03. Äldre och kreativitet (3)
Hej igen!
Detta att “mogna” innebär inte sällan att reaktioner försvagas. På liknande sätt som vi till sist så trubbas av genom alla nyheter om krig och svält att vi nästan inte regerar ens på de magraste barnens uppspärrade ögon och uppsvällda magar där de finns långt borta från oss, så kan livets många händelser under långeliga år göra att vi inte förmår vidmakthålla samma närkontakter och samma starka reaktionsförmåga som den som vi hade vid förstagångshändelser i barndom och ungdom.
Avtrubbningen kan givetvis föra mycket gott med sig – vi slipper ju en hel del av de energiätande känslosvallen. Men känslosvall är inte bara energidränerande – de ger också. De ger ett livslevande liv. Därför får man passa sig så att man inte hamnar i det alltför tillrättalagt utjämnade.
De enda sätt jag vet att medvetet undvika det utslätade är att tänja mitt mod. Våga utsätta mig för uppgifter som jag egentligen inte vet om jag klarar av. Våga möta människor med helt andra utgångspunkter än mina (och givetvis i alla åldrar). Och, farligast men kanske viktigast av allt det medvetna: våga undersöka sidor av mig själv som jag inte tidigare blivit på det klara med.
Så finns också det ännu viktigare: styrningen från det omedvetna, det som vi inte kan få fatt på i förväg eller medan det styr och ställer med oss, men som jag efteråt brukar begrunda utifrån dess effekter. “Vad var det för kraft som förde mig hit och gjorde exempelvis att jag hittade detta mellanrum?!” Finns det något jag är övertygad om vad gäller min egen kreativitet, så är det att den ofta bor i mellanrum. De till synes meningslösa tomrummen eller transportsträckorna mellan de “viktiga” nedslagen är i själva verket de som i sig själva är det mest meningsfulla. Det är ju i mellanrummen som PÅTRÄFFANDENA sker: påträffade tankar, händelser, människor,… , allt det förnyande.
Därför ser jag slopade mellanrum inuti en ständig ström av utslätade och förutbestämda händelser och handlingar som den mest effektiva kreativitetsbegränsningen av alla. Och så vill jag garanterat INTE ha det.
Allt gott
Bodil
Hej,
just nu tittar jag på Danskernes akademi på DR2. Ibland, när jag kommer ihåg, kan man lära sig nytt på TV, fast jag brukar missa början.
Idag handlar det om ny teknik. Vad mannen heter har jag missat. Han med sin grupp har experimenterat fram en sorts scanner, som scannar människokropp och “skriver” direkt på kroppen vad som är fel /fattas. T.ex nya celler, som täcker ytskador och läker kroppen, eller “tillverkar” nya organer som ev. kan transplanteras (allt är fortfarande i experimentstadium). Jag förstår långt ifrån allt, trots att jag så gärna vill.
Tänk att vara en del av detta. Som Bodil skriver i början av sin text, avtrubbas man med tid och med överflöd av information. Man mognar till att sövra bland informationer, man kan koncentrera sig på det som är viktigt och som man vill arbeta med, för det är också nödvändigt. Det blir kanske så, att när man blir äldre, har man mer tid att välja det, som man vill spendera sin tid på, med faran att man väljer bort alldeles för mycket. Eller så blir man med hjälp av olika regler och lagar bortvald, trots att man har mycket kvar att ge. Då blir det många “tomrum” för oss, som inte är till någon nytta, och vi kommer att ge upp, medan de andra inte har några “transportsträckor”, för alla fylls av någor “meningsfullt”. Som t.ex. lärarna, som inte har gemensamma raster längre, då man njöt av “meningslös” snack om det ena och det andra och sedan gick man tillbaka till sina elever men en ide, som väcktes under det “meningslösa” samtalet med kollegan.
Tänk så mycket nytt man skulle kunna tänka ut, om den, som har många “tomrum” kunde samarbeta med den, som inte har några (=seniordoktoranterna).
Jitka
Hej, Jitka
Egentligen tror jag trots allt att det här är tämligen enkelt. OM vi bara kan förbli levande, och OM vi inte stelnar, så kan vi medverka till så mycket positivt genom att vi INOM oss har tillgång till så oerhört mycket – och med kort accesstid dessutom. Det mesta där inne finns ju inte där obearbetat utan kan ha manglats både en och två och tre gånger tidigare. När vi därför kommer i kontakt med det igen, vet vi precis hur det är uppbyggt.
Inför DETTA kan jag få något tårögt, nästan religiöst i blicken…
Allt gott
Bodil
Ja,
fast man måste ha möjlighet att “sälja” det.
