03. Äldre och kreativitet (2)
Hej igen, ni som bryr er om kreativitet!
Jag läser och jag läser om kreativitet – och samtidigt tappar jag inte taget om vårt tema här. När jag exempelvis ser att den NEDGÅNG i kreativtet som man hittat hos 7-åringar (på den tiden man började skolan då) delvis hänförs till att skolan kräver en sådan anpassning att kreativiteten kan behöva maka på sig, börjar jag undra:
Om eller snarare när man börjar mäta kreativiteten hos äldre, kommer man då att hitta en nedgång eller en uppgång kring pensionsstrecket? Med andra ord: håller de flesta av mina jämngamla på med en kreativitetsbefrämjande frigörelse eller med en anpassning till en reglerad och tämligen rigid pensionärstillvaro?
Jag har inte en aning.Faktiskt inte. Vi skriver ju på den här bloggen ofta om olikheter utifrån en generös inställning till hur olika det kan vara, och det hoppas jag vi skall fortsätta med. Men just därför vore det spännande med kvalitativa studier som också kvantifierade hur många av oss som ändrar vår kreativtet i ena riktningen och hur många i den andra när vi pensioneras. Och vad som sedan händer efter några år: en återgång till den tidigare kreativiteten, en nedgång eller en uppgång?
Allt gott
Bodil
Hej alla bloggare!
Oj, vilken fantastisk tanke du kommer med, Bodil! Att mäta vår kreativitet! Måtte någon nappa! Vem skulle man kunna föreslå ett sådant projekt?
Kreativitet kräver “tankar som är bra att tänka med”. (Antar att du känner igen uttrycket.) Och vi har haft så lång tid på oss att formulera tankar och vi har blivit långsammare, mer omsorgsfulla med våra tankar; kanske vi till och med kan tala om, att vi har mer tålamod med dem, ger dem tid att mogna.
Så varför skulle inte vår kreativitet växa med stigande ålder? Det som talar mot, är kanske lite rester av vårt jantelags-tänkande, och att vi ibland blir bemötta som mindre kapabla av sådana, som inte har haft tillräckligt med tid att tänka bra tankar. Kreativiteten innehåller som jag ser det två komponenter, som lite förenklat kan uttryckas som så: Dels ska man KOMMA PÅ/TÄNKA UT nya saker, dels hitta former för att GENOMFÖRA dem. Även om man i sin kreativitet tänker ut nya saker att ägna sig åt, kanske man stannar upp, för att man inte vet hur man ska gå vidare. Ibland ser man ingen möjlighet alls att förverkliga det man tänkt ut, andra gånger vågar man inte ta de initiativ som krävs, hotet om misslyckanden avskräcker. Det kan vara svårt att hitta en möjlighet till förverkligande, alltså är det en form av kreativitet också att hitta den där möjligheten, så att man kan komma vidare.
Det är intressant att här på bloggen läsa berättelser om hur människor hittat former för sitt nya livsparadigm – eller hur de söker dem. Jag tror på 65+arnas kreativa förmåga. Vi har mindre att riskera än de yngre och många av oss bryr sig inte så mycket om vi gör bort oss, det kan vi bjuda på. Men jag tror också att vi måste peppa varandra, bli varandras förebilder, ge varandra goda impulser.
Jag vet att det liknar en klyscha, men jag kan inte låta bli att citera en folkhögskolelärare som jag hörde föreläsa på 80-talet. “Varje förändring kan ses både som ett hot och en möjlighet. Valet är mitt – hur vill jag se det?” Det är ord som förföljt mig, sedan jag första gången hörde dem!
Bästa hälsningar
Petra
Hej, Petra,
Ett av många skäl till varför vi skulle kunna bli mindre kreativa med åren kan vara att vi varit med om så mycket att vi fastnat i inkörda tankebanor och inte vill vara med om något nytt (jfr ordspråket att det inte går att lära gamla hundar sitta, i detta sammanhang alltså att man inte ens kan lära sig själv sitta om man inte gjort det tidigare).
