04. JUST EFTERSOM hon är gammal och sjuk

Hej,

Jag blir mer och mer fundersam över hur vården tenderar att TA IFRÅN äldre människor så mycket tid att det inte blir mycket över för det hälsobringande, ja, för själva livet.

Ja, vad är det egentligen för tid som sjukdomarna tar ifrån oss? Först och främst kan de i sig förkorta våra liv, dvs öka dödsrisken i närtid. Men också medan livet pågår tar de mycket tid genom att dra vår uppmärksamhet till värk och smärta och oro snarare än till det salutogena, det hälsobringande. Och också den tid som själva vården tar innebär en inskränkning i det levda livet och en subtraktion av tid för det friska. En del tidsbelastning är nödvändig, men långt ifrån all. Alltför mycket handlar om vårdens klumpiga system för tidsbeställning, provtagning, provsvar, etc. Och om bristande information: jag har exempelvis träffat människor som eftersom de inte vet när provsvar skall komma, inte heller i vilken form, knappast vågar gå på toaletten av rädsla för att inte ha omedelbar telefonbevakning hela tiden. Och om en total omedvetenhet om hur de kan splittra upp en hel vecka med en insats då och en annan då och ständiga resor fram och tillbaka.

De olika insatserna är helt enkelt optimerade utifrån vårdens logik, inte utifrån att belasta den berörda människan och hennes närstående så lite som möjligt och så samlat som möjligt så att hon i övrigt i lugn och ro kan leva ett ostört liv och därmed förbättra sin hälsa, stärka sitt immunförsvar och inrikta sig mer på det friska än på det sjuka. Det är i och för sig rätt och riktigt att ju sjukare man är och ju fler åkommor man har, desto mer hjälp behöver man. Men det är inte vare sig rätt eller riktigt att dessa hjälpinsatser levereras oberoende av varandra.

Vad tror du skulle kunna hända om vårdinsatser anpassades till den berördas tid och liv i stället för till alla de olika vårdgrenarnas? Det kan låta omöjligt – men det vore fullt möjligt i vår datoriserade värld. En inte alltför vild gissning är att också vården skulle tjäna på det, eftersom människor då skulle kunna leva bättre liv, bli mindre störda och ha större förutsättningar att utveckla sin hälsa.

Allt gott

Bodil

5 kommentarer på “04. JUST EFTERSOM hon är gammal och sjuk

  1. Det är hög tid att sjukvården anpassar sig till patientens önskemål. Det var bra att du tog upp denna frågan.

    Jag anser att ansvaret för en förändring skall ligga hos den administrativa ledningen av verksamheten. Inom statsbudgeten skall pengar avsättas specifikt för detta ändamål.

    Med vänlig hälsning

    Lennart Stansvik
    Sjukvårdskonsument

  2. Vårdinsatser anpassas till berördas tid och liv? Ack en så stor och spännande fråga. Dagens vård är i hög grad uppgiftsorienterad. Rutiner, schema, dagliga sysslor. Att ta hand om den fysiska kroppen dominerar arbetsdagen. Kroppen är också i stor utsträckning skild från själen,jaget i omsorgsarbetet. ”Blöjfrågan” får rubriker. Knappast att den äldres identitet, självbild krackelerar. Medicin, tekniska hjälpmedel som oftast stöttar det sjuka är förmodligen lättare att lösa än att stötta det friska.

    JUST EFTERSOM JAG ÄR… 65 år har jag rätt att bli sedd med hela min levda kropp – både den fysiska och själen.Och här ser jag att bemötandet av hela individen är så avgörande, betydelsefullt. Samtal. Tid att stanna upp. Förstå,möta den äldre där hon är just nu i tid och rum med hela sin levda kropp. Mer fokus måste läggas på denna typ av vård och omsorg.

    Behov av hjälp med personlig omvårdnad upplevs ju inte alltid som något positivt.Tänk att kroppsligt bli beroende av någon annan. Att vara en arena för personals och andras omsorgsarbete.I en tid när vår fysiska kropp förändras på olika sätt.

    Som sagt frågan om vårdinsatser? Väcker ännu fler frågor.Även om organisatoriska, administrativa problem kan och ska åtgärdas återstår ett stort isberg under ytan.

