03. Äldre och kreativitet (4)
Hela denna kedja av inlägg om “Äldre och kreativitet” kunde förstås lika gärna hamnat under “02. Äldre och lärande” som under 03 med dess inriktning på det longitudinella (vilket var det jag valde). För när vi i dag vet hur mycket inuti en människa som fortsätter att utvecklas under ömsesidig påverkan och när dessutom ålderdomen blivit så lång, har vi alla skäl i världen att försöka förstå mer om “äldre och kreativitet” just i ett longitudinellt perspektiv i stället för att som Piaget m fl utvecklingspsykologer göra halt vid tonåren.
Gene D. Cohen lanserar i boken “The Mature Mind” en formel som han inspirerats till av Einsteins klassiska ekvation E=m c2 där E står för den energi som kan uppkomma om massan “m” övergår i energi. “c” är ljusets hastighet. Detta är en exakt och noga studerad relation. Cohens relation är garanterat inte exakt – men den ger ändå ett tankeväckande resultat. Han bibehåller formeln men låter “E” stå för erfarenhet, “m” för kunskapsmassa och “c” för kreativitet.
Jag har suttit länge och funderat över den ekvationen. Kreativiteten kan alltså öka med erfarenheten – javisst! Men den kan också (om erfarenheten inte ökar) hämmas av kunskapsmassan – javisst! Har man till sist kommit underfund med hur något “är”, vore det orimligt med en kreativitet som inte begränsades av den insikt man redan fått. Det vanligaste är förstås att erfarenheten, kunskapsmassan och kreativiteten alla varierar under ömsesidigt beroende av varandra. Och dessutom kanske olika i olika faser av ålderdomen?
Cohen hävdar att det faktiskt går att ringa in olika faser: “midlife revaluation” (40-60 årsåldern), “liberation phase” (60-70-årsåldern), “summing up” (70-80) och därefter “encore”, en period av starkt socialt engagemang och nya kreativa uttryck. Många av oss som skriver här är alltså inne i en frigörelseprocess – ja, visst är vi!
Allt gott
Bodil
Hej alla,
eftersom fysiken aldrig har hört till ämnen som intresserade mig (ja, Bodil, även såna människor finns), fattar jag inte denna ekvationen. (Eller jo, så där, men jag tänkte skriva här bara för att här var plats och alla de andra inlägg har blivit så långa).
Tänk, om man inte har någon möjlighet att skaffa sig nya erfarenheter. Ska man då kunna mindre? Jag kan ju bygga på och utveckla min kunskap på andra sätt? Blir man då mindre kreativ? Och egentligen – gäller det bara män eller även kvinnor?
Hur mycket erfarenhet har jag då NU möjlighet att skaffa mig, när jag inte är arbetsproduktiv?
Klart jag får nya erfarenheter (t.ex. hur andra ser på mig som 65+ och hur jag ska klara mig som en sån, eller som mormor, eller hur jag blir och annat). Men jag tänkte på erfarenheter, som jag har fått genom möten med alla, som jag brukade träffa genom mitt arbete. Dem kommer jag inte att få i framtiden (långt ifrån i samma omfattning).
Men min kunskap, i alla fall så länge jag är klar i huvudet, kommer jag att använda och öka och leta efter mer kunskap på alla möjliga sätt som jag själv klarar, för det är något som jag har inom mig och som jag har lärt mig är roligt. Det finns så mycket att lära sig. Även om man inte förstår allt.
Och kreativitet? Inget fel på den än så länge.
Nu är jag på väg mot 70. Men hur blir det sedan? Kan jag räkna med att det fortsätter så här? Hur många år till? När börjar “nedgången”? Börjar den? Kreativiteten kommer klar att begränsas med att allt kan jag inte genomföra själv. För jag blir inte en sådan pigg nittioårig på FYSISKT sätt.
Detta är retoriska frågor, dem ställer jag till mig själv och försöker besvara dem. När jag inte kan sova, har jag många negativa svar. I solsken har jag massor med possitiva. Jag ser mig runt och försöker “räkna ut det”. Men nu träffar jag folk över 70 bara i sammanhang, där de är intresserade av samma saker, som jag. De klarar det jag klarar, i det sammanhanget.
Nu medan jag skriver tittar jag på Levandelflickorna. Två utomordentligt duktiga engelska skådespelerskor (ja, vad heter de nu – Judi Dench och Maggi Smith) lever i en kustby i slutet på WWII, medelklass ogifta tanter i vår ålder. Aldrig har arbetat, aldrig haft en egen familj, har så de klarar sig. De hittar en skadad ung polack på stranden och tar hand om honom tills han repar sig.
Det är så skickligt spelat. Alla ouppfyllda drömmar och besvikelser över vad de inte har fått, vad de har fått nöja sig med, samma sak varje dag, hopp om något man knappt vet vad.