Mot det står exempelvis att vi som gamla har så oerhört mycket att associera till, och att vi dessutom inte längre är så rädda för att göra bort oss genom att tänka “fel”.
Sedan ligger det i kreativitetens natur att den inte är särdeles rationellt styrbar. Det KOSTAR PÅ att vara kreativ, och en av mina frågor i samtalet med Ingegerd Carlsson var därför “men finns det inget sätt på vilket man kan värja sig?”…
Allt gott
Bodil
Hej bodil,
en kommentar till sista meningen i ditt svar till Petra, 26 okt: “Men finns det inget sätt på vilket man kan värja sig?” ang att det KOSTAR PÅ att vara kreativ. Min personliga erfarenhet är NEJ! Att värja sig/stänga av KOSTAR PÅ MER än att gå in i sin kreativitet. Just därför, i mitt fall, är pensioneringen en gudagåva. Nu har jag tid att låta min krativitet få företräde och den SAMMANHÄNGANDE TID den behöver. Inte stänga av för att sköta ett arbete som bara sporadiskt tillfredställer min krativitet, men tar all min kraft. (Det tog mig över ett år efter pensioneringen att uppbåda kraft nog att bli kreativ igen.) Jag brukade tänka, när jag skulle gå tillbaka till jobbet efter en fri period, att nu måste jag tränga/stänga in mig i flaskan igen, sugas in genom tratten och förminskas. Kvävas. Längta bort/ut.
/Gun
Så skulle det inte behöva vara, det där arbetslivet, om det skulle ge bra resultat! Ingen kan göra ett gott jobb om hon förminskas och får andnöd. Inte heller kan hon leva ett fullödigt liv på det sättet.
Det känns fint att veta att du läser dig bakåt på den här bloggen och hittar lite här och lite dät!
Allt gott
Bodil
Man blir gammal i min släkt, och förblir klar i knoppen. Så sett dristar jag mig att tro att jag har mycket tid framför mig. Och det finns personer i mitt liv på just den arbetsplats jag haft, som jag inte skulle vilja vara utan.
Gun
Gillar! din blogg. (Är det så man skulle skriva/trycka till i Facebook. Som jag ännu inte känt något behov av.)
Gillar! gör jag även Tomas Tranströmers
EPIGRAM
Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få. Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.
Aproppå kvävd kreativitet. Tillspetsat – men det är väl det Epigram betyder.
Gun
Gör detta tillägg på vilket sätt min kreativitet tar sig uttryck. Jag blir “hög” när jag ser ett nytt samband som kan uttryckas språkligt. Går och suger på det som på en karamell – eller snarare smuttar på det som på ett gott och komplext vin.
Jag är en problemlösare. Jag är inte akademiker (men har några poäng i kemi, statestik, antikens kultur och samhällsliv). När jag slutade mitt arbete var det en nydisputerad som nyanställdes (för samma arbetsuppgifter – mer för att det finns så få jobb för nydisputerade än att arbetsuppgiften krävde det fullt ut). Vid fler än ett tillfälle har jag “till slut” fått ta över uppgifter som andra (med akademisk examen) gått bet på. Vid varje tillfälle har jag löst uppgiften. Ofta på ett till synes enkelt sätt. Och det har hänt att jag efteråt fått höra att “på det sättet är det ju enkelt”, som om jag snudd på gjort fel när jag löste ett “svårt” problem (som flera kunniga hjärnor tänkt till om under lång tid) på ett enkelt sätt. Men jag har också fått erkännanden. Att avancera/göra karriär inom det/de områden jag jobbat har varit att bli chef/projektledare/el.likn. Det har aldrig lockat mig! Nog inte minst för min kreativitet. Jag skulle ha tagit med mig jobbet hem på ett sätt jag inte ville. Vakna vid tre på natten med huvudet snurrande av idéer. Och det skulle ha gjort intrång på det som var mitt andningshål, att gå in i språket och se/läsa/hitta samband som bara gör mig lycklig därför att jag tror att jag i det ögonblicket har fattat ett samband (bortom metodutveckling inom analytisk kemi).
