01. ”Idem” och ”ipse”, första inlägget
Hej,
Många gånger har jag på den här bloggen och andra ställen berättat om hur jag letar efter tankestöd för att förstå hur vi kan hålla ihop som människor och tro att vi har ett ”jag” trots att både vi och omvärlden hela tiden förändras.
Historiker Eva Österberg hjälpte mig för någon månad sedan genom att peka på hur latinet har två begrepp för jaget . Det ena, idem, är det jag du har i ditt inre, det som känns som om det är det samma livet igenom, det som ger dig känslan av att du har en kärna och en likhet med dig själv över tid. Det andra, ipse, står för den du är i förhållande till omvärlden, alltså för insikten om att du är en individ skild från andra individer och i varje ögonblick kan visa upp ett ”ipse” – som kan ändra sig från sammanhang till sammanhang.
Att fundera över ”idem” och ”ipse” var för sig gör både vardagshändelser och existentiella tankar lite lättare att hantera, åtminstone för mig och uppenbarligen också för Tomas Tranströmer. I citatet nedan ur ”Minnena ser mig” från 1993 ser han sitt ”ipse” i spegeln men vet samtidigt med sig att han också har ett ”idem”:
Inom mig bär jag mina tidigare
ansikten, som ett träd har sina
årsringar. Det är summan av dem
som är ”jag”. Spegeln ser bara
mitt senaste ansikte, jag känner av
alla mina tidigare.”
Mitt eget ”idem” är bl a sådant att jag blir primitivt glad över klargörande tankeverktyg – som nu detta med att tänka i idem för sig, ipse för sig ochfundera över nödvändigheten av ett vettigt samspel mellan dem. Det känns som när jag för 35 år sedan fick grepp om hur luften under månen klassiskt på latin betecknades som ”aer” och sågs som väsensskild från den himmelska luft över månen som benämndes ”aether”. På den tid då dessa ord formades, hade människan inte en aning om att månen hörde till jorden, att vissa andra lysande himlakroppar utgjorde planeter som hörde till solen, och att stjärnor kunde höra till olika galaxer. Men ändå ledde dåtidens observationer till att man gjorde en språklig åtskillnad mellan jorden-och-månen-systemet och det som fanns bortom. Ett fint exempel på tankekraft.
Hur känns det för dig – tror du att du kan ha ”idem” och ”ipse” till något klargörande för egen del? Som jag antyder i rubriken, tänker jag komma med fler inlägg på detta temat.
Allt gott – häri söder är det nu sommar!
Bodil
Väldigt intressant om diskussion och kunskapsspridande runt idem och ipse kunde bryta ut i vår stressande ekonomismkultur. Där vi ofta drivs att kramphårt fixera på egoytligt rollspel – inför andra och oss själva. Så att vi mer och mer blir lättsårade deljagspeglar, hopvuxna med den mer eller mindre krisande omvärlden. Med inlevelsens förmåga, praktiserad från tidig sandlådeålder,kan vi ju inbilla oss att vi känner/vet hur vi uppfattas av andra och bör förhålla oss för att bli populära och gångbara – även som arbetskraft. Risk bara att vi stag-nerar och blir som mekaniska robotar, själsligt sett. I ett levande medvetande behöver vi ju växelutveckla vår inre medvetandevärld med den ytttre, ja – just som du påpekade Bodil. Vi är födda med dubbla genuppsättningar och har två hjärnhalvor. Med lite skild specialisering.
Vårt inre självmedvetande – här kallat idem, lär vara det som rymmer vår innersta livs-kärna. Får den inte motionerande övning och uppmärksamhet tycks den skrumpna. Kan nog långt upp i åren få nyanda i sig via meditation mm (även om chansen att vara ett med Självet – det med stort S som får oss att känna identitet med hela universumoceanen – lär vara störst om man börjar avveckla ytterjagets ipsedominans i medelåldern eller tidigare). Risken finns förstås att interaktionen med yttrejagvärlden blir för svag – att man slår över i depressiv självkritik etc. och fastnar i ett slags in- och utvänd ytröta. Kanske p g a att det är svårt släppa inlärd duktighetshets och vill prestera som Stora Människan Själv=Gud Själv – idemmästaren. Och imse-vimse-ipse-vipse blir man ett själv med litet s och är mager spindeltyp. Förstås.
Väldigt spännande och intressant balanseringskonst du föreslår, Bodil – TACK! Kan få liv
i alla oss gamlingar, tror jag.
Här, i Hagaparken, också sommarvarm dag – så njöt i skönljumma skuggan gjorde
kes
Ur ”Om glädjens alkemi”, Bodil Lindfors
Trögt lossnar insikten
att inget
kan säkras för gott
I medvetandets landskap
har vi att kämpa för varje steg
oberoende av hur många gånger
vi gått vägen förut
Ingen klarsyn som vi inte måste
arbeta för om och om igen:
knappt har vi nått den
förrän den glider oss ur fingrarna
och inte förrän nästa gång vi behöve den
märker vi vår förlust
och slåss återigen för en gnutta ljus
i jagets labyrinter
Så vackert.
Så sant vackert.
Och lödigt erfaret.
SÅ mer sår
det outsägligas
helarkraft.