Tänk att hela livet har gått – man har bara haft möjlighet till den erfarenheten samhället har tillåtit, den utbildningen som man har haft möjlighet att skaffa sig (=obligatorisk grundskola), det arbete som “passade sig” (=inget i deras samhällsklass), det livet som var förutbestämt.
Och livet har gått.
Tänk, vilken tur vi egentligen har (vi kvinnor) att vara just denna generation. Att vi har kunnat utbilda oss, skaffa familjen och ändå fortsätta med yrkesslivet, och uppleva… Våra döttrar har det egentligen mycket svårare – livet är så stressigt för dem, så många krav, så svårt att stå pall. Kariär, barn, barnens aktiviteter, utseende, …. Det är inte lätt att stå emot, när alla andra…. Hur kommer de att ha det, när de kommer i vår ålder?
Eller våra mammor, som fick göra helt andra val, antingen den ena eller det andra. Vilka drömmar hade de? Hur mycket fick de bara glömma?
Klart skulle allt kunna varit bättre även för oss. Men om man jämför, så har vi fått ganska mycket, även hälsan, som våra utslitna döttrar antagligen inte kommer att ha i vår ålder. Hoppas de lär sig av erfarenhet att ta det lite lugnare, att sköta sin kropp – för detta att stressa från jobbet till Friskis och svettis 3 ggr i veckan garanterar inte att man blir frisk, utan det är ett stressmoment till.
Jo. En sak till.
Dessa skådespelerskor i verkliga livet är 2 vårdade damer. Nu spelar de två vithåriga mulliga tanter i tantkläder – och hur ser man på dem Ja, gamla tanter. Med färg i håret och kvicka repliker i intervjuer ett helt annat intryck.
Jag har tänkt på det tidigare när jag är någonstans med en jämngammal vännina och vi har diskuterat det. Vi har ungefär samma tantfigur. Vi vaggar fram i ungefär samma kläder som två kulturtanter. Hon är mycket trevligare och pratar på ett mycket trevligt sätt med vem som helst, så det är inte sättet.
Men det är dessa små signaler. Jag färgar håret, det gör inte hon.
Så jag tänker forstätta färga håret, för det är inte bara fåfänga.
Nu ska jag ut i det fina höstväder, för filmen är slut. Familjehelg, alla har gravar att gå till, det har inte jag. En skillnad till när man är invandrare.
Jag ska tända ljus ikväll kl. 20, det brukar vi göra på var sitt håll i vår familj när vi inte kan träffas, och tänka på dem vi hart älskat.
Jitka
Hej,
Det är så mycket som hänger samman. Vi har inte bara fått längre och friskare liv utan också möjligheterna till rikare erfarenheter än alla våra föregångare. Och det gäller i många länder också kvinnorna, dessbättre.
Jag har inte tänkt så tidigare men sådana här tankar borde egentligen vara allra mest aktuella just denna helg.
Allt gott
Bodil
Vad är definitionen på erfarenhet? Att ofrivilligt få gå i pension är väl också en erfarenhet. Att ur den erfarenheten hitta ett (konstruktivt) sätt att gå vidare – när sorgen över det förlorade arbetet och personer man träffat i det har bearbetats – är viktigt. Minns en replik ur filmen Sound of Music: “När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster.” (Jag är inte troende. Jag menar repliken rent allmänt.) Det är väl så livet också år: Stängs en dörr får vi leta efter en annan utgång/utväg. Så gott vi kan och orkar.
Gun
Hej, Gun,
Erfarenhet är väl allt man lär sig på vägen genom livet och förhoppningsvis lär sig något av det för fortsättning.
Och absolut, att gå i pension, frivilligt eller ofrivilligt, är också erfarenhet.
Vi har inte samma erfarenheter, och det är ju också bra. Utan dem skulle man inte bli den man har blivit. Med andra erfarenheter skulle man bli någon annan.
Fast det finns väl olika sorter “erfarenhet”. Något, som man lär sig för sig själv och kan bygga annat på det i fortsättningen, och bl.a. något, som man lär sig och kan använda för andra. För att underlätta för dem på olika sätt. För att visa dem något nytt. Osv osv – för man behöver väl inte uppfinna hjulet om och om varje dag? Man kan i stället uppfinna något nytt, där hjulet kan användas ?
Och självklart använder nästan alla sina erfarenheter att bli pensionär till något konstruktivt och bearbetar och allt möjligt. När man har stängt dörren så sätter man sig inte på tröskeln och deppar ihop. Man ger sig iväg och kollar, vad man hittar. Om man nu inte har en karta i handen och vet exakt, vart man ska.
Men många har arbete, som man trivs med. Som man tom älskar, oavsett varierande problem. Där man kan så klart se, att man kan göra något för andra. Eller något nytt. Förändra något. Tänk om varierande Nobellpristagare skulle mitt i deras arbete bli tillsagda “Nu är du 65, så tack och hej”.
Allas arbete behövs. Vi kan inte klara oss utan att de andra gör något, som de inte trivs med. De gör det för oss, så det underlättar vårt arbete, vårt liv osv osv – det är deras erfarenhet, som vi inte har eller får. De är glada, när de blir berättigade till att sluta och någon annan tar över.
