Sidor, inlägg och kommentarer
Som statiska sidor (se vänsterspalten) kan man på den här bloggen hitta en kortversion av vart och ett av kapitlen i ”När horisonten flyttar sig – att bli gammal i en ny tid”. Sedan kommer era kommentarer och mina inlägg att utgöra själva samtalet.
Eftersom det bara är inläggen som kan taggas (etiketteras, se vänsterspalten), så kommer jag ibland att citera ur era kommentarer i mina inlägg. Och ur dessa etiketter hoppas jag sedan på att det skall växa fram kategorier.
Jag har stor respekt för samtal, i smått och stort. Samtal är en vida underskattad källa till det som sedan kan bli kunskap. Men just därför är det synd att samtal så ofta slutar som bara small talk och sedan enbart leder vidare individuellt. Det är för att möjliggöra att vi kan komma ett steg vidare från small talk, som jag dragit igång den här bloggen.
Hittade inbjudan till din blogg när jag var inne och sökte efter mera av det du skrivit.
Har läst ”Tio tankar om tid och Den obändiga söklusten.”
För mig handlar pensionstiden mycket att läsa och skriva och jag har stark söklust fortfarande trots att jag är snart 75 år.
Jag har redan varit pensionär lite över 15 år på grund av att jag fick avbryta mitt arbetsliv lite tidigare än vanligt på grund av seneffekter av en polioskada när jag var 17 år.
Det innebär att jag numera är helt beroende av att gå på hjul med manuell rullstol och en s.k. el-moppe.
Där kommer in en del av det du skrivit i ”En omdanad pensionering” om alla möjligheter som kommit till de senaste åren.
Det betyder att jag inte lagt mig på sofflocket utan jag har varit verksam i föreningsliv som sekreterare i Senorens samhällsförening och RTP som numera har bytt ifrån Riksförbundet för Trafik och Polioskadade till Personskadeförbundet RTP
Där har jag varit sekreterarare i Blekinge distrikt och Östra Blekinge lokalförening.
Nu har jag även sedan lite över 1 år, med starthjälp av min sonhustru, en blogg som heter Möclöminnen adress http://bevaraminnen.se/mocklo
Jag har bott på halvön Möcklö öster om Karlskrona större delen av mitt liv men bor numera i Lyckeby därav namnet Möcklöminnen.
Där finns en artikel som jag skrev när jag var nybliven pensionär som heter ”Från häst till persondator” där jag sett tillbaka på mitt arbetsliv och lite annat.
Detta är en liten presentation av mig och jag ser fram emot att vi kan diskutera vidare om hur mycket det finns att göra som pensionär även när ”horisonten flyttar sig”.
Ja, jag hoppas också på fortsatta samtal här!
FINT att läsa om hur tekniken blivit dig till hjälp. Det är ju så det skall vara.
Allt gott
Bodil
Hej,
Jag såg Bodil på TV4:s morgonprogram i dag. Jag måste säga att jag just själv har funderat mycket på dessa frågor . Precis som jag hade funderat om tiden innan du kom med boken om tiden. Så du följer bra tidens frågor och anda.
Det händer så mycket i samhället nu ,vilket förstås inte är något nytt. Jag kan bara blicka tillbaka till min egen mammas uppväxt (född 1913)som fick vara med om inbördeskrig i Finland, När Finland blev självständigt, andra världskriget då pappa fick rycka in och skaffandet av sex barn, TV:ns frammarch, telefonens likaså. Det går att räkna ut tusentals uppfinningar som gjordes under hennes liv och som gjorde att hennes liv blev så fullt annorlunda jämfört med mormors som var född 1879.
Men jag har börjat känna mig som en alien ,alltså främmande varelse, i dagens Sverige! De som befolkar, skaffar barn, bestämmer och bor i Sverige nu har inte samma referensram som jag har. Detta har kommit nu fast det borde vara tvärtom: jag är ju en invandrare.
Men dagens majoritet av befolkningen har inte alls de referensramar som vi lite äldre har och det tycker jag är så konstigt. Det är inte alls konstigt i för sig men det är märkligt. Det är en känsla som gör att man fjärmar sig det som sker.
