05. Anställningsbar kontra anställningsvärd
På söndagar hör jag inte så sällan på ”God morgon Världen”. I dag uppmärksammade de den pågående diskussionen om ”anställningsbar”, detta instrumentella ord som nu inte bara (m) utan också (s) lyfter fram.
En människa skall enligt detta synsätt ta ansvar för att vara ”anställningsbar”. Troligen är det inte så illa menat som det låter, men ordet utstrålar att livets mening skulle vara att stå där vid vägkanten och vara upplockningsbar för dem som till äventyrs är intresserade av att sätta en i arbete.
Det här fick mig att tänka på skillnaden mellan ”läsbar” och ”läsvärd”. Det är givetvis alldeles utmärkt om en bok är läsbar (har bra LIX), men med böcker vill vi ju först och främst att de skall vara värda att läsa. Läsvärda, alltså. Själv har jag läst många böcker med urdåligt LIX bara för att de var så läsvärda, medan det finns andra med utmärkt LIX som inte dragit till sig mitt intresse. Man kan resonera på samma sätt om teknik: den blir inte användvärd bara för att den har goda användbarhetsegenskaper – det krävs också att man skall vilja använda den, att den skall tillföra ett värde.
För oss själva gäller förstås att vi vill vara värda att anställa. Som de människor vi är och som de människor vi kan utvecklas till. Medan det ”anställningsbara”, dvs att finnas på rätt plats vid rätt tid med rätt kompetens och till rätt lön, pekar mot något instrumentellt, något robotartat, mot att ett något (snarare än en någon) skall finnas till hands med förmågor som kan användas för arbete.
Jag har hört många unga reagera mot anställningsbarhets-resonemangen, men jag gissar att motreaktioner (i den mån vi alls bryr oss) kan vara ännu mer självklara för oss äldre. Vi är ju noga med att ha tid för det meningsfulla och om vi alls ska ta på oss något lönearbete, måste det vara för att det är någon mening med det. Och vi måste också se att det är någon mening med oss själva i det sammanhanget – att vi alltså kan tillföra ett värde och därmed vara anställningsvärda. Inte anställningsbara.
Tanken styr orden – men orden styr också tanken. I dag behövs det inte bara nya samtal om exempelvis arbete och pensionering – det behövs också en ny ton i samtalen.
Allt gott
Bodil
Jäkligt bra!
Du är tänkvärd!
Tack för det!
Jag tycker själv att just detta är viktigt – det går liksom ända in i märgen.
Allt gott
Bodil
Anställningsbar – det i alla sammanhang marknadsstyrda samhällets vokabulär?
Hej Bodil! Du sätter igång så många tankar som berör! Jag blir både arg, eftertänksam, funderar över hur MYCKET som är obetänksamt i vårt samhälle. Om jag skulle ta på mej att arbeta (i mitt gamla jobb) under sommar-mån. är jag anställningsbar då eller,?? Visst , dom kan tänka .Hon klarar ju ALLT… Men då är jag ju egentligen utnyttjad…Kan jag tänka. Bra att ha.Anställningsbar.. Men vad tillför det mej??Inget, mer än att mina kolleger blir glada. Det är allt! Skall jag inte vara nöjd då? Jag gläjer ju någon.. Nej! Jag begär mera! Detta är BARA ett exempel på hur jag tänker.. Det här är en stor ock komplext tanke du har väckt!/Birgitta
Hej,
Knappt ett år efter jag frivilligt (vid 62) gick i pension blev jag tillfrågad (av min tidigare arbetsgivare) om jag under ett år framåt ville åta mig en uppgift som jag tidigare arbetat med, men avancerat ifrån. Jag blev tillfrågad därför att arbetsgivaren annars måste söka en vik. och även lära upp. Uppgiften innebar ca 1 dags arbete per vecka. Jag bestämde (i stort sett) själv vilken dag (eller två dagar varannan vecka). Även om jag ville jobba halvdagar. Så mycket fritt – och – högre lön än jag någonsin haft! Och det var ENBART för de extra pengarna jag tackade ja. (En trevlig arbetsplats också, men jag skulle aldrig ha tackat ja av det skälet). Blev jag utnyttjad? Jag ser det inte så. Det var en överenskommelse där både jag och arbetsgivaren var nöjda. Och, i mitt fall, det krävdes ”bara” uppmärksamhet och noggrannhet av mig. Inte att lösa problem, jobb som jag i tankarna skulle ta med mig hem – en sådan uppgift hade jag sannolikt tackat nej till.
