06. På en skala 1-10, typ…?
Hej,
Jag håller en osannolik massa föreläsningar kring bloggens tema. Efterhand blir jag förstås allt djärvare i vad jag vågar säga men samtidigt blir jag allt mer medveten om vad som är så omskakande att det nästan blockerar auditoriet/ väcker stor ilska respektive vad som nästan enbart stryker medhårs, inspirerar och får nya tankar att porla på direkten.
Till den förstnämnda kategorin hör inte oväntat tankar kring livsplaneringen framåt. Jag vänder mig ju ganska så starkt emot både att ta ut ålderdomen i förskott och mot att hantera ålderdomen som vore den EN, med ett liv fr o m pensionsdatumet anpassat efter hur man tror sig vilja ha det som 90-åring. Jag har inga som helst problem att förstå hur provocerande det kan vara med någon (läs: mig) som säger att det inte självklart är “bäst” eller “mest rätt” eller ens mest ansvarstagande (vare sig mot sig själv eller omvärlden) att i Prenässansens anda just ta ut framtiden, i det här fallet åldrandeproblematiken, i förskott. Kanske visar man (minst) lika stort ansvar om man är den man för tillfället är och avstår från många av de möjliga Bror/Syster Duktig:framförhållningarna? Den tanken kan vara inte bara provocerande utan också skrämmande för den som fram till dess varit bergfast övertygad om förträffligheten i den egna livsplaneringen.
Just eftersom det här temat lätt blir så känsloladdat, vore det spännande med ett samtal här. Hur förhåller du dig själv till att leva ditt liv så som du är NU kontra att inrätta dig för och anpassa dig till hur du tror att du kommer att bli sedan? Byter du i förväg bostad till någon bättre äldreanpassad, låter du bli att skaffa ny hund, väljer du möbler med äldrefunktionalitet, etc etc? Och tankemässigt: hur har du det med din självbild, låter du henne/honom vara den hon/han “är” eller sliter du med tankar på ditt framtida jag? Oroar du dig? Planerar du för att senare inte ligga omvärlden till last?
Frågorna är många och svaren är inte självklara. Det som principiellt intresserar mig mest är skillnaden mellan oss och förra och förförra generationen – för deras del kom ju åldersåkommorna och döden så mycket tidigare än för oss och de hade sämre hjälpmedel att hantera åldersförsvagningen, men ändå har normer från deras tid en starkt styrande inverkan också på oss.
Det vore roligt om du som går in i det här samtalet ville positionera dig på skalan 1-10, där “1” betyder “Lever precis som innan och tänker eller planerar egentligen inte alls för att bli gammal om ett tag” och “10” betyder “Jag strävar efter att förbereda allt som har med mitt åldrande att göra”. Givetvis är inte den ena siffran bättre eller sämre än den andra, men det kan pressa fram insikter att försöka positionera sig. När jag själv försökte, tänkte jag först att jag är nog en typisk “1”:a – mitt förhållningssätt till framtiden och dess åldersåkommor liknar faktiskt det jag hade till pensioneringen före själva datumet (jag insåg att jag inte kunde föreställa mig en “pensionärstillvaro” och bestämde mig därför för att det får jag ta till mig då, sedan, inte nu). Jag har alltså inte förändrat mitt 69-års-liv nu i ambitionen att förbereda mig för hur det kan bli sedan. Inte ett dugg det jag kan komma på. Men samtidigt som jag skriver detta, inser jag att visst håller också jag på med framtiden – på tankeplanet. Både Horisont-boken och bloggen gör jag ju faktiskt inget annat än letar mig fram i detta att bli gammal nu med en ny sorts ålderdom framför mig.
Jag är nog en 2:a.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Oj, det var inga lätta saker du vill att vi ska fundera över! Jag får så många tänketrådar att jag skulle behöva ett helt kapitel för att få med alla mina aspekter. Men jag kan ju börja med några av trådarna.
Du ställer (ungefär) frågan om vi lever precis som innan vi blev 65+are och låter vi oss själva vara den vi också tidigare var. Det är svårfångat. Vad innebär det att leva precis som innan och fortsätta vara som man var? Jag kan gissa att du menar att vi ska fundera på om vi tar ut ålderdomen i förskott, men till och med det är svårt att svara rakt och entydigt på. Men DISKUTERA det kan man alltid.
Jag tänker i två plan: tankeplanet och det konkreta planet. På tankeplanet finns mina drömmar och visioner, på det konkreta planet mitt faktiska handlande. För mig har drömmar och visioner under årens gång varit extremt viktiga. Jag har alltid tänkt att den dag jag slutar drömma, kan jag lika gärna gå och dränka mig. Och drömmar hade jag innan jag blev pensionär och sådana har jag nu när jag är pensionär. Men jag planerar inte utifrån något Bror Duktig-tänk; överhuvudtaget tänker jag mycket mer än jag planerar, men små, små embryon till planer drar nog drömmarna och visionerna till sig. Men framför allt är de viktiga för att de bär på möjligheter, väcker nyfikenhet, lockar till kreativitet.
Sett så, kan man kanske säga att jag tar ut vissa delar av ålderdom i förväg, eftersom mina drömmar av idag inte är knutna till det förgångna utan just till framtiden. Men det betyder inte att jag lever i någon framtid, som jag inte vet något om, inte heller att jag gör planer att ha i beredskap när den kroppsligt belastande ålderdomen slår till. Kommande orkeslöshet, sjukdomar, dagar när jag ligger kanske andra till last – det tar vi när det kommer, om det kommer. – Inte kan jag sätta någon siffra på mig. Men det ska bli väldigt intressant att följa den nya gren du startat! Och jag kan mycket väl förstå att du kan provocera dina åhörare. Fortsätt med det!
Petra
Jo, visst är det så att våra drömmar är framtidsinriktade – vore de bakåtinriktade, skulle de mest handla om “om bara inte DET hade skett” eller “om jag bara hade valt annorlunda” eller “vad skulle hänt om…?!” och sådant blir ju sällan utvecklande framåt. Min fråga handlade således inte alls om att stänga av några drömmar framåt – men väl om huruvida 65+-are kanske drar ner på sitt drömmande eller rentav börjar drömma mer mardrömmar än gladdrömmar. Och låter den praktiska livsplaneringen ta överhand och förtränga drömmandet.
Jag vet om att det här är svårt att uttrycka tillräckligt tydligt – men tack för att du blev den första att ta upp samtalstråden.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil och alla andra som läser och deltar i bloggen !
Intressanta frågor och mycket svåra att svara på för en som passerat 75 år – strecket, men jag ska försöka ge min syn på det.
För min del vill jag fortfarande se framåt men med mindre planering och drömmande.
Frågan om planering av bostad har löst sig självt, jag bor i en lägenhet som är bra planerad för äldreboende.
Övrig planering är jag mycket dålig på, jag var nog rätt bohemisk i min ungdom och jag tycker det börjar komma tillbaka.
Drömmarna framåt har mycket kortare tid, kanske på grund av åldern, att förverkliga drömmarna är ju mera bråttom nu om det ska hinns med.
Bodil skriver i svaret här om drömmarna , framåt-inriktade eller bakåtriktade.
Drömmarna måste ju vara framåtriktade och för mig är det mest glad-drömmar.
Det bakåtriktade får jag dras med (frivilligt) genom att jag är med i arbete i samhällsförening med dokumentering av gamla bygdenamn m. m. och att jag har sedan några år släktforskat på min egen släkt (här fanns ju en liten tråd om det tidigare, mycket intressant).
Petra har rätt ” det tar vi när det kommer , om det kommer” jättebra inställning.
Jag är säkert en 1:a på skalan.
Nu ska jag ta min dagliga runda till gubbdagis 😉 i entre’n till köpcentret och lyssna lite på gnällspikarna som jämför vem som är sjukast och lägga lite nya spån på brasan, i debatten.
Hälsningar från
Roland i Lyckeby !
Jaha, ja: en 1:a, en 2:a och en ?:a (som förefaller åtminstone mig väldigt 1:ig) – det var en intressant början som säkert kommer att få en fortsättning i lite olika riktningar.
Tror ni att era föräldrar i samma ålder hade kunnat resonera lika till synes lättsinnigt som vi gör här? Och vad hade omvärlden sagt då?