Andra blir inte lika glada. De är kanske inte lika slitna. De har kanske många fler ideer, hur man kan förändra och underlätta. Men de får också sluta. De kanske inte kan ersättas lika lätt, för deras ERFARENHET är just det, som underlättar för ersättare att klara det – annars får de uppfinna hjulet, eller uppfinna halva hjulet igen.
Det skiljer pensionärer och pensionärer. Några har slitit ut sig för oss, andra är inte klara, åter andra tycker, att de har något att dela med sig, ge samhället och sånt fint.
Det är inte så att man inte hittar fönstret, eller tom fler och en och annan dörr – men kanske varför skulle man leta efter det när man tycker att man inte är klar?
Jitka
Vad jag menade var att när något definitivt och oåterkallerligt av genomgripande betydelse försvinner ur ens liv, bör man (kanske) försöka hitta en ny väg efter bästa förmåga – inte klamra sig fast vid det som inte längre finns. Utan gå vidare med/i sitt liv.
Säg att jag lever i ett förhållande sedan länge och trivs mycket bra med det; att vi slagit oss till ro och inte har andra planer än att dela ålderdomen. Så dör min partner (NEJ, det har inte hänt, men som ett definitivt exempel). SLAM! Dörren slängs igen i ansiktet på mig och försvinner. POFF!
Vill jag stagnera och leva på minnen och sorg? Det är naturligtvis upp till var och en. Men om jag nu vill vidare och inte bara/mest snurra runt i min saknad (och med tiden självömkan). Det är då jag ser mig om efter “fönstret”, som inte nödvändigtvis är en ny partner, utan (som ett exempel) kanske en ny vänskap.
Gun
Hej, Jitka,
när du sa att det är svårare för dina döttrar, tänkte jag, att så är det nog. Nuförtiden tycks många vilja bli hemmafruar igen…….På 60-70-talet var jag yrkesarbetande med barn, och dåligt samvete, för så många var hemmafruar. På 70-80-talet var barnledig med med mitt 3:e barn (mitt 2:A dog som liten) med dåligt samvete, för alla kvinnor skulle yrkesarbeta.Kvinnor tycks alltid ha dåligt samvete…….
m.v.h. Marita
Ja,
jag har aldrig varit hemmafru och knappt kunnat ta ut mammaledighet för alla fyra barn, för då hade jag inte haft något jobb att komma tillbaka, har dåligt samvete för det….
Men det har blivit bra. Mina barn har alla hög utbildning, är lika nyfikna och sökande som jag.
Jag kan inte tänka mig att förlora någon av dem, hur klarar man det….
Jag tänkte på hela dottergeneration. Man vill så mycket och man blir uppmuntrad och begränsad och frustrerad… Alla signaler man får från alla håll…
Kära hälsningar
Jitka
Det är inte den rätta platsen,men jag som bryter mot reglerna på löpande band…..
Något mer att göra
tp://uwall.tv/
man kan antingen klicka på bilden eller söka efter namn – nu har jag lyssnat på min favorit Josh Groban (helst skulle jag adoptera honom!)
Hej, Marita,
Dåligt samvete för barnen blommade upp på riktigt med vår generation. Inte för att vi var “bättre” eller sämre föräldrar till våra barn än vad våra föräldrar var till oss utan för att det var en annorlunda barn-föräldrarelation. På min tid som barn skulle vi anpassa oss till våra föräldrar, inte de till oss.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Två saker i ditt senaste inlägg om kreativitet känns väldigt intressanta och de hänger delvis ihop. Du skriver, att om man kommit underfund med “hur det är”, så befrämjar inte det kreativiteten särskilt mycket. Det känns riktigt. Däremot kom direkt en fråga till mig: Vad är det jag kommit underfund med? Är det ett axiom eller en empiriskt väl grundad sanning eller en sådan sanning, som likaväl kan vara ett generellt tyckande eller till och med min alldeles privata åsikt som jag satt sanningsstämpel på?
Sen talar du om Cohen som placerar in många av oss 65+are i “liberation phase”. Det känns toppen, jag känner mig precis hemma där! För i denna frihetsfas kan jag tillåta mig själv fritt spelrum, så fritt att jag till och med kan börja tänka kors och tvärs, och då kanske en del av det, som jag redan tycker mig ha kommit underfund med “hur det är”, faktiskt kan ses ur ett helt nytt perspektiv.
Som jag ser det behöver min tidigare kunskap inte hindra min kreativitet, utan tvärtom ge den en skjuts framåt. En kreativitet som inte vilar på någonting alls har jag svårt att tänka mig, den behöver en grund att utgå ifrån och min kunskap kan vara en sådan grund. Men jag tror, att om den ska kunna bli det, måste jag tillåta mig frihet att tänka kors och tvärs, trots att jag tror mig veta hur det är, jag måste acceptera att det kan finnas fler än ett svar, eller att det jag kallat sann kunskap i själva verket mest liknar en gåta.