Hej Gun!Nej du blev inte utnyttjad. Du fick ju ett erbjudande som var de bästa tänkbara! Nästan preis exakt det Bodil ”önskar”- skriver om i sin bok.Alltså RESULTATINRIKTAT. Det vore väl något att drömma om att alla hade möjlighet att arbeta resultatinriktat, men samhället ser inte ut så ännu. Men väl värt att sträva efter i form av debatter i media odyl./Birgitta
…betyder väl då att känna sig användbar… Vara till nytta. Att av omgivningen behandlas som behövd i jämhöjd med hur rikt man själv tycker sig ha blivit rustad av livet – inte bara ev ses som brukbar men anonym kugge i ett maskineri som relationsmässigt löper amok. Och nog länge gjort så i stegrad takt vad gäller respekt för både människor och djur. Under ekonomismens kalla täcke på vår alltmer krympande men på folk och fä översvämsbenägna glob. Det har väl att göra med att våra liv med ”modernismen” tenderat att bli mer eller mindre sammanhangslösa. Som vore vi fragment som av en slump, tillfälligt likt atomgnistor, dyker upp och lever jordevarelsers årsringar: i med tiden vissnande, borttynande kroppar fastän vi i själ och hjärta ofta känner oss som nyfikna barn. I en underförstådd samhällsfilosofi som saknar djärv transcendenssyn och Mening med individens tillvaron. Fastän metafysisk och metasjälslig livssyn som ny slags ”religion” (utan sedvanliga gudakomplex) inte är otänkbar, även enligt en och annan vetenskapare… Och behöver talas om, medvetet utvecklas – särskilt nu i vår befolkningsåldrande och miljökrisande värld. Där vi snart kanske måste gå ner i vand bekvämlighet för att hjälpa mängder av invandrare hit från översvämade (eller vattenut-torkade: tex Spanien, Portugal) jordeområden. ///kes
Hej igen! Jag är så ledsen för att ovanstående kanske lät nedslåennde pessimistiskt. Realistiska Livet vi har att leva HÄR i ofta kylig vårvind är ju ingen SÄKERT hanterbar inrättning, men (inte minst j ä m f ö r e l s e v i s !) en VERKLIGEN fantastiskt framlevandets chans att inom nuets inramade livsrum kunna få och ge varandra vårlikt hoppfulla verkningar och nyskapande initiativ. Vidga ramarna osv! I det vi till denna dag under historiens gång – med ”döda” föregångare – samlat i bingen. Så nu ”står vi på” och ger all byråkratiska förstelningar runt oss en match!! Mot vad somliga yngre kanske ser som MOT ALLA ODDS, men just därför en spännande utmaning att ”spänna bågen” mot. För varje ny dag tar vi gamlingar (MED flera…)oss an att livgivande röra om i vardagliga omgivningens stelbenta servering,
HOPPAS
kes
Anställningsbar kontra anställningsvärd. Det känns lite grann som Franfurterskolans Erich Fromm som resonerade om moderskärlek och faderskärlek. Moderskärleken som allomfattande och i allt förlåtande medan fadern stod för kraven på barnen som ville få bekräftelse och kärlek att man skulle klara olika saker och ”göra sig förtjänt” av faderns kärlek. Någon slags dialektik finns det väl här. Den grundläggande mellan det immateriella, idealistiska och känslomässiga och det materiella, presterande och konkurerande. I det fallet behöver vi nog både ande och materia. Vad skulle Sokrates och Platon gjort om man inte haft sina slavdrivna lantegendomar som gjorde det möjligt att utveckla filosofi och tanke. Vi behöver nog bägge sakerna,både anställningsbarhet och att vara värda att anställas. Formell kompetens och idiell sådan. Som pedagog vill jag gärna se utbildning för yrkeskompetens , bildning för kulturell kompetens och syntesen folkbildning för den sociala , samhällskompetensen.
Vi träffades i Luleå och jag frågade om din idé om äldredoktorander. Jag var faktiskt med om ett mycket inspirerande möte under mina inledande doktorandstudier.Jag träffade en gammal militär i Umeå som på äldre dar tar upp studier vid historiska institutionen för att doktorera på Slaget vid Poltava. Vi blev aldrig jättegoda vänner men hans inställning till livet och lärandet har varit en inspirationskälla för mig i alla år sedan dess. Jag har inte avslutat mina studier, studerar fortfarande och hoppas just på att få sammanfatta livet och de erfarenheter och kunskaper det givit med en avhandling så småningom. På första MAj kände jag lite av samma sak då vår Tornedalska pedagogik professor Henning Johansson kom till demonstrationen med sin doktorshatt stolt på nacken. Hälsningar Jan-Ivar Johansson
Så kul med Henning!
Hälsa honom gärna från mig.
Jag är lite tveksam till din uppdelning i yrkeskompetens, kulturell kompetens och samhällskompetens liksom till uppdelningen utbildning, bildning och folkbildning. Det är så mycket som överlappar. Det ena kräver så mycket av det andra. Om vi träffas någon gång igen, så låt oss gärna samtala om det.
Vad gäller temat anställningsvärd – anställningsbar så ser jag inte ”anställningsvärd” främst som något mer idealistiskt eller känslomässigt. Jag tänker mer i termer av att om ett arbete ska bli gjort, så blir det BÄTTRE gjort av dem som tycker att arbetet är värt att göra OCH att den egna insatsen är värd något och gör skillnad. Kort sagt: av dem som går in med sitt engagemang i jobbet. Vi är ju inte längre kvar i Sokrates och Platons samhälle där inte bara alla slavarna utan också alla kvinnor räknades bort som själlösa boskap. Roland Paulsen har många skarpa poänger när han skriver om hur ”arbetet” överlevde teknologin. Själv lägger jag gärna till: när arbetet överlevde teknologin UTAN ATT LÅTSAS OM DET.