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Skrattade högt, när jag läste ditt nya inlägg.På tankeplanet har jag på sista tiden redan börjat tänka:”soffan är låg, nästa köp blir nog en stol, som är lättare att komma upp ur” och “måste börja sortera ur skåp och lådor så inte barnen behöver ta reda på all oreda efter mig, när jag dör.” Men har inte kommit till “skott” än.Har mardrömmar ibland, att de mitt i sorgearbetet, inte hittar i min “röra” mm.
lägenheten har jag redan mindre, men det har mer med ekonomin att göra.halva lönen-vid pension. denna blogg gör att jag nu tycker mig ha lite mer tid innan……När det gäller föräldrargenerationen, så tror jag att det är olika människor, yrken,ställningar i samhället, ekonomin mm, som avgör mer om skillnaden då och nu.Men om de också fått fler år på sig, vet man inte………Så tankemässigt är jag minst en 4
:a men i praktiken en 1:A.(Kanske bidrar mina 2 stroke till att tankarna kommer tidigare ?)
m.v.h. Marita
Hej, Marita,
Så fInt att bloggen gör att du känner det som om du har lite mer tid i livet före döden. Den känslan tror jag är BRA, i varje fall är den mycket bättre än paniken inför den död som kan vara mycket avlägsen men ändå kanske känns flåsande nära.
Vad gäller sjukdomsprat finns det ett vängäng som jag känner till som har regeln att var och en inledningsvis får 5minuter till att prata sjukdomar OCH barnbarn, resten av tiden är dessa samtalsämnen bannlysta.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil och alla andra!
76 år, lever ensam i en lägenhet, 2 döttrar med familj i närheten. Enda tanken rör sig ibland kring nätterna och ifall det skulle hända nåt då, t ex stroke.
Lever i övrigt som vanligt – framtiden, sjukdomar, döden oroar inte. MAN VET JU!
Telefonen brevid sängen är en gammaldags knapptelefon med telefonnummer till de närmaste påklistrat. Kan jag slå numren? Kan jag läsa numren? Borde kanske skaffa en modernare telefon!
Har i varje fall ordnat nycklar till bostaden till mina barn.
Dagböcker, anteckningar, brev: Vill jag att mina barn läser de? Slänger en del. Vissa saker vill jag inte att de får veta. Relationer, misslyckanden – nej, jag vill inte att de läser efteråt. “Var hon sån, vår mamma??
Oftare än tidigare när jag öppnar lådor och skåp: Jag kanske skall slänga – eller bevara? Saker från 40-talets Tyskland? Far i kriget, partimedlem? Järnkorset han fick som sjukvårdare i Grekland? Spruchkammer? Onkel Georg i Buchenwald – Jehovas vittnen.
Nog är jag medveten om det som kommer, men mentalt, psykologiskt, intellektuellt lever jag som alltid, känner livsglädje, nyfikenhet, tacksamhet – tacksamhet att allt har gått så bra trots dåliga odds. Större nyfikenhet egentligen än någonsin.
En 2:a med tanke på att jag likväl har det då och då i tankarna – i varje fall vad gäller den mera praktiska delen.
Må väl
Hiltrud
Hej,
Det låter väldigt balanserat och fint, tycker jag.
Nuet kan ju aldrig helt vara till bara för sin egen skull – visst behöver vi också våra förhoppningar, förväntningar, farhågor,… Men på liknande sätt som hela den låååånga skoltiden inte bara är till för framtiden utan också utgör kanske 15 barn-och ungdomsår behöver ålderdomen vara till inte bara för sena sjukdomar och död utan också för sin egen skull – för det levda livet 60+, 70+, 80+, 90+, 100+…
Allt gott
Bodil
Hej alla bloggare,
Visst är vi ibland riktigt roliga! Kanske var det mig som Bodil menade som 1:ig och låt gå för det, då. Bara jag får behålla mina drömmar så där tio år till! – Och visst är det märkligt med alla sjuka som ser så friska ut! Ta inte illa upp, nu. Många i vår ålder är verkligen mycket illa däran, jag ser dem ju när jag sjunger ute på äldreboendena. Men jag har också en del sådana som Roland skriver om runt mig, ett slags friska gnällspikar. Frågar jag hur en sådan person mår, får jag hela eländeshistorien över mig, även om vederbörande både ser och hör och går alldeles utmärkt. Det verkar mer handla om att man saknar ämnen att prata om och hälsan finns ju alltid till hands. Alltid hittar man någon lite krämpa om man letar. Sen finns det massor av andra 65+are. De pratar politik och relationer och litteratur och hjälpprogram till utsatta och … Vi är olika!
Jag tvivlar starkt på att våra föräldrar kunnat resonera som vi gör här på bloggen och tydligen för övrigt också. Livet var allvarligt på ett helt annat sätt för generationen före oss. Kan tänka mig att både Luther och Jante styrde dem mycket mera, och sen var framtiden osäkrare överlag. Våra föräldrar hamnade ju mitt i två krig och det sociala nätet var inte utbyggt. Det var svårt att hålla oron borta. Hur skulle det gå om man blev sjuk? När man inte längre kunde arbeta? Jämfört med mina föräldrar lever jag så oerhört “lättvindigt” – hittar inget annat bra ord. Jag känner att jag äger mitt liv, men det tror jag inte att mina föräldrar någonsin kände. Jag kan göra mycket av det jag vill, men de kunde bara göra det som andra styrde över. Mina föräldrars oro har jag aldrig behövt känna.
Petra
Hej,
“lättvindigt” – eller kanske “sorglöst”? Bådadera tror jag utmärker oss. Jag provar ibland att i fantasin berätta för mamma vad jag upplever nu, men det funkar inte särskilt bra. “Hon” svarar hela tiden utifrån en 10-position, och den gäller inte bara plikten att förbereda sjukdomar och död utan också en massa annat av förskottsbekymmer.
Ändå är inte min bild att hon levde så. Kanske är det i mycket främst retoriken som ändrats, hur man skall uttrycka sig, hur man skall tänka?
Vad gäller att människor sjukpratar mer än de friskpratar ligger nära massmedias eländefokusering…
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil,
Det är så intressant att reflektera runt detta: jag tror säkert att det är mycket massmedias syn på allt möjligt som vi tar efter. Att man börjar fundera över saker som man inte funderade så mycket över tidigare. Jag tror, att man hade så mycket annat att bekymra sig över – hur man skulle klara nuet – och så visste man, att oavsett vilket, så tar det slut någon gång, meningen med livet är att göra det man kan, och sedan, kanske, väntar himlen och där blir allt bra. I alla fall, man talade inte så mycket om sina krämpor och bekymmer, för man ville inte lägga mer på andra som hade sitt att bära.
Här på din blogg har jag fått många tankar på plats. Dels för att du har tagit upp dem och jag började fundera över min reaktion på det du och andra skriver här, jämföra mig med andra, jämföra mitt sätt att se på saker med andras (det har jag alltid gjort, men inte för ålder 65+, för det har varit rätt turbulent runt om så jag har inte hunnit).
Jag “pratar med månen” – där bor min mamma nu, för det sa hon till mig när jag var 5 år och var så kollosalt rädd för att också hon skulle försvinna. Och hon svarar alltid “det ordnar sig. Du klarar det”. För hon låg på ettan.
Hälsningar
Jitka
Hej,
Jag blir så oerhört glad om den här bloggen kan hjälpa oss att som du skriver “få tankarna på plats”. Ge vissa en struktur, kanske utplåna andra eller vända dem bak och fram.Vygotskij utvecklade sin “Zone of proximal development”, den där barnet NÄSTAN kan själv men med en vuxens hjälp kan svinga sig högt upp. Den zonen finns garanterat också för oss både vuxna och gamla – ibland är det inte mycket som behövs för att hela ens jag skall känna: VISST, det är ju så det är!
Allt gott
Bodil
Hej igen !
Nu blev det en bra fråga Bodil ställde, var finns du på skalan?
Passar utmärkt ”när horisonten flyttar sig”.
Finns det några på den övre hälften 1-10 som är med på denna bloggen?
Har dom inte slagit sig till ro?
Håller med Petra, både Luther och Jante styrde säkert mycket mera i våra förfäders liv.
Där tror jag att våra barn ( jag har tre 36-41) är mycket friare ( lättsinnigt och lättvindigt är bra ord för det).
Petra skriver också om samtalsämnen och då undrar jag var finns de andra gubbarna?
När jag vill prata om de ämnen som Petra räknar upp här och lite annat (mat bl.a., inte fotboll och hockey) är det mina tjejkompisar ( de flesta (alla) yngre än jag ) i föreningslivet jag får samtala med.