Och nu, som jag redan skrivit, har jag “all tid i världen” att förundras över språkliga koncentrat som visar på samband i “tillvaron” jag inte tidigare sett.
Gun
Ja, språket!!! Och språkglädjen är nära besläktad med tankeglädjen -ibland är de to m identiska, vid andra tillfällen bryr sig tanken inte ett dugg om zin språkliga dräkt utan bara brottar sig fram.
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil och Petra,
jag vet inte riktigt – vad menar ni? Jag tycker inte jag har ändrat mig på något sätt. Jag gör det jag har brukat göra innan. Och det blir lika mer eller mindre lyckat. Kanske har jag mer tid för det. Jag får ideer och genomför dem, ordnar lite möte med folk i form av bokcirklar, så jag läser också ganska mycket, sedan jobbar jag lite, skriver och försöker få någon att nappa på det som jag har skrivit (och det tar mest tid…), och jag har en del annat som jag har gjort hela tiden och fortsätter och hoppas på att fortsätta så länge det går.
Jag har inte lagt av med något bara för att jag är 65+. Än så länge orkar jag fysiskt med det som jag brukade göra.
Jag menar alltså att jag får en del nya ideer, så som jag alltid har fått, de får jag nu också och så gör det jag kan för att genomföra dem, precis som förut. Jag betraktar det inte som något NYTT eller annorlunda bara för att jag är pensionär. Alltså ingen nedgång eller uppgång har jag märkt.
Är det så ni menar?
God natt
Jitka
Hej Jitka,
Jag tror att det kan vara på många olika sätt med detta, och att det alltså kan finnas en långsamt ökande kreativitet, en långsamt minskande, en konstant eller en som ändrar sig språngvis.
Kreativitet är ju inte synonymt med arbetsförmåga, vitalitet eller ens lärande -kreativitet kan vara att plötsligt se det nya i en urgammal situation, att kunna upptäcka det som andra inte ser och att faktiskt inte kunna låta bli att nyskapa.
Som ett sidospår: i eftermiddag frågade jag vid en föreläsning ¨på Seniorakademin i Simrishamn hur många som skulle kunna tänka sig att bli seniordoktorander. 10-15 personer, 10%. Vi får nog göra något av den tanken.
Allt gott
Bodil
Hej Jitka!
Det där kan nog vara väldigt olika från person till person. För mig innebar pensioneringen något helt nytt. Jag blev ombedd att stanna kvar i vanliga arbetet, men tänkte att det ändå bara var en tidsfråga när ändå jag måste lämna det, så jag tackade nej. Sen satte jag i gång att tänka ut mitt nya liv och jag fick söka och pröva och misslyckas innan jag fann sådant som både kändes meningsfullt och var stimulerande. Jag kanske inte har ändrat mig som person så väldigt mycket, men jag har hittat helt nya saker att göra. Men, som sagt, det där kan nog variera mellan oss seniorer.
Petra
Hej, Petra,
Det låter som om du genom ditt sätt att pensionera dig ökat förutsättningarna för att kunna dra nytta av ett kreativt beteende, men du behöver förstås inte därför ha blivit vare sig mer eller mindre kreativ.
Allt gott
Bodil
När jag läser Bodils många inlägg och kommentarerna så inser jag att här finns redan all den kraft, energi och de goda exemplen på “att bli gammal i en ny tid”, dvs det Bodil efterlyser i boken.
Underlaget borde snart räcka till en fallstudie. Men vi är naturligtvis inte repesentativa för helheten 65+.
Jag har funderat på en av de härliga sakerna man kan göra när man äger sin tid – nämligen att resa – och sett nackdelarna med att “alla” tycks göra det. Det finns något hysteriskt över att nu “måste man resa”, se bara alla annonser i tidningarna som riktar sig till våra åldersgrupper. Resultatet ser du när du besöker alla de underbara resmålen som många har längtat efter att få besöka. Det är knökfullt även i november i Florens, Paris,Milano…Och det är inte roligt längre när du går där i flock utan att kunna bestämma din egen takt och strosa runt i lugn och ro.