Allt gott
Bodil
Modellen för utbildning , bildning , folkbildning och dessas kompetenser är tre cirklar liggande till 50 % inne i varandra. Människan befinner sig troligtvis någonstans i triangeln i mitten. Kanske Matti Bergström skulle kalla det för det limbiska systemet.
En pedagog kanske skulle säga förtrogenhetskunskap.
Ja, stolthet över vad vi företar oss. ser fram emot, och ÄR, spelar ju ofantlig – rentav avgörande – roll för fortsatt livslust och förmåga till fortsatt engagemang under jordelivet. Medan man lätt glömmer just vem man är, inklusive ålder o dyl. Kanske ingår/uppslukas du och jag under det i vårt, liksom, större (gemensamskapande) ”JAG”. Det vidgade subjekt(+objekt)-tillstånd som kännetecknar livets ”flew”-strömmande process under all aktivitet: från barnets lek till gamlingens ringmärkta minnesreflektion, eller meditativa broderande med mera med mera. Ett fullödigt medskaparförhållande i nuet där ENSAMHET och UNDER- eller ÖVER-lägsenhet inte finns.
Många intressanta synpunkter på hur vårt samhälleliga medvetande fångats till att bestämma
vårt mänskliga värde utifrån lönearbete som definierande medelpunkt gavs i en Filosofiska rummetrepris i raio P1 den 1 maj. Så till den grad har vi jobb-id-förblindats att politiker länge glömt att medborgarnas insatser och behovstillfredsställanden kan uppbyggas utefter andra strategier: t ex medborgarlön i ett nuets lilla land som Sverige… På Sokrates-Platons tid höll man sig mer skamlöst med slavar som gjorde tråkiga jobben, osv.
För inspiration till vårt fortsatta idéstöpande här: klicka in på SR/P1-tablån och lyssna där direkt (1/5 ca kl 06 i stund med guld i mund):
”Filosofiska rummet : Meningen med arbetet
Är arbetslinjen enda vägen? Med Anne-Marie Pålsson, nationalekonom och den som uppfann RUT-avdragen, Roland Paulsen sociolog som just kommit ut med en bok som kritiskt granskar arbetssamhället och Victor Lundberg som är historiker med inriktning på arbetsvetenskap. Programledare: Lars Mogensen. Från 11/12 2011.”
God Vår!
önskar kes
Hej,
Jag har inte kunnat hitta någon ny bok av Roland Paulsen efter den intressanta från 2010 om hur arbetet överlevde teknologin.
Har du?
Allt gott
Bodil
Tack för snabbkvicka genmälet! Tack vare det kan jag känna mig som logisk (an)svarare (för jag hade glömt komplettering som borde tillagts i min förra kommentar: så skämmigt, ju, att allt oftare te sig närglömskt eländig och komma med kommentar på kommentar på sig, på…).
Utmaning att bli gammal också – rätt spännande, rentav roligt, ibland att tävla med sig själv om ifall jag någorlunda kan hålla reda på var jag och mitt ens befinner mig, i rum och tid osv.
Nej, Bodil! 1910 var jag inte ens såpass vaken att jag upptäckte Roland Paulsens då aktuellaste bok. Satt väl med huvudet blint nerkört i andra luntors spårrännor. Jag borde naturligtvis ha uppsnappat och lagt på minnet den ny nyutkomnas titel (enligt SR:s av mig ovan återgivna programreklam). Men tyvärr – den har i mina hjärnvindlingas grå minnesdimma dolts, så jag får väl lyssna på programmet en gång till. Det man inte har i huvudet får man ju ha nånannanstans.
Det jag nyss återvände hit för att kommentarstillägga från egen nyblogg denna dag
är:
— En fjärils vinge, eller insjöstrands lättvågade dyning kanske bidrar mer än någon kunnat tro…
”Religion och politik lika med sant” löd rubriken till SvD-understreckaren i lördags den 28 april. Som är en mycket välkomponerad essä av Göran Rosenberg om tysken Jurgen Habermas och kanadensaren Charles Taylors nytänkanden och försök till begripliggöranden av den dynamiska utveckling som vi och vår sekulära demokrati är indragna i. Gränsdragningen mellan mångfaldig religion och därmed kanske ”jämställd” politik som söker moraliska grundvalar skiljer de två filosoferna åt. Men de förenas i övertygelsen om potentiell fruktbarhet i mötet mellan de olika värdesystemen. Detta rosenbergska skriftställande avslutas med följande mening: ”I dialogen mellan de båda filosoferna formas en ny förståelse för religionens roll och betydelse i ett postsekulärt samhälle”. .. (Länka genom klickande på styckets inledande rubrik.)
Min sistnämnda (parentesade) uppmaning fungerar ej här – klicka därför direkt via svd.se/understrecket eller till bloggen auroraår via mitt namn ”ovan här”…
Tack igen och Fortsatt God Vår!
från i dag långstyckade kes