Syns inga gubbar så ofta här på bloggen heller.
Rörde till det lite med parenteserna ser jag, hade nog fått en örfil av svenska-magistern om det varit 1947 men nu är jag fri så det får gå.
Hälsningar
Roland i Lyckeby
Hej,
Det är ju kvinnor i medelåldern eller äldre som bär upp inte bara den här bloggen utan också all annan kulturell verksamhet (teater, musik, dans, bibkiotek, föreningsliv,…). Ändå känner jag sällan att män är ovälkomna – de som är med brukar verka trivas med det. Och det gör nog du här trots tjejdominanden.
Allt gott
Bodil
Hej!
Jo visst trivs jag med dom duktiga kvinnorna i föreningarna,
och jag känner mig alltid välkommen. Vi är ett tiotal som träffats många gånger på akvarellkurser , vinprovningar och lite annnan kultur, jag och de andra är nästan alltid kvinnor.
Ibland när de har blivit lite ovanligt frispråkiga med tjejsnack och glömmer att jag finns känner jag mig nästan som en av tjejerna i gänget.
Bara positivt och roligt.
Hälsningar
Roland i Lyckeby
Själv har jag i mer än 25 år vistats i så manliga miljöer (fysikinstitution) att när jag exempelvis anmälde mig till konferens under mitt alldeles egna namn “Bodil” stod det inte sällan “Bertil” i deltagarlistan… Men det gick bra det med.
Allt gott
Bodil
Mycket intressant! Eftersom jag de senaste åren sett mina föräldrar åldras och leva sitt liv ungefär utifrån en 2:a på din skala, hade jag innan jag började läsa din blogg bestämt mig för att jag minsann skulle bli en 8:a. Så som de har/har haft det ska jag inte ha det!!! Men faktum är att när min far dog i vintras, nästan 93 år gammal, visste jag att han var lycklig som fick tillbringa sina sista dagar hemma i sin egen säng trots avsaknad av sjukhusets bekvämligheter. Efter att funderat lite tror jag att lagom är bäst även i detta fall så jag lägger mig på en 5:a. Detta kan ju dock förändras så vi får väl se hur jag resonerar när jag blir äldre, gammal och äldst. 😉
Ja, visst är det skönt att känna att man inte bara kan ändra sig utan att det dessutom är ganska självklart att man kan ändra inställning till detta många gånger.
Allt gott
Bodil
Hej Petra,
ang. att du tycker att det är märkligt med alla sjuka som ser så frisk ut. glöm inte att det ute i samhället finns massor av människor som lider av dolda funktionshinder.Du SER DET INTE UTANPÅ. DE ÖNSKAR NOG ATT DE HADE EN SYNLIG SKADA ISTÄLLET. Ja, vi är alla olika, en del har gåvan att gå friska genom livet………..
m.v.h. Marita
Hej Marita,
Jag förstod att det var känsligt, det där att skriva om “friska gnällspikar”. Naturligtvis är jag fullt medveten om att det finns många med handikapp som inte syns. En del personer med sådana vill inte ens prata särskilt mycket om dem, eftersom de inte tror att människor förstår hur det är att leva med ett osynligt handikapp.
Men jag tror faktiskt, att det finns också äldre, klart utanför den kategorin, som kan uppfattas som “friska gnällspikar” och där kan jag tänka mig att det handlar om att man inte har så mycket annat att prata om. Kanske är deras värld helt enkelt begränsad, kanske är de så centrerade kring sin egen person, att de inte kan lyfta blicken och se annat. När man (okej: jag) efter att först ha lyssnat uppmärksamt till deras krämpor, försiktigt leder samtalet in på en annan fåra, blir de klart oroade, vet inte vad de ska säga. Det är som att pratet om dem själva är det enda prat de egentligen behärskar. – Nog om detta. Jag förstår att jag kommer att få mothugg, men det får jag ta. Tänker på den kloka Astrid Lindgren som med sin syster först pratade om “döden, döden, döden” för att sedan gå in på annat. Något att ta efter? Först prata om “krämpor, krämpor, krämpor” och sedan byta samtalsspår.
Petra
Hej, Petra,
angående krämpor:
En gång för ett tag sedan, när min mamma var i min ålder och var här för att spela fotboll med min son, vick jag påhälsning av en dam i hennes ålder, som hade gått på en av mina kurser i engelska. Mamma kunde inte svenska, så hon satt och log. Jag tolkade, så det blev ganska trevligt. I början. Damen hade psoriasis, min mamma hade en del annat hon skulle kunna klaga på. Men min mamma var inte van – det spelade ingen roll hur frisk eller sjuk hon var eller hur hon mådde, hon fick bara finna sig i att allt fick fungera i alla fall. Hon hade varit hemmafru i ca 5 år under den tiden, då hennes generation slutade arbeta, när de gifte sig. Damen hade alltid varit hemmafru.
Det var rätt intressant att jämföra dessa damer. Min mammas min, när den andra efter ett par meningar om “hur är det att…” slutade lyssna på svar och satte igång med detaljerad beskrivning av hur hon själv mådde och kände sig och hur allt var sååååå… Mamma var inte van vid att beklaga sig, eller att andra beklagade sig, för det fanns annat man bara MÅSTE oavsett hur man mådde.
Detta hade jag antagligen lärt mig, så jag har svårt att tala om att jag inte orkar eller att jag inte “kan” för att… Så har jag kanske tur att min bekantskapskrets inte brukar ta upp såna ämnen heller.
Eller… jag, det kan vara så, att jag inte verkar lyssna.
Detta är inte något kulturellt eller Jag jag jag bättre bättre bättre.
Jag funderar runt ämnet och vad det är som gör att man blir si eller så. Jag vet inte. Jag tror att det blir så, när man inte har något annat att sysselsätta sig med. Då börjar man tänka på det som är en närmast – sig själv. Och oroa sig och jämföra. Eller kasnke är det ine så. Jag bara undrar.
Hälsningar
Jitka
Hej!
Vet att det var jag som börjde med “friska gnällspikar” så nu får jag lägga till lite här.
Nej Petra, du får inte mothugg av mig jag håller fullständigt med dig.
Visst Marita det finns många med osynliga sjukdomar och funktionshinder dem talar jag inte på något vis nedsättande om.
Lika väl som det finns många med både synliga och osynliga hinder och sjukdomar samtidigt (som jag t.ex.).
Det är dem som bara gnäller för gnällandets skull och gör stora saker av det som jag vill kalla småsaker typ förkylning, dåligt väder och liknande som jag kallar gnällspikar.
En vanlig hälsningsfras är “hur är det” och när jag har haft det jobbigt med olika sjukdomar senaste åren har jag nästan haft lust att svara (när det är någon utanför familjen)”det tar jag med doktorn” eller något åt det hållet.
Det är då jag vill flytta samtalet till andra roligare saker, som det finns så mycket av om man bara tar tillvara det.
Hälsningar
Roland i Lyckeby.
Hej, Roland,
det slog mig, att folk, som har mycket att gnälla över, gör det inte så ofta. Att man på något sätt bekräfftar för sig själv om och om, att man klarar det, trots allt, inget att gnälla över.
Och så får man folk att sluta gnälla på det viset – inte för att de skäms, utan för att “här har man inget att hämta…” typ.
Hälsningar
Jitka
Roland,
Det här finns ju inte bara i gnällande kring sjukdomar. Hur brukar det låta i fikarum när människor är tillbaka från semestern?! Inte så få kan lägga hela sitt krut på att berätta om något missöde som troligen många gånger om vägdes upp av något positivt som de av någon anledning inte berättade om.
Allt gott
Bodil
Eller som i en vänkrets som jag känner till: man får tala högst 5 minuter om barnbarn och krämpor. Sammanlagt. Sedan är det förbud på de samtalsämnena.
Allt gott
Bodil
Hej, alla,
intressant att läsa alla reflektioner.
Jag tycker att det är så svårt att bedömma var man ligger på den skalan. Jag tycker att jag lever som vanligt. Min kolega, som gick i pension en termin före mig, började “dödsstäda”. Jag fattade inte, vad hon menade, då förklarade hon för mig, att hon gick igenom saker, som hon inte ville att hennes barn skulle ha bekymmer med. Då blev jag något stressad och tog jag en runda genom huset och kollade, var jag skulle börja. Sedan gick jag tillbaka och tänkte. Ja, de får nog hämta en lastbil och slänga rubbet.