Det är för mig att ”BLI GAMMAL”.Man kan fixa utseendet, man kan fixa kroppen, man kan fixa klädseln, sina fritidsinträssen och allt annat. I dessa avseenden är det inte längre någon större skillnad mellan generationerna. Men känslan av att hamna som en panelhöna i en pågående dans. Jag hittar inget bättre sätt att beskriva detta. Du pratar en hel del om att vi har erfarenhet, kunskaper osv som borde tas tillvara. Men det är som det alltid har varit (i alla fall inom industralismens tidevarv). De nya människorna skall börja från början och erfara själva.
Det är också farligt att idyllisera den gamla världen som fanns i bondesamhället. Jag har bott ihop med en smålänning i 36 år. Vad som var utmärkande där var hur svårt det var för de unga där att riktigt slita sig loss, eller frigöra sig från sina föräldrar. För det behöver man också göra. Eller är det också ett påfund av industrialismen? Visst, förr i världen behövde man varandra klanvis. Jag kommer ju själv ursprungligen från ett klansamhhäller från norra savolax där alla hade sina normer och beteendemönster.Men det var inte ett typiskt bondesamhälle så bondesamhället är inte heller något som alltid har funnits innan industrialismen tog vid!
Det var väl likadant i bondesamhället:de gamla flyttade till undantaget och de nya tog över. Det är en fin konst att kunna ”flytta till undantaget” i det moderna samhället.
Men framför allt gillar jag dina tankar när det gäller det här att ta hand om sina barn när de är små. Det har ju svepats bort helt och att vara jämnställda i ett parförhållande är nu att ge maxprestationer inom arbetslivet inom 20 års tid som tidsmässigt sammanfaller med barnafödandet. Nu pratar ju de unga att de får inte tidsschemat ihop. Det verkar vara svårt att prioritera och fokusera fast just dessa ord används så flitigt. Jag är inte nämnvärt religiös men gillar bibelns uttryck:varje sak har sin tid.
Jag använde mig av den när jag hoppade av yrkeskarriären, studierna och tog hand om mina fyra barn. Det skrämdes att jag inte kommer att få någon pension osv. Men det beslutet är det bästa jag har gjort. Det projektet skötte jag bra:att ta hand om mina barn när de är små.
Däremot är jag nu skeptisk till att bli den äldre generationen som skall hämta från förskola osv då barnens föräldrar inte hinner med annat än jobba och träna.
Ja, det är spännande att tänka i ett tidsperspektiv. Tänk bara på det här med kärlek och parförhållanden: vi har samtidigt i Sverige ungdomar där föräldrarna fortfarande bestämmer vilka barnen skall gifta sig med. Ofta med kusiner för då håller man släktens pengar ihop. Och sedan har vi andra unga som gör en profilsökning på nätet efter bästa möjliga ”vara”. Däremellan har vi Jane Austen romantikerna .Fast vad Jane A beskriver egentligen är just den förskräckliga situationen som flickorna hade som handelsvara till männen. Ja, det här med ekonomi, produktionssamhälle, eller sättet att få mat och kärlek samt åldrande om inte också barnafödande och sättet att ta hand om de efterkommande hänger ju i hop. Jag skall börja läsa det som studier vid universitet när jag blir pensionär.
Det finns en Jack Lemmon film om åldrandet och att bli över”About Schmith”. Det bästa med den är hur man beskriver den nya generationen och hur denna man känner sig som en alien.
Ja, det var några tankar som jag går och funderar mycket på ! Jag skall beställa din bok, mvh Päivi RN född 1953.
Förlåt att jag kommenterar dina inlägg i fel ordning – det är lite mycket just nu…
Så klart att du har rätt i att man med yngre inte kan dela den fördjupning av tänkandet som kommer med erfarenheterna. Det är tveksamt om mitt äldsta barnbarn, nu 19 år, ens kommer ihåg sin tidigaste barndom utan dator. Hm. Egentligen tror jag därför att det krävs ganska så mycket ÖMSESIDIG RESPEKT: från vår sida en respekt för att de yngre inte gärna kan associera till det som de inte har någon erfarenhet och från de yngres för att äldre människor talar och handlar utifrån helt andra perspektiv.
