03. Mer är annorlunda
Hej,
I den prestigefyllda tidskriften Science fanns det för evigheter sedan (år 1972…) en artikel av P W Anderson som hette “More is different”. Den handlade om brutna symmetrier i vetenskapen och har därmed till synes inget alls med denna bloggs tema att göra. Men det finns ändå ett samband beroende på att just rubriken “MER ÄR ANNORLUNDA” stannat kvar i mig och där inne levt sitt eget liv, vid det här laget i snart 40 år.
Jag har därmed samlat på mig en oerhörd massa exempel på att “mer” sällan är bara “mer” utan förbluffande ofta i stället något helt annorlunda. På motsvarande sätt kan mindre vara annorlunda, snabbare vara annorlunda, långsammare vara annorlunda. Kvantitativa skillnader blir inte sällan kvalitativa.
70 årsringar är alltså inte bara 20 fler än 50 årsringar – genom sina överlagringar blir de något annat.
Ja, här har vi verkligen något att fundera vidare på.
Allt gott
Bodil
Hej,
Ja, du har rätt. 70årsringar blir något annat än 50årsringar.
Men 70årsringar är något annat, om de blir 70årsringar ”här” eller någon annanstans. Man blir inte liknande 70årsring, om man åldras på olika platser: på landet / i storstad. I Sverige / i …. Ja, Afrika / Indien / Chile.
Så det är inte bara de 20 årsringar mer, som gör, att man kvalitativt blir annorlunda. Det är vad de årsringarna består av. Min mammas 70årsringar var något helt annorlunda är mina 70årsringar blir. Jag har en helt annan erfarenhet av alla dessa ringar än hon har haft. Och mina blir påtagligt annorlunda än min bästa svenska väninnas och skilja sig ifrån min tjeckiska bästa väninnas, för de har inte ”härdats” på samma sätt som jag. Trots att vi är jämngamla och har levt en del av livet jämsides.
Våra MER skiljer sig och formar oss annorlunda.
Var det så du menar?
God natt
Jitka
Hej, Jitka,
Ja, det har du rätt i, men det var inte det jag menade. I så fall hade jag tagit upp diskussionen under “07. Ålderdomens omvärldsberoende”, det tema/den sida som börjar “Det kan inte upprepas ofta nog – vi blir inte gamla i ett vakuum utan påverkas hela tiden av vår omgivning, både av den som fanns när vi växte upp och av den som finns när vi är medelålders och sedan håller på att bli gamla…”
Här ville jag bara peka på hur vi kan luras av att tro att antal “bara” är antal – men de många finns där sällan bara sida vid sida utan gör ofta också något med varandra. Ett kalas för 12 är något annat än att ha 4 kalas för 3 i taget; jag tänker nu inte på de 4 datumen, skillnaden i mängden porslin per tillfälle, etc, utan på det kvalitativt annorlunda med 12-kalaset. Att koka 10 liter ärtsoppa i stället för 2 liter i taget 5 gånger blir också det kvalitativt annorlunda, eftersom 10 liters ärterna blir mycket godare.
Ofta är det den inbördes växelverkan som gör att MER blir ANNORLUNDA. Men det kan också vara den inverkan som MER har på omvärlden. Den behöver inte växa lineärt med antalet utan kan variera lite hur som helst. Med årsringarna är vi bundna till att de måste ligga i ordning och att (för det mesta) varje ny årsring relativt sett har mindre betydelse för individen än den tidigare. Men plötsligt kommer det språng – både beroende på den senaste årsringen i sig OCH på vad den gör med alla de andra.
Allt gott
Bodil
Hej,
Jag håller inte riktigt med att “Ofta är det den inbördes växelverkan som gör att MER blir ANNORLUNDA.” Det måste ju ALLTID vara så. Om jag gör MER av något så blir jag och allt ALLTID annorlunda till en mer eller mindre grad. Om jag har ungefär samma utgångspunkt som en annan, men sedan kommande årsringar växer till i en annan näringsmiljö med annorludna näring och klimat, jag får MER av en sorts näring som den andra inte får, så blir de helt annorlunda än om årsringarna växte på samma plats men med en annorlunda MER näring. Ungefär: om jag lagar ärtsoppa i högre ålder på ett nytt sätt, med ny/annan ärtsort, eller för första gången över huvudtaget, blir det inte samma ärtsoppa, som om jag har lagat den i åratal hittills. Oavsett för hur många.
“Men det kan också vara den inverkan som MER har på omvärlden.” Här skulle jag byta orden KAN OCKSÅ mot HAR. För om jag gör MER av något gör jag också MER skillnad, både för mig själv som lär sig och för någån / omgivningen. Ju fler årsringar, desto mer skillnad. Jag kan faktiskt påverka någons liv i en ny riktning. Och det påverkar “samhället” på något sätt.
MEN: jag kan göra det med MINDRE årsringar (och kanske sluta sedan)och det sprider sig sedan som ringar på vattnet. Trots att i 70årsringar har jag inte gjort det de senaste 20årsringar – men det kan komma tillbaka till mig: Om jag inte har gjort något MER i mitt liv så att det skulle bli så mycket MER i den riktningen, kan jag ändå möta någons 30årsring, som jag mötte och hade påverkat i min 50årsring, då denne var tonårsring, och få hjälp /hämd.
Du förstår säkert vad jag menar.
Jag tycker som du, att ALLA årsringar, oavsett kvalitet eller kvantitet, gör något med varandra. Hade jag inte inte haft JUST dessa årsringar, kunde inte språnget blivit JUST det språnget – oavsett hur mycket MER av något jag hade gjort eller gör. Eller det kunde ha uteblivit helt och hållet och aldrig inställt sig.
Hälsningar
Jitka
Ja,
Visst är det så – i många levande sammanhang. Men det är inte för inte som människan har hittat på exempelvis en multiplikationstabell som säger att 7×8=56 och en additionstabell som säger att 10+13=23. Så är det ju OCKSÅ. Det är “bara” när man tittar endera på summaEFFEKTERNA utåt eller på hur den inre energin omskapar elementen, som man noterar att MER ÄR ANNORLUNDA.
Den instrumentella värld vi lever i är ofta konstruerad utifrån att MER ÄR MER och den verkar fullständigt omedveten om att mer kan vara annorlunda.
Allt gott
Bodil
Hej igen,
detta hör nog till en avdelning för sig själv – något om språket och något om årsringar.
Som förälder påverkar jag som alla andra föräldrar de egna barns årsringar. Inte alltid är man medveten om hur och på vilket sätt man påverkar sina barns framtid med valen, som man själv gjorde i tid, då man inte hade så många årsringar.
Jag gjorde ett val för mina barn: jag gav dem ett annat modersmål, än jag som mor själv har. De kan tala mitt modersmål, men de kommer aldrig att tala det på den nivån, som de skulle ha talat, om de hade födds i mitt eget land. Som tur var jag väldigt tidigt medveten om, att jag måste göra ett val: de kommer ALDRIG att ha MITT land som fosterland. (Jag kan inviga dem i kulturen till en viss nivå, ge dem insikt osv osv, ge dem grunderna till språket och öppna dörrar så mycket jag kan, men jag kan inte uppfostra dem till medborgare i ett land, där de inte lever och antagligen aldrig kommer att leva).
