01.09. Årsringar OCH generationsrelationer
Se här ett litet adventsinlägg som bryter mot både novembermörkret och blogg-ordningen.
Novembermörker
Själv tycker jag att novembermörkret är tungt. Mina inre spanare letar därför ständigt efter uppmuntran. Jag fick en sådan häromdagen då jag hörde hur en dansk författare (missade namnet) hade skrivit: ”Året har 16 månader: November, december, januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober, november, november, november, november”… Ja, så kan det faktiskt kännas. I veckan som gick, den 22 november, tänkte jag på att nu är det EN HEL MÅNAD till vintersolståndet, den dag då jag har fest eftersom året då vänder. Nu skall det gå en hel månad till då det skall bara bli mörkare och mörkare. Det är faktiskt segt.
Samtidigt kom jag då att tänka på almanacksdiagrammet som jag gjorde en gång för länge sedan över solens upp och nedgång. Man kan i det följa hur relationen mellan de mörka och de ljusa timmarna ändras dag för dag och se hur förlängningstakten av natten/ dagen varierar. Den är snabbast kring höstdagjämning och vårdagjämning, men månaden före och månaden efter vintersolstånd respektive sommarsolstånd ändrar sig inte solens upp- och nedgång lika mycket. Det kommer alltså inte att bli så hemskt mycket mörkare nu, men det gäller ändå att stå ut. Först en månad till vintersolståndet och sedan en månad till i ungefär samma mörker, innan det bleka februariljuset börjar göra sig gällande.
01.09. Årsringar OCH generationsrelationer
Du kan ju inte gärna ha missat hur jag via rubriksiffror på mina inlägg försöker markera anknytningen till ”sidorna”, de tema som finns i vänsterkanten på bloggens förstasida. Det tänker jag fortsätta med (för det mesta) men här kommer som ett avbrott en klockren kombination av hur årsrings- och generationsperspektiv kan haka i varandra.
Det brukar man mest tänka på i släktrelationer – det är där som man kontinuerligt har de långvariga kontakterna, ofta med flera generationer på rad. Men det finns årsrings- och generationsperspektiv också för de mer sporadiska kontakterna. Tänkte jag när det kom ett mail efter en föreläsning i veckan:
”Riktigt roligt att se dig igen. Och tänk att du faktiskt inte blivit mer gammal än vad du var första gången vi träffades. Vilket fick mig att börja fundera över att du var yngre då när vi träffades i september 1985 än vad jag är nu. Vilket ju inte kan vara möjligt egentligen när man tänker på det eftersom du var gammal då och det är i alla fall inte jag nu…
…
En annan sak som slog mig när du pratade var att jag nog aldrig tänkt att jag ska kunna bli gammal. Det var en lite besynnerlig insikt;-)
….
Några av årsringarna i mig krökte och buktade sig lite när jag åkte hem från föreläsningen, och jag insåg ännu en gång att jag tycker väldigt mycket om dig;-)”
Ja, årsringarna lever sina liv med oss både individuellt OCH genom att de flätar in sig i alla våra relationer. Vi kunde inte veta det då när Bodil 43 knöts ihop med X 21 att detta också skulle leva kvar i Bodil 69 och X 47 – liksom hela kedjan av de ibland intensiva, ibland sporadiska kontakterna där emellan.
Så det kan finnas skäl att dra nytta av årsringsmetaforen inte bara för att få fram sammanhang i vars och ens individuella inre utan också som tankestöd för insikter i hur vi hakar i varandra gång på gång. Och vad det gör med oss. Ja, det longitudinella gör skillnad, så egentligen var kanske detta ett 01.09.03 –inlägg….
Mjuk och fin adventstid önskar jag dig!
Bodil
Hej Bodil !
Tänker lite på det där med mörkret.
Vi lever ju i ett långsmalt land. Vi här i söder har i all fall lite ljusa dagar även nu på vintern.
Jag har aldrig varit i norra Sverige på vintern men upplevt midnattssol några gånger när jag turistade i norr på 60-talet.
Jag kan tänka mig att det måste vara tungt att leva där nu när det inte är ljust på flera veckor.
Brukar prata lite om skillnaden på ljuset med min syster som bor i Hälsingland när jag ringer till henne och det är ju ändå bara i mitten av Sverige.
