09. Språkets förändring
“Sa du ‘skall’?”, sa Tor, 8 år, vid frukostbordet i går. Jo, det sa jag. Man sa ju “skall” på vår tid…
Hans fråga ledde inte bara till lite förlängningar om “skall” och “ska” utan också till att jag började berätta för honom om ord som han använder ofta men som jag inte kan få ur min mun. Och så frågade jag vilka ord jag använder (förutom “skall”, alltså) som han tycker är konstiga. Han kunde inte komma på några, och det kunde inte hans storebror heller. Men nu när märka-ord-samtalet har börjat, kommer det säkert upp några sådana exempel snart.
Ja, hur hör man på en människa hur gammal hon är? Givetvis genom själva röstläget – men utöver det? Skillnader finns säkert inte bara i ordval utan också i satsbildningar, pauser, ja, i vad man överhuvudtaget kan och vill uttrycka. Vi har så lätt att tro att detta enbart är individuellt eller bakgrundsfärgat, men det finns förstås en stark påverkan från den ständigt föränderliga tidsandan. Så hur uttrycker vi oss då, vi som hunnit formas av så många tidsandor, och hur avslöjas det i generationsmötena?
Allt gott
Bodil
Visst genomgår språket förändringar hela tiden!
Det utvecklas både på gott och ont. Många nya ord har det kommit och många har försvunnit. Mina barn hade väldigt roligt åt många ord och talesätt som mamma använde och det finns nya ord som jag inte vet vad de innebär.
Hunk t ex, första gången jag hörde det var jag tvungen att googla på det, för jag fattade ingenting.
MVH/Ingrid
Ja, absolut. I just det här sammanhanget funderar jag på generationsrelationerna,och hur språkskillnaderna påverkar dem. Enstaka ord kan märkas mycket men de gör nog inte så stor skillnad annat än som generationsmarkör. Men hela tänkesätt, hela formuleringssätt, vad gör de med relationerna?
Allt gott
Bodil, uppriktigt nyfiken
Fick ett nytt ord att googla på av Ingrid “hunk” och fick veta att inte “fjortisar” förstår. Så googlade vidare…….Kom att tänka på att mitt yngsta barnbarn bara vill ha coola grejer. trodde det var detsamma som tuffa, vilket inte han förstod…..så googlade vidare. Så Bodil, hela tankesätt och formuleringsätt, det ska jag försöka tänka vidare på.
Mvh. Marita
Hej alla,
och tänk, ja, igen, hur ska invandrare…
(För att börja med, jag sitter med ett tyskt tangentbord som skiljer en del fran det svenska och vill inte rota i deras datorn, sa ni far ta det som det kommer. T.ex. finns inget AA, och sa bokstäverna är placerade lite annorlunda. Orkar inte kolla hela tiden…)
Min kurs i yrkessvenska saldes för bade kvinnor och män, den första var TEKNISK SVENSKA. Efter kursen kom de unga utbildarna pa plast och svarv och svets och skojade med mig, att jag skickar en hop bögar till dem. Det tog ett tag innan jag fattade vad de pratade om:
Som de flesta vet, pa SFI och andra svenskkurser jobbar för det mesta kvinnor. Sämre betalt och lägre status bland annat, TROTS ATT DET ÄR SA ENORMT INTRESSANT!
Sa dessa stackars tuffa män, patriarker fran olika länder, har ett tantigt ordförrad, om de nu uppnar nagot högre niva i svenska. Pa verkstad och pa fabriken, dit de är skickade och söker jobb, gör det sa klart inget vidare intryck pa män, vana att röra sig i manligt miljö. Sa kan de nu svenska över huvudtaget? I vilket läromedel lär man sig att tala som man behöver? (jag kan självklar utveckla det, om det önskas).
A andra sidan är det samma sak, om kvinnorna börjar jobba direkt efter ankomsten till Sverige, vilket var fallet för ett tjugotal ar sedan. De lär sig svenska direkt pa verkstadsgolv. Bland alla män. Som tycker att det är kul….
En mycket trevlig rumänska i fyrtioarsalder fick sparken pa sin fabrik och blev skickad till min kurs. Ingen fragade henne, om hon ville eller behövde det, hon kunde rätt bra svenska. Hon vägrade säga DU till mig, niade mig artigt och tilltalade mig FRU J. En dag satt hon och skrev och bad mig om hjälp. Jag höll pa med att hjälpa en annan och hon fick vänta, sedan trodde hon, att jag hade glömt, och da sa hon: Fru J. för f.n, kan ni hjälpa mig?
