Social hållbarhet och utmanade tidsperspektiv 1(4).

Hej,

Nu är det mycket som är länge sedan. Både i upplevelse- och tankevärlden. Att bloggen fått stå stilla i ett år är ur det perspektivet verkligen inte mycket att orda om. För att prova om jag vill väcka den till liv, åtminstone lite, tar jag avstamp i de fyra tidsperspektiv på social hållbarhet som jag uppehöll mig vid på den konferens som Sveriges Kommuner och Regioner höll i januari i år tillsammans med Folkhälsomyndigheten:

Jag började med rytmen

En rytm i tillvaron är mycket viktigare än vi brukar tänka på. Att klara av att hålla den utan stöd av andra människor eller av yttre rutiner är i det närmaste ogörbart. Och vice versa: man kan knappast samspela med varandra om man helt saknar gemensamma rytmer.

När distansarbete proklamerades, kunde man lätt få för sig att förändringen bara handlade om att hålla avstånd. Det var också just det som tragglades ända till uttråkningens rand. Att också plötsligt rytmen var som bortblåst, var sällan något man talade om. Men själva känslan gjorde sig gällande: ”det kan väl inte vara fredag nu igen; det var ju nyss fredag?!” Vi började trampa vatten, lite till mans. Utan en struktur att variera kring är en frihet allt annat än behaglig.

Varför var det då inte så också i det gamla bondesamhället med dess bergfasta platsfixering och dess eviga slit? Jo, för att då fanns det en funktionell rytm som hela tillvaron byggde på.

Pauserna var gemensamma, måltiderna likaså, dagarna markerades genom menyn (t ex var det salt sill på måndagar och ärtsoppa på torsdagar), veckan markerades stenhårt genom en uttalad söndagsro, årstiden avspeglade sig i arbetsinnehållet, och festerna innebar ett starkt avsteg från vardagsslitet. Man behöver alltså inte bli vilse i rytmen bara för att man är låst till en viss plats.

Men några nya gemensamma variationer kring fixpunkter hann vi inte uppfinna under coronatiden. Frågan är om du ens hann märka att det var just rytmen som hade tagit stryk? Tänkte du på hur många gemenskaper det är som i det tysta hade brukat bidra till att staga upp din rytm: samhället, arbetslivet, skolan, kulturen, fritidsaktiviteterna, vännerna, familjen, … Ju mer vi kan få dessa att medverka till rytmen också i kristider, desto bättre. Ensam är inte stark om man vill kunna hålla rytmen.

I de närmast kommande inläggen berättar jag om de tre övriga tidsperspektiv som jag tycker blivit liksom självlysande under coronatiden.

Allt gott

Bodil