Satte upp ett par el-ljusstakar med timer ( i går) till advent men jag tror jag får lägga till lite på den ljusa tiden.
Lite om rubrikerna.
Jag brukar alltid kolla på ”senaste” både inlägg och kommentarer när jag går in på bloggen. Då får jag med det som har förändrat sig sedan jag var med sist.
Lite om årsringarna.
Mina årsringar har blivit mycket bredare de senaste åren. Nu sträcker de sig över många kalenderår. Jag har inte så stora förändringar på mitt levnadssätt så de påverkar på så kort tid som kalenderår.
Önskar också till alla på bloggen en lugn och fin advent från ett stormigt Lyckeby.
Roland
Jo, visst bör man alltid tänka på dem som kan ha det värre. Fast när det är snö i norr och inte snö här, så har de det faktiskt ljusare än oss, trots deras relativa avsaknad av solljus.
Intressant med dina bredare årsringar. Ser du kanske rentav 5-årsintervall eller 10-års?
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Vet inte om detta har med det du tänker om generationsaspekter, men…….
Efter en intensiv “SOVAÖVER” vecka, med bror och brorsdotter, sen med son och dotter, har jag återigen blivit påmind om: Att mina generationsminnen inte behöver vara de 100& rätta för oss alla. Våra minnen är olika och det är inte någon bra orsak för konflikter. Vi måste acceptera att våra minnen är olika. Jag minns, ser bilder mm. och allt känns som den “enda sanningen”. Så är det inte, och det är svårt att acceptera………???
MVH. Marita
Kanske blir det lättare om du tänker på att hjärnforskarna alltmer börjar se hur detta ATT MINNAS har stora likheter med ATT PLANERA. Också minnena är något som vi skapar, var för sig i våra egna huvuden. Men så klart att vi har ett sparat material som vi utgår från när vi komponerar ihop våra berättelser som vi är ÖVERTYGADE om är just sanna minnen… Och redan det materialet kan skilja sig mellan människor som varit med om “samma” sak – det kan finnas sådant som du fäste dig vid då men som andra inte märkte alls. Då kan det förstås överhuvudtaget inte finnas med i deras minnen.
Roligast är det att botanisera i varandras olika minnesbilder om man inte låter det leda till konflikter (sådana är egentligen meningslösa, för det minne som är rätt för dig behöver inte vara rätt för någon annan) utan i stället till ömsesidig nyfikenhet. Tänk att vi lever i “samma” värld men ändå upplever den så olika. Vusst är det spännande?
Allt gott
Bodil
Och Bodil, jag tycker det är helt klart hur sambandet är mellan rubriksiffror, senaste inlägg och senaste kommentarer är DS,
BRA! Och det tror jag gäller för alla som är här över längre tidsperioder. Men det finns många som bara är här lite då och ibland (vid det här laget har bloggen passerat 30 000-strecket), och för dem är det kanske inte så självklart. Så jag får väl lägga in en sådan blänkare ibland.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Tidsperspektiv är något som fascinerat mig alltid. Jag har en kompis som bara är 20 år äldre än jag, som nu är 63 (jag, alltså, han är 83). Hans pappa var född 1863! Pappan var alltså mycket gammal när min kompis föddes som första och enda barnet. Dvs. idag, 2011, har jag en kompis vars farsa föddes i mitten på 1800-talet! Strax efter Krimkriget, ungefär. Sånt ger en perspektiv på tiden. Vår tideräkning blir inte så gammal på det sättet – bara några generationer sen Kristi födelse, liksom.
Och november ja. Tidigare brukar jag inte bekymra mig så mycket om årstiderna, gillar våren mest och hösten sen och sommar och vinter är ungefär lika roliga med olika nöjen vardera. Det var alltså innan jag blev pensionär. Men nu, sen jag blev pensionär från och med maj i år, så tycker jag att november är HEMSK och jag har vånda över att jag bara har ett mycket begränsat antal somrar kvar framför mig.
November är i och för sig hemskare än vanligt i år. Vi här i Finland har haft snö i november ren två år i rad, men nu är det bara plusgrader och regn och grått och mörkt och FY.
Suck.