Petra
Hej,
Orden kan ibland fånga en överhövan. I “att veta hur det är” kan det rymmas så mycket:
1. S k baskunskaper – jag stoppar inte längre allt i munnen för att kolla vad det “är”, jag undersöker inte om jag kan krypa tvärs igenom ett bordsben.etc. Och multiplikationstabellen erbjuder inte längre någon utmaning.
2. Vanans makt. Jag undrar inte längre över något i min 11 år gamla hybridbil – om inget hänger upp sig, förstås, för då undrar jag desto mer, ibland kan jag “förstå”, ibland inte. Men i det närmaste kräver jag av den att den skall vara sig LIK från dag till dag så att jag slipper bry mig om den.
3. Hjärnans energibesparing. Människor som vi känner väl lägger hjärnan inte krut på att se efter hur de ser ut. Hos dem är det bara det som avviker från det förväntade som vi märker. Hjärnan är inte längre på helspänn när jag rullar upp rullgardinen för att kolla om det varit några vildsvin i gräsmattorna i natt – två år med låga elstängsel har lärt mig att de funkar. Bilister på väg mot den raserade Tjörnbron kunde inte gärna tro något annat än att bron fanns kvar – det hade den ju “alltid” gjort. Vad VAR det som gjorde att den förste stannade – och därmed räddade också de efterföljande.
4.Avtrubbning. Allt vi är med om lämnar spår efter sig inuti oss. Den hundrade gången ger inte samma effekt som den första. Utom hos små barn som upprepar, upprepar, upprepar och därmed börjar rispa fram sin hjärnkarta som sedan är med och vägleder dem livet ut.
5 – …..
De här beskrivningarna överlappar delvis. Samtidigt skapar de i sin tur olika tankekedjor. Fantastiskt!
Allt gott
Bodil
Hej,
så olika vi tänker.
När kommer man egentligen underfund med “hur det är”? Och VAD?
SKA man göra det? Det kan man ju aldrig göra? Med varje “komma på någonting” kommer många nya frågor: Varför? Finns det inte mer att lära? – Det tar ju aldrig slut!
Och vaddå ”liberation phase” efter 65? Jag har alltid tillåtit mig att “tänka kors och tvärs” och ifrågasätta – jag känner ingen skillnad bara för att jag har blivit pensionär eller 65+. Ifrågasätta både mig själv och det som andra har kommit på, om jag nu tyckt att det inte känns rätt eller korrekt. Att inse något nytt, för att man har fått en ny kunskap. (Här menar jag det som jag kommer i kontakt med och som jag är intresserad av).
Och vilken som helst kunskap, ny som gammal, främjar kreativiteten, så som jag ser det. Kunskap främjar kreativiteten och kreativiteten främjar kunskap, det är så jag ser det. Och båda kan då växa med hjälp av varandra och erfarenhet.
Att fundera över att/om det finns fler än ett svar?
Att acceptera att det finns ETT svar är att acceptera dogma. Att ifrågasätta leder till nya upptäckter. Ofta kommer man på att det svaret man har haft/fått är det svaret som finns att få, men även vägen dit ger ny kunskap och nya upptäckter.
Jag kan inte alls se det så som Petra skriver.
Jitka
Hej,
Ja, visst finns det skillnader mellan hur vi tänker – men en stor del av skillnaderna handlar om hur vi brukar REFLEKTERA över det vi tänker (än en gång kommer det där om vanans makt…). Det tydligaste egna exemplet jag har på detta är mitt bildseende. När jag blev medveten om det, kunde jag skärpa det. Utveckla det. Öva upp hörseln för att “höra” vilka av dem jag pratar med som också ser i bilder. Etc.
Sedan påverkas vi i detta också av dem vi samtalar mycket med. Ordval smittar så till den milda grad att om jag hade varit otrohetsavslöjande detektiv, skulle jag absolut haft med det bland mina indicier: “nu sa han precis som hon brukar säga”. Men det är inte bara de enskilda orden utan också tankarna och hela tankemönstren som sprider sig. Någon gång borde vi kanske tala om “memer”, tankens gener, och om “viruse of the mind”.
Allt gott
Bodil, metareflekterare
Hej,
ja.
Jag tänker mest på alla människor som påverkar en, om man låter sig påverkas. Alla intryck av dem, som man samlar på sig och som leder till annat. Om man är öppen och vill, och vilken tur man har, om man är det, för det är inte så självklart.
Hur många har för min del tryckt på en knapp, som ändrade min väg, den blev riktigt krokig, och alltid blev det bra.
Självklart menar jag med detta inte, att jag jag är ett löv i vinden som låter sig blåsas hit och dit och låta sig påverkas så det till slut inte blir något av en själv kvar. Jag menar att ta emot intryck, överväga, välja guldkorn, ta emot “hjälp” (=förslag och möjligheter) och göra något eget av det.
