01. När årsringarna vandrar
Hej,
I går kväll såg jag en märklig film, ”Hoppets hamn”, som handlade om alla dem som kom med de vita bussarna till Malmö vid krigsslutet 1945. Där medverkade bl a en kvinna som berättade om sin mamma och om hur mamman aldrig hade velat berätta för henne om vad som hände före och under kriget. Men hon hade ändå givit ifrån sig lite glimtar, en då och en ibland. Sedan, när hon blev riktigt gammal, var det emellertid som om minnesbilderna blev inte bara plågsamma utan faktiskt outhärdligt plågsamma, på ett sätt som de inte tidigare hade varit.
Jag har sedan jag skrev om årsringar (jämför text på sidan 01 i vänsterspalten på bloggen) mött många människor i samtal, brev och mail som tar upp just tidiga svåra barndomsminnen. De har kunnat hantera minnena något så när under livet, kunnat förtränga dem eller åtminstone delvis hålla undan dem. Men nu när de är gamla är det som om de inte längre kan värja sig mot de tidiga årsringarna.
Det verkar nästan som om det finns ett mönster i det här – ett mönster som jag inte tänkt på tidigare ur annat än positiva aspekter (att vi ibland bättre kommer ihåg vår ljusa barndom än det som hände för 3 år sedan) . Har du tänkt på de negativa aspekterna av årsringarnas vandrande? Och på hur omvärlden eventuellt kan hjälpa till och stötta i detta?
Allt gott
Bodil
Jo, det har jag tänkt på. Människor som har oberarbetade trauman tidigt/tidigare i livet har en tendens att springa ifrån dessa för att slippa känna den känsla traumat skapade. En del går i väggen och tvingas då ta itu med sina trauman om de ska kunna komma tillbaka till livet. Andra springer vidare och i den språngmarschen får man god hjälp av arbetslivet. Om man inte har något annat man brinner för efter pensioneringen så kommer känslorna lätt ikapp en. För mig är det faktiskt naturligare att de negativa kommer upp till ytan i samband med åldrandet än att det positiva gör det.
/Gunilla
Ja, barndomstraumors tendens att medverka till exempelvis utbrändhet i arbetslivet har vi ju diskuterat tidigare i termer av att en rådande yttre påfrestning kan bli droppen som får bägaren att rinna över när man också hela tiden skall bära på det gamla.
Men att barndomsproblemen också skulle slå så hårt på ålderns höst förefaller mig annorlunda. De yttre påfrestningarna är då ofta väldigt mycket mindre än tidigare. Samtidigt konfronteras man på ett annat sätt med sig själv – hela sig själv.
Varför ser du det som mer “naturligt” att det negativa kommer fram än att det positiva kommer fram?
Allt gott
Bodil
Hej,
Jag har ju slutat skriva på den här sidan men gör nu ett kort gästspel då Gunilla har så bra reflektioner om saker som jag också har diskuterat med dig Bodil. Det här att man behöver bli nere, ibland till och med deprimerad när man lämnar något stort som till ex arbetslivetför att sedan kunna orientera sig till något nytt kan låta fyrkantigt men jag tror att man inte kan hoppa över vissa skeden i dessa krisprocesser. Det är att ta livet på allvar. Men om man känner att det är en mur som inte går att banka sönder utan bara acceptera kan det just vara något ännu djupare obearbetat som ligger där och skrämmer vettet ur en.Bara att någon definitivt satt stopp kan utlösa en känsla av kränkning och i sin tur känslor av någon djupare kränkning.
Jag har nu läst om igen Patricia Tudor Sandahls bok om den tredje åldern som enligt henne är ungefär där som Bodils nya generation: 50-75. Hennes tankar är bra att kombinera med Bodils bok. Hon pratar också om liminalitet eller om den där tidsmässiga OCH känslomässiga hallen mellan något som man har lämnat innan man har börjat eller inträtt i något nytt.
Jag tittade förresten på AccessTV på den tredje delen av serien om miljörörelsens utveckling. Birger Schlaug gör ett fantastiskt framträdande om att ta livet på allvar och om människan som något mer än en springande, jobbande , konsumerande varelse i ekorrehjulet.
Ha det bra. Päivi
Hej Päivi,
Jag vill inte skyla över motsättningar – men jag vill inte heller odla dem utan att vara säker på att de finns.Det är alldeles klart att vi till en del associerar i olika riktningar i en del äldresammanhang – somligt är viktigare för dig att föra fram, annat är viktigare för mig. Men I PRAKTIKEN – och till sist är det ju ändå den som gäller – är jag inte säker på att vi skulle se olika på en viss konkret situation eller ens handla olika.
