03. Katten Månsson, Lille Prinsen och det longitudinella
Hej,
Jag har två sexåriga bondkatter, Katja och Månsson. De är syskon. Olika i det mesta (kön, storlek, teckningar, intressen, smidighet, förmågor,..). Men givetvis med de typiska kattegenskaperna att å ena sidan vara synnerligen självständiga , å den andra riktiga huskatter när den andan faller på. Just nu ligger Månsson tungt i knäet på mig, intensivt spinnande.
Han har sitt longitudinella kattjag och jag har mitt longitudinella människojag. Men vi har också vant oss vid varandra, och vår longitudinella samexistens gör skillnad för oss båda. När han i går kom tillbaka efter att ha varit borta en vecka, insåg jag att jag något så när hade kunnat balansera min oro med “men så brukar han faktiskt göra i början på hösten”. Första gången det hände var jag så orolig, andra likaså – men när det hade blivit till ett mönster, något som gällde över tid och kom tillbaka regelbundet, hamnade det liksom på en annan nivå. Då började jag i stället undra över vart han försvinner, vad han gör och framför allt varför – är det av tvång/drift han försvinner eller är det av lust? Vet Katja det, förstår hon eftersom hon är katt? Eller är det kanske en helt icke-relevant fråga, är det kanske ingen skillnad på (inre) tvång och lust i kattvärlden?
Kanske är det bara så att han gör det för att han gör det. Tänker man vidare längs det spåret, finns det ju mycket sådant i människovärlden också – hur vi än rannsakar oss, kan vi ibland inte hitta varför-svaren på varför vi gör det vi gör utan hamnar i “jag gör det för att jag gör det”.
Hur som – i största allmänhet är det inget speciellt med vare sig Katja eller Månsson, men för mig är de förstås oerhört speciella. Vi har flätat in oss i varandras årsringar – relationer handlar ju så väldigt mycket om det longitudinella. Nu när jag skrev detta kunde jag inte låta bli att gå och ta fram Antoine de Saint-Exupérys “Lille prinsen” (har du inte läst den, så gör det!). Den har jag återkommit till så många gånger i livet att jag i stort sett kan den utantill. Men det är ändå fint att hålla i handen och bläddra sig fram till det ställe där räven reder ut varför den besvärliga och fula ros som lille prinsen skött om så länge blivit honom mycket kärare än de i och för sig mycket vackrare 5000 rosor som han nu ser framför sig. Där kommer han det longitudinellas sanning nära.
Allt gott
Bodil
Ja, här har vi ett gemensamt område där det knappt kan finnas några missförstånd. Min äldsta katt, Liisa skall fylla 17, som jag berättat. Min yngsta son är 22. Det är en konstig känsla vilka långa relationer man kan ha med katterna. Jag tittar på sonen som är närmare två meter och har flyttat hemifrån och jag tittar på Liisa, en smal liten grårandig katt, som min före detta man brukar kalla för kattkräket. Det är det smålänska sättet att uttrycka sig.
När barnen och fd maken hälsar på som nu 11.9 för att äta höstsoppa så kom Liisa också fram och satte sig i soffan mellan barnen. Mellersta sonen som gjort slut med sin tjej efter två år kom just fram till att han hade känt Liisa så länge.
Vi har haft en annan katt lika länge med enorm pondus som hette Kurran. Vi hade riktiga familjesagor om hennes liv. Plötsligt på kvällen brukade hon sticka ut ungefär som om hon hade fått sms och vi skojade om att hon hade affärer ute. Hon var lite skum.
Sedan har vi eller jag Doris som bara är sju år men så kär för oss alla att till och med får jag besök pga att barnen och deras respektive vill träffa Doris. Jag är en bisak i sammanhanget.
Min mamma och hennes syskon var riktiga kattmänniskor. Lika så är min äldsta syster, hon med stroke också en kattmänniska. Hon har begravt alla sina tre katter som levde till nästan 20 år i en djurkyrkogård i Helsingfors. Innan hon blev sjuk besökte hon deras grav oftare än sin mans.
Men när de sticker bort så länge är det oroligt. Ibland hittar man dem i katthemmet.
Vi har haft kaniner också. Två halvvilda kaniner som rymde hela tiden. En gång var vi helt säkra att de hade dött. Äldsta sonen hämtade ljus och tände i snön. Sedan fick jag veta av grannbarn att de hittat kaninerna på cykelstigen och lämnat dem till 4H. Jag hämtade dem med cykel och hade i en kattkorg på pakethållaren. Jag klarar inte av hundar då de dör så snabbt och det är nog det värsta jag vet-när djur dör.Jag skulle verkligen önska att min syster kunde ha en katt på boendet. Hundar hälsar på min bror som har Alzheimers. Men katter kanske är svårare. Hon skulle verkligen ha utbyte av en katt. Just som du säger att ha en katt spinnande i knäet eller att få sova med en katt. Mitt blodtryck sjunker när jag sitter med en katt. Det är vetenskapligen bevisat att de har den verkan.Egyptierna hade ju katter som heliga djur. Det finns balsamerade katter i pyramiderna och på Medelhavsmuseet i Stockholm. Päivi.