Det räcker inte att bara mangla det för varandra 65+. Man har ett behov att dela med sig och göra något av det. Någon måste lyssna.
Klart att jag blir glad av att fatta och upptäcka, men jag vill dela min glädje med andra, inte alltid jämngamla.
Och DET är inte så enkelt för alla.
Jag själv finner mig liksom längre och längre ifrån dem, som jag dagligen mötte bara för några månader sedan. Och jag är fortfarande en aktiv individ som letar och provar sig fram och försöker. Det är det som skrämmer mig – att dörrarna stängs runt om! Och jag försöker sätta en fot emellan, och den blir bara klämd, hårdare och hårdare.
(Är det den dimmiga mörka novemberdagen?)
Jitka
Hej,
Egentligen har jag redan gett det kommentar jag kan på detta – och den finns i kommentaren nedan om vad jag tycker borde vara tredje uppgiften för pensionärsorganisationerna. Och för oss alla. Det är en rejäl ögonöppnare som skall till för att balansen skall fungera.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Jag tycker detta med “avtrubbning” är livsfarlig och visar sig när du själv engagerad eller till och med upprörd vill diskutera med en jämårig vän som svarar med “jamän, vad ska du gå igång för.Jag bryr mig inte..” Känslosvall är liv- och energigivande, tycker jag. Jag får ofta idéer när jag är upprörd över något.
Men det krävs hela tiden att man står på sig, söker nya kontakter när de etablerade sviker eller blir rigida, märker jag.
Ja, vi har alla inte bara våra personligheter utan också den fortgående utvecklingen av dessa. En och annan av dem som du möter kan kanske få energi av dig, en och annan kanske i stället mest begränsar både sig och dig. Man får leta sig fram – och kanske ibland inse att vissa kontakter måste man bara ge upp.
Allt gott
Bodil
PS: Samtidigt är det alltid farligt att tro att livet bäst kan levas på ett visst sätt. Det finns människor för vilka en kreativ tillvaro vore liktydig med ett enda helvete. DS
Hej,
detta gäller så klart alla åldrar, inte bara 65+ (både upprördhet och ideerna och kreativet plus minus). Och det att “livet bäst kan levas på ett visst sätt”.
Att vi 65+ (märk väl, att jag undviker ordet “gamla”) vet bäst och läxar upp de unga runt om, eller att de “unga” i mitten ser ner på oss “borvalda” och ska bestämma, vad som är bäst för oss 65+ och stiftar alla möjliga regler (fast det var ju vi själva då vi hade “makt” att stifta regler – nu råkar även vi ut för dem själva).
Det blev en himla massa citationstecken här.
Jag fick en tidning Veteran av en vännina till mig, en regäl allert allintresserad pigg dam nyss fylda 70.
Jag som yttrade mig här att ALDRIG JAG organiserad.
När jag bläddrade i den, fattade jag en sak som hade undgått mig.
Pensionärsorganisationer är inte bara bingo, dans och potatismöte för gamlingar, som då har något att göra.
Det är ju fackföreningar för folk 65+. Det är ju vi, som vet bäst för oss själva. Och precis som alla andra organisationer / fackföreningar måste även vi kämpa för vårt bästa. T.ex. att man inte ser ner på 65+ som på uttjänta mindre vetande ointresserade senila säckar som väntar undangömda på att dö – idag i ca 30 år….
Idag är det en trist mörkt dimmig typisk novemberdag, då man sitter vid datorn, betalar räkningar, svarar på mail, googlar och kollar på TV. Så jag har googlat fram en del.
T.ex. att man har bestämt varierande försämringar i CR (Tjeckien), bland annat för pensionärer (det verkar bekant det här, nu tittar jag på nyheter…). De har haft det tuffare och tuffare sedan murens fall, man har försämrat och tagit bort en massa som hade varit självklart (inte bara för pensionärer, utan för alla svaga i samhället – barnfamiljer, folk med varierande funktionshinder osv). Men nu har pensionärerna tänkt till och Seniorernas parti har lämnat protestskrivelse till regeringen. Avslutad med varningen, att nästa år är det ett valår. De uppmanar seniorerna att vara med.
Ja, då har jag fattat en annan sida av “organisering”. Jag har alltid solidariskt varit med i fackförening, så jag anser att det är min plikt.
Man lär sig så länge….
som sagt.
Jitka
Ja, som jag ser pensionärsorganisationerna i dag fyller de i huvudsak två funktioner:
1) de är pensionärernas fackföreningar
2) de arrangerar aktiviteter.