Så vad skulle jag göra? Jag måste se till att de får MER av något, som jag egentligen inte har att ge. Öppna dörrar till något, dit jag kanske skulle komma stå på tröskeln till och aldrig komma in i så som en föräldrer borde göra, för att kunna ge MER.
Medvetet uppfostra dem till individer jag egentligen inte ville….
Och det skulle jag göra under tiden, då jag själv hade en massa bekymmer med allt möjligt för att klara mig själv, och inte så mycket praktisk erfarenhet av hur man gör. Inte så mycket språk i början heller. Så att jag lärde mig svenska så att det kan jämföras med modersmålet är också tack vare mina barn: jag ville ge dem så mycket som möjligt: MER. Vi skulle ha samma modersmål, och det sporrade mig till att lära mig MER språk och MER kultur så att vi fick det.
På köpet fick jag ett fascinerande jobb. Tack vare mina barn.
Mina barn fick alltså helt annorlunda och MER näring för att bygga sina årsringar än jag själv. Därifrån utvecklade de annorlunda årsringar med sin egen erfarenhet under alla dessa år. Jag fick näring till mina ringar tack vare dem. MER av allt för alla parter än vi skulle ha fått under andra omständigheter.
Till detta hör en annan erfarenhet, som jag inte har varit medveten om tills Nisse nämnde R i skånska.
Jag kommer från storstad. Till mina drömmar hörde aldrig ett eget hus på landet eller bil. Jag behövde inte det. Jag har inte velat bo på landet och vara beroende av något annat än spårvagn.
Men min man gjorde det. När vår äldsta dotter var några månader gammal, körde vi rundor för att hitta ett drömhus. (Att vi inte hade råd var en annan sak). Men vi kom till ett hus, som vi kanske eventuellt kanske kanske skulle kunna klara. Som “tur” låg det på slätten nära Tomelilla – och DÄR kunde jag absolut inte kunna tänka mig att bo – FUUUUUUULT! Platt! Inte något att vila ögat på. Mitt i ingenstans. Direkt från staden? Aldrig.
30 år senare skulle jag delta i en utbildning på en konferensgård i trakten. Historien med huset hade jag glömt. Jag körde vilse och svängde in på en liten väg till en gård, knackade på dörren och frågade vägen.
Tanten talade en lång stund, viftade med händerna och pekade. Jag, en lärare i svenska, fattade inte ett ord.
När jag körde därifrån kände jag igen mig på ett märkligt sätt: Huset vi hade tittat på och som jag för länge länge sedan glömt.
Nu sitter jag här och tänker:
Där på plats då jag bestämt att jag inte vill bo har ändrat inte bara hela mitt liv sedan dess – hade vi bosatt oss där, hade jag aldrig trott på mig själv att jag skulle klara svenska så att jag kunde bli den jag har blivit, lära mig det jag har lärt mig – utan jag gav också mina barn ett annat språk och förutsättningar för livet: de såg att mamma har läst och sökt kunskap i hela sitt liv och blivit något (vilket jag antagligen skulle ha gett upp), vilket sporrade dem att lära sig och söka kunskap och bli det de hade blivit.
Och så hade jag “valt” språket en gång till: En annan dialekt, lättare att förstå, smidigare i akademiska kretsar = öppnat en annan dörr för dem. Och för mig själv – inte bara i avseende att jag klarade språket till denna nivå, utan att jag över huvudtaget kunnat tala med mina barn, hjälpa dem med läxorna osv osv.
Så årsringarna har blivit helt annorlunda, för att jag hade instinktivt valt rätt. Det hade säkert ordnat sig på ett annat sätt, men jag är övertygad om att det inte skulle bli så här bra.
Spräk och årsringar, som sagt.
Hälsningar
Jitka
Ja, detta livet!
Och aldrig kan man veta vad för positivt som hade kunnat hända utifrån något oväntat som hade kunnat uppenbara sig i Tomellilla i stället…
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Menar du t.ex.”något” i stil med vad en mycket stark passion kan göra med en årsring? man lever MER intensivt,ens livssituation förändras MER, FLER människor i omgivningen påverkas. Den årsringen innehåller ofta MER, än många, många årsringar tillsammans.
MVH Marita
Hej, Marita,
Det är givetvis som du skriver – men det är inte det jag menar. Att det kan hända något oväntat och speciellt som ger annorlunda effekter – så är det förstås.
Det som gjorde att jag inspirerades att ta med denna cliffhanger i mitt liv (en som jag ofta tänker på!) var att det verkar som att det som årsringar förmår göra med varandra när en människa är över en viss ålder – det är något kvalitativt annorlunda än vad de tidigare kunnat göra. Och denna förändring beror INTE bara på att det nu tillkommit mer nytt och fler möjliga kombinationer och associationer utan på att växelverkan liksom byter färg.
Låt mig ta ett annat exempel som också lite grand ansluter till denna bloggen. Det är roligt att min bok fått ett sådant genomslag och att det är så många som utifrån den önskar sig föreläsningar på detta tema. Jag svarar VÄLDIGT många nej – och har inte svårt för det, eftersom allt annat hade varit omöjligt. Men trots alla “nej” är det ändå för många som slunkit igenom mitt garn, och det är nu inför den stundande julen alldeles uppenbart att MER (föreläsningar) ÄR ANNORLUNDA. Eftersom jag är ganska sliten, har jag satt mig att gå igenom min almanacka och sett att jag hållit 63 föreläsningar i höst och då mött över 10 000 människor öga mot öga (och därtill de 30 000 som är på bloggen och miljonen TV-tittare). Så får det förstås inte vara, och jag planerar om en hel del inför våren. Just inför insikten att också MINDRE ÄR ANNORLUNDA.
Allt gott
Bodil
På grund av att inte många orkar med flera starka passioner, så blir denna årsring den som blir MER ANNORLUNDA
DS
Hej Bodil!
Den här diskussionen får mig att tänka på resonemang jag har fört med mina väninnor om antalet barn man har i en familj – t.ex. att tre barn inte känns som att bara addera ett till två utan att det helt enkelt blir annorlunda – en annorlunda dynamik.
Varma hälsningar från Kika
(som är glad över att vi i Korsholm slank igenom ditt garn)
Ja, visst är det så.
Vi har också tre barn, och därmed förändrades oerhört mycket. Bl a försvann definitivt möjligheter till rättvisa. Barnen fick växa upp under devisen “det måste vara orättvist, annars kan det inte jämna ut sig!”
Allt gott
Bodil
Tyvärr är detta inlägg är en gåta för mig, som stör, eftersom jag VILL FÖRSTÅ. Så jag gick tillbaka till sidan 03.Så mycket intressant jag missat på sidan. Tex. om att se helheter,det har alltid intresserat mig och jag har svårt att uppbringa intresse för detaljerna, om jag inte åtminstonde anar helheten. Ändå har jag alltid varit fashinerad av Renässansens ideal. Så det är dubbelt.