Ja, vi äldre blir alien i vissa sammanhang, framför allt de mediala eftersom de f n domineras av en inriktning på tonåringar eller i varje fall demunder 30. Beskrivningen av omvärlden kan därför bli så främmande att det blir som om äldre inte längre hörde till den här världen. Sedan kan det också vara svårt att ha varit med om så stora värdeförskjutningar som vi har (du är visserligen 11 år yngre än jag, men de flesta värdeförskjutningarna har ju skett i din tid). Men å andra sidan: kanske mår vi väl av att sätta tänderna i något riktigt svårt. För om vi själva tror på att denna världen blir bättre genom att vi deltar, är det nog vår skyldighet att försöka hitta (nya) former att göra det. Barn brukar säga ”kan själv!”, det fortsätter också yngre människor med och det är ju ett uttryck för en väldig livskraft samtidigt som det är ett stort slöseri med vår klokskap.
Jag själv som kommer från fysiken har en uttalad respekt för hur den ena generationen där har kunnat stå på de tidigare generationernas axlar och därmed utvecklat en vetenskap som nått MYCKET långt. Tänk om också i andra sammanhang det kunde gå att den ena generationen drog nytta av de tidigare – åtminstone lite, lite? I så fall skulle mänskligheten ha nått långt i dag. – Ibland har jag tänkt att det kanske handlar om ”paketering”. Tidigare har en generations kunskaper varit direkt relaterade till deras minnen av handlingar och verksamheter men inte så lätt kunnat göras tillgängliga i en abstraherad form som inte upplevs som mossig. Men i vår tid med denna långt gångna datortekniken som gör att du och jag kan sitta här och skriva till varandra kan det kanske gå att göra kunskap tillgänglig på nya sätt?! Så att yngre fritt kan gräva i den guldgruva som bl a du och jag är med om att fylla på.
Allt gott
Bodil
Vad jag menade med konsten att gå i undantag är att det måste vi för att ge plats åt de yngre. Vi skall inte längre vara medelpunkten och de som vet bäst. Nu är det deras tur. Det är en positiv process och det gör att de växer. Man pratar så mycket om curlingföräldrar. Jag tror att vi har en riktig curlinggeneration. Min mamma brukade säga resignerat när mina stora syskon inte gjorde som hon tyckte:livet kommer att lära dem. Hon verkade helt trygg i det.
För om de äldsta skulle fortsätta att ha en sådan auktoritet som de har haft i bondesamhället så skulle inte utvecklingen gå framåt. Man skulle inte tillåta vidlyftiga ideer, tänka tvärtom eller vad som helt som har varit epokgörande i utvecklingen både vad gäller vetenskap eller livet för övrigt.
Nej, respekten från de yngre mot de äldre är nog borta. De vet bäst och hela förskoleverksamheten till exempel bygger på det kompetenta barnet och dess vetgirighet. Vi (jag jobbar numera som förskollärare) skall bara slussa och erbjuda stimulans.(Jag vill nog att barnen fortfarande ändå får vara barn och att de har trygga vuxna vid sin sida).
Jag har ett fruktansvärt exempel på det här att de äldsta vet bäst: jag började min bana som psykolog inom Stockholms landsting där majoriteten av de som arbetar inom habiliteringen var 55+. Vad man än föreslog eller sade som en som var oerfaren så fick man en slägga på huvudet om att de sannerligen hade provat den metoden någon gång tidigare och att det inte hade fungerat. Det grodde en fruktansvärd negativism och utvecklingsfientlighet. Då var man glad när arbetsgivaren anställde någon som var 25+.
Den brytningen har nog synts inom den offentliga sektorn ända sedan 1990-talet.
Visst blir det konstigt när inte vi blir gamla som det var tänkt .Vi fortsätter att vara friska, orka, deltar i diskussioner och beslutsfattande. Som du säger så ligger vi 10 år efter vad gäller livscykelschemat.