Hej, Helga,
Jag brukar tänka så om konstutställningar – där är numera så många pensionärer att jag inte kan se konsten… (ja, ja, jag är då en av “dem”, dvs en av oss!). Och när jag har föreläsningar räcker numera allt som oftast inte de största möteslokalerna utan man får ta kyrkan!
Både antalet resenärer, antalet utställningsbesökare och antalet föreläsningsdeltagare vittnar om hur vi lever i en brytningstid – NÅGOT håller på att välla fram, NÅGOT som vi är många som inte känner igen oss i men som vi (åtminstone här på bloggen) är nyfikna på.
Allt gott
Bodil
Hej,
ja, det verkar vara många som är kreativa och drar ekonomisk nytta av pensionärer. Alltså resor och annat, bara för seniorer.
Själv är inte så road av ordnade aktiviteter, riktade till en viss ålder. Har aldrig varit. Så länge jag klarar mig, så åker, går, besöker osv. jag själv platser som jag själv är nyfiken på. Gärna där det finns blandad klientel. Det har inte med min ålder att göra. Det är sättet – grupper – antagligen kommer jag så småningom till en punkt då jag vill vara organiserad och med på något, som riktar sig speciellt till min ålder och till min “plats i samhället som senior”.
Hoppas det tar lång tid.
God natt
Jitka
Hej,
Egentligen skall man kanske vara lite försiktig med hur man använder beteckningen “kreativ”. Kreativitet finns tveklöst i bondfångeri- och skojarbranschen och också hos en del av dem som är som gjorda för att spekulera över hur mycket pengar som kan finnas att kamma in i olika sammanhang. Men mycket av den spekulation som nu är växande vad gäller hur man skall komma åt gamla människors pengar är verkligen inte särskilt kreativ. Den bottnar i stereotypa föreställningar om den gamla människans skörhet, otrygghet, ensamhet och oförmågor och leder inte sällan till likaledes stereotypa “lösningar”, s k “idéer” som inte så sällan är urdumma och med ett enda syfte: att någon annan skall tjäna pengar.
Jag är inte alls säker på att vare sig du eller jag någonsin kommer att vilja vara “organiserade”. Är du?
Allt gott
Bodil
God morgon, Bodil,
jag har nästan blivit besatt av din blogg och fyller den med förtäffliga åsikter (=mina) på det ena och det andra, så jag börjar bli bekymrad ang. min “kreativitet” på andra områden – det blir inte tid till det… Förresten, är det EN blogg eller ETT? Jag är ju invandrarkvinna…
Här har jag så klart en del saker att berätta.
Nej, jag planerar inte att bli organiserad. Mitt i skogen där jag bor kommer jag antagligen till en punkt, då jag blir uppmanad av mina barn att flytta till ett boende, än så länge har de inte nämnt något, tvärtom, till min senaste födelsedag fick jag yoga sätt med DVD och såna där styrketräningsgummiband, och goda råd att lägga ett tak på en del av terassen, där jag hade spenderat timmar på att klättra upp och ner i ett trappstege och lägga presenning, som jag fäste här och där med tvättlinor och det ser inte klokt ut. Men så tänkte jag “gammalt”: Hur länge ska jag kunna bo här själv? Är det lönt? Vad kommer det att kosta? Jag vill ju bara ligga i hängmattan och läsa, insvept i filtar och lyssna på regnet, för här regnar det ju jämt!
Ja, och då kommer vi till min mamma. Som du har märkt, jag har dåligt samvete i mycket vad det gäller min mamma.
Jag kom hit i oktober 68. Min mamma var då en allert nätt liten spänstig dam (det är inte jag, vem jag nu brås på), 54 år gammal. Hon kom och hälsade på i januari (=hennes svenska visum blev inte klart till jul, så hon kom i den värsta kylan). Hon reste i högklackade lackskor och nylonstrumpor, det blev missförstånd och vi missade varandra i Köpenhamn, hon fick hjälp till Malmö av en galant herre, som kom dagen efter för att förvisa sig om att hon var i ordning. Min mamma talade inget annat språk – det hade hon aldrig behövt. Detta var hennes första resa till utlandet (sedan åkte hon hit varje år och alltid blev det något fel, men hon klarade sig alltid). Herren friade (!! ja, det gjorde han!), men hon skrattade bara bort det. HON ville inte bo i ett annat land. Och absolut inte bli gift igen.