Det du skrev om infrastrukturen var också intressant. Kom att tänka på journalisten ?Rosenberg, när han före valet, för ett antal år sedan,åkte runt i USA och fann att deras infrastruktur var under all kritik, vad gäller underhåll.Så den är mycket viktig för hur vi lever vårt liv.
Varför skriver jag detta? Jo, jag försöker förstå sambandet mellan sidan 03 och inlägget 03.
MVH Marita
Jo,
Att jag tog upp detta med “mer är annorlunda” under “03. Det longitudinella” handlade just om att när vi ser HELHETEN, livet så som det vindlar sig fram, så kan man upptäcka hur tydligt det blivit inte bara en SUMMA AV ALLA DE OLIKA DELARNA utan just något ANNAT.
Om du vill, kan du tänka om “MER ÄR ANNORLUNDA” till att i stället lyda
“EN HELHET KAN VARA NÅGOT HELT ANNAT ÄN SUMMAN AV DESS DELAR”.
Tack för att du inte ger dig!
Allt gott
Bodil
Tack Bodil, “poletten ramlade ner”, skönt!!!
Marita
Hej Bodil,
Du har rätt, när du säger att “helheten kan vara något helt annat än summan av dess delar”
När det gäller ett helt livs planerat och oplanerat agerande och erfarenheter, så hade jag ändå hoppats på att kunna se en “röd tråd”. Men finns det ingen , så ter sig livet
inte speciellt snällt, mot alla som inte levt(av dålig vägledning och fostran från omgivning) så att NU:et var viktigast. Människor nu blir ju påminda dagligdags om detta. Om vi nu ska hjälpas åt att bli gamla så………….
Det kan skapa onödiga problem för oss som växte upp med andra normer.
MVH Marita
Det där med ålderdomen som en tid av lugnt tillbakalutat vegeterande bland sig till-ro-lagda minnen är det nog väldigt få som får. Om ens någon. Och kanske är det inte ens eftersträvansvärt – kanske är det så här vi vill ha det med ett ständigt omvärderande av det som varit och det som komma skall.
Under så långa liv som våra (som troligen blir ännu längre) hinner normerna och tidsandan ändras mycket. Det får man försöka ta med i tänkandet – “att jag gjorde så DÅ, är kanske fullt begripligt utifrån de normer som rådde DÅ. Men vad betydde EGENTLIGEN mitt handlande, översatt till dagens normer?” Funderar du så, kan kanske ändå en röd tråd skönjas?
Allt gott
Bodil
Hej!
Jag läser just nu med intresse och (mestadels) ett leende din bok “När horisonten flyttar sig”. Har kommit till s.87 “Rytm och styrfart” som inleds “För oss morgontrötta”… Själv tillhör jag de morgonpigga! Vaknar oftast vid fem (somnar ca 11) och bara njuter av lugnet “innan omvärlden vaknar”. Tankarna flyter fritt och då och då helt nya. Insikter kommer. Bråte kastas. OCH, som du skriver för er morgontrötta, vill inte heller jag störas av tankar på måsten/almanacksanteckningar senare på dagen. Jag vill veta/tro att jag har hela dagen (eller flera dagar) på mig att låta tankarna komma till punkt och naturlig paus. Inte så att jag vill isolera mig och/eller inte ha hållpunkter framför mig. Jag tror inte att man kan leva i nuet om man helt saknar hållpunkter i framtiden. (Jag tror att det optimala nu-levandet kräver ett välbalanserat liv. Där välbalanserat är individuellt.) Vad jag vill ha är tillräckligt stora andningshål (det du kallar pauser? TTT?) mellan andra aktiviteter än mina tankestunder. Jag känner mig kvävd om annat gör anspråk på den tiden/det behovet. Jag gick därför frivilligt i pension redan vid 61 från ett hyfsat bra jobb (men som bara då och då krävde hela min mentala kapacitet). Än har jag inte för ett ögonblick ångrat att jag slutade. Jag tycker att jag utvecklas/kommer till insikt dagligen. Mår bättre och är mer närvarande där jag är.
“Gun, 65 år”
Gun,
Så roligt att du läser och att du också låter läsandet ta den tid det behöver. Det är en ganska så tät bok och jag tror att den för många kräver en hel del samtal för att nå in på djupet. Men man kan som du vet också samtala med sig själv – vilket i sin tur kräver just den ostörda tid som du värnar om. Ständig tillgänglighet omöjliggör koncentration – det borde stå som paroll lite varstans.
Med morgon- respektive kvällströtthet är det som det är. Ambitiösa föräldrar, lång skoltid och dito arbetsliv klarar inte att rå på en fysiologi som min som står helt frågande inför att “morgonstund har guld i mund”.
Och så det viktigaste: du har det BRA i din balans mellan det som varit, nuet och framtiden. Ja, fixpunkter behövs – om hela livet blev till en enda ökentid, skulle vi inte heller ha det bra.
Allt gott
Bodil
Jag har ständigt läst sen jag lärde mig läsa. Alltid haft en bok i handväskan/fickan att ta fram på bussen, tåget, i väntsalar (tandl. doktorn), på kafeer, osv. Dock, denna medhavda bok är inte så viktigt längre sen jag har mer egentid. Nu iaktar jag hellre och ger tankarna frihet i motsvarande situationer.
Jag läser det mesta men har aldrig haft smak för sf och fantasy. Verkligheten som den är är nog spännande, tycker jag. Fast – en del mytologi har jag läst med stor behållning.
Jag tycker om det tätt skrivna som triggar igång och utmanar tanken. För mycket ord tröttar mig. Jag älskar poesi. God poesi. (Som inom alla(?) genrer finns ju inom poesin även dåligt och pretentiöst.) Tranströmer är en favorit. Seamus Heaney, W Szymborska, Margaret Atwood andra. Många fler finns.
Jag skulle vilja säga att Poesi är både Mer och Annorlunda. Men i förhållande till vad? Prosa? Dagliga rutiner? Förströelselitteratur? Psykiatrins teorier? m.m.
Och med det har jag sagt att jag inte förstår vad du menar med Mer och Annorlunda i det du skrivit i inlägget ovan. Mer och annorlunda än VAD??
Mer och Annorlunda än mina förväntningar och kunskaper?
Undrar
Gun
Hej,
Intressant inlägg.
Jag har också LÄST LÄST LÄST. Men jag ÄÄÄÄÄLSKAR ord. Jag älskar möjligheten att kunna uttrycka sig och leka med ord. Jag beundrar författare och översättare, som behärskar språket =ord. Som kan använda dem på “lagom” sätt, inte för mycket och inte för lite. Som kan använda dem till att måla en bild i min fantasi. Folk, som kan uttrycka något, som man har inom sig och inte klarar att sätta ord på. Ord, som man använder för att ”vara med”.
Jag älskar att iaktta. Kroppsspråk. Hur man med små medel och gester gör sig förstådd, utan att man tänker på det. Hur det blir fel, om det blir MER eller ANNORLUNDA. Vad det framkallar hos medkommunikatör.