Som i mina exempel lite längre ner: jag kunde säga, att klart att jag inte klarar att skriva en roman. Klart jag inte klarar att undervisa flyktingbarn. Klart jag inte klarar…
Men jag hade lärt mig under tiden, att jag klarar massor, om jag inte begränsar mig med allt för stora tvivel. Om jag får lite hjälp med att öppna dörren behöver jag inte ledas in eller pushas in. Jag vet vad jag inte klarar – det jag inte är intresserad av har jag inte lust att prova. Jag behöver inte, det finns annat jag vill.
Så när jag tänker på den jag var som 25 åring – en modig naiv nyfiken flicka som inte visste hur stark och duktig hon egentligen var. Tills någon annan ställde en spegel framför henne och pushade lite. Så en del av henne finns kvar, mycket har hon ändrat sig och bygger på allt det gamla och nya, så hon blir en …. ja, vi får se.
Hälsningar
Jitka
Hej Jitka och Bodil,
Ja, det är verkligen mycket som kan rymmas inom ens kunskap om, och erfarenhet av, hur saker och ting är, och olika saker påverkar förmodligen kreativiteten olika starkt. På din lista, Bodil, finns mycket intressant att lägga till, som t ex den erfarenhet vi från tidig ålder får av våra fostrare genom kroppsspråk och annan ordlös kommunikation.
Och när jag läser din kommentar, Jitka, jag märker hur olika vi alla kan uppfatta oss själva! Jag tycker INTE att min kreativitet kommit till uttryck hela mitt liv, varit en självklar del av mig. Jag var betydligt mera låst av något slags “hur saker och ting faktiskt är”-tänkande när jag var yngre. Lärare lärde mig saker (användbara och mindre användbara) och jag anammade det mesta, utan att just göra något mera av det. Jag gjorde erfarenheter som låg i linje med min tid och blev styrd på det sättet också. Att tänka i nya banor, pröva sådant som inte låg i tiden, uppmuntrades inte i särskilt mycket av min omgivning. Man visste s a s vad som gällde, så varför komma och försöka ändra på vinnande kort?
Så tänker jag inte alls idag. Cohen kallar tiden 40-60 för omvärderingens tid, och någon gång på vägen mot de 60, började jag tänka om. Blev mindre bunden av hur saker och ting borde vara enligt det jag lärt mig, vad som är sanningar om oss människor och den tid vi lever i … Och det påverkade definitivt min kreativitet. Kanske hade jag en inneboende, icke-använd kreativitet också tidigare, men det var så mycket som hindrade den. Först efter 60 kunde jag ta tillvara på den och då upplevde jag ett slags frihet i mitt handlande och tänkande och då kunde jag också använda kunskaperna jag fått på ett nytt sätt.
Ja, det är märkligt, det där med vår utveckling. Några av oss tycker vi är en och densamme livet igenom, andra ser på sig själva med andra ögon. Jag kan SE MIG som jag var vid 20 års ålder, men jag ÄR inte den personen mer än till vissa delar. Undrar faktiskt hur det skulle vara/kännas att hela livet igenom vara en och samma person. Är det verkligen möjligt?
Jag är helt och fullt medveten om att vi ibland här på bloggen tvingas att förenkla det vi egentligen skulle behöva tusen ord för att uttrycka, eller uttrycka i annan form, med andra medel, men nu är vi hänvisade till det smått handikappade redskap som bloggen erbjuder. Det gör att vi lätt talar förbi varandra, inte uppfattar vad den andra egentligen ville ha sagt. Men alternativet är ju att ingenting blir sagt, så …
Petra
Hej,
“Jag”, vem nu det är, har ibland förmånen att i mitt inre träffa “Bodil 20”. I vilken utsträckning hon liknar mig som 20-åring har jag ingen aning om, men hon är garanterat inte den samma som mitt nuvarande jag.
När jag försöker metareflektera över skillnaderna, glider hon undan – men om jag fortsätter att öva mig på det, går det kanske bättre.
Livet är fullt av möjligheter!
Allt gott
Bodil
Hej, Petra och alla andra,
Det är så intressant att diskutera här. Som sagt, att diskutera, hur man ser på saken och hur man uppfattar ord och vad den andra säger och menar, trots att man använder ord som alla förstår.
Jag är övertygad om att ingen är “samma” person som man var för ett antal år sedan. Vi lär oss en massa nya saker, vi blir påverkade av allt möjligt, vi ser med nya ögon, vi råkar möta människor, som pekar ut en annan väg som man inte hade drömt om. Till dem hör även mina barn – de gör en massa som jag blir intresserad av, och de uppmanar mig att prova på – precis som jag gjorde när de var små med dem.