Och när vi strövade i det frusna Malmö, frågade jag henne, hur hon hade planerat sitt liv NU, när jag inte fanns där att ta hand om henne (jag hade då inte fattat, att hon alltid hade klarat sig själv). Eftersom hon inte verkade fatta, la jag till: Jaaaa, hm,,,, har du….. ja… anmält dig till ålderdomshemmet…..
Hon tittade länge på mig, och sedan sa hon hänsynsfullt: Nääääeee… ja… hm…. jag ska tänka på det…..
När jag själv var 54, fattade jag och skämdes.
Då var hon här näst sista gång, spelade hela tiden fotboll med min son.
Kort efter hon var här sista gången året efter hände något som jag aldrig blev klar över. En vännina till mig hittade henne liggande på golvet, när jag hade ringt och ringt och fick inte tag på mamma. Antagligen fick mamma stroke. Sedan hade hon problem att gå och det gick inte att ordna något så hon kunde klara sig hemma, på fjärde våning utan hiss. Hon blev kvar på sjukhuset nära sitt hem i några år, med hopp om att komma hem så fort hon gick bättre. Så en vinter sa kuratorn på sjukhuset att det inte gick längre, trots att vi betalade en summa i månaden. Jag skulle förklara för mamma att hon måste fylla i anmälan till ett hem och skriva under, det skulle antagligen ta några år innan hon fick plats. Mamma förstod och gjorde det, men när jag hade åkt tog hon det tillbaka. Vad skulle jag göra? Jag spenderade många timmar på att leta efter några lösningar, men inget var så enkelt när hon var alldeles ensam, jag kunde ju inte flytta dit. Några år kvar till pensionen.
Hon kom till hemmet, ett “uppvisningsålderdomsboende” skulle man kunna kalla det, en mycket fin plats med allt möjligt. När jag kom till Prag några dagar efter att hon hade flyttat dit, satt hon i sängen och jublade: AAAAA, här kommer min dotter, så jag ska tacka för mig för nu ska jag hem.
Där stod jag och mitt hjärta krymte. Jag skulle berätta för henne, att ägaren till huset, där hon hade bott, hade flyttat alla hennes saker i ett kyffe så jag kunde sortera dem, hon hade ingenstans att komma tillbaka. Han hade byggt om huset till ett hotell, med undantag för hennes lilla lägenhet. Men åren gick och han hade lagen på sin sida, vad vet jag. Antagligen var det han som ordnade, att hon kom till hemmet.
Hon var kvar där på boendet lite över 2 år. Hon klagade aldrig, hon hade aldrig klagat på något i sitt tuffa liv. Hon gick bort där, nästan 92 år gammal, klar i huvet, de sista månaderna hade hon mer problem med synen och kunde inte läsa sina älskade böcker.
Jag vet inte om jag vill ha det så…. Nej, det vill jag inte. Men vad gör man om det blir så. Hon ville inte heller.
Nej, nu blir jag sorgsen. Måste bli lite kreativ.
(Förlåt, att jag gör din blogg till mina privata berättelseblogg).
Trevlig söndag
Jitka
Hej, Jitka,
Jag tror det är bra för oss att tänka på våra mammor. Det värkte ibland i våra hjärtan då och det värker nu – allt finns liksom alltid. Men samtidigt tror jag inte vi skall rädslas alltför mycket för lösningar framåt för egen del – det är ju så mycket i livet som man kan gå och gruva sig för, men så en vacker dag vet man PRECIS och så är det svåra över. Antagligen har den behövts, den där långa betänketiden, så jag säger inte att man skall låta bli att tänka framåt. Bara att man kanske inte behöver bekymra sig SÅ mycket om man vågar ta in att det löser sig nog på något sätt. Sedan.