Hur vi ”läser av” varandra utan att säga något, hur vi reagerar korrekt, om vi har växt upp på samma plats, inom samma ”kultur”. Om det är PRECIS EXAKT. Inte mer och inte annorlunda. Hur vet vi det?
Hur snabbt och tidigt vi lär oss detta och hur det underlättar vårt liv – att titta runt och iaktta folk över allt där jag befinner mig.
Jag undrar, om folk kommer att bry sig om denna förmåga hos oss, om 20 – 30 år, när vi kanske förlorar förmågan att använda ord så som vi kan idag. Om man med alla dessa tekniska medel, som poppar upp och som man knappt behöver 2 tummar till, kommer att gå miste om denna förmåga, när man i stället för att SE och IAKTTA sitter med sina mobiler och allt annat som man som barn numera sysselsätter sig med jämt. Kommer den att försvinna om några generationer?
Jitka
Hej Jitka!
Jag älskar också ord! Och ordlekar. Men jag tycker inte om, krasst uttryckt, pladder i romaner, facklitteratur o.dyl. Hur vi pratar sinsemellan är en annan sak. Där tycker jag pladdret ska finnas. Jag är själv en pladdrare stundom :)!
Gun
Gun,
Mitt grundinlägg här för länge sedan hade inget att göra med exempelvis att prosa oftast innehåller FLER ord än poesi och att dessa uttrycksformer därför blir annorlunda. Nej, det var mycket enklare än så:
40 tulpaner är inte bara mer än 5 tulpaner – 40 tulpaner är annorlunda än 5. Additions- och multiplikationstabeller är viktiga att kunna – men de kan också föra oss vilse om vi tror att 40 ex av något “bara” är mer än 5 ex. Att köra med 100 km/h är inte bara dubbelt så fort som 50 km/h utan…. Att öka medicindosen till det dubbla blir inte dubbelt så bra utan … Etc. Det förmerade har inte bara mer-effekter utan annorlunda-effekter.
Allt gott
Bodil
Tack! Då tror jag att jag hänger med!
Gun
Hej, Gun,
Jag tycker inte heller om pladder i romaner. Och som vanligt – hur svårt är det att med ORD uttrycka exakt det man egentligen menar. När är språket vackert och beundransvärt, och när är det för mycket? Och vem bestämmer det – vems “smak”?
Om man kan handskas med ord, så att man använder precis “lagom” mängd, så att det blir fascinerande och inte pladdrigt – hur beskriver man det med några ord i ett inlägg.
Även jag “pladdrar” stundom, men egentligen har jag lite svårt för pladder som man kallar “mingel”, eller “snack”, “kaffesvenska” osv osv. Det finns en massa olika sorters pladder. Men – har jag det enligt dem som jag gör det med?
Jag blir ofta tröttsam för folk jag “pratar” med, för att de tycker att jag bara pladdrar om “mitt”. Jag å andra sidan tycker att jag har något att tillföra samvaron…
Så kan det bli.
Och så undrar jag, om det upplevs av yngre runt om så, som jag upplevde det i mina yngre dagar: Tanten bara pladdrar – vem bryr sig. Medan jag tycker att jag har något viktigt att föra över till den yngre generationen – precis som de “gamlingarna” i min ungdom tyckte. Är jag där nu?
Jitka
Svåra frågor, Jitka,
Men jag vet i alla fall att när jag hittar en författare som når fram till mig just genom att han är sparsmakad, då tänds ett ljus inuti mig. Ett sådant ljus tänder också verk av Matisse från hans med avskalade period – den då han bara med ett fåtal streck kunde få fram en människokropp.
Ett exempel på författare som drabbar mig på det viset är Willy Kyrklund. Ett annat är Tomas Tranströmer. Förstås.
Allt gott
Bodil
jitka,
som jag ser det är det bara du/din smak som ska bestämma vad du läser när det är frivillig läsning. Själv kan jag inte vara med i läsecirklar eftersom det aldrig skulle falla mig in att läsa (ut) en bok jag inte tycker om än mindre diskutera den (till DET är min tid alldeles för begränsad). Däremot diskuterar jag gärna en bok jag läst med någon annan som läst samma bok.
Nej, vem kan uttrycka EXAKT i ord vad man känner/tänker/vill säga. Det uttryckssätt som kommer närmast EXAKT är i mtt tycke poesin, därför att ingen tvärsäkerhet finns i god poesi.
Med pladder menar jag att vi måste få prata på. Inte är det att begära att vi i det dagliga umgänget/samtalet ständigt ska behöva tänka efter för att formulera oss så bra som möjligt. Vem skulle få något sagt då? Och hur skulle det gå med spånandet?
Måste erkänna att jag önskar jag vore bättre på mingel (kallprat?) än jag är. Men gillar man att iakta är väl mingel ett ypperligt tillfälle… Bara iakta – inte döma.
Och rent allmänt: Det är en svår konst att också lyssna.
Tyvärr, måste jag säga, har jag för få ungdomar i min närhet. Men inte så sällan skrattar vi åt våra olika värderingar när vi jämför. En slags överenskommelse att vi tycker olika men trivs ihop ändå. “Mina” ungdomar gillar språk och är verbala trots mycken datortid. Är de undantag? Vill inte tro det fullt ut.
Gun
Hej Gun och Bodil,
jag älskar ord, men trots det är det inte lätt att förklara.
Jag älskar att läsa. Med åren har jag filat på min smak. Jag beundrar författare, som lätt handskas med språket, som skriver målande, inte upprepar sig osv osv – alltså “tjocka” böcker handlar inte bara om att fylla sidor med onödiga ord, utan jag vill ha givande innehåll, där författaren briljant använder sitt ordförråd i kontexte, som ger mig en upplevelse. Det finns en del författare som jag beundrar, men som exempel använder jag Hemingway, för att inte fortsätta spinna på missförstånd. Jag vill samtidigt lära mig något nytt med ord i kontexten. Jag beundrar översättare, som klarar nyanser, så svåra att översätta, så att det inte blir klumpigt. Det är detta jag menar med ORD. Ord för sig själv är intressanta, när man börjar tänka på just synonymnyanser, men ord är bäst i sitt sammanhang.
Självklart pratar jag med folk här och där, för jag är ganska pratsam. Men jag försöker inte pladdra om ingenting. Jag tycker inte om kallprat, mingelsnack och sådant “onödigt”, och har svårt med det på mitt eget modersmål med.
Jag skrev om KROPPSPRÅK, eftersom jag tycker om att iaktta folk runt om. Hur precisa de är för att göra sig förstådda UTAN ord. Och så tänkte jag på, om dagens ungdom klarar att läsa VÅRT KROPPSPRÅK, när de blir äldre vuxna – för jag undrar hur mycket de övar på det, när de sitter med sina mojenger och pysslar. De övar självklart på något annat på detta viset, vilket också är bra för hjärnan på olika sätt. Men om vi blir gamla och i fall vi förlorar vårt språk, inte kan uttrycka oss längre med ord – kommer vi att bli förstådda då?