Jag stelnade till och stirrade pa henne, för ingen nagonsin använde svordomar pa mina kurser. Alla män lyfte huvuden och stirrade fran mig till henne och tillbaka. Jag fragade, vad hon sa:
Kan ni för f.n hjälpa mig? sa hon nagot osäkert. Sa fragade jag, om hon var medveten om, vad hon sa: Ja, att jag behöver hjälp, sa hon ännu mera osäkert. Da uppfattade jag, att hon verkligen inte visste. Sa det var en lektion om svordomar och vem som far säga vad och vad som passar sig och vad som är helt olämpligt och vilka signaler man skickar ocm man inte vet eller om man gör det med vilja – för hur kan lyssnaren veta, vilket som är vilket. Hon satt och grät och var mycket generad. Jag fragade henne, var hon hade lärt sig svenska. Det var pa fabriken, där hon hade arbetat sedan hon kom till Sverige och som gick i konkurs. Där jobbade bara män, förutom kontoristen, som aldrig pratade med henne. Nagra andra svenskar kände hon inte.
Detta och mycket annat tog jag pa skolans Livskompetens pa högstadiet. Eleverna tyckte det var jätte intressant: att lyssna och diskutera med en vuxen, hur det uppfattas, när de använder det ena och det andra. Inte bli förbjudna att säga nagot, utan prata om, vilka signaler man skickar och tar emot. För de vet faktiskt inte det. De lär sig av varandra, precis som vi lär oss att uttrycka oss i den miljön, där vi rör oss. Vi far vokabulär, som passar utmärkt där, men inte bland andra. Det var kul att visa eleverna, hur de uppfattar olika ord: Om jag pratar som de – hur osäkra de blir och hur otrevlig de tycker JAG är – inte för att jag svär, utan att jag talar som DE.
Jitka
Sa kan jag tilläga nagot annat:
När mina barn var i skolaldern – precis börjat skolan – gick vi i Prags centrum. De talar flera sprak alla fyra och tjeckiska kan de relativt bra. De lyssnade pa folk runt om och sedan sa den äldsta: Du talar inte som folk här.
Jag hade da inte lyssnat pa sorlet. Nu koncentrerade jag mig pa spraket och mycket riktigt: jag talade inte som folk. Jag tog upp det samma kväll med min väninne”klubb” – lyssnade mycket noga hur vart sprak skiljde sig, om det skiljde sig. Och det gjorde det inte.
Sa vi började diskutera, vad det var som gjorde, att mina barn la märke till nagot, som vi andra inte var medvetna om, och varför. Mina barn träffade inte sa manga tjecker, de lärde sig spraket av mig och min mamma, ev. när vi kom till Prag en gang per ar. Da träffade vi mina vänner, som talade som jag. Vi talade en sorts medeklass ganska vardad tjeckiska, som 20 ar efter att jag hade akt därifran nästan inte fanns kvar. Standen hade byggts ut av folk, som kom fran landet med olika dialekter och stannade där (i Prag fanns inte byggarbetare sa det räckte), med annorlunda satsmelodi än Pragsdialekt. “Min Klass” hade nästan försvunnit – medelklass var en “annan sort” människor nu. Man talade släpigt – nagot som jag tidigare ansag var fult och vulgärt (fortfarande gör) och tillhörde folk som jag inte hade nagot gemensamt med. Det hörde mina barn, men inte jag. Jag var ju van att skilja pa dialekter – men detta var nytt, innehöll nya ord, som inte hade ingatt i “min dialekt”, men som jag trotts allt förstod. Men inte mina barn.
Sa jag fick en läxa av mina barn: spraket (precis som allt annat) ändrar sig med folk, som “invaderar” omradet. Precis som svenskan – om det är ungdomar, eller invandrare, eller andra. Vi tar efter varandra, om vi blandas, utan att vara medvetna om det.
Fascinerande ämne!
Jitka
Och vad gör det med relationerna?
Ja, man kan vilja halla sig ifran folk, eftersom man tolkar deras “sprak” sa att man inte har nagot gemensamt med dem. Man vill inte tala som de – oavsett om det är ens modersmal, eller bara ens sätt att tala. Man tolkar det ofta som att den andra inte kan uttrycka sig, inte är lika intelligent (=vi har inget att säga till varandra; är vulgär (=inte som jag), lotsas att vara … ung / bildad / feminin / osv… “sana vill jag inte vara med” – OMEDVETET tar man avstand och drar sig ifran folk, som inte talar som JAG.
Om man ärligt funderar över, hur manga invandrare umgas man med, eller fortsätter att umgas med, om de “inte talar som vi”.