Men det gäller att göra det till något gått. Skall vi golfa och resa bort tiden. Eller skall vi vara kvar i allt där det bestäms som proppen orvar. Skall vi bli föräldrar till våra barnbarn eller skall vi passa på att förändra världen.
Många tycker nog att de vill fortsätta att jobba längre. Det tycker nog finansministern med.
Det här är så stort och vi ,eller rättare sagt ni 40-talister, har hamnat precis mitt i brytningen.
Ja, det blir spännande att se på och följa efter.
Min känsla av panelhöna handlar mycket om att den värdegrunden som vi ägnade oss åt, vi som var unga på 70-talet är nu borta. Nu är det kapitalismen och ytlighet som gäller.
Där kan man känna sig som en som landat på fel planet.
MEN det kanske vänder. Det finns en del tecken på det, trots allt.
Ha det gott, Päivi.
Tänk så mycket som kan rymmas i ett enda bloginlägg – vi skulle kunna prata i dagar om det du skriver här. Låt mig bara göra två nedslag:
1. Värdegrund. Ja, också jag är desorienterad. Oscar Wildes utsaga om att det i framtiden kommer att finnas människor som vet vad allting kostar men inte vad någonting är värt har till synes infriats. Men ingenting är ju evigt. Och de värdegrunder som jag känner mig hemma i, de finns också nu, mitt i kapitalismen och ytligheten, både hos dig och mig och många andra. När som helst kan de bryta igenom igen. Hur och varför det kommer att ske kan vi förstås påverka. Inuti mig ringer fortfarande 70-talets tonsatta strofer:
”Framtiden kan verka hopplös, men
det är människan som skapar den.
2. Konkurrensen mellan generationer. Jag ser det inte riktigt så att det finns en gemensam kaka och att de gamlas långsammare åldrande skulle behöva sabotera för de yngre. Det finns ingenting som ens säger att vi skulle behöva konkurrera på samma plan men väl kunna dra nytta av varandra. Roskilde Universitet har i sitt vapen ett korallrev för att påminna om hur tillväxten av koraller sker på vindsidan där vågorna bryts, medan stabiliteten finns på läsidan med dess mer förkalkade delar…
Den auktoritära predikande tiden är ute och initiativföreträdet ligger numera hos den sökande, antingen man är barn eller vuxen. Men det befriar inte omvärlden från dess återkopplingsansvar – det är ju bl a genom en utvecklad begreppsbildning som vi kan växa gemensamt. Annars blir vi oerhört ensamma och alldeles i onödan efterblivna.
Förresten har jag för mig att all sann tillväxt vilar på just att BÄTTRE ANBÄNDA GEMENSAMMA REURSER.
Tack för att du vrider och vänder på detta!
Bodil
Det är en stor skillnad på medicinsk diagnos och medicinsk behandling å ena sidan och å den andra den LEVDA SJUKDOMEN. Mötet med de professionella täcker en så liten del av dygnets alla timmar – och resten står man där och måste själv tillsammans med sin nära omvärld hantera alla de möjligheter och svårigheter som dyker upp. Bättre insikter i själva VARDAGENS komplexa liv skulle kunna göra stor skillnad i denna vår värld som är så inriktad på specialdiagnoser och specialbehandlingar.
Att lärande främst bör utgå från det man kan, inte från det man inte kan, finns som en tydlig gren i pedagogikens historia. Hela tiden handlar det om att komma vidare. Och visst vore det intressant att prova om också demensvården kunde förnyas genom en tydligare inriktning på det lärande (inklusive dess dokumentation).
Allt gott
Bodil
Ja, diagnostiseringen lever väl sitt eget liv. Sedna får vi säkert allt mer fakta om hjärnans olika funktioner både under utveckling och under nedmontering så att säga.
Funktionsbeskrivningar också vad gäller dementa borde man ha mycket mer utav – och det är där som personalen behöver ha kompetens.
Jag vei inte hur mycket du har varit i kontakt med habilitering men där håller man precis på med dessa frågor. Man försöker hitta en nivå där individen fungerar och vad som ändå går att göra. Sedan gör man en åtgärdsplanering med boendepersonal.