Det som var svårt för din mamma och kanske blir svårt för oss är att vi inte är jämngamla i allt. Också när våra kroppar inte klarar att hålla balansen, kan vi HELST AV ALLT i huvudet vilja att allt skall vara som det alltid har varit i våra egna hem och på våra egna sätt. Om det inte kan bli så, krävs det i alla fall en oerhörd förståelse från omgivningen för att det kännas så. Och vad vet jag – kanske GÅR det att hitta många fler lösningar för att vildhjärnorna skall få lov att vara vildhjärnor tills de dör? Vi bryr oss kanske inte SÅ mycket om det praktiska, bara vi kan få vara i fred för det mesta? Allt sådant handlar ju om vad som betraktas som förhandlingsbart. Om drömmarna och önskningarna inte skall dödas, måste kanske också omvärlden acceptera att somliga behovs sköts lite si och så?
Allt gott
Bodil
Hej igen ! Funderar på om jag blivit mindre kreativ nu när jag inte behöver hitta på saker för att överleva–ekonomiskt. Visserligen har jag bara garantipension, så går det för frilansare som levt för dagen !!! Och den pensionen gör att jag måste ödmjuka mig för att få bostadsbidrag och det är en cirkus. må ni tro.
Men nu gällde det kreativiteten, kanske är jag lite latare nu, men utan nya ideér så mår jag pyton. Skulle vilja skriva om saker som jag har erfarenheter av–ge min syn på aborter , adoptioner , barnlöshet osv. Kanske kommer jag igång med det när jag hittar det höj och sänkbara databordet som gör att det blir bekvämare för kroppen att sitta still—det har jag alltid haft svårt för –att sitta still alltså, det har inte förändrats. Men nu har jag tänkt ut något nytt . Jag ska ha Söndagssalong här hemma hos mig–3 söndagar i nov. Teater i min lägenhet! Det har jag aldrig gjort förut och jag är inte rädd för att misslyckas, jag menar OM jag gör bort mig så spelar det ingen roll, då har jag åtminstone prövat något nytt. 6 nov börjar jag, då handlar det om Moa Martinson och så bjuds det också på kaffe med Moas äppelkaka. 13 nov blir det Cajsa Warg och 20 nov Selma Lagerlöf och Mårbackakaka. Jag försöker vara kreativ för att etablera mig i min nya stad—-och jag har fler ideér. Tänk om du skulle komma hit och hålla föredrag Bodil!
Hej, Anita,
Jo, jag skall säkert komma någon gång och hålla föredrag – och främst med syftet att få träffa dig. Hitta på någon form, vet ja´, och kom igen med ett förslag (ta det gärna per mail). Nu känner jag hur jag framför allt skulle vilja vara med på din hemma-hos-teater. Jättekul idé och arrangemang!
Allt gott
Bodil
Hej, alla,
jag har en känsla att vi (ofta) pratar förbi varandra. Vi känner ju inte varandra och vet inte, hur vi är som individer.
Jag tror att hur man uppfattar kreativitet – som allat annat – beror på hur man är som person. Jag har alltid haft massa ideer och gjort mitt bästa att göra något av de flesta, på en del tröttnade jag innan jag gjorde något av dem. Men om det inte gick fanns det alltid nya på gång så att säga. Det har inte ändrats bara för att jag har uppnått en viss ålder, kvittar vilken. Om jag ställs framför en situation, börjar min hjärna koka och så gör jag något.
Jag behöver alltså inte fundera över, om jag gör något kreativt bara för att jag är pensionär, jag är samma JAG och utvecklar mig och lär mig och provar nya saker. Det blir antagligen annorlunda ju äldre jag blir, för jag kommer inte att ha samma ork och samma möjligheter att genomföra det på egen hand. Men just nu är det samma JAG med ideer och lust.
Jag vill alltså inte dela kreativitet på “före” och “efter”. Men jag förstår att Bodil inte menar sträcket 65, utan om det avtar med tiden, för att man kanske kommer på att orken / möjligheterna /annat inte räcker till.