I tankeboken “Guld” skriver jag under rubriken “Stilla dig – det går över” om att just försöka hålla sig stilla medan “det” går just “över”. Inte passivt stilla utan aktivt.
Allt gott
Bodil
Ingen fara Bodil. Men jag vill gärna att vi accepterar det smärtsamma också som en del av livet. Det kanske inte går att UNDVIKA eller FÖREBYGGA med hjälp av studiecirklar att man är nere när en del av livet är över. Det kanske ändå följer de faser som en kris har. Nog om det nu. Jag vill också kommentera Helmis inlägg om döden:
Ja, så var vi där: man måste känna till att det tar slut för att kunna uppskatta och njuta. Döden är en fantastisk kraft till att göra livet meningsfullt för oss som har hjärnor till att tänka framåt och bakåt och reflektera. Annars lever vi ju bara i här och nu.
Det som är skrämmande med pensioneringen tror jag är just att det är början till slutet. Det kanske också påminner oss om de glömda bortgångarna. Man reflekterar över de äldre generationerna och tycker att de var så förfärligt gamla och känner sig själv inte alls som de. Det är som du säger Bodil i betraktarens öga som dessa värderingar åt olika håll sker. Om det verkligen är så får vetenskapen bevisa.
Jag blir lite skrämd när jag hör er prata om döden. Hur man planerar och gör färdigt innan som om man hade fått ett datum. Bodil pratar om hur hon kommer att vara som 98- åring. Jag skulle aldrig våga tänka så. Det är som att häda. Helmi är ju inte ursprungligen svensk men har ett svenskt sätt att tänka. Jag reagerade när jag var yngre på att folk som 30-åringar planerade inför pensioneringen. Nu reagerar jag på att man planerar sin död.
För mig kommer döden alltid överraskande, som en objuden gäst. Så har det varit både privat och på jobbet som psykolog. Hur gör man när man överraskas? När man har planerat och fixat. Sedan blir det något helt annat.
Vad är en människa, frågar Helmi. För mig är en människa en kärl full med aska eller en fantastisk upplevelse. En människa är också något som växer av ett par celler i en kvinnas livmoder till en fulländad minimänniska färdig att födas och färdig att leva här. Människor som art sägs också ha uppstått när meteoriter krockade med jorden och det uppstod grundämnen som blev byggstenar till liv.
Våra hjärnor räcker inte till att få ihop det vad människor är. Vi är som datorer som inte är uppdaterade för den uppgiften. Så spännande är det och man undrar om det finns någon ”dator” där ute i rymden som är en superuppdaterad (ursäkta min enkla kunskap om elektronik och datorer).
Jag har fascinerats mycket av Vetenskapens Världs program om rymden liksom TV Access motsvarighet. Särskilt detta med tiden som ju vi också pratar om. Hur man här just nu 2011 kan se rymdens yttre hörnor som de var när de första människorna var på jorden för ljuset tar så lång tid därifrån. Det är mycket intressant. Jag undrar om vi på samma sätt ser åt något håll framtiden.
Men om vi återkommer till det som gör pensioneringen och ålderdomen plågsam så är det väl sysslolösheten och ensamheten. Det har vi inte hittat något bra svar på. Vad skall vi göra för att äldre skulle slippa sitta ensamma i sina bostäder? Då pratar jag om igen den äldre generationen, 70-100.
Eller skall vi säga 75-100 Bodil nu när du närmar dig nästa generation! För min del tycker jag att man kan höja ålder för den tredje generationen från 50 till 55.
Jag avslutar med denna dikat av Pär Lagerkvist som så bra beskriver hur vi ,var och en, inte är mer än en smula i det stora kretsloppet.
En gång skall du vara en av dem som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns och så som bergen minns vindarna.
Din frid ska vara oändlig så som havet.
Mvh Päivi. Jag går igen verkar det som.
Hej, Päivi,
Det är bara kul att du “går igen” – men ibland tycker jag det är synd att vi då och då talar förbi varandra. Jag är exempelvis alldeles övertygad om (och har också skrivit om det) att jag har NOLL aning om hurdan jag kommer att bli när jag är 90 (om jag nu blir det). Och jag tycker genuint illa om att höra till en tidsålder, Prenässansen, som systematiskt tar ut framtiden i förskott, både när det handlar om ålder och ekonomi och… Exemplet med döden handlade om några kvinnor som utifrån sin nära förestående död inte kuna ta till sig någon tröst utifrån men väl inifrån genom att ägna sig åt att just göra färdigt. De visste hur räknade deras dagar var och hittade ett förhållningssätt utifrån det.