Det kan hända att jag kommer på att jag vill flytta. Så tänkte jag för 2 år sedan, av andra orsaker, men det gick inte och nu tycker jag, att jag får se hur det blir. Hur jag blir om 20 år. Jag kanske inte lever så länge, vem vet. Hur var jag för 20 år sedan. Då funderade jag inte alls på att jag inte skulle anmäla mig till just DEN kursen och stressa lite till, för hur länge ska jag ha nytta av den? Att skaffa eller inte skaffa nytt har jag gjort, när jag behövde det, och ska göra om jag behöver, inte annars.
Hur det blir om 10 år? Vad vet jag? Vi får se. Det enda som jag känner mig begränsad av är folk runt om. Att de följer de regler, som är satta för folk i min ålder. Inte arbeta längre, inte studera längre förutom kurser, som jag inte vill vara med på. Allt annat som jag vill göra kan jag fortfarande göra. Jag är ju bara….. 65+
Jag tror att det är personligt. Att man på något sätt alltid varit laggd åt “det” hållet. Luther och Jante gäller inte mig, jag är ju inte född här och behöver inte begränsas med att “jag är för mycket”. Jag begränsas antagligen av annat, som jag inte själv är medveten om.
Nyss har jag talat med en bekant, som kom hem från Prag. Hennes mamma är 83. Bekanten var ganska upprörd – mamman hade en del ouppackade presenter i skåpet. De skulle användas senare, när hon behövde dem. Det var så hon var uppfostrad i tid, då man fick vara rädd om sakerna, så de höll längre, och kunde man klara sig utan dem,s å väntade man med att använda dem. En del sådant hade jag gjort ganska många år när jag kom hit, det har tagit emot att leva på ett annat sätt – så det har inte med åldern att göra. Min mamma ville inte ha något, när jag åkte till henne – hon behövde inte det, hur länge skulle hon använda det nu, när hon var “så här gammal”. Men det kan man ju också tolka – hon hade aldrig “behövt det”, klarat sig utan, så hon ansåg, att det var onödigt att köpa det. Och så tyckte hon att det var mer till besvär att behöva lära sig nya knappar. Hon hade klarat sig utan. Jag har inget behov av nya modeller av mobiler – jag vill inte skapa något behov, och det kvittar vad mina barn tycker om att jag är gammaldags och inte kan. Jag vill inte begränsas av att jämt vara tillgänglig, jag vill inte ha det så. Fast det tolkas som “hon är så gammal så hon klarar inte..” Det får de så gärna, det bekommer inte mig. Men inte ens det är skillnad mot före. Jag har lärt mig en massa med datorer, men det märker folk inte, för jag har ingen chans att visa vägen till den ärdiga produkten.
Jag vill inte placera mig någonstans på skalan. Allt beror på vilket humör jag är på. Vissa morgnar vaknar jag och mitt huvud sprudlar av massa ideer och jag hoppar upp och sätter igång, precis som tidigare. En annan morgon vaknar jag och har inte lust att gå upp – precis som tidigare. Fast då blev jag tvungen, inte nu. Inte känner jag mig lastgammal för det. När jag träffar gamla elever här och där, skrattar jag med dem som tidigare. Med mina vänner pratar jag inte om olika åkommor, vi pratar om barnbarn och barn och böcker och sånt. Som tidigare (då var det barn).
Om jag blir likadan om 10 år? Det vet jag inte. Ska jag oroa mig för det? Kanske det. Kanske skulle jag planera något. Men jag har lärt mig, att inget blir som jag har planerat. Allt ordnar sig på något sätt, trots att jag inte är “det ordnar sig” person. Men jag har lärt mig, att även om jag planerar och förbereder något minutiöst, så händer det alltid en massa saker, så jag är i sista stunden tvungen att ändra allt och lösa allt på ett helt annat sätt som jag inte har räknat med. Och ska jag spendera resten av mitt liv med att oroa mig hela tiden för “tänk om…”…
Kanske ändrar jag min syn på allt om 10 år. Kanske inte. Jag tycker att jag har bättre kondition nu än för 10 år sedan, då jag inte hann sköta mig. Kanske orkar jag fortsätta, kanske inte.
Vi får se.
Jitka
Så bra att få det utsagt – det blir så mycket verkligare då än om det bara tumlar runt i huvudet.
Allt gott
Bodil
Hej,
härlig morgon här hos mig. Medan jag drack morgonkaffe bläddrade jag lite i Tara, den som vänder sig till 40+. Fastnade för en artikel om “åldersnöja”. I 30+, då man ska ha hunnit med detta tt fixa allt: utbildning, partner, barn, karriär. Sedan är man för gammal. Sedan var det något annat med “åldersnöja”. 40+-. Har man inte hunnit med allt? Nu när man är med ett ben i graven? Tänkte fortsätta att bläddra lite i M tidningen. Får se vilken åldersnöja man tar upp där. Nehä, det var nya dyra kläder för oss silverhåriga. Nya dyra resor till nya ouptäckta platser. Nya partners för oss trötta på de gamla. Nya sätt att umgås med våra gamla partners som vi börjar tröttna på. Nya sexställningar för oss mindre viga…
Det kanske är så, att vi har olika behov att tänka på detta med åldrande. Att när vi är unga tycker vi att vi bara har några få år kvar på oss att hinna med allt. Sedan blir vi för gamla, och då ska vi bara sitta hemma / hemmet och vänta på döden.
Jag minns när min bästis i Prag var gravid när hon var 20. Hon skulle skaffa sig en HATT, för det är så man skulle se ut när man gick med barnvagn. Sa hennes mamma, som då var 40+. Då letade vi i hela stan efter en hattaffär – de hade upphört, för det var inte modernt längre att ha hatt i någon ålder. Jag med skulle ha en hatt, trots att jag avrken var gift eller gravid och hade helt andra planer för vad JAg ska göra med mitt liv. Men en hatt? Det var kul. Annorlunda.
(Jag fick aldrig någon hatt, för mitt huvud är inte heller “lagom”. Mössorna och hattarna sitter ovanpå och dinglar).
Så nu är vi fyrtiotalister yngre, mycket yngre än vi var i 40+ åldern. Vi får vara det, för vi har bestämt reglerna.
Hälsningar
Jitka
Ja, och vi kan undan för undan bestämma om oss igen, gång på gång.
Så fint, så fint.
Allt gott
Bodil
Hej!
Att tänka på hur det kan komma att bli sen, och i viss utsträckning planera för det, kan faktiskt öka livskvaliteten i nuet. Det gäller i alla fall mig som har ett osynligt funktionshinder och vare sig är frisk eller har några efterlevande.
Att skriva testamente och därmed styra var kvarlåtenskapen hamnar känns tillfredsställande. Gör man inte det hamnar hela rasket hos Allmänna Arvsfonden.
Att sortera ut och göra sig av med privata handlingar som man inte vill ska hamna i den container som Socialförvaltningen förmodligen kommer att slänga hela bohaget i känns tillfredssställande.
Att “döstäda” och rensa bort sådant som bara ligger oanvänt år efter år känns tillfredsställande.
Att redan nu fundera över hur boendet kan komma att fungera när hälsan sviktar ännu mer känns både naturligt och tillfredsställande.
Att skapa rutiner som kan fungera när minnet blir ännu sämre än vad det nu är känns tillfredsställande.
Att öka sitt kontaktnät bland de boende i trappuppgången med syfte att hjälpa varandra på ålderns höst känns både tryggt och tillfredsställande.
Att bara leva på och ta saker och ting som de kommer när de kommer känns inte alls tillfredsställande. Då kan det bli för sent att själv kunna påverka hur livet blir när man blir mer hjälplös.
När jag läser inläggen i denna tråd får jag känslan att ju lägre poäng man har desto bättre är det. Då lever man mer bekymmerslös i nuet. Då tar man inte ut ålderdomen i förskott. Det må vara det bästa sättet för en frisk människa som fortfarande kan ta för sig i livet, resa och njuta av allehanda aktiviteter. Men det finns kanske livssituationer när en 8:a känns mer tillfredsställande än en 2:a. Så tänker i alla fall jag som fortfarande driver företag, skriver böcker och leder datakurser trots ett liv som av hälsoskäl har krympt alldeles oerhört under senare år.
/Gunilla
Hej, Gunilla,
jag tror inte att det handlar om att man är bättre om man är en etta.