Det är en svår konst att lyssna. Det är en svår konst att TOLKA, vad den andra egentligen menar med sina ord – tankarna följer inte alltid med varken hos talaren/skrivaren eller lyssnaren/läsaren. Så lätt det är att missförstå – oavsett hur många ord man använder för att klara sin tankegång – det är även dessa inlägg lysande exempel på. Det räcker att jag läser en timme senare vad jag har skrivit, när jag undrar, varför vi missförstår varandra: Jag VET vad jag vill ha sagt, men inte säger det så klart, och ni läser med er erfarenhet det, som jag inte riktigt ville säga.
Jitka
Jitka,
följande liknelse (fast den kanhända haltar lite) dök upp när jag läste din kommentar; att vi missförstår varandra.
I mötet med nya/andra människor är Jag kartan och Du det för mig nya/andra landskapet. Jag läser dig utifrån min karta eftersom det är den enda jag har tillgång till. Ju mer olika vi är desto mindre stämmer min karta med det landskap som är du. Och ju mer måste jag anstränga mig om jag vill lära känna dig/lyssna in vem du är. Det tar sin tid, och dessutom har jag kanske inte förmågan/erfarenheten att så långt möjligt se/förstå det landskap som är du, och som vill bli sett som det det är och inte anpassat efter min karta. (Liksom jag vill bli sedd som den jag är och inte anpassad efter någon annans karta.) Språket/orden/kroppspråket är vår möjlighet/vårt verktyg att närma oss varandra i ömsesidig förståelse. Rikt – men också otillräckligt.
Gun
Hej, Gun,
du har alldeles rätt med din liknelse.
Att jag hela tiden återvänder till kroppsspråk har sin orsak. Jag har skrivit här i mina inlägg om mitt jobb – själv invandrare har jobbat med invandrare (fast jag har också skrivit att jag själv inte betraktar mig som en sådan, och varför) i många år.
Rosten, tonfall, melodin, kroppen – allt det är så viktigt, om man vill uttrycka vad man vill ha sagt. Inte ens det räcker. (Här kommer till iakttagelse, som vi har skrivit om). Att hela tiden lära sig att tolka, vad orden inte alltid räcker till.
Du började med ORD, fortsatte med IAKTTAGELSE, jag nappade på, och här är vi någonstans på kartan: Det skulle vara roligt att träffas och prata om allt detta, för att skriva blir så invecklat. Och tänk, om man kunde skriva som en av dessa författare, som klarar sånt (fast så klart inte här).
I mitt jobb har jag utvecklat en känsla för vad folk, som inte kan så mycket svenska, så gärna vill ha sagt och inte klarar = ger fel bild av sig själva. Jag FÖRSÖKER lära mig, så att jag kan på något sätt hjälpa, inte såra, att förstå (inte ord, utan situation, “liv” osv).
Och så går jag till överdrift: jag kanske övertolkar, överförklarar, överförsöker, överletar något, som inte finns där. När jag träffar nya människor, Överber jag om ursäkt för jag kanske kommer att säga eller göra, som kan missförstås. (=men jag är ingen ödmjuk människa utan självförtroende, jag gör det för att försöka föregå varierande missförstånd för jag vet hur jag diskuterar och vad jag brukar säga och hur jag brukar säga det, och jag vill inte utsätta folk för pinsamma situationer “att jag är för mycket”).
Detta kan jag så klart inte berätta för folk, för vem vill höra det? Då blir bekantskap slut innan det ens har börjat.
Och här är det ord, som inte räcker till. Hur mycket har det med årsringarna att göra? Med åldern? Ja, vad vet jag. Jag har försökt med detta sedan länge – när jag upptäckte, att folk tolkar mig fel. Att de tror att jag är… och gör… något pga av något, som det inte absolut hade något samband med: att jag är invandrare/ung/ gammal/ kvinna.
Jag fortsätter i nästa st.
Jaja, många ord, och vad vill jag ha sagt egentligen: Jag läser Bodils bok, jag läser och diskuterar här på blogg, jag funderar och jämför:
Självklart håller jag med Bodil. Vi är en generation, som har haft en förmån att leva i den tiden vi lever i. Vi har velat så mycket. Vi har förändrat så mycket. Vi är friskare och allt möjligt, som Bodil skriver om.
Men: är det så överallt? Vi har en plikt att göra något av allt detta, som vi har fått/ändrat/ pga allt det, som har förändrats under vår livstid. Precis som vi kvinnor har en plikt att försöka förändra för kvinnor och barn, som inte har det lika bra i andra länder, precis så måste vi “gamla” försöka förändra för andra gamla, för gamla på andra platser.
Men samtidigt: för vår egen del: känner vi inte efter lite för mycket? Är det inte just det, som gör oss som individer lite förvirrade? Vad ska jag NU? Ska jag vara nöjd med att jag har uppnått den här åldern och blivit klippt bort det som andra/yngre kämpar med? Eller ska jag kämpa för att hänga kvar, för jag är ju så pass frisk och vis och erfaren och allt möjligt?
Här vill jag ännu en gång påpeka: KLART jag ska – jag tänker inte nöja mig med att ha blivit pensionär och placerat i ett fack. Men jag vet inte hur. Jag ska hänga på där jag ser att jag kan göra något. Men jag vet inte var. Jag ska titta runt och kolla, så jag ser och hittar.
Men hur mår jag själv av allt det? Är det inte att inte kunna acceptera, att jag har blivit gammal?
Det är bra att boken och blogg finns, så vi kan prata om det.
Och jag är inte så förvirrad som den här texten antyder…
Hälsningar
Jitka
Vi har en plikt att göra något av allt detta, som vi har fått/ändrat/ pga allt det, som har förändrats under vår livstid.
=det är ju mest VI som har förändrat det, med allt vi har gjort, uppfunnit, förnyat, förändrat osv. Det är ju därför vi vill fortsätta och göra det även nu i den här åldern.
Men det är ju inte en förmån som vi har fått, utan som vi har kämpat för. Och nu är vi ju vana att förändra och förnya och kämpa osv, och vi är ju bra på det, så varför skulle vi sluta? Vi gör det ju för nästa generationer med? Och gratis var det inte, vi fick ju lära oss allt detta på vägen.
Men kommer de att bli glada för det? (Jag vill inte skriva “tacka oss”, för varför skulle de göra det?)
Jitka
Jitka,
Intressant är det att det här till en början obegripliga “Mer är annorlunda”-inlägget nog vid det här laget är det som genererat flest kommentarer…
Två reflexioner, bara.
1. Du skriver “Är det inte att inte kunna acceptera att jag har blivit gammal?” Nej, det är det inte, för du liksom många av oss andra har blivit gammal PÅ ETT NYTT SÄTT. Och detta nya innefattar INTE att du på det gamla sättet skall acceptera att du blivit gammal. Däremot innefattar det bl a att titta runt och kolla…
Allt gott
Bodil
2. Du skriver att vi själva skapat denna nya ålderdom. Det håller jag inte riktigt med om – mycket som våra förfäder banade vägen för har fått sina frukter just i vår tid. Dessutom är det ju en fråga vem “vi” är. Det var inte jag utan andra som stod för den fantastiska politiska utveckling som skapade Sverige. Det var inte jag utan andra som bidrog med alla dessa medicinska effekter. Inte ens på mitt eget område, naturvetenskap och teknik, stod jag för mer än en pytteliten bråkdel. Så jag känner all möjlig anledning att vara tacksam att få vara med om detta och också lite som en plikt att vi får börja visa vad det är för poäng med denna nya ålderdom.