Jag har lite svårt att se hur man skulle kunna se och dokumentera lärandeprocesser med dementa. Men jag tror starkt på att åldreomsorgen kunde anamma habiliteringens arbetssätt- liksom vuxenpsykiatrin kunde göra det.
Som du märker så hamnar vi i två olika diskussioner: äldreomsorgen och framför allt de dementas situation. Sedan pratar vi om hur vi själva upplever att bli äldre och hur mycket har förskjutits 10 framåt i tiden.
MEN det finns människor som är väldigt slitna tidigt och som sägs ha gått i väggen, som det numera heter. Så i stället för att bestämma ett datum då man förvandlas från arbetsför till pensionär så borde vi har fortlöpande djupdykningar som arbetsgivaren ansvarar för då vi kollar om det är dags att hjälpa inidividen till något annat jobb. För mycket är det så att vi inte tar slut i arbetslivet, vi tar slut inom ett visst yrke och måste byta. Det var som när jag bytte från mitt psykologyrke till att jobba igen som förskollärare. Jag sade till alla att de delarna i hjärnan som används i psykologyrket var nerslitna och jag behövde nu använda andra delar av hjärnan i stället.
Nu ser jag många förkollärare och barnskötare som är SÅ trötta på den intensiva kontakten som man måste ha med barn. De flyr på alla tänkbara sätt. Detta borde arbetsgivaren uppmärksamma och åtgärda.
Det har ju börjat sägas i den offentliga debatten att vi måste göra om arbetsmarknaden så att den flexibelt följer arbetstagare. Då kan vi skippa den allmänna pensioneringen.
För resten skrev jag fel vad gällde filmen om en pensionär: skådesspelaren heter förstås Jack Nickholson och inte Jack Lemmon. Filmen heter About Schmidt. Ja, det finns hur mycket som helst att prata om när det gäller dessa frågor. mvh Päivi RN.
”Då kan vi skippa den allmänna pensioneringen”, säger du.
Ja, visst är det så att arbetsliv byggda på efterföljande pensionering inte behöver vara den enda formen för förloppet av ett människoliv. Den har varit det under industrialismen, en mycket kort tid av mänsklighetens historia, och inte ens nu är den allenarådande i alla kulturer. Hur man organiserar arbeten, arbetsbyten och pensioneringar hänger nära samman. Det finns människor, både gamla och unga och medelålders, som absolut inte kan eller vill ”arbeta” (vad vi nu lägger i det ordet). Men vi vill alla kunna GÖRA – det är ju ett av våra sätt att få utlopp för våra tankar och känslor och därigenom få återkoppling från omvärlden. Jag menar (som i boken) att ”aktivitetsdiamanten” kan vara ett bra sätt att visualisera processer när vi gör något i alla våra olika sammanhang.
Jag tror som du att det är viktigt att se att det finns många olika perspektiv på att bli äldre. Vad jag vill med min bok är framför allt att visa på SKILLNADERNA ÖVER TID i att bli gammal. På bara en generation har detta ändrat sig så mycket att vi inte själva hängt med i våra normer. Särskilt inte vad gäller synen på det friska åldrandet – att bli gammal är ju garanterat ingen sjukdom i sig utan en övergång mellan successivt föränderliga balanser. Det i dag kanske allra minst utvecklade är just insikterna i den utveckling som det kan innebära att bli gammal. När jag säger det är det inte för att dra uppmärksamheten från alla åldersrelaterade åkommor, bland dem demens, utan bara för att markera att det friska finns OCKSÅ och för de flesta täcker det den allra längsta tiden av ålderdomen.
Intressant med ditt eget arbetsbyte – att du inte bara insåg att du måste bort från psykologjobbet utan att du också faktiskt tog steget. Det finns så många som skulle vinna så mycket på att också kunna byta. Man kan absolut vara nedsliten på vissa områden men inte på andra utan där i stället utvecklas. Sin pensionering kan man ju också använda till en form av arbetsbyte.
Allt gott
Bodil
Hej igen,
Jag försökte skicka text till dig igår men den försvann mitt i skrivandet. Vet ej, om du fick något.