Hur ska de i sa fall lära sig alla koder i spraket och allt annat? Hur ska de lära sig känslan för spraket? Sa här talar JAG, sa här talar VI, jag hör till.
Jitka
Ja, Jitka,
Tankarna styr orden, men orden styr också tanken.
Dessutom kan orden/språket styra också känslorna och relationerna.
Ibland otillbörligt mycket om man inte jobbar på det.
Det där som kallas för språkkänsla är en sak. Till den kommer en helt annan känsla: den av språket väckta känslan. Och det var i den änden jag ville börja utifrån generationers olika samtida språk…
Allt gott
Bodil
I mitt arbete som lärare blir jag ibland påmind om att eleverna inte förstår de ord jag använder och att det i vissa fall är en generationsfråga. Ett större problem för mig är dock att acceptera de förändringar språket genomgår. Det mest påtagliga senaste året är att det blivit vanligt att använda vart i samma betydelse som var. För mig känns detta mycket obekvämt samtidigt som jag känner mig gammalmodig när jag reagerar på denna “felsägning”.
Fast vet du: efter att upprepade gånger ha hört “vart är du?” på tunnelbanan i Stockholm, så tänker jag att detta “vart” kanske är rättare än vad vi äldre fattar. Om man alltid är på väg och liksom aldrig är någonstans, är VART (är du på väg)mer adekvat än VAR (är du).
Allt gott
Bodil
Hej !
Nu blev det ytterligare ett intressant ämne.
Har länge varit intresserad av språk och förändringar.
När jag gick i skolan hade vi inte ett ämne svenska utan det var delat i ett som hette modersmålet och ett rättskrivning och vår lärare var mycket noga med att vi skulle lära oss det bra.
Har bl. a. varit cirkel-ledare för en studiecirkel som dokumenterade dialektord på ön Senoren i Karlskrona östra skärgård (har nog skrivit om det tidigare här på bloggen i någon gren) som till sist blev en liten skrift.
Börjar nu med tankar på hur ni skriver (helt naturligt) googla på det.
Söktjänsten Google startade 1996 och jag tror att ordet googla , med andra ändelser i andra länder, är det ord som fått mest användning i hela världen på så kort tid.
Om någon frågat mig vid den tiden det började ”googlar du” hade jag nog trott att det handlade om någon sorts munsköljning, liknande gurgla.
Jag har märkt att jag själv börjat använda senaste (t. ex. gången jag gjorde något) i stället för sista.
Att jag vill göra något flera gånger och inte sista.
Är det ett ålderstecken 😉
Är det kanske så att jag är lite skrockfull?
Ett ord som börja sprida sig i radio och TV och jag tycker inte låter rätt är ”minutrarna” i stället för minuterna som jag fått lära mig.
När Jitka skriver om tjeckiska kan jag tala om en aktuell och rolig händelse.
I Söndags när det var fars dag var en del av mina barn och barnbarn hos mig.
Barnbarnet Hanna 10 år (jag är morfar) har farfar från Tjeckien (bor här) och pappa som talar tjeckiska och de har varit i Tjeckien nu i sommar. Jag frågade Hanna om hon kan en del tjeckiska nu och hon svarade ”Jag kan hälsa och lite annat och så många svär-ord (svordomar) som pappa säger när han slår sig och så och jag inte får använda”.
Jag har en gammal kurskamrat som kommer från Holland.
När han kom till Sverige började han arbeta på ett trädgårds-mästeri och han trodde länge att päron hette jävlar på svenska.
När han och hans arbetskamrat skulle plocka päron sa han ”nu ska vi ut och plocka dom jävlarna”och han lade ju alla nya ord på minnet.
Nu visar klockan 00.45 så nu kanske nattugglan Roland ska tänka på något annat.
Hej !
I skolan hade jag lite svårt att förstå att OCH stavades med h och att OCKSÅ ska stavas med k.
Nu har jag sett det förändras till oxå när jag läser vad ungdomarna skriver.
En förändring till mera ljudhärmande uttal.
Det kommer snart mera i detta ämnet.
Hälsningar
Roland
Hej, Roland,
Stavning kan man ju inte “förstå”. Om inte förr, så upptäcker man det tillsammans med sina barn och barnbarn. Stavning bara “är”.
Men det är viktigt att man något så när förstår varandra, dvs om man är ENSAM om sin egen stavning är den möjligen kreativ men inte särskilt kommunikativ. De nya kommunikationsformerna i dag har faktiskt mer med talspråket än skriftspråket att göra, och det kan föra mycket gott med sig, eftersom talandet är mer primitivt och snabbare för människan än skriften. Förr vad talandets stora nackdel att det inte fanns bevarat, men idag finns ju den nya talbastarden kvar i lagrad form.