Det handlar om att vi är olika: en vill ha allt ordnat, en tar dagen som den kommer, en har lärt sig att även om man planerar allt, så kan det gå åt skogen och där står man och ska lösa det.
Jag är en sån, som har lärt sig, att planeringen brukar inte hjälpa så mycket, för man kan ju inte veta allt som kan hända.
Så jag är mycket noga förberedd: jag förväntar mig inte så mycket, och jag vet, att jag klarar det mesta, för det har jag lärt mig under hela mitt liv – av min omgivning och av egen erfarenhet. Man klarar kanske inte allt, men massor. Att när jag blir ställd, så gör jag något. (Jag är mycket medveten om, att om jag får stroke, så kan jag ju inte göra så mycket om inte något står bredvid och hjälper, men att jag förbereder mig för den möjligheten garanterar inte, att någon finns det hela tiden…)
“Att bara leva på och ta saker och ting som de kommer när de kommer känns inte alls tillfredsställande. Då kan det bli för sent att själv kunna påverka hur livet blir när man blir mer hjälplös.”
Så känns det för dig och det är tillfredställande. Men jag tror inte det handlar om det. För vi vet faktiskt inte, om det som vi har förberett fungerar då vi behöver använda det. Tänk t.ex. på pensionerna. Jag hade förberett min ekonomi i pensionsålder i många år (arbetat hela mitt liv t.ex.). Nu står jag där och inte mycket har blivit så som jag hade planerat. Och jag får klara mig oavsett hur det har blivit – och det gör jag, men jag hade FÖRBERETT så att de skulle bli MYCKET annorlunda. (Den diskussionen tänker jag inte utveckla vidare).
Vi vet inte, hur den andra är och vad hon har för erfarenheter, varför han / hon säger det ena eller det andra. Vi utgår ifrån, att man har det likadant, utan att fundera över om det är sant. Det är det, som är intressant att diskutera och reflektera vidare runt.
Hälsningar
Jitka
Så bra, Gunilla, att du går in med en så tydlig och exemplifierad 8. Det hjälper till att göra tydligt varför det inte är “bättre” eller “sämre” att hamna nära 1 respektive nära 10. Det här är faktiskt olika mellan oss – och dessutom varierande inuti var och en av oss över tid.
Men just därför är jag alldeles övertygad om att vi mår väl av att tänka efter en stund “vem är jag i detta?” och t o m göra något så banalt som att pressa ur sig en siffra för att bli tydlig mot sig själv. ELLER att bestämma sig för att “det kan jag inte/ det vill jag inte” – det ger en ju också en återkoppling.
Allt gott
Bodil
HEJ, ALLA-
Ja, Bodil, det är nyttigt att pressa ur sig en siffra, för att bli tydlig mot sig själv.
Ja, Gunilla,i din kommentar känner jag igen mig själv och många i min omgivning.
Att jag också har dolda funktionshinder bidrar säkert. Men hur ska man annars få en
helhetsbild? vi finns iu också!
m.v.h. Marita
Hej !
Tänkte på en gammal något bisarr historia.
En gubbe som låg på sitt yttersta hade en sträng med snus på hakan och någon sa “du måste torka bort snusen” och då sa han “det får sterbhuset ta hand om”.
Lite åt det hållet är nog jag (jag snusar inte) men jag har ju familj som jag då kommer att belasta med uppröjningen.
Massor av hel och halvfärdiga hobby-saker,expriment som aldrig blev färdigt och mycket annat.
Lite förberedelse har jag i alla fall gjort, för c. a. 10 år sedan talade jag om för barnen hur dom ska förfara med askan efter mig och hotade att spöka för dem om de inte gör som jag vill.
Jag är nog 1:a något i underkant.
Hälsningar
Roland i Lyckeby
Hej,
En av de roliga aspekterna med just denna blogg-strängen är att alla förefaller tycka om att berätta både hur de tänker och handlar. Och ingen har slagit ner på 1:orna med anklagelsen “förträngning, förträngning”.
Ärligt: själv har jag närgånget granskat mina egna attityder för att utröna hur mycket förträngning det ligger i dem – men jag är inte människa att hitta någon sådan. Jag kan inte se att jag försöker resonera bort min kommande död. Inte heller förnekar jag att det kan komma en period, kanske lång, då jag inte klarar mig själv. Men hur jag kommer att vilja ha det då räcker min fantasi helt enkelt inte till för att reda ut nu, så därför blir mitt val där i 1-änden av skalan att leva så fullt och så mänskligt som jag kan i den ålderdomsperiod som jag är inne i nu.
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil och alla andra,
Jag håller absolut med det sista du har skrivit här.
Vi vet ju inte alls hur det blir med oss om några år. Min mågs farmor bor på egen hand, hon ser dåligt och hon hör inte heller något vidare. Hon är nära 100 (tror 97 – 98 eller sånt).
Hon lagar sin egen mat, bakar till alla högtider, bjuder familjen på kalas, när hon fyller år osv osv. Hon handlar i närbutiken, går med sin rulator (men det är bara de sista ett par år).
Min andra mågs mamma är närmare 80. Hon klipper gräs, klättrar upp och klipper fruktträd, byter rutor i sitt drivhus, målar huset, sköter om sommargäster som hon hyr ut till… En tant på min vattengympa för revmatikerna har precis fyllt 90 (de andra är något yngre). Hon är vig och gör allt som jag gör – nu dansar vi zumba i poolen.
Klart jag vet, att det finns folk, som inte orkar och som behöver hjälp. Klart jag är medveten om, att det finns folk som bor på vårdhem och i seniorboende eller helt ensamma hemma med lite hemtjänst och annat. Klart jag är medveten om, att jag kan höra till just den gruppen.
Men det vet jag inte. Jag har också gjort en del av det som Gunilla beskriver – men det var faktiskt länge sedan, runt 50 – för man kan faktiskt krocka eller bli nermejat eller något annat, att man inte är 65+ garanterar inte alls att man inte dör eller blir sjuk.
Jag gör det jag alltid har gjort. Jag tänker inte låta mig begränsas med att jag är pensionär och 65+. Det är annat som begränsar mig, och så länge jag kan göra något åt det, så gör jag det.
Med den här bloggen har jag fått många tankar på plats. Och lust och ideer dessutom – och andra har nappat på det. Alltså inget nytt, så här har jag alltid levt – men man får impulser och ideer av olika saker och med hjälp av olika människor, som man möter, och juset DET varierar.
Självklart kan jag fortsätta med det som jag har gjort hittills, men jag har fått fler ideer. Hade jag inte läst här, hade jag läst någon annanstans. T.ex. har jag hittat ett annat blogg – Mamma Z. Hon har 2 barn med autistiskt syndrom. Hon beskriver sin vardag med dessa skolpojkar, och andra mammor med barn med samma syndrom kommenterar och skriver om sin erfarenhet. Hon uppskattade kommentar av en gammal lärare och fick lite ideer.Men – inte kan hon ordna så mycket i förväg, varken för sig själv eller för sina söner. Man står där och gör så gott man kan, letar efter möjligheter och hjälpmedel och kontakter och försöker fixa vardagen så gott det går. Man hade ju ingen aning att man får ett barn som behöver… ja, vad behöver barnet? Det lär man sig under tidens gång. Och hur ska man lösa det? Ja, det måste man kämpa för. Och ta det som det kommer – inte för att man inte tänker på morgondagen, eller för att man är impulsiv, eller att man räknar med andra – utan för att det är som det funkar. Man kan inte förbereda allt.
Tänk så mycket man kan göra med hjälp av detta. Att man inte är ensam om sitt och kan byta tankar och komma på nya alldeles själv med hjälp av några rader.
Så, som sagt: jag får se, hur jag blir om 10 år, om jag behöver hjälp och vilken sort – sedan ska det lösas. Om jag kan själv, eller med hjälp av andra.
Så jag tar nollan.
Vi får se.
Hälsningar
Jitka
Kul med någon som väljer det som inte fanns med på skalan. “1” var den ena änden, “10” den andra. Men så är det inte längre – sedan 20 i 3 på fredagseftermiddagen 11/11, 2011, börjar skalan på “0”.
Allt gott
Bodil
Hej!
Ja där ser ni.
Jag började glida ner under 1 och nu är det bevisat att vi livsnjutare (och det vill jag vara så länge jag lever) behövde komma från 0
Hälsningar
Roland i Lyckeby
Hurra!
