Studiecirkel eller kanske samtalskalas
Kring detta att bli gammal i en ny tid behövs det många samtal – både spontana och sådana som är organiserade, t ex i bokcirklar. Efter lite påtryckningar har jag inte bara sammanfattat varje kapitel (se vänsterspalten här på bloggen) utan också gjort en studiehandledning till stöd för mer organiserade samtal. Du hittar studiehandledningen på http://www.bodiljonsson.se/pdf/Studiehandledning.pdf .
Berätta gärna om era resultat här på bloggen!
Allt gott
Bodil
När jag gick i pension för två år sedan bestämde jag mig för att ägna mig mest åt det jag tyckte var roligt, lockande, givande och strunta i mycket annat. Jag sade mig också att vill någon ha del av min kunskap, mitt mentorskap, mitt lyssnande eller mitt deltagande så finns jag här och delar gärna med mig, informellt till vänner för att det är kul, professionellt mot ersättning (vilket jag tycker är högst rimligt och ganska självklart).
Som det har blivit har jag mest gjort det jag själv har velat göra. Ingen har egentligen frågat efter min kunskap m.m. Någon enstaka har velat förslösa min tid med arbetsuppgifter utan ersättning och det har jag vänligt tackat nej till. Min tid är dyrbar! Ett arbete ska kännas både meningsfullt, berikande och stimulerande för båda parter. Jag vill känna att det jag bidrar med är värt något, annars finns det ju ingen anledning att göra det.
Jag håller absolut med om att vi borde hitta vägar att få bidra till utvecklingen, både socialt, ekonomiskt och politiskt. Samtidigt tycker jag inte det är meningsfullt sitta med i diskussionsgrupper och bara samtala om åldrandets förutsättningar, innehåll och möjligheter med andra äldre. Det måste finnas mål, mening och deltagande yngre, arbetande/forskande, ansvariga som har ett aktivt intresse av och möjligheter att påverka för att åstadkomma förändring i synen på hur vi kan fortsätta vara en aktiv grupp i samhället – på annorlunda villkor.
Jag tycker som du att det är ett enormt slöseri av samhället att inte försöka tillgodogöra sig det vi som pensionärer kan bidra med. I synnerhet inte som man klagar över att vi är så många och dyra i drift. Vad man inte fattat är att förutsättningarna måste ändras. Precis som du så tycker inte jag att det vore roligt att tröska på som förut i gamla hjulspår men med allt mindre ansvar och bli ingen som man behöver lyssna till längre. Det här med mentorskap, glidande överlämning och att låta oss gräva på djupet i sådant som aldrig hinns med på grund av kortsiktiga lönsamhetskrav existerar inte inte i yngre chefers huvuden. Vi är inte lika effektiva/produktiva som vi var förr, behöver mera tid, innebär större risk för sjukfrånvaro. Vi blir bara en kostnad, betydligt högre dessutom än kostnaden för att anställa en yngre, mera ”hungrig” person. Samhället vill att vi ska arbeta och bidra, men arbetsgivarna gör en helt annan bedömning utifrån ekonomiska villkor och kortsiktighet. Där finns en svår nöt att knäcka – hur ska samhälle och arbetsgivare kunna mötas?
Hoppas att det här inlägget kan stimulera till flera! Lycka till!
Hej, Kristina,
Det är lätt att bli både glad och ledsen av ditt inlägg. Glad för att du fortsätter ditt livsbygge så konstruktivt, ledsen över att omvärlden är som den är i sin ”neglect” av äldre människor. Neglect är ett märkligt tillstånd man kan drabbas av då man inte har någon kontakt med en kroppsdel – inte bara så att man inte kan styra den utan så att man inte vill kännas vid den. Upplever den som något främmande, helt enkelt – vad är det för ben som ligger här hos mig i sängen?
Men på ena eller andra sättet skall vi nog kunna bryta kulturens, samhällets och arbetslivets ”neglect” av oss. Fint att du hjälper till!
Bodil