Det är mycket vi får vara med om.
Allt gott
Bodil
Hej, Roland,
kul med tjeckisk släkt!
Och tänk, om flickan inte hade blivit varnad av sin pappa. Da hade hon använt dessa ord som vardagssprak.
Som barnen i Sverige använder dylika ord, eftersom de hör dem runt om av vuxna. Pa dagis, i skolan, pa TV – hur ska de da fatta, att det inte är sa gangbara ord? De ingar ju i vardagsordförradet hos folk, där man inte skulle förvänta sig att höra dem.
Sedan har man konferenser om, hur vi ska lösa detta PROBLEM.
Jag har alldrig tollererat sant och det har funkat. Men da far jag ju inte svära heller när jag slar mig….
Jitka
Hej Bodil,
Vilka “hela tankesätt och formuleringssätt” tänker du på? kan du ge exempel? Kan inte komma på något alls-det står still…..
mvh Marita
Hej,
Det har redan kommit några exempel här. Ett exempel är SMS/liknande: där blir det för besvärligt att uttrycka sig i fullständiga meningar, så man förkortar dels ord, dels meningar, dels stycken till kryptiska meddelanden. Dessa kan funka mellan sändare och mottagare om de är tillräckligt hemmastadda i varandras miljöer och tankar.
Men de är inte gjorda för att kunna täcka längre resonemang eller djupgående botaniserande i tankar. Det är mer som ständiga staccaton. Ett gammeldags äkta brev, sådant som jag ibland skriver med reservoarpenna vid en chiffonjé, det är något helt annat än 1000 SMS. I det ligger det ingen värdering från min sida – men givetvis är det så, exempelvis här på bloggen, att jag inte formulerar mig så som jag gör i SMS och inte heller så som jag gör i brev.
Ur detta växer det fram generationsskillnader. Kommer mina barnbarnsbarn någonsin att skriva långa brev – och vad förlorar de i så fall på att inte göra det? Vad gör de i stället?
Allt gott
Bodil
Jag tvingade mina högstadieelever att läsa böcker, obligatorisk redovisning = en bok i manaden. Det var inte särskilt populärt bland killarna sa klart, men vissa fick trots allt smak för skönlitteratur (=speciellt när de kunde försvara sig med “Jitka tvingar oss).
Klart var det alltid problem med sjuorna i början pa skolaret, innan de fattade, att de inte slipper. En massa förklaringar, varför man inte kunde och hann. En kille förhalade redovisningen i en vecka (de hade ett datum var), och när han kom den sista möjliga dagen, hade han en del uttänkta orsaker till, varför han inte läst denna gangen heller.
Jag satt och tittade pa honom, och när han var klar med sin föreläsning om varför han inte hade läst, sa jag: “Ofta”.
Han stelnade till och gruppen exploderade i gapskratt.
För dem som inte träffar tonaringar i vardagen: OFTA uttalat med särskild melodi och mimik = jaja säkert.
Ibland lättar ett ord upp en ansträngd atmosfär.
Jitka
Hej !
Har hört något liknande här bland mina tonåringskompisar.
OCH och så får man själv tänka sig en fortsättning t. ex. vad sa du, vad hände ,vad gjorde du, vad ska du göra m.m.
Roland
Och = vaddada / spelar roll
Hej ! Du är med i gänget ser jag.
Roland
Ja.
Självklart. Jag har ju ett rikt ungdomsordförrad (=alla 2 ord).
Jitka,
Det finns en fantastisk bok som heter “Fågelflickor och frusna pojkar” av Christina Monthan Axelsson, en svensklärare som ytterligt medvetet fick sina elever att inte bara skriva, skriva, skriva utan också hitta svar på frågan “vem är jag?” ur sitt skrivande.
Har du läst den? Jag tror du skulle tycka om den.
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil,
jag har den. Och självklart läst den.
Jag har jobbat pa liknande sätt med mina högstadieelever. Det är sa enormt intressant att arbeta som SvA lärare – eller just i mitt fall. Jag har alltid haft tur att fa jobba som JAG vill, bara jag levererar resultat. Och da slapp jag delvis att halla mig till läroplaner och dyligt.