Allt gott
Bodil
Hej,
Det måste ha blivit ett missförstånd. Jag har inte ens läst om några kvinnor. Jag bara spann vidare på Helmis resonemang, som verkade intressant, om döden. Sedan har du kanske diskuterat att du inte vet hur du kommer att vara som 89 -åring och då har jag tänkt, herregud jag vet inte om jag ens lever då. Det har också varit tankegångar om positivt tänkande att om man tänker som en självklarhet att man lever till 100 så gör man det också. Men jag har redan tidigare påpekat att bloggkommunikationen kan bli monologer som sveper nära varandra men inga riktiga långa samtal. Man ser inte heller varandras mimik, hör tonfall och allt annat som brukar vara 90% av den normala kommunikationen.
Jag har också lite svårt med din terminologi(alla nya termer). Den är inte helt lätt.Det kan också bli så här när du har så många olika flik och underrubriker. Vi hamnar i olika diskussioner fast under fel runbrik. Det om det.
Jag ville bara ha en liten “aliens återkomst” med att torgföra något som heter Väntjänsten. Jag vet inte om det är landsomfattande, om det är kyrkligt eller vad. Men i Järna har vi haft en längre tid en frivilligorganisation som heter just väntjänsten. Den yngre och piggare av dessa två sista åldergrupper som vi pratar om hjälper den äldre. Man går ut tillsammans man går och handlar åt varandra och man hälsar på osv. I Järna finns det tradition att ta saken i egna händer ju med att man är en liten ort och centralorten är långt bort. Det behövs bara att någon tar initiativet. mvh Päivi.
Jättefint med vänner och väntjänster – och ingen kommer på idén att kalla detta för svartjobb. Det bedöms ju inte som “arbete”, även om kanske just detta med någon som hälsar på, något som följer med ut, etc, kan vara det som gör livet värt att leva.
Allt gott
Bodil
Hej Päivi,
Jag kan hålla med om att det lätt kan bli monologer i en blogg och man kan prata förbi varandra. Men vad är egentligen alternativet? Bäst vore naturligtvis att träffas och se varandras mimik och kroppsspråk, höra betoningar, märka tystnaderna. Nu är det en blogg med bloggens villkor.
Det är en sak som för mig är jätteviktigt att klart få uttryckt. När jag pratar om döden och även tänker att jag ska blir 100 (för det gör jag), så handlar det inte om att ta ut vare sig något gott eller mindre gott i förväg eller om något positivt tänkande. Det handlar om ett FÖRHÅLLNINGSSÄTT till livet. Jag kanske dör i morgon dag eller när jag är 75 eller 90, men jag vill utgå från att jag FAKTISKT kanske lever tills jag blir 100 och det innebär att jag inte vill räkna bort livet med någon tanke om att “det kanske ändå inte blir som jag tänkt”. Jag vill vara levande ända tills jag dör.
Döden är viktig för mig och därför är det självklart för mig att tänka på den. Ibland rent konkret med begravning och stoft som ska kastas på någon älskad plats. Andra gånger tänker jag existentiellt. Varför blev jag född, vad har det för betydelse att jag har funnits, vilka spår lämnar jag efter mig … Som du skriver så är det ju slutdelen av livet vi är i, och det är där jag känner mig mest hemma. Kanske kan man se det så, att den slutdel jag nu kommit in i, har sin egen ålderstrappa och att jag nog fortfarande är tämligen högt uppe på den. Jag vet att jag kommer att successivt klättra nerför trappan men varje trappsteg har sitt värde och därför bryr jag mig också om de nedersta stegen för de ingår i mitt liv. Oavsett om jag kommer att komma ner till dem eller inte så vill jag förhålla mig till dem. – Så än en gång, det är ett förhållningssätt och detta förhållningssätt styr mig i min vardag. Sen har jag ingen aning om “hur det kommer att gå”, men i det finns ingen poäng. Kan nog inte förklara det bättre just nu.
MVH Helmi
Hej, Helmi,
jag deltar i en diskussion om Religionernas roller i dagens samhälle på ett tjeckisk forum. Jag är inte religiös och jag ser många faror i religionernas roller. Här vill jag inte gå in på religion på något sätt och jag anser att alla har rätt att tro på vad de vill, OM det inte påverkar andras sätt att leva.