Jag har alltid varit nyfiken. Nyfiken på det jag blev intresserad av och vill lära mig mer. Det finns mycket som jag inte är så nyfiken på och inte förstår och inte har lust att lära mig, för det finns inte tid till att lära sig ALLT. På detta viset blir jag nog den samma. Men det finns ju så kollosalt mycket man kan ta reda på, så då blir jag aldrig “den samma”. Vem jag var som 25 åring när jag kom till Sverige är en helt annan person – och jag hade inte blivit den person jag är idag, om jag hade stannat, men inte förblivit den jag var då heller. Jag hade sökt andra vägar att utvecklas och blivit någon (=menar inte karriär utan person).
När jag gick i skolan fick man precis som du lära sig det som var bestämt att man skulle kunna (och det är ingen skillnad idag, tyvärr, bara att man gör det på ett annat sätt). Min mamma var en stor läsare och hon såg till, att jag alltid fick böcker i present, om hon kunde ge mig presenter. På lågstadiet fick jag en högstadielärare som klasslärare. Hon förstod inte riktigt, att vi inte kunde så mycket, och hade höga krav – vilket passade mig, för jag var, ja, ska jag använda det ordet – vetgirig. Hon kom till Prag från landet och fick inget annat jobb. Hon fick hand om skolbibliotek, som skulle sövras och “inte lämpliga” böcker sorteras bort. Jag hade inte många vänner, då var jag en ganska blyg mogen flicka, som betraktades som plugghäst, trotts att jag inte var det – jag hade bara lättare än andra att lära mig. Så läraren bad mig att hjälpa till med biblioteket (ja, hur det underlättade att få vänner som “lärarens favorit” är en annan diskussion). Jag fick en del böcker, som skulle kastas, och började läsa vuxenlitteratur när jag var 9. På gymnasiet hade jag tur med andra lärare, en märkte, att jag slukade historien, så han hjälpte mig med titlar på vad jag kunde läsa, osv.
När jag tog studenten fick jag inte läsa vidare. Han frågade vad jag ville bli. Jag ville bli författare och konstnär. Han var övertygad om, att jag skulle bli det.
Jag har blivit det, men på annat sätt än jag hade deömt om. Jag har inget behov att bli någon “känd”. Jag vill bevisa för mig själv, att jag klarar det. Jag har tagit en del kurser och kan tekniker, och är nöjd med det jag gör och utvecklar det som jag kan. För på det viset finns det utrymme att göra även annat, som jag vill göra – t.ex. ha barn.
I början på åttiotalet tog jag kontakt med en en omtyckt tjeckisk författarina (det fanns en anledning till att jag tog kontakt med henne). Hon bjöd mig att hälsa på henne vid ett av våra Pragbesök. En dam i min mammas ålder med 3 barn i min ålder, det visade sig, att hon bodde på andra sidan floden där jag hade växt upp och där min mamma bodde kvar. Vi hade så roligt, och hon uppmanade mig att skriva en roman. Hon tyckte om hur jag berättade om mitt liv när vi brevväxlade. Klart, tänkte jag. Jag gjorde det på ett par månader, lämnade själv till bokförlaget, för jag ville veta om jag hade klarat det. Hon blev lite stött att jag inte hade skickat den till henne, för hon ville hjälpa, men jag tänke att om HON lämnade den, så skulle jag inte få rätt svar… Hon fick reda på det när hon fick en lista över böcker som skulle komma ut inom 5 år.
Den kom aldrig ut, Sametsrevolutionen ändrade på allt, bokförlaget blev stängt. Inte heller den andra romanen, som också blev antagen. Den första blev tryckt i en litterär tidning utan att jag visste om det, för en av lektorer på bokförlaget tog det med sig när han sökte jobb. Min mamma fick pengar i mitt namn varje månad utan att hon visste vad det var. Hon råkade köpa tidningen och jag gick dit och pratade med redaktionen – jätte kul erfarenhet, åter igen fick jag bekräftat att jag kunde. De hade fått en del “fans” brev. Men den kom inte ut i bokform. Tidningen gick i konkurs kort efter.
I alla fall, tillbaka till tråden.
Jag bevisade för mig själv, att jag klarade det. Och det viktigaste – det var på DET viset jag lärde mig mest svenska. För när jag satt och skrev meningar på mitt modersmål, tänkte jag altid strax efter, hur jag skulle uttrycka samma på svenska: nyanser skulle inte försvinna, bildspråket, sättet att säga saker så att det är lika roligt och korrekt kulturellt osv osv. Poletterna ramlade in som en stor vinst.
Och visst har jag haft stor nytta av det. Rektorn i kommunen,ansvarig för modersmål (där jag var modersmålslärare i tjeckiska) och SvA, erbjöd mig arbete som lärare i svenska för asylsökande på flyktingförläggningen strax efter och jag började samtidigt läsa kurser.
För då kunde jag använda allt detta till nytta för alla elever jag har träffat och hjälpt. Inte reglerna, grammatik, stavning, så här säger man – utan känslan för språket, logiken i språket, kulturen i språket, som man måste nöta in redan när man lär sig de första orden.
Så jag har fått “betalt” för den romanen om och om igen….
Erfarenhet, kreativitet, kunskap i en nöt.