Sa med högstadieelever har vi arbetat väldigt individuellt (=sa som man ska, men inte gör, för man hinner inte / orkar inte). Eftersom jag tvingade dem att läsa skönlitteratur och var och en fick redovisa för mig, medan de andra skrev varierande texter pa datorer (och fick avbryta, om de behövde hjälp), sa fick var och en “ha mig” för sig själv en timme i manaden. Snart upptäckte jag, att bara för att “ha mig” för sig själv och byta tankar läste alla sin bok. Vi började med redovisning och snart diskuterade vi “sa här gör man” och “sä här skulle jag”. Var det intressant, fick de andra ocka yttra sig.
Sa löstes manga skolproblem och brak i var “lässoffa” – var och en fick sitta i denna soffan vid redovisning, inte annars. Vi pratade om ALLT som de ville ha svar pa. Söner i en stor muslimskfamilj fran Pakistan ville diskutera religion – de ville nämligen inte vara muslimer. Sa vi diskuterade, om det är möjligt att ta avstand, när man hör till en stor släkt – du kan föreställa dig hur intressanta diskussioner vi hade. De aterkom till temat under alla 3 ar pa högstadiet. I den familjen kunde inte de yngsta barnen sitt modersmal – det var bara tva äldsta söner som fick prata med pappa och mamma. Unga män, som inte var medvetna, att man inte blir pakistanier, om man inte bor där och inte har en chans att fa reda pa, hur en pakistanier blir / är. Sa de yngre lärde sig att vara pakistanier av mig… Vi började med den afghanska boken Flyga drake, som väckte manga tankar. En bror, som inte gick i SvA, gick till rektorn och krävde att bli förflyttad till mig. Det fick han.
i skrev manga texter, där man reflekterade runt vem man är, hur man blir nagon, hur man blir som MAN eller som KVINNA, hur man har förändrats under det sista aret / högstadiet…
Det är detta jag saknar. Utbyte av tankar med ungdomar och möjlighet att hjälpa dem att hitta sig själva nagonstans, där ingen pratar med en. Hur ska man da lära sig att uttrycka sig – bade en invandrare och en svensk, när ingen vuxen lyssnar eller pratar med en, trots att det finns massor av vuxna runt om? Som tror, att man hänger med, bara för att man finns där? De visste att jag svarar pa ALLT och tog upp fragor om sex och kvinna/man och allt möjligt, som de inte förstod.
Det finns sa mycket man lär sig själv och sa mycket man kan diskutera med dem, när man vinner deras förtroende. Vi hann även med stavning och grammatik (hur mycket man far pa köpet när man läser…), vi hann med allt, som man ska. För de fick ta ansvar för sitt arbete och jobba, medan en annan satt och hade sin stund. Och de gjorde det, för ALLA fick sin stund.
Oj, Bodil, vad jag saknar mitt jobb!
Jitka
Fast då får du väl göra något åt det, då! I någon form.
Har du funderat mer på vad det där med att bli seniordoktorand skulle kunna innebära? I går förankrade jag tanken så direkt hos rektor på Umeå Universitet att hon publikt antog utmaningen. Och före jul tror jag också att jag skall försöka samtala om den med universitetsledningen i Lund.
Det känns ju att du inte är färdig med detta. Kanske är det just ett återupptaget arbete du vill ha, kanske ett seniordoktorerande, kanske något annat. Vad tror du?
Allt gott
Bodil
Jag svarar per mail under dagen.
Just nu är mitt österrikiska barnbarn hemma fran skolan med ont i magen (=jag skulle tippa vill vara med mormor). Han är 8 ar. Igar fick jag honom att börja skriva en bok… Jag hade nämligen berättat, hur vi jobbade i skolan, och han blev själv sa sugen. Sa nu far jag överlämna datorn till den unge författaren.
Och vet du, vad man gjorde pa “min skola”, när jag slutade?
Mitt hjärta blöder. En ung man tog över. Städade bort alla skönlitterära böcker, som jag hade köpt tillsammans med eleverna under 15 ar – vi gick pa bokhandel och valde dem själva, diskuterade inna vi köpte dem, kom med förslag, räknade, vad vi hade rad med(=ca 500 böcker slängdes). Alla tidningar, som jag fick av folk och som lag i salen, sa att vem som helst skulle kunna läsa Illustrerad vetenskap, Hälsa osv. Alla “tidningar”, som vi gjorde av vara texter (t.ex. recensioner, som alla skrev, noveller, dikter, sagor, kärlek och sex, Vem är jag och vad jag blir, Aren har gatt, jul-, pask-, sport, hälsa …. alla teman vi skrev om slängdes.
Fylleriböcker köptes in.
Man fragade inte ens varför vi har gjort som vi har gjort, utan bara atergick till sättet som jag själv lärde mig svenska pa 1970.
Jitka
Hm.
