01. Idem och ipse, andra inlägget
Hej,
Lars Tornstams har genom sitt begrepp gerotranscendens beskrivit vad som händer med oss när vi åldras. Den kännetecknas av att man kan gå
från att vara fastlåst i gamla tolkningar av tidigare händelser till omtolkning och en ny befriande förståelse,
från en känsla av ensamhet och isolering till att känna en ny samhörighet med mänskligheten i stort,
från en rädsla för döden till att se livet och döden som en naturlig del av livets process,
från en begränsad uppfattning om sig själv till att upptäcka nya sidor hos sig själv,
från en låg självkänsla till att verkligen tycka om sig själv,
från en oro över kroppens hälsa till en acceptans och trygghet,
från en upplevelse av livet som svårförståeligt till en känsla av att livets pusselbitar faller på
plats,
från en rädsla för att vara ensam till en upplevelse av den positiva ensamheten som nödvändig,
från att känna sig hämmad av sociala regler och etiketter till att leka mer fritt med livet,
från att känna sig hämmad av roller och sociala masker till att vara mer sig själv,
från att vara materialist till att leva med endast det som är allra mest nödvändigt,
från att ständigt bedöma andra utifrån ett rätt-och-fel-tänkande till ökad tolerans och acceptans
Det finns alltså många skäl att vara nyfiken på sitt kommande jag, undra över om dess ”idem” kommer att stå sig och vilka ständigt nya ”ipse” som kommer till.
Allt gott
Bodil
Hej,
”från att ständigt bedöma andra utifrån ett rätt-och-fel-tänkande till ökad tolerans och acceptans” står sist i uppräkningen om vad som kan hända oss när vi blir gamla.
Jag skulle vilja ha det först: Att när vi släpper på detta – inklusive att ständigt bedöma oss själva utifrån vad andra ska tycka om oss – så kommer det övriga automatiskt.
Vi slutar tävla och ägnar tiden åt att leva och vara.
Idem och ipse eller självet och jaget som psykologin talar om. Listan av förhållningssätten är lång, tänkvärd men också lite utmanande.
”från en känsla av ensamhet och isolering till att känna en ny samhörighet med mänskligheten …” Den nödvändiga positiva ensamheten som det längre ner talas om, är inte så svår att ta till sig. Men att känna samhörighet med mänskligheten samtidigt som man känner sig ensam i sitt nu, kan för många vara en väl så hög tröskel. I delaktighet med andra blir vi levande, men om delaktigheten är svag?
Andra punkter är så lockande, så upplyftande, lätta att skriva under på. Att med årens gång se nya sidor hos sig själv, att märka hur pusselbitarna lägger sig tillrätta. Vi behöver uppmärksammans på sådant, påminnas om att just detta hör till vår tid som gamla. Listor av detta slag ställer sig i vägen för våra påträngande tankar om att loppet är kört när vi börjar glömma och när kroppen inte riktigt vill hänga med. Det är bra att få redskap och Lars Tornstams ord ger oss sådana.
Bästa hälsningar
Helmi Jönestam
Religioner – förstådda som begrepp för ofta nedärvd grupptillhörighet inom viss världsåskådning inklusive ”sanningstro”, riter och dogmsystem – har för mig blivit detsamma som ovanifrån bestämda tankeramar. Där andras jag, inklusive Gudsjaget. betraktar oss utifrån sina avgränsade och kritiska ”egovärldsögpn”. Så också vi dem tillbaka – OCH oss själva i upplärt utifrånperspektiv. I en omgivning ofta inriktad på social karriär, eller sällskapsliv,under vårt medfödda tävlingsklättrande med omgivningen. Vår förmåga till empati blir då lätt verktyg i ett rollspel som gör själva medkänslan till ytlig mask i stället för uppövande i inkännande växelspel mellan subjekt och subjekt – från och till jaget i människor, djur, växter osv.
Medan vi i värsta fall förstelnas, åldrande – med tiden, som utifrån iakttagna objektjag i ekonomiserad interaktion med omgivningen.
Så betraktat är organiserandet av vår självuppfattning och medmänniskosyn inom religiöst samfund eller politiskt parti ungefär detsamma vad gäller konsekvenserna i likformandet av våra SJÄLar och allmänna syn på den levande omgivningen här på jorden.
Den här vida spridda synen på idem och ipse, eller självet och Självet utövar ju ett ständigt omgivningstryck på våra eländiga små självegoskälssjälar-jag. Som vore vi ynkligt tillfälliga genhöljen (enligt nu populär teori) – livet igenom på väg att dö. Visst kan det vara så – men vem VET om världsgrunden främst är fysiskt påtaglig och iakttagbar? Eller ett kännande och strävande ENHETSkonglomerat – utströdd i många avseenden och dimensioner. Genom tiderna, och genom även mänskliga kroppar och åldrar.
Spännande att grunna på. Hoppas du, ni, vi får igång många diskussioner på, eller nära, detta tema utifrån Lars Tornstam m fl. Här och ”överallt”.
Hoppas det blir LAGOM varmt igen, gör
kes
Jag vårdar en 96 -årig kvinna, som på de flesta av dessa punkter, gått motsatt väg.
Kanske avser inte Lars Tornstam människor i livets slutskede.
Tack för ditt inlägg. De individuella skillnaderna är stora, men det finns inget i Lars Tornstams gerotranscendens som undantar just livets slutskede. Men givetvis finns det mycket som kan förhindra en sådan utveckling som den han skisserar.
Jag tror faktiskt att flertalet yngre och medelålders människor tror på en utveckling för de allra flesta som är just MOTSATT gerotranscendensens. Lars kanske viktigaste bidrag är därför att han öppnat ögonen hos många för att så behöver det inte vara. Men visst kan det vara så i enskilda fall.
Allt gott
Bodil