Någon måste ju alltid börja.
Utvidga “lagom”-
Så nu är vi tre!
Jitka
Hej!
Så många härliga inlägg jag har läst under den här rubriken!
Din ide, Bodil, att själv försöka tänka efter var någonstans man står när det gäller ev. planerande och hur man förhåller sig till åldrandet, har fått mig glad!
Jag trodde att jag var ganska ensam om att inte bekymra mig över den framtid som kommer, vilka krämpor jag kommer att få, hur det ska bli med boende osv, skämdes nästan. Jo, jag har hållit på med att städa (kasta, sälja eller ge bort saker), men det har berott på en flytt från stor villa (onödigt stor för två personer) till trerummare.
Jag tycker snarare att förväntningarna på att man ska bete sig och tänka på ett visst sätt kommer från omgivningen. ” Håller du fortfarande på med “.. och så kommer det något som yngre och medelålders personer tror att man är för gammal för. Och visst, jag har haft förmånen att vara frisk hela livet trots att jag har varit med om mycket sorg.
Men vem har inte varit med om sorg i vår ålder?
Något man lär sig av livet är att inte ta något för givet. Så ser jag på framtiden också,att leva fullt ut så länge man kan, men acceptera att vi är olika fast vi är äldre!
Hälsningar från Birgitta som ser sig som en etta. Eller nolla.
Jag misstänker starkt att människor som befinner sig i min livssituation inte alls söker sig till denna blogg. Om det här och nu känns tillfredsställande att planera för framtiden så är det väl bra helt oavsett hur framtiden kommer att bli – eller hur lång den blir! En del av det som under alla omständigheter behöver göras förr eller senare blir också gjort, medan man är förmögen att göra det. Det känns också tillfredsställande.
Jag har följt väldigt många människor in i döden. På dödsbädden är det mycket sällan som människor ångrar det de har gjort. Däremot ångrar de ofta det de inte har gjort. Det kan förvisso handla om att hoppa bungyjump eller något annat hissnande äventyr, men det kan också handla om att “städa upp relationer” m.m. innan det är för sent.
Det finns människor som skjuter upp allting till sista stunden och blir jättestressade av allt de inte gjort, medan andra planerar och gör det som de vill göra i lugn och ro utan stress. På samma sätt finns det finns människor som vill dö knall och fall och bara lämna allt det praktiska till efterlevande och människor som tvärtom vill få möjlighet att själva avsluta sina liv. Det fina är att man kan välja hur man vill göra.
En 1:a är precis lika bra som en 10:a bara man är nöjd med sin siffra.
/Gunilla
Hej, Gunilla,
ja, vi är ju olika. Det man gör och betraktar som rätt för en själv, det är ju rätt. Tills man ändrar sig, för det kan ju hända och det har man rätt till.
Man kan vända på allt:
Man kan ångra på dödsbädden även det man HAR gjort: att man hade för bråttom att lösa något, som egentligen inte var något problem, men blev det efteråt. Fast man trodde att det skulle bli bättre.
Att man valde att stanna för att inte skada någon, och så gjorde man mer skada än nytta. Fast en annan skada än man hade trott.
Att man ångrar något man har gjort: att man har städat i stället för att kramas. Att man har arbetat i stället för att njuta av tiden med sin familj.
Det finns så mycket man kan ångra – men man lever med tanken “jag har gjort det bästa jag har kunnat just då jag gjorde det”. Jag tror att man själv kommer på att ofta säga till dem man älskar, att man älskar dem. Och mena det, inte det dära amerikanska I love you i tid och otid. Att visa det så ofta man hinner.
Vi vet ju inget om din livssituation, och du vet inte om vår. För även om man skriver en del, så behöver den andra inte upfatta det, som döljer sig mellan raderna. För man själv har levt så som man har gjort och inte förstår, varför den andra har blivit som hon har blivit. Men ofta är man snar att peka och dömma.
Det som känns tillfredställande för en är viktigt för den personen, för den andra är det kanske helt oväsentligt. Det kan hända saker på vägen, som ändrar på allt – man tycker att det som man tyckte var så oerhört viktigt tidigare plötsligt inte spelar roll.
Min vännina och jag har under den senaste tiden diskuterat det ena och det andra och oroat oss för detta och något till. Så ringde hon för ett par dagar sedan, för något har hänt, och allt det andra bleknade. Allt planerat och ordnat för lång framtid – och så plötsligt går någon annan och planerar om och det drabbar en del, som dels hade helt andra planer, dels inte hade några planer alls, men var beroende. Nu står man där och vet absolut inte, hur och var man ska börja med det enklaste. Som plötsligt är svårt och tungt.
Fast man hade planerat.
Så trots allt, jag tar nollan.
Hälsningar
Jitka
Det finns en helt annan aspekt på planering och det är att planering är en färdighet som man lär sig genom att planera. Och händer det något oförutsett så kan det vara bra att kunna planera om med kort varsel.
/Gunilla
Hej, Gunilla,
jag tror inte att du förstår riktigt vad jag menar.
Om man bara har sig själv och kanske sitt jobb, så är det mycket lättare att följa en riktlinje. Är man fler så finns det fler viljor, drömmar, planer, och ofta kolliderar de. Man måste helt enkelt vara flexibel och ta morgondagen som den kommer.
Jag tror inte att NÅGON, som skriver här, dansar genom livet lättvindigt och “s…r” i allt.
Man kan planera sin ålderdom – pension, som ändras och man får inte det man har räknat med; boende (som går i konkurs och där står man…); sjukvård – som plötsligt inte är organiserad på samma sätt som när man planerade, allt har flyttats 5 mil bort, allt kostar mer och man kan inte sköta sin hälsa på samma sätt; hjälp – barnen flyttar lång ifrån, maken eller vännerna dör före;
Det kan helt enkelt hända en massa oplanerat som jag klarar att lösa, för jag är van att lösa, jag väntar inte på, att någon annan fixar det.
Det händer saker, som man inte kan göra något åt över huvudtaget. Men man måste hitta en lösning i alla fall för att klara sig. Den, som har varit tvungen att göra det några gånger i sitt liv, oavsett om man vill eller inte, men man blir bara ställt i en situation, ofta orsakad av någon annan, som kanske har planerat det, men “mig” drabbar det oplanerat – en sån person behöver inte planera så mycket. Man VET, att man klarar massor.
Å andra sidan – jag är övertygad om, att den, som rigid alltid planerar och alltid följer sin planering har enormt svårt att klara oförutsedda händelser. Man kan ha tur och slippa, men något kan drabba vem som helst.
Vi är alla olika, och tur är det. Tänk dig en värld, där alla följer sin planering. Hur många nya upptäckter skulle det finnas? Hur lyckliga skulle vi vara? Vilken glädje skulle vi uppleva?
Meningen med livet kan inte vara att ruta in det och avverka ruta efter ruta enligt planering. Du kan inte planera för mig, för jag vill göra något annat än du – jag kan inte planera för dig, för du vill göra något annat än jag. Vi kan planera tillsammans, en blir nöjdare än den andra eller båda blir missnöjda. Jag talar om livet. På jobbet har vi våra uppgifter. Vi måste uppnå ett mål och leverera. Hur vi kommer till målet? Du planerar, jag planerar delvis – om resultatet blir fel, jag har problem. Du med.
I skolan hade jag bara gruvplanering. Ofta brydde jag mig inte om det – när jag märkte, att eleverna nappade på något eller kom med egna förslag, fortsatte vi med det i stället. För det är så man lär sig – när man fattar. Man kan tråka ut dem om man håller sig till sin planering och målet uppnås inte.
Som sagt, alla vi lever enligt egna förutsättningar och – hoppas jag – drömmar. Tur att vi inte är likadana. Vilken tråkig värld det skulle vara.
Jag skriver inte om DIG, utan bara allmänt. Alla har rätt att leva som det passar dem. Om det inte påverkar andra.
Hälsningar
Jitka
planering och det är att planering är en färdighet som man lär sig genom att planera.
Exakt.
Det finns också en annan aspekt:
Man lär sig massor genom att lära sig, att man klarar allt.