Men jag kan inte låta bli att kommentera regeringens nya skattelättnader på arbete och att de samtidigt låter bli att ge lika stora skattesänkningar till pensionärer.
Om det hade varit 70-tal så skulle man använt pengarna som blivit över till att reformera. Sedan skall man ju fråga :vad då? Egentligen verkar det som att både förskolan och skolan samt annat skattefinansierat behöver mer proffsighet och det är inte pengar i sig som är lösningen.Det är snarare en fråga om ledningskris.
Psykiatrin har fått stora belopp ,men problemet där är snarare att man inte har verktygen till att göra ett bättre jobb än man gör.
Men äldreomsorgen borde reformeras. Det borde vara den nästa stora satsningen.
För övrigt så är det moderaternas tidevarv och de har ju inte helt fel i att man inte skall beskatta människor i onödan och att mycket kan göras bättre av andra aktörer en av de som är politikerstyrda.(Bara man inte öser skattepengar på sådana verksamheter-friskolan)
Sedan hade regeringen ungefär samma tankegångar som du har som grunden till att man reformerade sjukförsäkringen och a-kassan.
Det var bara det att de borde ha satsat mer på hur man slussar personer från trötthet till ny ork. Där är ju arbetsförmedlingens insatser avgörande.
Ja, mitt byte av yrke var väl en bra grej. Jag började somna framför datorn på BUP där jag jobbade allra sist som psykolog. Jag hade börjat få andra kognitiva tecken på att något var fel. Jag kommer i håg att när jag vaknade en gång ur en sådan här insomning så skickade jag mail till Försäkringskassan och frågade efter förtidspension/byte av yrke. Jag fick mail av en coach som
tyckte att jag borde verkligen göra något åt situationen men hon tyckte att det lät för jobbigt att börja på en förskola.
Jag fick mycket sådana kommentarer som för det mesta kretsade kring att jag är för gammal för att kunna arbeta på en förskola. Jag försökte flika in att även förskollärare måste jobba till 65.
Det har gått bra att arbeta som en förskollärare och just i går skickade jag en ansökan om kurs i att bli en ateljerista. Jag skall gå en distanskurs på 25% av heltid .
Den kunskapen kan jag väva in i mitt yrkeskunnande med barnen.
Detta känns som en nystart samtidigt som jag vet att jag kan gå i pension om sju år eller så.På det viset känns mitt nuvarande yrkesliv som på låtsas, som en lek och är inte längre så gravallvarligt .
Jag tror att när vi blir friskare och känner oss yngre än våra kronologiska åldrar så börjar vi självmant hitta nya lösningar på en trist arbetssituation.
Men att få de yngre att inse att vårt kunskap skulle ha ett annat djup är svårt. Jag kommer ihåg hur cheferna inom habiliteringen pratade gärna om ett bäst före datum för psykologer. Det var så kränkande!
mvh Päivi RN.
Nej, jag fick inget i går. (Har själv märkt hur texter kan försvinna: exempelvis när jag gör CTRL K för att kursivera, så försvinner allt skrivet… Så det får man lära sig att låta bli här i WordPress-världen.) Nu över till det innehållsliga:
I grunden är synen på både yrkesliv och pensionärsliv underordnade den grundläggande MÄNNISKOSYNEN. Levande lärare och psykologer blir rimligen bara bättre ju längre de håller på och ju mer de lärt sig – om man nu vågar tro på att en människa kan låta bli att bli blasé, fastna i sitt tänkande och tappa nyfikenhet och lärförmåga. Är man däremot ytfixerad i sin människosyn, så är det klart att de som precis gått sitt introduktionsår som lärare eller psykolog och som därför bara kan det senaste betraktas som de stora stjärnorna. Det är bara det att på det synsättet förlorar alla. Det är så fördummande. Vi kan inte dra nytta av varandras insikter och varje års åldrande innebär en förlust, också för de unga.
Därmed inte sagt att man tvunget skall stanna på en och samma plats. Det nya man lär sig på ett nytt område, kastar ju nytt ljus över det man redan kan. Och det man redan kan, bär man i sin tur vidare in i ett nytt sammanhang. Ja, det är liksom som livet självt.
Allt gott
Bodil