Bodil
Men generationsskillnaderna i spraket är ju inget nytt. Man använder uttryck och formuleringar, som man hör runt om – och da av jämnariga, för det är dem man talar oftast med.
Det finns ju en massa “sprak” – ungdomssprak skiljer ganska mycket fran sprak som man talar i skolan och fler och fler ungdomar (inte bara invandrare) har problem att första svenska i läromedel. De talar ju numera knappt med vuxna. Det handlar inte bara om läsförstaelse, utan om att “hänga med” sprakligt (Svenska ungdomar ocksa).
Varierande talesätt och formuleringar kommer man inte ens i kontakt med, för man umgas ganska begränsat över aldersgränser.
Alla dessa nya uppfinningar medför inte bara nya namn pa uppfinningarna, men man försvenskar dem ocksa. Börjer dem utan att fundera över, om det är ett böjbart ord, om det över huvudtaget är ett svenskt ord för att börja med. Vi äldre förfasar oss över detta mod att använda spraket hur det passar en. Sa är det med alla sprak.
För ett par ar sedan firade vi middsommar hos svenska farmor till mitt (da enda) svenska barnbarn. Hon är lärare i svenska. Eftersom jag inte bor sa nära mina barnbarn, sa umgas vi pa SKYPE, och det tycker jag är förträfligt. De hinner inte glömma mig och jag har tillfälle att njuta av dem lite oftare än utan denna möjlighet.
Sa där satt vi och smapratade och lilflickan nämnde nagot som farmor tolkade att jag nyligen hade träffat henne (hon bor ocksa rätt langt ifran). Nej nej, sa jag. Vi har skajpat. Ja, det är kul att skajpa med mormor, sa flickan.
Farmor snörpte pa munnen. Vad är det för ord! Det finns inte! Vad gjorde ni? Det heter prata i telefon.
Nej, farmor, vi skajpade, mormor och jag.
Sonen förklarade för henne, vad som menades med att vi hade skajpat.
Men ordet fanns ju inte i Akademisk ordlista…
Och det ordet har jag förtjeckiskat. Numera “skajpujeme” med mina vänner ocksa. Jag undrar om andra där borta använder den formen.
Jitka
Hej !
I dag är jag GRYMT pigg. Ska bara ta min runda på träningscykeln. Sedan ska ja ta en GRYM runda med elmoppen.
Ni förstår vad jag menar.
Det ordet har börjat användas GRYMT mycket.
Är det mest lokalt här eller träffar ni på det ofta?
Hälsningar
Roland i Lyckeby
Hej !
Lite mera om språkets förändring.
Har hört (och sett på TV) föreläsare och svarande i panelprogram när de pratar fortare än det tänker
och behöver lite extra betänketid ofta säger ”va-heter-de” och när jag hört det några gånger mister jag koncentrationen på vad de talar om. Då börjar jag tänka mera på just den frasen.
En av gubbarna på (mitt) gubbdagis använder ”äh skit samma” när han (som alla vi gamlingar) inte kan hitta ett namn på någon plats eller person lite snabbt och nu har jag hört att det har spridit sig till flera av de som brukar vara där.
Hälsningar
Roland
Ja, allt sådant är mycket smittsamt. Om dina “gubbar” skulle uppdatera sig, kunde de ta barnens inne-uttryck: “vem bryr sig?!” Tar man det på allvar, är det ett äkta tragiskt uttryck.
Allt gott
Bodil
Ett spännande område.När jag började som lärare kände jag mig så ung och “med i min tids språk”, men märker med åren att jag blivit allt stadigare, på gott och ont. Jag vill bevara min öppenhet för nya tankar och idéer och inte gå in i fördömanden som att så ska man inte säga. Jag vill hänga med i nya ord och begreppsbildningar. Samtidigt står jag kvar i det jag tror på, värdesätter i språket. Kanske är det positivt, kanske negativt, men för den yngre generationen är det i alla fall något att förhålla sig till.
Hej,
Det där med “vår tids språk” finns ju egentligen inte i singularis, men det förstår man ju först med åren. Det finns ungdomsspråk och äldrespråk, akademiskt språk och språk i restaurangkök, etc, etc. Och det finns ingenting som säger att det allra senaste inslaget skulle vara språket Språket med stort S.
Ju mer vi accepterar och t o m är nyfikna på skillnaderna i språk, desto bättre klarar vi ju det som faktiskt är själva poängen med språken: att kunna komma i kontakt med varandra. Därför blir jag ibland mest ledsen över hur hårt den ena gruppen kan kritisera den andra gruppens språk. Ja, jag kan t o m tycka det är synd att vi har så lätt för att reta oss på varandras språkliga avarter. De är ju egentligen inte viktiga – det viktiga är ju om den andre har något att säga som jag vill ta till mig.