Hej Bodil,
Du skrev i inledningen, att detta tema lätt blir känsloladdat och därför är intressant. så är det nog. Har flera ggr. fått analysera mina egna tankar och tänkt “tänker hon/han så?” och “kan man tänka på det sättet också…..?” MYCKET INTRESSANT! Fortsätter att följa med intresse, och undrar lite över: “varför inte dessa disskusioner förekommer i andra forum? Är det för att här kan vi vara anonym och behöver inte ta lika mycket hänsyn till andras känslor?” Kan vi vara rakare och ärligare med våra åsikter på en blogg? och liknande funderingar…..
m.v.h Marita
Njaäaou, jag tror inte det handlar så mycket om blogg-formen som om själva stämningen. Det börjar med bokens anslag där jag försöker vara tydlig med mycket men allra tydligast med “DET HÄR BEHÖVER VI SAMTALA OM”. Om ett tag kommer jag att möta olika studiecirklar runt om i landet som arbetat sig igenom min bok – och jag tror att också de kommer att berätta om samtal liknande blogg-samtalen. Gemensamt är att man måste låta sådana här samtal ta tid – och acceptera att man oftast inte själv känner sig helt övertygad om nåttttttttt utan måste treva sig fram. Få fatt på sina konturer genom dialogen med andra.
Allt gott
Bodil
jag har inga problem med att acceptera min egen tveksamhet ang, vissa åsikter. Men har mycket svårt Att acceptera och respektera dem som tror sig ha alla RÄTTA SVAR JÄMT.
M.V.H. Marita
Hej !
Här är ingen tveksamhet.
Jag har rätt, (kaxigt va?) men det gäller ju för mig och just nu.
Bodil skriver ”måste treva sig fram” och ”dialogen med andra” och då kanske jag hittar något som gör att jag måste ändra mig.
Det är det som är så bra med alla kontakter med medmänniskorna oavsett om det är här på bloggen, på ljugarbänken i köpcentret eller i umgänget med familjen. När jag tänkt igenom och hittat något annat som jag tycker är rätt kommer det att bli rätt just då.
Att erkänna för mig själv att jag hade fel är ju det verkliga beviset för att jag har lärt mig något nytt.
Det jag skriver här på bloggen är det som gäller för mig just nu.
Jag vill inte försöka påverka någon med det jag skriver, var och en får ju bilda sig en upfattning, eller att jag tycker någon annan är varken sämre eller bättre för att de står för sin åsikt.
Hälsningar
Från
Roland i Lyckeby
Hej, Roland,
ja, du har rätt.
Speciellt detta “Jag vill inte försöka påverka någon med det jag skriver, var och en får ju bilda sig en upfattning, eller att jag tycker någon annan är varken sämre eller bättre för att de står för sin åsikt.” håller jag med om.
Man kan inte bestämma för någon annan om det ena eller det andra är rätt för just DEN människan i den situationen. Man ska våga stå för sin åasikt, oavsett om det passar andra eller inte – för alla har ju rätt till sin egen åsikt. Sedan är det intressant att byta dessa åsikter, fundera över, varför den andra tycker si eller så, när jag tycker så här. Kanske ändra sig lite eller helt, när man fattar den andras påstående.
Så det är nog inte alls så på den här bloggen, att någon anser sig har upptäckt den enda sanningen och tvingar den på alla andra. Man utgår helt enkelt från sig själv och sin egen situation.
Österrikiska hälsningar
Jitka
Jag har en mörksolig historia.
Min äldsta vännina, som jag har haft sedan skolstarten i sexårsåldern, hade inte haft något roligt liv. Hon gifte sig mycket ung, inte av kärlek. Hennes man blev sjuk i MS kort efter de gifte sig. De bodde i hans föräldrars hus utanför Prag, det var så man gjorde. Han blev sjukare och sjukare, men han levde mer än 25 år. Hon jobbade heltid, tog hand om honom, när han blev liggande i många år, om deras 2 barn och hans gamla föräldrar. Sonen gifte sig och sonhustrun blev gravid, maken dog, och min vännina tyckte att nu räckte det – hon orkade inte leva i samma lilla hus med gamla farföräldrar, det nygifta paret och hon, samt en bebis. Det fanns ingen lägenhet hon kunde flytta till (då hade de unga nog inte heller blivit kvar, om det var uppnåeligt). Så hon gick och fyllde in anmälan till vårdhemmet. Hon var 55+. Vi har en “klubb” och vi har ganska regelbundet umgåts sedan 1965 . Hon kom alltid, för det var en stund hon fick för att komma på nya tankar. Så när hon berättade, fattade vi ingenting. Vi andra fick barn ganska sent (ovanligt på den tiden), så våra gick fortfarande i skolan.
Så småningom fick jag reda på, hur hon hade tänkt:
Hon, liten och späd, var sliten, sjuk – eftersom hon ganska regelbundet hade fatt lyfta sin storväxte man i många år, lossnade hennes revben och hon levde med smärtor, som läkaren inte kunde göra så mycket åt. Nu skulle hon lyfta gamla sjukliga svärföräldrar. Bo i ett litet hus och dela rum och kök.
Hon började med yoga. Hon la om sin kost. Hon började må bättre. Eftersom chefen på vårdhemmet upptäckte, att hon kunde yoga, frågade han, om hon på något sätt kunde aktivera de gamla inneboende, som mest satt och tappade livsgnistan. Hon berättade hur hon gjorde det och vi skrattade så vi grät. Hon har humor och är så medmänsklig. Och eftersom hon tog hand om dem utan att vilja ha betalt, fick hon det första lediga lilla rummet. Hon uppfyllde ju kriterier. Så började hon studera på KarlsUniversitet i Prag, Universitet för tredje åldern /som jag hade skrivit om här). Hon har fått diplom i flera utbildningar. Just nu läser hon pedagogik. Hon har flera grupper i yoga (har blivit diplomerad, har dessutom också läst flera kurser medicin och ekonomi).
Ingenting av detta har hon planerat. Det har bara blivit så. Det ena till det andra och hennes liv är helt annorlunda.
För ett par dagar sedan fick jag mail från henne:
Nu, när vi här diskuterar blivande vårdboende, flyttar hon därifrån. Hon ska fortsätta att aktivera de gamla, men själv vill hon inte bo där mer. Hon vill inte se, hur “hon kan sluta”, för det är inte säkert att det blir så.
Jag blir alltid så glad, när jag träffar henne. Det glöder runt henne. Vilken livsgnista! Så mycket tråkigheter och vad hon har gjort av det! Hon gör allt det, som hon inte kunde göra, när vi andra gjorde det, och mycket mer. Hon visar oss, att livet inte är slut, bara för att man är pensionär och ska planera för…. ja, jag vill inte ens skriva det.
Jag är glad, att jag har såna vänner. De fyller mig själv med glädje och lust.
Nästa år planerar vi, att hon kommer hit och så ska vi göra massa saker. Som två tjugoåringar. (=alltså inte disco och killar, utan hälsa och vandring och bad och yoga och vattengympa och….)
Ja, och Fullmånen är lika vacker i Österrike.
Hälsningar
Jitka
Hej Jitka! Och alla andra som läser detta!
Du skriver “det har bara blivit så” om din ungdomsvän.
Det är många gånger svårt att klara av att fortsätta kämpa(?) trots svårigheter när det blir så annorlunda än man tänkt sig “när det har blivit så”.
Numera kämpar jag inte så mycket men jag hade en tid i ungdomen som var KÄMPA.
Jag blev utslagen fysiskt av polio när jag var 17 år och då menar jag utslagen. Jag hade lite rörelseförmåga i höger hand, ansiktet , andning (dålig kunde inte hosta, nysa), blev matad, tvättad, vänd i sängen, avföring med lavemang m.m. flera månader.
Kom på sjukhus med duktiga sjukgymnaster och mycket egen träning så efter 2 år var jag så bra att jag kunde börja arbeta i en cykelverkstad en tid.
Efter det har jag levat ett rätt normalt liv i c. a. 30 år tills seneffekter av polioskadan började göra mig svagare igen. Jag har arbetat som bergborrare orkat bära en borrmaskin som vägde 120 kg.,byggkranförare klättrat upp till 60 meter i kranar,jobbat på bogserbåtar och kunnat hoppa till kajen och mycket annat byggarbete.
Det liv jag lever nu, när jag är hänvisad till att gå på hjul, kanske andra tycker är tufft men den tuffa tiden var när jag var 17-19 år. Jag har det ju mycket bättre nu än den svåra tiden och har ju det att jämföra med.