Hej, Christine,
Ja, din kompis familj utmanar verkligen vad vi brukar mena med en “generation”. Upplever du att han har ett annorlunda förhållningssätt till tiden genom det?
Det kan säkert vara så att vårt ljusberoende ökar med åren – kanske i takt med att våra ögon blir allt sämre på att ta in ljus? I varje fall påverkas min egen grundstämning negativt av allt detta mörker.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil, i svaret till Roland, frågade du om,ang. breda årsringar, om han ser i 5-års eller 10-årsintervall. Pga att jag ser mitt liv i klart 10-årsintervall blev jag nyfiken över varför du frågade.
MVH Marita
Hej, Marita,
Nej, från min sida var det inget speciellt med 5- och 10- årsintervallen. Jag tyckte bara det var intressant att få ett hum om bredden på Rolands tidsringsband.
Allt gott
Bodil
Nej, inte han, tror jag. Men jag har via honom och hans familjehistoria fått ett annorlunda förhållande till tiden. Den har blivit liksom mera relativ. Och det känns på något sätt bra. Liksom jag gillar att titta ut i rymden och se mig själv som en liten fis i världsrymden. Fast jämförelsen säkert haltar något…
Ja, inte så sällan är det skönt att hitta både samhörighet och vila i det anonymt storskaliga!
Allt gott
Bodil
Hej Bodil !
Inte lätt att svara på hur (breda) många år mina nuvarande årsringar omfattar.
Jag tycker närmare 5 än 10.
Vet i alla fall säkert att det var färre år när jag var yngre, ibland var de riktigt smala.
Christine skriver om sin kompis som är 83 år och vad samtal med honom kan ge för tidsperspektiv.
Då minns jag när jag frågade min morfar som var född 1877 (blev 88 år och hade ett outtröttligt tålamod med en frågvis unge, som andra sa om mig) om han mindes någon som var född på 1700-talet och han svarade ”jag tror jag minns flera men jag vet en säkert, jag har pratat med Holgers far och han var så gammal”, jag minns inte Holger men hans barn och de var jämngamla med mina föräldrar.
Har önskat, men för sent, att jag haft det svaret inspelat på band.
Hälsningar
Roland i Lyckeby.
Jo,
Visst kunde det varit fint om det fanns inspelat – men DU har det ju inspelat i dig. Så länge du finns, så känner jag alltså NÅGON (dvs dig) som har haft muntlig kontakt med någon som kände någon som var född på 1700-talet. Och det blir ju en speciell historia, den som förmedlas via en levande människa.
Med de nu ändrade demografiska förhållandena kommer det inte att bli särskilt uppseendeväckande med någon som blir över 100 som i sin barndom pratade med sin farfarsfar som var över 100 som i sin tur etc…. – dvs det som kan överföras via muntlig tradition mellan levande människor kommer att täcka ett längre tidsspann.
Allt gott
Bodil
Jaa, du Roland. Det är mycket man ångrar att man inte tog vara på i sin ungdom. Min farfar tillbringade många många år i Sydafrikas gruvor i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. Han kom bara hem emellanåt för att laga barn. Och min pappa ångrade sig hela livet att han som ung inte lyssnade på sin pappas afrikahistorier. Men då när farfar skulle ha berättat, då var pappa inte intresserad. Nog vet man ju hur det är: pappa och mamma de berättar nu alltid nånting från sin barndom och ungdom, vem skulle orka lyssna…
Hej, Christine,
Men det finns en intressant generationskombination och det är den mellan små/halvstora BARN å ena sidan och FAR/MORFÖRÄLDRAGENERATIONEN å den andra. Barnen tycker om att lyssna på berättelser och de äldre tycker om att berätta. Och det är precis vad som behövs: två parter som SAMTIDIGT har tid och lust att lyssna respektive att berätta.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Tack för ditt svar ang. olika minnesbilder. Att se det skrivet svart på vitt, (det som jag länge funderat runt) gör att jag kan inta en annan utgångspunkt NU, i diskussioner. Det blev klarare.