Långt ifrån tråden igen, men sån är jag ju.
Hälsningar
Jitka
Hej, Petra,
“Att tänka i nya banor, pröva sådant som inte låg i tiden, uppmuntrades inte i särskilt mycket av min omgivning. Man visste s a s vad som gällde, så varför komma och försöka ändra på vinnande kort?”
Vi är nog jämngamla. Så här blev man uppfostrad även i Öst. Kanske ännu mera – så mån inte råkade ut för problem och ställde till det för familjen.
Nu när jag tänker efter:
I skolan blev vi uppfostrade till “den nya generation”, som ska förändra världen under fanan, att man måste ha kunskap. Lenins citat “Lära sig lära sig lära sig”. (Det påverkade mig inte alls, för hemma blev vi uppfostrade att Lenin, Stalin, SSSR = inte bra, men håll tyst om det och allt som man säger hemma och gör som de säger DÄR. Fast samtidigt tryckte min mamma på, att KUNSKAP är något som ingen kan ta ifrån mig – Tredubbla budskap….). I skolan fick vi budskap, att vi måste tänka i nya banor, så att det nya systemet, och vi den första generationen som ska bygga den, ska lyckas. Samtidigt med en känsla, att “så här kan den aldrig lyckas, särskilt när vi hemma blir uppfostrade till att den inte ska lyckas”. Frustrerande i allra högsta grad. Hur det har påverkat mig? Vad vet jag? Jag lärde mig att TÄNKA och vara lite olydig när det begav sig, tänka efter om den olydigheten kunde ställa till det för mina närmaste, som redan hade problem så det räckte, och olydig var jag egentligen aldrig, för jag lydde ju “en andra sidan” = alltid var det för någon fel och för någon rätt.
Sedan lärde jag mig, att allt inte alltid är avhängigt av vad man kan, utan vem man känner och “hur långt man kan gå”, när det gäller sammarbete. Vi kände ingen rätt peron, och att gå långt på detta viset är varken mig eller min släkt givet och aldrig blir. Inte över andra. Detta har jag prövat fram under alla åren – min lojalitet skiftar inte och att skada någon med vilja ligger mig helt främmande, trots att jag kanske skulle vinna något på det.
Så hur blev jag kreativ och nyfiken?
Kanske ligger det i generna? Min mamma hade inga möjligheter, inga medel, hon fick finna sig i det hon blev ställd mitt i. Skulle hon blivit som jag, om inte kriget och revolutionen och systemet och maken kommit i vägen? Intressant tanke. Hon var egentligen enormt kreativ för att finna lösningar och klara oss i den situationen hon plötsligt befann sig.
Vad det gäller min far, där var det definitivt mycket jag skulle kuna ärvt. Han påverkade mig personligen inte alls (förutom sin existens), han fanns inte med under min uppväxt. Min släkt bestod av ensamstående mödrar (de hade varit gifta, men blivit änkor, lämnade…), som gjorde sitt bästa för sina barn, oavsett hur det drabbade dem själva. Om de hade påverkat mig? Absolut, antagligen omedvetet, men jag blev en stark ung kvinna.
Så kulturen hade definitivt inflytande på mig. Jag lärde mig, att inget är som det får / ska / är tillåtet att vara och man kan alltid göra något åt att göra något annat än det som är tillåtet, utan att det syns, men att det påverkar.
Jitka
Hej!
Försökte ett nytt sätt att få svar på en fråga för några dagar sedan.
Jag mailade till Karlavagnen på radio P4 Alltinget.
De ringde upp jag fick ställa frågan och svaret blev blev NJAA
Det går att höra på P4 Karlavagnen Alltinget onsd 2 Nov
c. a. 1 tim. 3,5 min. in i programtiden.
Kanske intressant för Bodil som fysiker men även ett exempel på hur jag funderar ibland.
Hälsningar
Roland i Lyckeby
Hej,
Jag har ofta lite svårt med sådana program – det blir för spretigt och för storvulet och för småttigt på en gång. Det betyder ju inte att det är “fel” – bara att jag inte tonat in mig på den våglängden. Men jag HAR lyssnat några gånger, så jag HAR försökt. Och sedan gav jag liksom upp det eftersom det var annat som kändes viktigare.
Så är det ju med det mesta – något riktar vi vår uppmärksamhet mot, något gör vi, annat gör vi inte. Hela, hela tiden. Och det är som jag ser det ett av de säkraste sätten att förstå något lite av sig själv: att se efter vad man själv gör.
Allt gott
Bodil
Hej,Bodil,
Skulle du vilja utveckla vad du menar 6/11, med”nemer” och “viruse of the mind”. Det är också tänkvärt hur vi påverkas av dem vi pratar med. hur ordval, tankar och tankekedjor smittar.
m.v.h. Marita
Hej, Marita,
“Viruse of the mind” och “The meme machine” är böcker som utveckla mem-begreppet, som lanserades av Richard Dawkings i “The selfish gene”. Ingen (nästan) lade märke till hur han där också tog upp “the meme”: den minsta tankeenhet som liksom av sig själv går över från den ena människan till den andra.