  3. När jag läser vad du skrivit Bodil, blir jag för ett ögonblick fundersam om jag överhuvudtaget orkar kasta mej in i denna diskution.Som jag stångat min panna blodig mot alla ”galenskaper” inom sjukvården! Jag gick i pension för ca.2 år sedan arbetat som intenssivvårdssjuksköt. i hela mitt liv.Det är i o för sig en ”lite sluten” värld, men absolut inte så att jag ser vad som händer på vårdavd. då vi går ock bistår vid ”problem”i form av allehanda ting som ”allmän.ssk.inte klarar av.Jag ser ock hör!! Ock jag protesterar mot vad Lennart Stansvik skrivit att den Administra ledningen skall ”bestämma” Den ledningen består idag av fler personer än vad som finns vårdande personal!! Ock vad ännu värre är: De är i grunden inte utbildade eller ens ekonomer! Landstingsdirektör: Fd.Kock! Områdesdirektör för opererande enhet: (faktiskt)sjuksköterska, men har aldrig arbetat som sådan utan gått ”kurser” Områdesdirektör för medecinska enheten: F.d. damfrisörska! För psykiatri..(lika fel). Jag har under min yrkesverksamma tid stågat min panna blodig mot ALLA dessa personer , men går därifrån ock INGET HÄNDER!! Kommer med förslag som ”dom ska ta till sig” men neeej. Allt blir bara värre konsulter in för millionbelopp.. men inget händer. Ett svar hör man alltid: Vi skall jobba SMARTARE.. Jag är så trött på detta uttjatade ord. Jag säger ock tänker Stackars människor som inte kan o orkar föra sin egen talan.Jag som älskade mitt yrke!!Upplever att jag inte ens vill läsa om alla tokerier imedia.

    • Hej,
      I dagens DN finns det en lång artikel av Maciej Zaremba om sjukvården, så lång att jag grunnade på den under hela söndagspromenaden.Och tänker nu att den kanske markerar hur tiden äntligen är inne för att peka på hur vården och omsorgen måste analyseras utifrån den levda sjukdomens verklighet för den berörda och de närstående.

      Maciej Zaremba kan bli en god hävstång, också i sina fortsatta artiklar. Politiskt är ju detta sprängstoff: inte kan man i avsikt att främja individens rätt till sitt eget liv, sina upplevelser, sina val, skapa och vidmakthålla ett system som detta? Och fortsatt tro på att det går att medelst styrning utifrån instrumentella detaljperspektiv skapa en helhet som är bra för den berörda.

      Hm.

      Bodil

  4. Politiskt sprängstoft skriver du..Ja Bodil, jag önskar av hela mitt hjärta att det vore så men..tvivlet har satt sig. Mycket bra artikel! Exakt så som jag ser/sett inifrån! När Pat.är färdigvårdad på IVA. så skickas ju Pat. till ”sin” klinik, kiurg-kiurgavd. osv.Med fullständig dokumentation skriftligt ock muntligt till den sjuksköterska som hämtar Pat: Är allt gott o väl sedan? NEJ! Då börjar ELÄNDET! Exakt som Zaremba beskriver! Inget funger, Pat dåligt eller fel smärtlindrad,vilket leder till att Pat. andas dåligt o blir aggresiv. Pat flyttas igen -ingen vill ”ha” honom,inte ”deras område” blir kanske medecinpat.eller lung.klin. Så mera med. Pat mera aggiterd o får ett andninsstillestånd. Vi:IVA har hjärtlarmsökaren ock cyklar iväg.När vi kommer till avd. finns i regel några sjuksköterskor som inte ”vet”-känner pat. + en ditkalllad jour. Vi: Narkosläk.+ssk. kollar snabbt, (samtidigt som vi arbetar ) att i Pat.journal ligger lappen 0-HLR!!! Ingen har sett detta Trots både muntlig o skriftlig inform.!!Det känns som om avd. inte har ansvaret för pat.Detta EX. är tyvärr mycket vanligt!! Hur illa har inte denna Pat. farit, hur illa har säkert anhöriga farit? Just detta att ingen vill ha en Pat. är mycket vanligt! ”bara” ett behandlat o stabilt Förmaksflimmer, som många äldre har, men kanske vårdats för en kirurgisk åkomma hos oss på IVA gör att diskutionen blir långvarig. VAR hör Pat. med. eller Kir? För bara 10 år sedan kan jag tycka att vården fungerade bättre!! Jag säger som På spåret: Vart är vi på väg?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.