Kreativa
Jitka
Hej, Jitka,
Det där med hur man pratar förbi varandra på bloggar, i mail, mm – det sker också i de direkta samtalen, men där är ofta inläggen kortare, vi säger “hur då, menar du?” eller “ånej!” eller “varför det?”, vi visar med kroppsspråket när vi reagerar för eller emot, etc. I levande livet tar vi alltså bättre hand om att vi pratar förbi varandra. Egentligen tycker jag inte att det är konstigt att människor missuppfattar varandra – däremot att det är ett oerhört mirakel att vi alls ibland kan förstå varandra. Visst är det?!
Förr eller senare kommer jag väl att här klippa in psykologernas definition av “kreativitet” – men varför skulle vi egentligen låta den hämma oss? Jo, kanske JUST för att inte prata för mycket förbi varandra. Å andra sidan bjuder ju det här vildvuxna samtalet på både överraskningar och frustrationer, så jag tänker inte gripa in på något övergripande sätt så länge det positiva och överraskande känns starkare än det negativt frustrerande “X förstår ju inte vad Y menar!”
Men vi kan ju allesammans hela tiden gå in med efterförklaringar, typ “det var inte så jag menade” – och ibland är det säkert jättebra för samtalet om vi gör det. Andra gånger kanske man inte bryr sig så mycket.
Allt gott
Bodil
Ja,
jag kom att tänka på det när vi diskuterade humor (nu kan jag inte hitta inlägget som Roland skrev om min “slänga käft” humor.)
Vi är inte stöpta i samma form, men vi är formade av den miljön /=kulturen där vi har växt upp och där vi lever.
Och trots att jag har skrivit på ett ställe att jag numera är SVENSK, så mycket i mig är inte alls svenskt. Ofta råkar jag för, att jag uppför mig “osvenskt” – fast vad är egentligen svenskt och osvenskt? Man är som man är. Med anlag och formad till och påverkad av.
Just det hur man är påverkar synen på allt runt om – man ser det man vill se. I det skrivna ser man det som man har erfarenhet av att se – som man brukar leta efter.
Jag tror att jag ofta ger intryck att jag är impulsiv, och det är jag egentligen inte alls. När det försvinner allt “förarbete” och bara resultatet blir kvar, så får man det intrycket.
“Slänga käft” gör jag bara med folk, som känner mig, som vi har kommit långt på vägen av bekantande och sökande, “hur långt man får gå”.
Kretiv är jag, och ofta tvingar dmin kreativitet på folk i omgivningen, som ibland tycker att det är jobbigt (för de får mer att göra), eller ungdomligt (för sån ska man ju inte vara i min ålder), eller löjligt (har människan inget vet i kroppen?!? Vet hon inte när man ska sluta?) Eller man får vara “kulturellt kreativ” = så här är man när man är kreativ. Och sån är jag ju inte heller, jag är kreativ “på mitt sätt”, precis som alla andra.
Nej, nu får jag vara kreativ och göra “lite nytta”.
Dricka kaffe…
Jitka
Ja, hur mycket ensamvargar vi än är, så är vi ju också kulturella varelser och påverkar varandra – också i det som vi kan tycka att de andra inte har med att göra. Men alltid retar det någon… Och glädjer någon annan.
Därför är det så fantastiskt med vänner som “vet”. Och som tål. Och som förresten inte bryr sig så mycket om den enskilda situationen – de vet ju så mycket om hur man är – och varför.
Allt gott
Bodil
Hej alla kreativa bloggare!
Så här skriver SVD den 29/10.
“Allt fler äldre bakom galler”. Tidningens granskning visar att allt fler ålderspensionärer döms till fängelse. För tjugo år sedan togs 53 pensionärer in på anstalt, bara hittills i år är siffran 126. Antalet 50-plussare som misstänks för brott har fördubblöats på tio år.