Ett av mina bästa exempel på en mem har du i knytningen mellan allt vårt drickande och vattenflaskan. Hur gick det till när “alla” plötsligt började dricka vatten, mycket vatten, året om, också på föreläsningar och andra stillastående aktiviteter? Jag var väl sisådär 50 när det började. Svaret är VATTENFLASKAN. Så snart några började gå omkring med sådana, kom andra på idén: “jag är nog också törstig”. Mem:en hoppade från människa till människa, mem:en som i detta fall bodde i vattenflaskan (memer bor i saker, gener i människor).
Jag kunde skriva hur långt som helst om detta – men blir du intresserad bör du nog läsa en bok om memer eller leta på nätet. Det viktigaste som jag kan kommunicera är att själva “memen om memen” är viktig för mig i mitt sätt att tänka även om jag inte så ofta skriver om memer eftersom de flesta människor inte känner till dem.
Allt gott
Bodil
Tack för det,ska ta reda på lite mer om detta sen.(nu är hjärnan trött)trodde i min okunskap att det rörde sig om “ordbajseri”, vilket jag alltid varit lite allergisk mot.
m.v.h. Marita
Hej, Gun,
återigen – ord.
Att vilja forsätta använda sin erfarenhet, att vilja fortsätta göra något, som man tycker om, som man är bra på – det handlar absolut inte alls om att “klamra sig fast” vid något eller stagnera – tvärtom. Det innebär att man vill fortfarande utvecklas, lära sig, dela med sig…
Att bli pensionär behöver inte alls betyda, att man helt och hållet slutar med något som man har gjort innan och behöver leta efter något nytt att göra i stället. Vi är så olika som individer – vi söker olika lösningar och lyckas mer eller mindre att göra något med våra liv.
Att vara bra på något innebär också en plikt = uppdrag att fortsätta att lämna över. Om “jag” älskar mitt arbete och slutar en dag, för min del personligen betyder det inte alls att jag ska söka något helt annat att fortsätta med i stället. Jag själv kan och har löst det kreativt och tänker inte alls att sluta med det. Många, som liknar mig, har inga problem att lösa sin sysselsättning, vi behöver inte leta efter något, som ska ersätta arbete, fylla den tiden vi får löss. Det har vi antagligen redan gjort. Och just för att man är bra på något inom sitt yrke, trivs med det, vill använda det till nytta för andra, då ska det i samhället finnas lösningar. Den, som vill söka nya vägar, nya lösningar på sitt liv, ta det lugnt och njuta, kan ju göra det ändå. Vi behöver ju inte leva likadant.
Det fanns inget sagt i någon av texterna, att om man blir pensionär så deppar man ihop och vänta på slutet. Det, som det står ganska klart i dem, är, att man vill använda sin erfarenhet. Underförstått FÖRUTOM allt det andra man ändå har gjort, gör, vill göra och tänker att göra.
Inget fel på det, eller?
Hälsningar
Jitka
Jitka,
självklart är det inte fel att vilja använda sina erfarenheter! Det har jag INTE försökt hävda, eller ens varit inne på. Jag tror, som du skrev i någon kommentar (inte till mig), att vi pratar förbi varandra. Som du, anser jag att var och en ska leva efter sin egen fason så långt möjligt.
Du skriver: “återigen – ord” Jag förstår inte vad du syftar på/menar med det. Att jag/andra inte kommer med några konkreta lösningar? Lösningen på vad i så fall?
Ord är ord men att handla är sannare, som jag läst någonstans. Och visst är det så – mestadels. Men hur många av oss lever upp till det? Annat än då och då. Man måste väl få prata/använda ord utan att därmed ha lösningar på än det ena än det andra. DET finns ju inte ens lösningar på allt!
Gun
Hej, Gun,
Nej – jag förväntar mig inga lösningar av någon – INGEN kan komma med allmängiltiga lösningar som löser situation, drömmar, önskningar osv för alla. Alla får ju leva som det funkar för dem, och det enda, som någon över huvudtaget kan göra, är att underlätta, ge möjligheter, trots begränsningar, ändra reglerna, så att de ändrade inte skadar någon annan, som så väl behöver vara pensionär i yngre åldrar.
Man kan inte ens själv alltid komma med lösningar så pass mycket – för sig själv, så att man blir nöjd.
Återigen ord = att man tror att man skriver så solklart och i kontexten, och trots det kan det missförstås: Att jag åter igen skulle använda ord, som inte kan beskriva helt klart det, som jag egentligen menar, så enkelt och klart, att det inte kan missförstås av dem, som läser det.
Jitka
Tack för förklaringen. Tror jag förstår vad du skrivit.
Gun
OCh här får vi en julklapp av Aftonbladets “barn”generation:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article14123023.ab
Jaja. Ska vi bekymra oss om kreativitet och pensionsålder….