Nu verkar jag kanske tillhöra gnällspikarna men jag vill bara visa att det finns alltid möjligheter att göra något bra av sitt liv trots att det ibland blir motigheter. Numera är det träning,lite hobby vid bordet, nästan daglig rundtur i samhället,föreningsliv, denna bloggen och en egen som håller mig igång och jag trivs med att kunna göra bara det som jag tycker är roligt.
Nu har en del av mina barn och barnbarn hälsat på mig på fars dag.
Hälsningar
Roland i Lyckeby
PS. och Jitka Österrike ,(Sydtyrolen) är fantastiskt vackert, har gått över bron i Brennerpasset och i Dolomiterna med de vita bergen, fullmånen har jag inte sett där DS.
Hej, Roland,
jag svarar senare, just nu har jag enorm lust att laga lasagne till familjen.
Det blir inga utflykter nagonstans, det är rena rama njutningsresa till mina barnbarn. Pussfrön och kramfrön för en tid fram, som vi säger här.
Skickar nagra till Sverige
Jitka
Hej Roland,
Du vet vad det handlar om att gå igenom svårigheter, och förmodligen om vilken styrka det ger, om man kommer ut på andra sidan “helskinnad”. Jag förstår vilken sorts gnällspikar du har svårt för. tycker att våra 1-10 på skalan blir mer och mer förstålig.
m.v.h. Marita
Hej Jitka,
Varför inte disco och killar? Har det med åldern att göra? Nog med skoj. Jag hoppas också att den här bloggen inte blir en plats att” trycka ner åsikter i halsen på andra”. När du berättar om din väninna så förstår jag dina åsikter bättre.Men jag tror inte att alla klarar allt. vi är alla olika stark och en del svag. Det har inget med bra/dålig att göra, bara att vi har olika förutsättningar.
Mvh. Marita
ps. ser att BODIL KOMMIT MED ETT NYTT INLÄGG, det får bli i morgon ds.
Hej, Marita,
inte disco och killar, för pa disco gar mina f.d. elever och dem vi jag inte dansa med – de kan inte dansa och halla takt. “Har det med åldern att göra?” – nej, det har med lust att lära sig nytt att göra…
Inte killar för jag har ingen lust att lära nagon ny att dansa efter min pipa (de kan ju inte halla takten och hastigheten…), det är slöseri med tiden. Det finns intressantare saker att göra som sagt.
Sa nu vet du det.
“Det har inget med bra/dålig att göra, bara att vi har olika förutsättningar.”
Ja, absolut. Men det är inte bara förutsättningar – det är lust och intresse och mod – och vi är ju sa olika – och huvudsakligen är det att man har lärt sig vad man klarar och utgar ifran att man klarar annat minnst lika bra.
För jag har gjort en massa saker under tiden hon skötte sin man under hans sjukdom. Vi lär oss av varandra och vagar lite till när vi ser, att den andra klarar nagot nytt. Eller jag har bara sana vänner och barn….
(skriver utan AA, eftersom jag inte vill fiffla med deras tangentbord här).
Hälsningar fran Österrike
Jitka
Hej!
Nu har jag gjort min första piercing.
Slipade och monterade en svart opal med skimrande blå kant till mig själv som 75-årspresent och i går fick jag den satt i vänster örsnibb.
Träffade en av mina tjejkompisar i eftermiddag och hon såg det och sa “jag vet ingen som är galen på ett sånt bra sätt som du”
tycker att det var ett bra betyg.
Hälsningar
Roland
Hej!
Känner mig lite jäktad i dag 😉 två extra saker att göra samma dag, först hos tandläkaren och i kväll möte med RTP Östra Blekinge där jag varit sekreterare många år.
Hälsningar
Roland
HEJA ROLAND :-)))))))
Hej, alla energiska digitalister!
Inte visste jag för tio år sedan att jag skulle kommentera en blogg i en dator. Inte visste jag att jag skulle sitta vid sidan av den ena döende älskade personen efter den andra och följa dem till döden. Att jag också, så att säga, skulle sitta vid min egen sida och varje dag med förundran notera fysiska och psykiska förändringar. Att jag inte skulle vara så rädd för ålderdom och död som jag trodde när jag var 14 år. Tvärtom. Livet är som en kanot – i den glider jag sakta och ser med stilla förväntan framåt.
Vilket nummer ska jag välja? Jag lever ju inte precis som jag gjorde förr. Men å andra sidan planerar jag inte för någonting. Bara väntar och iakttar.
Hälsningar
Sigrid Birgitta
Hej, Birgitta,
Det låter som om du tar livet som det kommer. Och det betyder ju inte att livet måste vara som det var, inte heller som det skall bli om ett tag.
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil!
Nej, just det – livet är spännande. Nästan varje dag blir jag positivt förvånad. Utom när jag läser om hur en del gamla på vårdboenden behandlas. Det förvånar mig inte alls, eftersom jag på när håll har sett sorgliga exempel. Det positiva i detta är i alla fall att det äntligen uppmärksammas. Frågan är bara vad man ska kunna göra åt det.
Har du några bra ideer?
undrar
Birgitta
Ja, Birgitta, jag har åtminstone EN idé som föddes när jag blev lite provocerad av ett av de vanliga påhoppen att eftersom så många äldre har det så svårt, så skall vi som inte har några problem helst ligga lågt och inte märkas överhuvudtaget. Själv ser jag det precis tvärtom. OM vi friska gamla fortsätter att efter förmåga och lust GÖRA bra saker, så kan vi medverka till att sjuka medsystrar och medbröder får det lite bättre, endera genom att direkt hjälpa till eller genom att göra det indirekt via skattsedeln.
ALL SANN TILLVÄXT HANDLAR OM ATT BÄTTRE ANVÄNDA GEMENSAMMA RESURSER. Inte TA från andra generationer eller andra länder eller andra medmänniskor eller åldersgrupper utan just “bättre använda gemensamma resurser”. Hur skulle det praktiskt kunna förverkligas i Sverige just nu i övergångsskedet till följd av den ändrade demografin? Kanske bl a genom att ALL SKATT SOM BETALAS AV MÄNNISKOR ÖVER 65 (UTÖVER DEN PÅ PENSIONEN) OAVKORTAT SKULLE GÅ TILL ÄLDREOMSORG OCH -VÅRD. DET skulle åtminstone för mig vara ytterligare en morot till att fortsätta att göra nytta också genom betalt arbete.
Allt gott
Bodil
Jag fyller 62 i maj och driver ett eget företag med flera anställda. Spontant ville jag svara 1 på din fråga. Men sen ändrade jag mig. Efter att ha läst din senaste bok har jag blivit mycket medveten om att det är dags att våga satsa på min barndoms dröm om jag ska hinna med den. När jag var i 10-årsåldern ville jag bli författare. Jag blev journalist, reklamskribent och entreprenör istället. Du har hjälpt mig till insikten att det är dags att kasta loss från min andra karriär och gå in helhjärtat för min tredje. Så det får bli en 2-a. Katinka på http://www.farmorsbloggen.se
Heja, Katinka!
Så fint att jag får vara med när du återuppväcker din dröm!
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil!
Vad menar du med “all skatt”? Det som 65-plussarna ARBETAR ihop? Det låter som en dröm. Är det verkligen tillräckligt många som fortfarande arbetar efter 65? Själv var jag fullkomligt utbränd och hade två gamla att ta hand om. Nu arbetar jag visserligen, men endast ideellt. DET är det nog många som gör. Om jag hade tillräckligt med kraft och ork, så skulle jag gärna ställa upp och arbeta ideellt på vårdboenden också – men även det är en dröm, tyvärr.
Stimulerande att diskutera med dig och andra. Kanske någon kommer på andra ideer???
Hej, Sigrid,
Ja, jag menade just det: inkomstskatt på sådant som människor 65+ tjänar utöver pensionen. På direkt arbete, alltså. Och det är inte så lite det. Jag menade inte att vi ensamma skulle stå för kostnaden av äldreomsorgen, men väl att denna post skulle få ett EXTRA tillskott just genom en direktanvändning av 65+-ares arbetsskatt.
Livet är som bekant inte rättvist, och de största orättvisorna både vad gäller hälsa och inkomst finns bland äldre människor. Samtidigt är vi många som gärna vill vara med och hjälpa till för att minska gapen, antingen genom att jobba ideellt eller via skattsedeln eller på något annat sätt. Det hörs ända hit att det vill du också – fast det inte går. Men du får ett utbyte av samtalet på bloggen och du tillför också något där – och det kan kanske också ge resultat på lite sikt?
Allt gott
Bodil