Och Mimmi, förra katten i det här huset, blev 20…
Ja, katterna gör stor skillnad i mitt liv, genom sin kombination av tillgivenhet och självständighet och ombytlighet: plötsligt en alldeles ny vana som kan sitta i under månader. Och så all denna nyfikenhet de föder: jag vet ju att jag mest gissar mig till vad de ser/hör/känner/tänker… Samtidigt är det bara att vara glad över att det funkar så bra ändå!
Allt gott
Bodil
Jag kommer ihåg din Mimmi. Vi är inte så långt ifrån ämnet egentligen när vi pratar om katter, särskilt gamla honor. Jag har läst en studie om att just gamla honkatter kan lära sig nya saker. Jag för min del har lärt mig något om katterna när jag hade katten med pondus, Kurran. Hon var sköldpaddamönstrad och rätt svart. Nosen var också svart och det var svårt att se ögonen. På den tiden arbetade jag med barn som hade bl a autism. Jag började märka hur Kurran studerade mitt ansikte och vilken intensiv ögonkontakt hon gav. Sedan dess har jag lärt mig att alltid kolla på ögonen. Mina katter studerar mig och mina känslor, sinnesstämningar i mina ögon. Det är väldigt vilken kontakt man kan få.
De har också själva en väldigt mänsklig mimik. Så det är inte bara det taktila som gäller eller svansen.
Du hade i början en antydan om att också få med det multikulturella i åldrandet. Jag har ju reagerat flera gånger, möjligen avundsjukt på den svenska naiviteten angående åldrandet och hur trygga ni är. Det finns ju många kulturer i Sverige nu och det vore bra att jämföra. Ilon Wiklund som illustrerat många Astrid Lindgren böcker och som själv är från Estland har uttryckt det så i sina bilder: den svenska eviga tryggheten i syrenbersån med fikande tanter. MEN är det så på riktigt eller är det en föreställning från nationalromantiken. Jag ställer frågan efter att ha besökt Nationalmuseet i dag med yngsta sonen. En fråga till: de yngsta åldersgrupperna har rätt till almän förskola. Skulle man kunna tänka sig något liknande, till exempel, eftersnacket, eller vad det nu skall kallas för, till de sista årskullarna? Päivi
Hej, Päivi,
Ja, det är många som är störda av “den svenska eviga tryggheten i syrenbersån” – men vi som varit med om den vet ju att så var och är det INTE. Åtminstone inte där jag växte upp – kvinnorna där slet hårt. Men när de hade kafferep, hade de klätt upp sig, ofta satt på sig lite parfym, etc, det fanns många sorters kakor och alla visste att den enda DÖDSSYNDEN där var att ha bråttom därifrån. Man skulle vara god och glad och fin och förnöjsam och allt bra du kan hitta på. Självfallet skulle man vara trygg. Å andra sidan visste alla om (och förväntade sig) att man i övrigt skulle arbeta hårt och stå i med dåtidens alla göromål.
Om du vill, så läs också gärna Hiltruds beskrivning av förmöjsamhet och min reflexion över den – somlig förnöjsamhet var säkert äkta, medan annat kan ha varit bara till synes “förnöjsamt” eftersom kulturen påbjöd att det skulle så vara. Om jag får våga mig på en gissning, tror jag emellertid att fler var förnöjsamma förr än nu – just för att vår kultur fått för sig att vi har ont om tid i dag…
Som svar på sin andra fråga: Nej, jag tror inte att vi vill gå i en allmän “efterskola” – vi har blivit så vildvuxna och spretiga att jag tror att vi själva vill välja dem som vi vill botanisera i våra årsringar tillsammans med.
Allt gott
Bodil
Efterskolan tänkte jag på till de allra äldsta. De som sitter mycket framför TVn, kommer inte ut, får hemtjänst och är rätt så mycket fångar i sin ensamhet. Då skulle man ha rätt till någon verksamhet och verksamheten skulle utvecklas och pedagogiseras till något givande för hjärnan och själen och ge gemenskap. Ni (kanske vi)som är ungdomar i gammalblivandet behöver då inte någon efterskola. Ni har ert eget eftersnack som vi som är på tröskeln dit kikar på och deltar i då och då.