Bodil och Jitka,
ni skriver plikt och jag tänker: Näe inte jag! Jag tänker vara egoistisk och strosa och läsa och ha det bra så länge jag orkar framöver! Stilla min nyfikenhet! Spralla med tårna! Låta tankarna ströva. Hänföras och förundras.
Jag ska finnas till hands för mina vänner och min mamma som just flyttat till omsorgsboende. Och mina syskon när det behövs. Därför att de betyder mycket för mig och är en del av mitt liv/min tillvaro. Vill inte kalla plikt.
Jag vet att livet kommer att drabba mig med situationer jag inte valt. Det är så livet är: De riktigt svåra (sjukdom, död, att bli lämnad) är inget vi väljer. När detta dyker upp får jag göra så gott jag kan. Och om det behövs, stötta någon annan på min egentids bekostnad. Utifrån min medkänsla. Vill inte heller kalla det plikt.
Ja, jag är en mycket priviligierad person! Och tacksam att jag lever just nu. Ekonomiskt oberoende. Utan större krämpor. Hade jag levat för hundra år sedan hade jag varit döv. Men tack vare dagens mikrokirurgi hör jag riktigt bra och kan för det mesta följa med i samtal runt ett bord.
Jag älskar att fotografera. Med digitalkamera kan man ju ta tusentals kort till nästan ingen kostnad alls. Vad jag kan göra med bilder med datorns hjälp sätter bara fantasin gränser för. (Tänk vad det kostade att framkalla en 36-bildersrulle för inte alls länge sedan!)
Framöver kommer jag att läsa om “När horisonten flyttar sig” för delar i boken lever vidare i mig. Och jag vill gå tillbaka och få ett andra intryck. Men först ska jag läsa “Den översvämmade hjärnan” av Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap. (Det gäller ju att inte låta sig kvävas av all information! Och välja bort brus.)
Dristar mig att ge ett litet boktips innan drar mig tillbaka från diskussionen ovan. (Det har varit givande, men känna plikt – där har jag inget att komma med.) “Be för mig i tusen år” en novellsamling av Yiyun Li. Den första novellen handlar om när farmor/kamrat Lin pensioneras från Röda Stjärnans Klädfabrik i Beijing. Mycket läsvärd!
God Jul!
Gun
Hej!
När jag läser vad Jitka har skrivit om kroppsspråk ” rösten,tonfall,melodin kroppen” tänker jag på, ett projekt som vi i RTP har drivit och driver (finansierat av arvsfonden) och som heter ”Tredje språket”
Det kan vara ett stöd till dem som förlorat ett språk genom olycka eller sjukdom, t. ex. talspråk eller kroppsspråk eller (bara?) har svårt att uttrycka sig på något annat sätt.
En presentation finns på http://WWW.rtp.se tredje språket och jag finns med bl. a. i galleriet med ett litet bidrag från mitt skrivande.
Vi har arbetat med bild, musik, foto, att välja inspiratörer och lite annat. (kolla insp. Feb. Ulla Carlssons bilder målade av en som knappast har ”styrfart” på armarna).
Ett sätt att träffas under fria former och där var och en gör det som går att klara av med de förutsättningar vi har.
Jag tror att alla som deltagit har haft stor glädje av vad vi fått vara med om.
Hälsningar
Roland
PS till Jitka
om du inte redan läst: http://akademiblogg.wordpress.com/ (Inlägget Nobelveckan, i första hand)
Jag ställer inte poesin mot prosan. Båda behövs!
Gun
TACK!
Jitka
Nu har jag läst ut “När horisonten flyttar sig”. Och kan lägga till kunskap till den jag redan hade. Och min förhoppning är att mina sammanlagde kunskaper nu blivit annorlunda och inte bara mekaniskt adderande fakta.
Frågor finns. Den mest undrande: Hur bereda plats på arbetsmarknaden om allt fler ska arbeta längre? (Om än de äldre i minskad omfattning.)
Jag har i min tidigare arbetsuppgift snuddat vid Verksamhetsstyrning. Min grundtanke i det var att man inte kan utföra 1,2 meter arbete med 1,0 meter tillgängliga resurser. Av s.k. besparings-ekonomiska-skäl tycks det mig vara just detta som de styrande delegerar till utförarna att fixa. Rationalisera kan man bara göra fram till den behövliga buffertzonen före smärtgränsen, sen tar människor stryk. I äldrevården: Personal såväl som de gamla som ska ha ett värdigt liv.
Många omtänk och omvärderingar behövs! Tack för din bok!
Jag har en bitvis tuff bakgrund. Men inte så tuff att man lyckats knäcka det Jag som finns inom mig. Stukat kanhända. Till en del kanske också skadat. Men kärnan finns kvar! Och det är detta Jag som jag vill utforska och lära känna framöver. Sätta in i ett sammanhang. Förstå. Förstå andra. Lära känna mina årsringar. Tolka/omtolka dessa utifrån insikter/kunskaper jag efterhand förvärvar. Bli den sammansmälta helhet som ett vuxet träd är: Summan av sina levda år, som både är mer och annorlunda än ett enskilt år eller årtionden.
Gun
Ja, det är just det där med kärnan som har hunnit växa sig stark men inte förintats. Och som nu kan komma till sin rätt – vilket inte var möjligt för de flesta i tidigare generationer eftersom de inte fick chansen att bli så gamla.
Allt gott
Bodil
Hej,
du skriver
“Jag har en bitvis tuff bakgrund. Men inte så tuff att man lyckats knäcka det Jag som finns inom mig. Stukat kanhända. Till en del kanske också skadat. Men kärnan finns kvar! ”
Men du hade inte blivit den du är, om inte din bakgrund var den den var.
Jitka
Ja, som alla är jag en “produkt” av arv, personlighet och miljö.
Gun
Hej alla bloggare!
Ni pratar om tuff bakgrund, det har jag också bitvis. Men jag orkar inte lyssna på pladder och förstår inte behovet av att pladdra.
Tycker att det är viktigare att lyssna, mina egna tankar vet jag ju redan!!!
mvh Marita
Hej igen,
Kärnan, ni så intressant lyfter fram, får vi nu fler år att plåstra om ” skrubbsåren” på.
