04.01. Men tänk om vi hade varit som Kassiopeja!
De flesta samtal som pågår här bär på både ett djup och en glädje. Jag undrar förstås inte så sällan varför det är så – vad är det som ger djup och glädje JUST EFTERSOM vi är gamla?!
Jo, tänker jag, det beror på att vi INTE är som Kassiopeja, sköldpaddan i Michael Endes “Momo” (har du inte läst den och inte sett den på någon föreställning, tycker jag absolut att du skall gör det.) Kassiopeja vet inte bakåt, hon kan bara framåt i tiden. Hon kan alltså förutse allt som skall hända, åtminstone den närmaste halvtimmen, men kan inte “tänka efter” och därigenom ändra det hon vet skall hända. Hon utgör en framtidens facit – i nuet.
Hennes årsringar är de kommande, inte de passerade. Vad vore det för glädje med att bli gammal om det vore så? Ingen, tror jag. Det är ju själva samspelet mellan det som är och det som varit som ger glädje och djup i nuet och åt förhoppningarna framåt.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Det tog ett tag innan jag förstod,din liknelse med Kassiopeja. pga att jag inte har kommit i kontakt med detta fenomen förut.
Min tanke kom ang. alla kommentarer typ:”tänk framåt”, “tänk inte på det som varit”,, “det är framtiden som gäller….”, “det som varit-har varit” osv i all oändlighet.
Våra erfarenheter av både lättsamma och svåra “saker” har inte så stort värde i nutid, för “det var ju då det”. Det är första ggn. jag tänker i de här banorna…….så vore intressant att höra andras tankar också……..
MVH Marita
Hej Marita,
Man kan givetvis inte kopiera rakt av från en händelse på 1960-talet till en händelse på 2010-talet, för visst spelar miljon och tidsandan roll.
Men BETÄNKTA erfarenheter från 1960-talet kan frigöras från att vara tillfällesspecifika och därmed få stort värde under 2012.
Det är ju bl a den rollen som våra årsringar kan fylla – och det är ingen slump att äldre människor i så hög utsträckning använder sin tid till att betänka sina liv.
Det är så fint när resultaten kan tillvaratas. Och under alla omständigheter är det garanterat FEL när omgivningen, exempelvis personal, säger “tänk nu inte mer på det!”
Varför i allsin dar skulle man inte “tänka mer på det”, om det kanske är det som man själv upplever som livsinnehållet och också är det som man kan bidra med?
Allt gott
Bodil
Och om vi får ett samhälle, där inte våra erfarenheter får utrymme, hur ska vi då kunna känna empati? Vi får ett samhälle med ADHD-symtom?
DS
Hej, Marita,
Fast samhället är ju vi alla, så vi får försöka hjälpas åt att medverka med våra erfarenheter. Ja, t o m försöka nå så långt att samhället som en barnmorska börjar försöka förlossa eller t o m aktivt dra våra erfarenheter ur oss.
Jag vet inte riktigt vad du lägger i ADHD. Denna s k koncentrationsstörning innebär ju inte att man är okoncentrerad – snarare är man så koncentrerad att man på 3 sekunder hinner förstå allt som ryms i en viss situation. Och så rusar man vidare till nästa och nästa, medan omvärlden tittar på och säger att “de” är koncentrationsstörda… Problemet för den berörda är att hon lätt bränner ut sig – och att omvärlden (som själv inte har samma koncentrationsförmåga) tycker att hon inte passar in. Men de människor med ADHD som lyckas skapa sig strukturer så att de kan leva i rimlig balans, de hinner lära sig oerhört mycket under sin livstid.
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil!
Är just mitt i din underbara bok “När horisonten flyttar sig”. Tack för att du skrev den! Vilken gåva.
Tidsperspektivet stänker då lätt över till en annan bild, den som sammanfattas i Steg 1, Steg 2 och Steg 3. Vi som var med på bygget av det nuvarande samhället, vilken uppgift väntar oss? http://www.steg3.se
Hej, Nisse,
Jag tänker också mycket i stig 3:s riktning. Det finns få begrepp som blivit så förvanskade som tillväxtbegreppet. Det kan mycket väl i alla sammanhang finnas en sann tillväxt baserad på att BÄTTRE ANVÄNDA GEMENSAMMA RESURSER. Men detta kommer ofta i skymundan av det som framställs som tillväxt men i realiteten bara är stöld, från andra generationer eller från andra nu levande människor och geografiska områden.
Sverker Sörlin gjorde för en knapp månad sedan ett intressant inlägg om KRISER som något annat än problem som skall lösas (kommer att publiceras i utökad form i Ingenjören). Själv upplever jag att vi kommit just till en sådan kris – till något som kräver att vi stannar upp och letar efter helt andra tankebanor än de snabba lösningarnas.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Positiva tankar om ADHD behövs absolut, tack för det. Mina erfarenheter är, det jag läst mig till, på “Attentions” på webben. Samt en nära anhörigs diagnos. Det var svårigheter med empati jag täkte på i inlägget, som evt. kan skapa problem.
mvh Marita
Har inte ännu läst Knausgårds Min Kamp, men önskat mig del 1 i julklapp, och har läst alla recensioner och tankar om boken jag kommit åt. Det intresserar mig, att om jag börjar rota i min förflutna tid, vad kommer jag då att komma ihåg som jag nu glömt? Jag hade en lycklig barndom, så jag behöver inte oroa mig, men jag jag är så glömsk att allt som varit är en dimma. Hade just orsak att titta i gamla fotoalbum från 70-talets början och redan det väcker minnen till liv. Och att läsa någon sida i en gammal dagbok får en att inse att det man trodde sig komma ihåg var helt fel.
En dag jag inte skrivit något om i en dagbok är en förlorad dag. Det har jag alltid tyckt, och det med orsak. Trots det finns det många år som är helt tomma, inte en rad skriven. Elände.
Tänk om man i sin lyckliga ungdom hade fattat att man skulle vara som lyckligast när man är pensionerad! Då trodde man ju att det skulle bli ett öde värre än döden, att bara vänta på den, liksom. Minns så väl att jag, när jag var tolv år, tänkte att “vad har de där nittonåringarna kvar att leva för?”
Håhåjaja.
Tur att det är som det är, att det bara blir bättre. Tills förstås sjukdomar, demens och annat elände tar över.
Beställde just “när horisonten flyttar sig”. Tror att jag läst den, men inte kommer jag ju ihåg den i alla fall. Och så blir det en bra julklapp till 85-åriga pigga svärmor när jag först smygläst den själv…