Det finns LIX, läsbarhetsindex, som granskar “lättheten” i språkförståelsen av en text. Men det vi väl så ofta söker är ju ett läsVÄRDhetsindex och ett hörVÄRDhetsindex.
Allt gott
Bodil
Hej igen,
nu vänder jag vägen lite igen, jag som invandrare. Jag är medveten om, att det inte handlar om “invandrarspråk”, utan “svenska för svenskar”.
Jag, (som inte betraktar mig som invandrare ju, men trots allt är det enligt alla regler) KAN svenska. Mer nyanserat än många många svenskar. Men bryter och så hörs det ju att jag inte är svensk. När jag skriver så skriver jag mycket bättre än de flesta svenskar (ja, här gäller det inte Jantelagen, det gäller inte i vårt land). Självklart gör jag en del fel, men jag kan faktiskt rätta till de flesta, om jag har lust att läsa efter mig.
Så jag har valt att inte ringa någonstans, där jag ska göra “ett första intryck”. Jag skriver dit. För som du skriver, ” vi väl så ofta söker är ju ett läsVÄRDhetsindex och ett hörVÄRDhetsindex”. Jag har tröttnat på att bli betraktad som mindre vetande, mindre jämlik, mindre… (finns mycket att fylla i). Sedan är det också, att det första intrycket är ett samlat intryck: man ser, hör och bedömmer. I invandrarfall bedömmer man väldigt ofta på felaktiga grunder. Vi hinner ju nästan aldrig visa, hur bra svenska vi kan, innan vi blir placerade i något fack – och därifrån tar man sig aldrig. Jag hinner aldrig visa, på vilken nivå jag FAKTISKT klarar språket – man börjar tala med mig på ett annat sätt. Kanske vill man inte utsätta mig för situatiuoner, där jag inte hänger med. Men man vet ju faktiskt ingenting om MIG, men slutar bry sig att få reda på det efter några korta meningar, då jag inte kan visa mig som individ, och gör sig en bild av mig. Som inte stämmer med vem jag är, för jag får ingen chans att visa det.
Och självklart gör jag samma sak – med andra invandrare, med ungdomar, som jag inte pratar med, med gamla, som jag VET att de är… (=jag menar tex sjukvårdspersonal, som möter “oss” i varierande situationer osv).
Så det är, som Bodil skriver, inte bara enstaka ord och fraser, som har ändrats och som man kan / inte kan. Utan att man inte ens får en chans att visa, OM man kan. Just DET språket eller ett annat, som man behöver i en specifik situation.
“läsVÄRDhetsindex och ett hörVÄRDhetsindex”
Hälsningar
Jitka
Hej, Jitka,
Det där att man bara har en chans att göra ett förstagångs-intryck betyder förstås just det du skriver: man får tänka sig för hur man träder fram första gången. Och en skillnad kan vara den mellan det muntliga och det skriftliga.
För människor med funktionsnedsättningar av olika typer är detta satt i system sedan länge. Hur gör man för att dejta om man är ung med ett oattraktivt yttre eller med andra fysiska eller psykiska hinder? Man dejtar förstår på nätet – och det hej vilt. Talar bara om så mycket om sig själv som man själv vill. Och det är ju tveklöst ETT sätt att åstadkomma den sortens förstagångsintryck som man själv vill.
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil!
Om man får skarva på i detta “märka-ord-samtal” så vill jag fråga, huruvida det i ditt dialektområde fortfarande finns språk-öar, där man ännu har kvar tungspets-r.
Såväl salig Edvard Persson som vår tids Björn Ranelid använder inte de franska r:en, utan uppsvenska tungspets-dito. Är det bekant, var i Skåne i så fall dessa områden finns?
Hej, Nisse,
Tungspets-r i Skåne är enligt min erfarenhet vanligare individuellt än inom vissa geografiska Skåne-områden. Det finns barn (t ex ett av mina barnbarn) som har svårt att lära sig ett tungrots-r men kommer på att man kan rulla på r:en – och rätt vad det är har det rullande r:et blivit till ett med barnet ifråga. Och sedan kan det i in tur smitta av sig på syskon – i detta fallet på det ena men inte det andra.
Det går givetvis inte att komma ifrån inflytandet av massmedia – där är ju de rullande r:en minst sagt dominanta, och har man börjat utveckla dem själv, så känner man ju igen sig också där.
Men det här får i olika riktningar. På Oscars-teatern i Stockholm i söndags såg jag Spamalot och tänkte då bl a på hur accepterat skånska blivit också från scenen.