Detta är SÅ POSITIVT. Och heja Bodil, för att du skrev boken.
mvh Marita
Hej, Gun,
Du har rätt – “plikt” är laddat med för mycket åligganden, och det är som om “plikt” inte kan vara självvalt. Låt mig byta det till “uppdrag”/ “uppgift”, ja, t o m chans. Jag som inte har någon religiös tarm tänker ibland i överförd bemärkelse att det är mitt UPPDRAG att visa evolutionen vad det var för mening med mig… Att inte slarva bort de chanser jag får utan prova om det går att göra något av dem. Och VAD i så fall. Det är på det sättet jag tänker om mitt “uppdrag” under den här märkliga nya ålderdomen – låt mig undersöka den, leka med den, se efter vad jag också kan ge tillbaka till andra just genom att jag ju faktiskt FÅR den.
Inte så att det behöver vara betungande, inte så att det är något ok. Utan något jag bygger utav glädje.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Vad har jag för “uppdrag” med mitt liv utifrån de möjligheter jag fått/får? Vad ger mig glädje att ge?
Ja, det är ju något (helt) annat än plikt. Det är att delta och samverka. Inte betjäna.
Och jag vill gärna tro att jag gör det i mitt närområde(=familj, vänner, bekanta), att jag där deltar och samverkar. Jag gör det därför att jag vill det och för att det ger mig glädje – gör mig synlig och ger mig en uppgift.
Men jag ÄR en person med stort behov av tid för mig själv. Och har genom åren alltför mycket hållit tillbaka (av vilka skäl det nu än är) mitt Jag/min kärna. Nu har jag fått den fantastiska möjligheten att få lära känna detta Jag. Och DET är en möjlighet jag INTE tänker försitta! (Och vem vet, i förlängningen kan det kanske också bli till glädje för andra. Om insikter kommer som är allmänmänskliga och jag kan hitta en form för att förmedla dem. Men det är inget jag föresatt mig.)
Det är viktigt att vi verkar och samverkar och gläds/glädjer där vi kan. Visst är det så!
Gun
Hej, Gun,
Visst är det så – man måste bottna i sig själv. Och det är stort nog. Därtill är det en alldeles utmärkt förutsättning om man också vill vara till stöd för omvärlden.
Allt gott
Bodil
Absolut, Bodil.
Därtill är det en alldeles utmärkt förutsättning om man också vill vara till stöd för omvärlden.
Göra sitt lilla, vad man kan. Jag kan inte göra lika mycket som du. Men jag kan försöka på mitt lilla sätt att underlätta med det jag kan för andra. För det sprider sig som ringar på vattnet, om man ska säga så. “Skicka vidare”. Vi förändrar världen =allihopa.
Insnöad Jitka
(ja, vi har faktiskt fortfarande 15 cm snö, ca 1 km för en helt snöfri landskap. Sagolikt! Och så slipper jag att gå ut!).
Hej, Bodil,
Jag måste kopiera in det jag reagerar på:
”Är det inte att inte kunna acceptera att jag har blivit gammal?” Nej, det är det inte, för du liksom många av oss andra har blivit gammal PÅ ETT NYTT SÄTT.”
Ja, det har jag. Men även det måste “jag” acceptera. Oavsett HUR jag har blivit gammal måste jag acceptera, att en del av det är att jag HAR blivit gammal. Om jag kämpar emot på något sätt, blir det svårare att acceptera. Idag kan jag vara hur frisk som helst, men vad ska jag med det, när det inte används på det viset jag gärna vill? Och när det inte används JUST för att jag har blivit gammal? Och just DET kan jag inte göra något åt, men det kan oroa mig och ge mig ångest? (=jag menar JAGET, inte mig personligen, utan “folk i min ålder”). Det hade säkert blivit lättare att utgå ifrån, att JUST EFTERSOM jag är så gammal och accepterar det, förstår jag, att samhället begränsar mig med sina regler, och jag kan använda mina krafter på att komma på något att gå runt dessa begränsningar och göra något med det, som jag vill använda. Fast där kan jag inte kämpa ensam, vi måste vara en del så vi klarar något.
“Och detta nya innefattar INTE att du på det gamla sättet skall acceptera att du blivit gammal. Däremot innefattar det bl a att titta runt och kolla…”
Det föll mig inte alls i att jag skulle acceptera någon ålderdom på det gamla sättet – för jag har faktiskt inte ens fattat att jag är där… Jag lever så som jag har gjort, (och det gjorde min mamma och hennes syster med i många år efter den officiella penionäringsålder, så jag har inte ens någon förebild hur man ska vara gammal på något sätt…)
“Du skriver att vi själva skapat denna nya ålderdom. Det håller jag inte riktigt med om – mycket som våra förfäder banade vägen för har fått sina frukter just i vår tid.”
Egentligen skriver jag inte, att VI har skapat denna nya ålderdom. Självklart utgår jag ifrån, att allt har någon historia och andra har lagt grunden till något som nya byggde på. Jag skriver, att det är MEST vi, som har förändrat…. Då menar jag att inte böja huvudet för någon som föddes “ovanför” mig med medfödd makt att säga till mig vad jag ska, syn på hierarki, respekt till något där det inte är förtjänat, att vi ifrågasatte gamla givna normer osv osv. Vilket öppnade dörrar för fler att kunna söka kunskap, få möjligheter, trots att man var född i fell samhällsklass och inte hade ekonomiska förutsättningar osv osv.
“Dessutom är det ju en fråga vem ”vi” är. ” osv osv.
Det är inte du och det är inte jag, det är inte Gun eller Marita.
Men där ute finns många “vi”, som gjorde det. VI gemensamt, var och en med en liten droppe i havet, förändrade lite. Som generationerna före oss så klart, men under vår generation gick det mycket fortare, just för att de förra lade grunden till det – man gör inget ensam, VI bygger på något, som andra byggde före. Men just under vår generation, och jag tror att just för att VI vågade och ifrågasatte alla de gamla normerna, som gav rätten till vissa och begränsade andra, kunde detta gå mycket snabbare. Att vi vågade kräva något, som de före inte drömde om att kräva, att vi ifrågasatte det, som de före började fundera över att det kanske skulle gå… Mycket att tänka över och diskutera. I alla fall, det är inte bara att vi har blivit friskare osv, utan böjer oss inte så lätt och nu kräver vi, när vi blir tillsagda.Och med alla dessa möjligheter vår generation kämpade sig till =krävde har DET uppfunnits och förnyats av vissa, med lite hjälp av oss andra som inte kan så mycket.
“Så jag känner all möjlig anledning att vara tacksam att få vara med om detta och också lite som en plikt att vi får börja visa vad det är för poäng med denna nya ålderdom.”
Jag vet inte – tacksam. Glad. Och plikt = uppdrag att fortsätta och ändra.
Och nu gäller det HUR? Vad kan JAG göra. Hur ska jag göra det. JAG får nog nöja mig med att prata om det och påpeka och upprätthålla, så det inte glöms. Men även det är bra. Ifrågasätta, om det gamla är rätt.
Om jag kommer på något annat sätt så ska jag göra det med.
Jitka
OK, OK, ja, för allt i världen låt oss absolut inte låtsas att vi är unga, för det är vi inte.
Men det du sitter i kläm med (tror jag) är att du lever i en konstig tid där “gammal” likställs med “ställd åt sidan”. Men det kommer vi ju snart att ha gjort något åt.
Eller hur?
Avanti!
Bodil
JA!