MVH Marita
Fint, detta att “Det blev klarare”. Det kan vara så ibland att man kan ha något med sig som en aning men utan att riktigt få fatt på det. Och så plötsligt är det spikklart, kanske med hjälp av någon annan, kanske för att det bara lyser till inuti en.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
november är faktiskt min favoritmånad. Det är härligt att krypa upp i soffan med en hög böcker och en kopp kaffe medan det blir mörkare och mörkare.Och så bryts det hela plötsligt genom att alla adventljusstakarna tänds.
Ja, minnen är olika. Samma för länge sedan avlidna morfar eller mormor kan framstå som helt olika personer för olika yngre släktingar.
Hej,
Så BRA att det känns så för dig – och inte som ett enda neråt-tjack. Visst hjälper ljuspunkter av alla de slag till för att beveka de mörka makterna: det eventuella (!) solljuset mitt på dagen, levande ljus och adventsstjärnor morgon, eftermiddag och kväll. Och diktstrofer som den att
“I hela världen finns det inte ett enda så stort mörker att det kan släcka ett enda litet ljus”…
Allt gott
Bodil
Hej!
Ja. Man kan också plocka fram någon av Karlfeldts höstdikter “Mörkt är ditt tempel och lågt dess valv Allhelgonadag”. Lite härligt och kusligt.
Hej, Bodil,
återigen ett inlägg som passar överallt och ingenstans.
Precis hemkommen från KYRKAN (ja, jag har varit i kyrkan, första gången sedan sonen var där på skolavslutning i sexan för så där, ja, många år sedan).
Det fanns en anledning till, att jag satt där ikväll. IM hade Lucia där, och sedan kyrkkaffe i församligshemmet, och jag hjälpte min bästis med försäljning av IM saker. Förresten, bykören var fantastisk, där upptäckte jag två nya Helen Sjöholm, fast BÄTTRE! Vilken klang!
I dennna by har jag nu bott i 36 år. Jag tittade på de åldrade ansikten och försökte komma ihåg, vem av dem jag kände och varifrån. Men en del av dem kände mig: Det är ju du som målar ägg! (Ja, men sista gång jag målade ägg var för ca 20 år sedan… Jag har sedan dess gjort en helt annan karriär i trakten, men det kom ingen ihåg).
I alla fall. När vi drack kaffe, satt jag vid ett bord med två damer i högre pensionsålder, som gnabbades hela tiden (du vet – såna där i ett av mina senaste inlägg tänkte jag).
Men där misstog jag mig. Damerna presenterade varandra: Hon är svärmor till min dotter. Och hon är svärmor till min son.
Båda två var mycket aktiva i IM, och likaså damen på min andra sida. Vi började prata lite, och OJ så mycket gemensamt vi hade! Så mycket har jag inte skrattat på länge. Hon som satt på min vänstra sida frågade, varifrån jag kom, osv osv, sedan sa jag, att jag hade en dotter i Österrike, och så sa hon: Där bodde jag i 10 år efter kriget. Hjälpte till med fångarna från Mathausen.
Det gnistrade till i min överfulla hjärna: Jag började berätta en rolig historia om en fd arbetskamrat på Amu, som blev till på detta ställe, och som fick namn ….. (Contribution, förkortat till Con). Innan jag hann komma till namnet, sa damen: …. heter Contribution, förkortat… Och skrattade.
Tänk att jag träffade mamman till denna kvinnan. Och det slog mig att hon måste vara jätte gammal. Fast hon hade hår naturfärg, egna tänder… Och det var hon. 92 år! Svärmor till hennes dotter var ett par år yngre. Damen på min andra sida var 87.
Vi fann varandra direkt allihopa, inklusive min bästis, som är ordförande och som givetvis kände dem. Cons mamma, helt klar i huvudet, arbetar för flickorna i Zimbabwe. Känner personligen en av presidenterna (namnet har jag glömt).
Så vad då gammal. Alla 3 damer bor hemma på egen hand, reser hit och dit och fyller sitt liv med det ena och det andra.
Jag som kände mig nere i eftermiddags pga åldern.
Nu har jag fått Nya förebilder.
Hälsningar till alla “gamlingar” här
Jitka
Fint, Jitka,
Och förpliktigande – för vi är ju i vår tur förebilder för andra.
Allt gott
Bodil
Wow!
Jag har klarat att sätta in bilden!
Och så vet du, att jag inte ser ut så här….
Fint att du inte ger dig!
Bodil