Allt gott
Bodil
Tack, Bodil, för denna förklaring! För länge sedan läste jag om “öar” inom Skåne som hade kvar original-r:et, så att säga. Listerlandet (förr skånskt) skulle enligt källan vara en sådan “ö”.
Men idag är det alltså inte så längre. Utan det är individuellt. Skorr-r har en fördel genom att det är lättare att få med r:et i t.ex. ordet “forskare” än i rull-r:systemet. Här i Svealand använder vi ett isch-ljud på det första r:ets plats, “foschkare”. Ett rull-r här skulle nog låta som en kulspruta ☺.
Men i andra ställningar kanske rull-r är att föredra. Ex.: “regeringen”. En sydsvensk kommentator i tv sa ungefär “jejejingen”. Dialekter berikar dock. Därför är det bra att det numera är tillåtet att tala sitt hembygdsmål även i radio/tv. Även de östgötska grava accenterna finns med där. Att det kanske fnissas i stugorna är väl bara roligt och visar att språket tillåts vara färgsatt.
Hej!
Lyssnade på “Språket” i radions P1 igår. Ett “grymt” bra program för att använda ett uttryck av idag. Det handlade om ungdomars kontra gymnasielärares syn på språket idag, vad som är “bra” eller “dåligt” språk. Oenigheten var störst när det gäller skriftspråket. Inte så konstigt med tanke på hur de flesta ungdomar meddelar sig i skrift på Facebook, Twitter eller med SMS. Självklart att språket förenklas då.
Själv är jag också inne på “fejan” ibland, men tycker inte att det räcker med att gilla eller kommentera. Skriver hellre ett mail som bara är avsett för mottagaren.
Men så småningom växer väl alla in i twittrandet och fejandet. Eller?
Fick ett mail igår där jag var inbjuden till ett event. Inbjudningen kom från en mäklarfirma. Event (eng) betyder evenemang ,händelse. Listiga försäljare av olika produkter har kommit på att ett event kan fungera som en plattform för överföring av ideer i avsikt att påverka deltagarna. Kan kombineras med underhållning, mat och dryck.
I det här fallet var det fråga om att sälja svindyra bostadsrätter. Jag nämner detta som ett exempel på hur engelska/amerikanska ord och uttryck “försvenskas”.
Varför står det SALE med jättestora bokstäver i skyltfönstren, varför ska vi “boosta” vår hy med C-vitaminer, varför tar vi på oss en “outfit” i stället för kläder?
Jag tror inte att anglifieringen är ett övergående fenomen. Tyvärr. Kommer att tänka på slangord från 50- och 60-talet som väcker ett visst uppseende i ungdomskretsar om man använder dem. Men de orden var ju svenska, och lite nördiga, ja, språket förändras hela tiden pga influencer från olika håll. Ord kan också skifta betydelse, få en ny innebörd.
När jag började jobba ansågs det bra och fint att stanna på en arbetsplats flera år. Att vara “hoppjerka” ansågs suspekt. Önskvärda kvalifikationer för ett jobb nu är flexibilitet, anpassningsförmåga och en positiv syn på föränderlighet och nytänkande.
Språket får inte vara ett hinder när olika generationer möts, vi får lära av varandra men gärna vara lite kreativa och hitta svenska ord som slår ut de engelska. För att ett samhälle ska vara demokratiskt är det viktigt med ett klart och tydligt språk!
Till sist: vad är en generation? Själv har jag den uppfattningen att mina föräldrar tillhörde den förra generationen, mina barn är nästa generation. Men nu pratar en del om 40-tals generationen, 50-talsgenerationen osv. Vad säger ni?
Hälsningar från Birgitta
Hej,
Ingen har ju mer rätt att låsa fast tiden än någon annan, dvs visst kan man tala om både 40-talistgenerationen och 50-talistgenerationen. Och om att den förra har sin föräldrageneration född kring 1910-talet medan den senare har föräldragenerationen född kring 1920-talet.
Allt gott
Bodil
Hej !
Nu blev det svårt.
Tänkte på generation.
Kollade i min husbibel S.A.O.L. där står “släktled, mansålder”
Googlade och fick 936 000 000 svar.
Tydligen svårt att få rätt, vilket jag tycker kanske inte är så viktigt.
Min tanke är att mina föräldrar var en generation ,jag en och mina barn en. Att det sedan går att hitta andra betydelser är ju ett bevis på flexibiliteten i språket.
Nu ska jag på Julfest och sjunga Knalle Juls vals.
Hälsningar
Roland i Lyckeby