vi plötsligt kan vara en av dem. Men vi som HAR möjlighet att fortsätta – på samma vis som tidigare eller på något nytt sätt – vi måste allt ställa upp om räkneekvationerna ska kunna gå i lås. Och för många av oss är det ju en GLÄDJE att få fortsätta. Därför tog jag faktiskt emot Reinfeldts nya projekt med ett litet leende. Det ger möjligheter, men det måste kopplas till MYCKET annat: ungdomsarbetslösheten, omstruktureringar på arbetsmarknaden, studiesituationen för unga och gamla, kompetensutveckling och mycket, mycket mera.
Bästa hälsningar
Helmi Jönestam
(Läste någonstans om Reinfelts utspel – att det var så drastiskt formulerat – inte minst berodde på att det varit så mycket ljus på sossarna den senaste tiden, och att det var dags för positionering.)