Hej igen!
Vill bara citera följande ur “Vart du än går är det där du är. Medveten närvaro i vardagen.” av Jon Kabat-Zinn.
“Vet du vad? När det kommer till kritan är det så att vart du än går är det DÄR du är. Vad du än gör till slut, så är det DET som blir gjort. Vad du än tänker just nu är DET vad du har i tankarna. Vad som än hänt dig, så HAR det redan hänt. Den viktiga frågan är hur du ska handskas med det. Med andra ord: ‘Vad gör jag nu?'”
Läser och “begrundar” dessa rader då och då för att påminna mig om att gå vidare. Komma framåt. Handla (om än bara i tankarna).
För så är det ju. Fakta 1: Jag står här. Fakta 2: Jag vill vidare. Frågan jag då måste ställa mig är: “Vad gör jag nu?”
J.K-Z.: “Vare sig du gillar det eller ej är nuet det enda vi har att arbeta med.”
Detta kräver acceptans. Att bli äldre, exempelvis. osv, osv.
Gun
Hej,
så är vi där igen: Ord.
Alldeles rätt i citatet. Just det att man har det nuet man har, men man har fortfarande också FRAMTID och DET vill man också göra något för. Inte bara vänta på morgondagens NU, vad det vill tillbringa.
Och var jag än är NU, så tänker jag inte stanna DÄR just för att jag är där NU. Jag kan njuta av det en stund och sedan titta runt, vart jag kan gå därifrån. Nyfiken, Se nytt. (=och så just nu är jag nyfiken på vad andra har att säga till och så sitter jag vid datorn, vilket kan upplevas som slöseri med tiden. Men vad dådå.)
Fast: Att acceptera något innebär på sätt och vis, att man INTE HAR KUNNAT acceptera. Att man så att säga har kämpat emot.
Men livet är ett liv. Man åldras, och det är ju självklart, det gör vi ju alla. Några förSöker kämpa emot åldrande på olika sätt – tex operationer som “foryngrar” utseende, klädsel, beteende. Eller det finns andra sätt, jag ska inte gå in på det här. Vi vet vad jag menar.
Andra LEVER PÅ. Gör saker som man alltid har gjort, några tröttnar man på, finner några nya intressen. Träffar folk, skaffar sig mer kunskap, gör något för andra…. fyll på vad allt man kan göra. OAVSETT åldern. Åldern spelar ingen roll, man kan ju bli sjuk eller dö även rätt ung.
Så vad då acceptera. Placera sig själv i något fack med etikett 65+? Dit blir man placerad av samhället med olika regler i alla fall. Men det hindrar mig inte från att vilja göra samma saker som innan jag nådde den magiska siffran? Att drömma om hur jag ska förändra världen? Bodil har sammanfattat dessa drömmar för fack 65+ i sin bok. Flytta horisonten. Jag måste säga att allt det som jag gör skulle jag göra oavsett om jag hade sett Bodil på fråga doktor talande om sin bok, men detta är jätte kul! Som sagt – jag har inte fattat att jag är gammal….
Jag upplever termen ACCEPTERA mer eller mindre som att slå sig till ro, ge upp =just för att jag har fått etikett 65+. DET accepterar jag inte. För jag vet vad jag är intresserad av, vad jag vill, vad jag längtar efter och drömmer om, trots att jag är pressad i det facket med den etiketten. Det är inte lätt, det är lättare att ge upp och njuta av det man har – men det hinner jag med i alla fall. Det är för just med den boken har jag blivit mer medveten om att jag ska vara sån, vilket jag på sätt och vis gärna inte hade blivit, för vad var det för fel på mitt liv innan? Men jag blev medveten om, att det går att “gå ihop” och ändra tillsammans, om jag finner mig i att finnas i 65+ facket.
Att acceptera att man blir gammal är att man blir det. Och missförstå mig inte – jag har inte problem med min ålder och att jag inte är 30 längre – jag njuter av den erfarenheten och “visdom” och kunskap och allt möjligt, som de snart 40 extra år har gett mig. Jag har inga problem med mitt utseende med multipla rynkor och multipla kilon och värk här och där. Men det hindrar mig inte från att vilja en massa saker OCH att försöka göra något för att uppnå mer.
För att njuta av familjen och barnbarn, läsa, skriva, allt möjligt – det har jag gjort innan med, och hunnit med, och mycket till, och ALLT det vill jag fortsätta med även med rullatorn och käpp. Och jag förstår att du gör en massa saker också, att du påpekar att med den nya ledigheten osv – jag fattar.
Hälsningar
Jitka
Polonius: What do you read mylord?
Hamlet: Word! Word! Word!
Gun
Inte låtsas att vi är unga – men har åldern egentligen någon betydelse?
Vi har bara Många årsringar…. Trädet är grönt och friskt.
Och rynkorna syns inte på denna lilla bilden. För jag har ändå ingen annan att sätta i.
Eventuellt barnbarn.
Hej, Roland,
det var lite det jag hade i åtanke när jag skrev det första om KROPPSPRÅKET. Att iaktta = läsa av, hur folk “talar med kroppen”. Att slipa på det för att förstå utan ord, för man behöver ju inte vara en invandrare, som inte kan svenska, för att ha behov av att bli förstådd.
Det verkar jätte intressant det du har skrivit.
Hälsningar
Jitka
Hoppas att du läser också något annat i dem. För ord betyger ingenting utan kontext. Eller mycket, fast onödigt.
För annars är det inte lönt.
Att läsa.
(=inte elakt menat så klart)
Jitka
Att kunna förlika sej med den nya världen som vi med många gamla årsringar i bagaget måste göra för att må bra är antagligen ändå så mycket svårare än för det uppväxande nyplantaget. Det finns ändå en gräns för hur länge man kan bära frukt som smakar. Men nutidens människa har antagligen en mer snabbväxande karaktär där tiden ska ha ett stort och kompakt innehåll. De nya generationerna vill skapa sin egen värld helst så olik den gamla som möjligt och på så vis förskingras antagligen de goda erfarenheternas årsringar bakåt i tiden. Det blir allt färre som möter oss vid änstationen och frågar hur det varit på den fysiska resan. Om sista biten efter långvården är väl fortfarande ett mysterium ?
Hej, Rolf!
Det är ju flera förändringar som sker samtidigt – dels ändras omvärlden, dels ändras vi själva, både utifrån vad vi är med om och utifrån de psykologiska och fysiologiska inre förändringarna.
Den ökade mognaden hos var och en av oss kan kanske t o m göra det lättare för oss att inkorporera det nya – nu när vi är förbi den period då vi inte längre tror att det bara finns ETT svar på en frågeställning utan blivit mer dialektiska?
Jag undrar lite vad du menar när du säger att det blir färre som möter oss vid ändstationen och frågar hur resan varit. Menar du att det är färre unga som frågar? Jag undrar det. Och förresten kommer vi väl att ge dem goda möjligheter att snubbla över det på nätet?
Troligen kommer vi dock att främst fråga varandra hur resan varit. Och det är ju inte illa det!
Allt gott
Bodil