Jag ville bara nämna det, eftersom jag anser att livet har den mening man själv ger det. Jag råkade födas, att det blev just JAG kom till av ett tillfälle, det kunde lika bra varit någon annan. Och med hjälp av mina kära fått en chans att bli den jag med hjälp av kunskapssökande och folk runt om utvecklat till den jag har blivit idag. Det ska jag föra vidare till andra, för de, som jag har mött och fått impulser av, behöver inte så mycket av mig. Alla jag möter tar en del av mig med sig på vägen genom livet, precis som jag tar med mig alla dem jag har mött. Mest positivt, ibland negativt. Jag är ganska positivt lagd, så jag kan hitta mycket positivt även i det som vände mitt liv upp och ner och jag trodde inte jag skulle ta mig upp. Hade det inte hänt, hade jag inte blivit den jag är idag.
Jag har mött många, som jag kunde “hjälpa” bara genom att finnas. En del, som upplevde, att jag lyssnar, när de hade det svårt, en del, som “jag har gjort till människor” – som en kinesisk man uttryckte: jag var hans “gud” – jag gav honom språket. Så hade jag inte sett på mitt yrke tills jag mötte honom. Men av någon anledning fick jag honom att lära sig svenska efter 20 år i Sverige. Kanske för att jag mötte honom där han var. Jag vet inte.
Min mamma var en enkel kvinna. Hon jobbade för att jag skulle ha det bättre än hon. Jag såg vad hon gjorde och försökte göra som hon. Igår satt jag med en olycklig ung man, en femtonåring, som jag hjälper med svenskan. Vi har börjat prata om livet de sista gångerna. Han är född i Sverige, men ingen har tid att lyssna och svara. Det kom mycket, många frågor och tankar, som han inte har pratat om för någon annan – språket räcker inte till och det finns ingen som har tid. Han kommer att ta detta samtal med sig på vägen genom livet, och jag mindes många andra liknande samtal med andra tonåringar, som även nu hejar efter många år eller ibland skriver några rader och minns.
Jag har haft tur. På sätt och vis blev jag tvungen att lösa mitt liv för många år sedan genom att bryta upp och bosätta mig någonstans där jag inte hade planerat och inte velat vara. Tänk så bra det har blivit. DET är meningen med livet- Att göra det så bra så att man trivs med sig själv.
Hälsningar
Jitka
Jitka,
Det finns som du vet en sådan massa klokskap i det du skriver till Helmi. Och vad skulle hända om vi går från andra hållet – om livet BARA gick som på räls? Bara några exempel:
– Vi skulle inte lära oss särskilt mycket av det på förhand fixerade. Det är faktiskt variation (snarare än repetition) som är all inlärnings moder.
– Vi hade inte fått prova våra förutsättningar i andra miljöer än dem vi redan mött – och det hade betytt att vi blivit mycket mindre som människor än vad vi blir när vi möter utmaningar (självvalda eller påtvingade).
– Både fantasin och verktygslådan hade blivit magrare – ju mer man varit med om, desto mer kan man ju ana sig till (hos andra och sig själv) att “så kan det ju OCKSÅ vara”. Man vågar helt enkelt se mer och uppleva mer.
Sedan måste man nog också ha lite tur och slippa bli bitter utan i stället GLAD (åtminstone i efterhand) av allt det som “livet” ställer till med.
Allt gott
Bodil
Jag förstår Helmi: ett förhållningssätt. Jag har i stället pga att vi i vår släkt har så många som dött så tidigt förberett alla möjliga saker åt mina efterlevande. Det kan verka löjligt sen om jag råkar leva till 90 och har förberett allt redan 35 år tidigare.Jag kan tycka att det är bra med förberedelser då man på det sättet förbereder sig också mentalt. Mina barn kan tycka att jag gör det för tidigt.
Att livet kan ta slut abrupt fick jag en påminnelse om i dag angående olyckan på flyguppvisningen i USA. Hela vår familj var med om en liknande händelse då JAS-planet störtade ned. Där stod vi jag, min man och våra fyra barn högst upp på kullarna precis intill Västerbron(?) på Långholmen då planet plötsligt började vingla ,piloten hoppade ut och det herrelösa planet flög mot oss, över oss och störtade precis bakom oss i ett dike . Nivåskillnaden gjorde att inte vi blev levande brända. Jag tog vårt yngsta barn under mig när vi lade oss ner på marken, alla tusentals människor. Det kändes som ett mirakel att inte någon dog!Men det är klart att man inte skall bara vänta på döden. Jag är rätt nära zenbuddhistiska läror, fast det var intressant när Vetenskapens Värld berättade om hinduismen och hur de ser allt allt hör ihop. Jag är också intresserad av Gaiateorin och att allt vi gör, det minsta lilla, påverkar helheten i vår atmosfär. Det är väl där som kristendomen också liknar: dina goda gärningar lever vidare. Det här är förssta gången jag är med och debatterar i bloggarna.Päivi.