Det är just det förnöjsamma, det trygga ,tanterna och farbröderna i det där eviga lugnet och fågelsånger som kan göra mig primitivt avundsjuk när jag tänker på hur vi hade det i Finland på 50- och 70-talet. Man kan känna av det i Danmark också. Det där otroligt goda livet.
Päivi
Hej,
En stor del av det Tv-tittande som omvärlden lätt tolkar som kompensatoriskt och bevis på äldres ensamhet får ett helt annat ljus över sig när forskningen faktiskt frågat de äldre själva. TV-programmen ger RYTM – något som annars är bristvara. Och så är det legitimt att sitta framför TVn. Om man inte längre vill och kan GÖRA så hiskligt mycket, är det inget dåligt alibi (medan man kanske betänker någon del av livet eller “bara” sover) att se pp TV. Annars skulle ju omvärlden kunna ha synpunkter på att man inte gör något och själv få dåligt samvete för det…
Allt gott
Bodil
Hej Bodil !
Vilka tankar som kommer när rubriken är katten Månsson o. s. v.
Jag har haft förmånen att leva tillsammans med olika djur under långa perioder i mitt liv.
I tidiga ungdomen var det i arbetet som dräng med hästar och kor.
Senare har det varit egna djur, hund, katt, kaniner, akvariefiskar och det bästa av alla, Bin.
För att fortsätta från början, katter.
De är speciella, både tillgivna och självständiga.
Ibland får man nästan känslan att de kan mera än man tror.
När de fått älsklingsrätten och tackar för maten med att stryka sig mot benet och spinna lite och sätta sig framför och titta i ögonen så man får känslan, ”gick du på det igen, så mycket bara för att jag spinner lite”.
När jag räknade upp min djurkompisar så skrev jag med vilja Bin med stor bokstav.
Av alla mina husdjur är det de som givit mig mest glädje.
Hade 4 bisamhällen några år.
Följa det samhället, sitta en vårdag vid flustret och se när arbetsbina kommer hem till kupan med pollen från olika blommor på bakbenen och gissa sig till var de varit på de olika färgerna. Gul-orange från krokus , ljus gul från maskros, nästan svart från tulpaner , som jag visste och sedan alla andra färger från andra blommor, är så fantastiskt natur-nära så det måste upplevas för att förstå.
Att de dessutom gav många kilon honung som jag tror är en av de nyttigaste livsmedel som finns var ju bara en extra bonus.
Den bi-rasen jag hade var Buckfast som är fram-avlade av en munk (Broder Adam) på klostret Buckfast i England .
Han höll på med den aveln hela sitt liv, från ungdomen till sin död vid över 90 års ålder.
De är snälla , bra drag-bin och inte så villiga att svärma så man förlorar en del av samhället ibland.
Det blev inte så mycket om katter men jag hoppas att det väcker intresse för en fantastiskt trevlig hobby.
Vänliga hälsningar
från
Roland i Lyckeby
En annan tanke som åtminstone jag får när jag funderar över hur lite jag förstår av djurs upplevelser och beteenden är hur lite vi förstår oss på varandra. Och oss själva! Men vi är makalöst duktiga på att hitta på efterhandsrationaliseringar och nöja oss med dem. Fast psykologerna kan avslöja oss och visa att så var det inte alls…
Allt gott
Bodil
PS: som äkta getingallergiker känner jag ett visst obehag också inför bin, även om jag ju vet att de inte har mycket med varandra att göra. DS
Med förslaget om efterskolan till de allra äldsta 80-100 hade jag tänkt mig en rättighet att få deltag i någon form av daglig verksamhet dit man hämtas om man så vill för att hålla hjärnan i trim, träffa andra, gymnastik, kulturella input och allt annat som inte är ren hemtjänstsyssla. Förstås frivilligt. Sedan kan man sitta framför TV.n precis som man vill för övrigt. Visst är TV mycket i brist på annat, oavsett några forskarresultat om annat. Rytm kan man få på många sätt i sina liv, som du säkert känner till utifrån handikappvärlden. Till och med har politikerna börjat diskutera innehållet av insatser till andra. Där kommer det med äldres förmåga att lära nytt i stället för bara att vara hel och ren. Päivi
Hej,
Ja, det är som alltid bra om det finns många möjligheter – det enda jag ville med mitt inlägg var att markera att jag tror att vi skall vara försiktiga med att lägga våra egna värderingar på andra människors handlingar. En vida underskattad möjlighet är att man faktiskt kan fråga den berörda människan själv.
Och vad gäller TV-tittandet har det då kommit fram att det fyller andra funktioner än vad vi föreställer oss.
Allt gott
Bodil