“Bättre än äldreboende”, säger Gunnel, 77 år, Sveriges äldsta kvinnliga fånge. “Personalen tar väl hand om mig. (maten är säkert bättre också, min anm. hon kan dessutom gå ut någorlunda fritt eftersom hon har rullator. Rymningsrisken är minimal)
Som ålderspensionär har hon inte arbetsplikt. men hon vattnar och dammtorkar för 11 kr i timmen. “Jag försöker förtjäna ihop pengar till hemresan, eftersom man inte får färdtjänst från anstalt”.
Ja, det här med åldrande interner blir nog något som myndigheterna får fundera på framöver.
DN 28/10 Från nyår kommer även kvinnor mellan 70 och 74 år att kallas till mammografi av Stockholms landsting. Tidigare gräns 64 år. Bra! Hoppas kreativiteten sprider sig även till andra fält inom kvinnomedicinen.
När kommer du till Uppsala,Bodil?
Birgitta
Hej,
Äldrebrottsligheten hade jag inte tänkt på tidigare – och inte heller sett någon statistik på. Men det är kanske det enda rimliga – när vi har större möjligheter än tidigare att göra bra saker som gamla kan vi förstås också ställa till det, för andra och oss själva, genom att begå brott.
Och sjukvården jobbar på för att hålla jämna steg med oss – ja, BRA med mammografi också över 70. Undrar förresten när de också skall justera blodgivargränsen uppåt – minns att jag tyckte det var konstigt när jag inte längre blev kallad någon gång kring de 60. Har aldrig tagit rätt på om det var för att äldre människors blod inte är lika “bra” i något avseende eller om det var för att man bedömdes för orkeslös för återbildning av blod. Var det för det sistnämnda, lär det nog justeras.
Jag är i Uppsala lite då och då och lovar säga till nästa gång, Birgitta.
Allt gott
Bodil
Jag vet inte riktigt under vilken rubrik det här passar, men nytänkande är det i alla fall fråga om. Jag vill berätta följande solskenshistoria. En tvärvetenskaplig forskargrupp vid Aalto-universitetet i Finland studerade vardagen för utvecklingsstörda ungdomar för att hitta lösningar som kunde göra livet lite lättare för dem. Det visade sig att butiksbesöken hörde till veckans höjdpunkter för de unga, men att betalandet och kön vid kassan kändes stressig. Målet blev att göra kassakön till en social och angenäm upplevelse. Sällan har en så enkel innovation fått så stor uppmärksamhet och uppskattning från så många som den s.k. långsama kassan på Citymarket i köpcentret Iso Omena (Det stora äpplet)i Esbo nära Helsingfors. Längst bort i raden av effektiva kassor kom det i oktober 2011 upp skyltar med “jäkta inte” och två fåtöljer för att markera att tiden inte alltid behöver vara bristvara. I den här kassan är det tillåtet att fumla med bankortet, växla några ord om väder och vind med personen på andra sidan bandet och packa ihop inköpen utan att någon flåsar en i nacken. Det som ursprungligen skulle vara ett fem dagar långt försök ser ut att fortsätta tills vidare. Många kunder väljer t.o.m. att köa till den långsamma kassan trots att det inte är kö till de andra kassorna. Också personalen lär uppskatta de lugnare arbetspassen i den långsamma kassan, där kunder i alla åldrar dessutom är på gott humör. Där ser man: Genom att sätta sig in i en specialgrupps behov kan man hitta lösningar som gör livet lite lättare för många.
Hej, Birgitta!
Vilket fantastiskt exempel på hur OLIKA vi vill ha det, och hur fel man kan komma utifrån en norm som i stort sett vilar på att det skulle gälla för alla att “göra inköp är ett nödvändigt ont” – “det skall därför helst gå så fort som möjligt” – “betalningen skall ske på nolltid”.
För den som i stället tycker att “göra inköp är dagens/ veckans grej” – “det vore fint att prata med någon om det när jag är där” – “någon som kanske inte ens har bråttom när jag skall betala” är detta naturligtvis ett strålande initiativ som jag önskar en strålande framtid och fler kusiner med andra kreativa lösningar. Inte så sällan är det ju “långsamt och hållbart” som slår “snabbt och billigt”.
Allt gott
Bodil