Och det är bra nog (även om “aktiviteringen” kan kännas lite konstlad och även om det ålderssegregerade blir OERHÖRT tydligt). Sedan försöker jag också påverka dem till att i sin tur förnya kulturen och samhället så att de inte bara skall låta pensionärerna hållas utan aktivt som barnmorskor börja DRA till sig allt det som framtidens pensionärer kommer att kunna bidra med. Det blir annars lite patetiskt och en väldig obalans om vi fortsätter att ha mer och mer att bidra med under längre tid – men om efterfrågan uteblir, alldeles i onödan. Även detta är storskaligt, MINST lika storskaligt som det fackliga och det aktivitetsarrangerande.
Allt gott
Bodil
Precis.
Och så beror det väldigt mycket på var man bor.
Vilket – igen – inte bara gäller 65+. Ofta lever man så som man alltid har gjort, och då är det inte alltid man “passar in” med sina ideer.
Så… jag vet inte. Det blir nog trots allt antagligen ingen organisering för min del… vi får se….
Själv säger jag det samma – vi får se.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Är det inte lite flerbottnat, det där med att man avtrubbas med stigande ålder? Jag tycker det finns krafter som VILL avtrubba oss, genom att försöka skjuta oss åt sidan och inte visa särskilt stort intresse för den kreativitet vi försöker uttrycka. Krafter som tror, att just de vet hur vi ska aktiveras, hur vi kan vara kreativa. I så motto kan vi onekligen avtrubbas. Men är det inte också så, att vi blir känslosammare med stigande ålder, mer lättrörda, påverkade? Åtminstone tycker jag att jag blivit det. Reagerar känslomässigt på många fler saker än jag gjorde som ung. Samtidigt måste jag hålla med om att det finns mycket vi borde reagera på men inte gör, t ex ohållbara förhållanden ute i världen, som vi faktiskt skulle kunna göra åtminstone något litet åt.
Jag gillar det du skriver om transportsträckor och mellanrum. Upplever ibland att det mesta av min helt egna tid går åt till sådana där transportsträckor, när jag minst av allt är konstruktiv. Tror att det tålamod vi skaffat oss som gamla gynnar skapandet av sådana sträckor. När jag var ung ville jag att saker skulle ske så fort, det skulle hända saker, helst hela tiden. Idag tycker jag mera om att vänta in, se vad som kommer, vilka tankar som vaknar till liv om jag ger mig till tåls …
Jag funderar ibland på hur du tänkte när du öppnade din blogg, om du hade något mål med den, formulerat åtminstone för dig själv. I den mån du hade en sådan plan och förväntningar, förhoppningar, så kanske de idag ser annorlunda ut, än när du startade bloggen? Jag hoppas du ser kreativiteten som finns där mellan raderna, bland alla diskussioner som böljar fram och tillbaka. Måhända tänker och tror du annorlunda om bloggen idag, jämfört med den dag du öppnade den. Jag själv ser din blogg BÅDE som ett forum för upplevelse-delande OCH ett embryo till en framtida konkret förändring av bemötandet av gamla människor.
Petra
Hej, Petra!
Som du säkert förstår, lägger jag ganska så mycket tid på den här bloggen – och det gör jag för att den tillför både mig och “saken” väldigt mycket mer än den belastar. Ibland alldeles utpekbart utifrån vad som står i ett visst inlägg, ibland för att själva samtalet påverkar mig själv att tänka nya tankar.
Allra först tänkte jag att “nu har jag skrivit en bok, så nu tillhandahåller jag en blogg, och så får andra ta över utifrån det jag tänkte i boken.” Det gick ganska så fort att förstå att så funkar det inte – jag måste själv vara med. Förstås.
Sedan hade jag en förhoppning att jag (på sätt som jag gjort i andra sammanhang) genom kategoriseringar och taggningar skulle kunna strukturera bloggen – jag skulle helt enkelt märka de enskilda inläggen och kommentarerna så att det växte fram tydliga grenar. Det visade sig ogörligt – det här går alldeles för mycket på tvären i för många riktningar.
Därför strukturerade jag upp alltihop efter några månader till att löpa längs de 10 grenar som finns presenterade som “sidor” – och jag märker mina egna inlägg med motsvarande siffra som den sidan inlägget hör till, och så följer liksom alla kommentarerna med. Egentligen borde nog “Kreativitet” vid det här laget få vara ett eget område (som nr 11…) och sedan kommer väl fler – livet tar ju inte slut. Men tillsvidare får det vara bra så här.
I mitt nästa kreativitetsinlägg (kanske i morgon, kanske först längre fram) skall jag ta upp lite mer om de OLIKA krafter som drar i oss och som vi själva drar i sett ur ett kreativitetsperspektiv. Krafterna drar som du så riktigt påpekar åt olika håll.
Allt gott
Bodil