Generationer genom tiderna
Hej,
Jag har nyss blivit 70 år. I Rom. Det gick alldeles utmärkt och blev en mäktig upplevelse, där bland allt detta påstått eviga. Fast rimligen kan det inte ha varit så evigt för dem som levde där.
Bland alla stenbumlingar, ruiner och fantastisk arkitektur och konst funderade jag vid ett tillfälle över Kejsar Augustus, han som regerade vid Jesu födelse då hela världen (läs: hela romarriket) skulle skattskrivas. Han blev 77 år, en på den tiden synnerligen hög ålder och överlevde därmed inte bara sina politiska motståndare utan också många av dessas barn och barnbarn. Tänk vad det betydde!
Tidigare har jag framför allt begrundat vad det gör för själva släktrelationerna att vi nu räknar med att få se våra barnbarn inte bara växa upp utan också själva bli vuxna (vilket för det mesta inte våra egna far- och morföräldrar fick vara med om). Jag har alltså bara haft ett individsläktperspektiv på generationerna. Men där på plats i Rom började tankarna utvecklas kring hur samhällens och kulturers ledningar givetvis också påverkats av genom århundradena så olika demografiska möjligheter till samexistens mellan generationer.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil Jag har kollat lite på ditt senaste inlägg: Tid för det meningsfulla.
Men jag har lite svårt att koncentrera mig när jag läser. Jag har en form av Dyslexi så jag kompenserar detta delvis på teknisk väg. Har jobbat som instrumentmakare på limnologiska institutionen i Uppsala, där jag bor. Nu är jag ålderspensionär sedan två år tillbaka.
Bodil jag kommer köpa din senaste bok! Men böcker är inte min starka sida, under åren så är det
ca: 5 böcker jag kämpat mig igenom från pärm till pärm.
Men apropå årsringar: Fiskar har årsringar i huvudet intill ”öronen” de benämns OTOLITER!
Limnolog Henrik Mosegård från Danmark har forskat om detta.
Så spännande med årsringar intill”öronen”! Det är ju så med hjärnan att det inte betyder så mycket med hjärngeografin, alltså VAR något sitter, men det där med årsringar kring öronen satte ändå fart på min fantasi. I ordspråksform finns det redan: ”det är mycket man ska höra innan öronen trillar av”!
Allt gott
Bodil
Jag tror att äldregenerationen nu kommer att ha större tillgång till barnbarnsgenerationen och vice versa. Vi kan köra bil och är resvanda, dessutom kan vi använda SMS, epost etc. Det måste ju göra något med barngeneratonen också. Förmodligen får alla generationerna bättre insikt i varandras generation.
Ja, så är det säkert. IT-möjligheterna kommer att motverka den ensamhet inom och över generationsgränserna som var ett sant gissel för äldre förr.
Allt gott
Bodil
Hej,har precis läst din bok När horizonten flyttar sig. Du har verkligen rätt,vill bara delge dej mina tankar om generationer idag i Sverige och i andra länder. Många jobbar mkt idag och småbarnsföräldrar har inte tid och ork att engatiera sig i sina barn och ge dem tid medan många äldre ensamma sitter overksamma trots att de har TID att ge. Det är annorlunda ner i Europa naturligtvis på både gott och ont. Jag är bara…50 år men ser på arbetet sällan några heltidsarbetande kolleger som njuter av sina barn det måste få ett slut med all stress i Sverige beroende på om du har för lite eller du har för mkt över…
Mvh Annelie
ps Detta var mkt generaliserat och uttryckt i ilska när jag tänker på vår ohälsa bland barn och unga studier visar dessutom att små barn börjar ändra beteende pga att det inte finns personal som kan svara på deras behov det resulterar att de slutar signalera om sina behov.ds Det blev lite till…
Fint att du tänker på barnen!
En av anknytningarna mellan farmorsgenerationen och barnbarnen är ju att gamla tycker om att berätta, har tid att berätta, medan barn tycker om att bli berättade för och därigenom för lite hjälp att bygga upp sina föreställningar om hur allt hänger samman. Och visst är det synd om man går där sida vid sida med sitt överskott respektive sitt underskott utan att hitta fram till varandra.
För länge sedan hade jag en affisch på vilken det stod ”Tänk så ensam ensamheten skulle bli, om alla vi ensamma kom samman!”
Allt gott
Bodil
Jag kommer ihåg att min mormors mor (hon var änka då) bodde hon sina barn vissa bestämda tider under året. Jag såg min mormor kamma och fläta sin mors hår och jag beundrade denna gamla dam. Trots att hon ju var i beroende ställning, visades hon den största respekt av dem som omgav henne. Hennes bästa stod i centrum. Nu i höst flyttade en kvinna (som jag känner) i 75-års åldern, som bott på orten i hela sitt vuxna liv och skapat ett stort social liv, till den stad där två av hennes barn nu bor. Hon flyttade till en egen lägenhet och hon är frisk, men hon ville vara nära sina barn inför sin ålderdom, som hon uttryckte det. Är det så vi kommer att göra?
Hej, Ingela,
Du ställer en viktig fråga som kanske inte har något generellt svar – men också i min närhet har jag sett liknande exempel. Det kan givetvis vara praktiskt och tryggare, både för barn och föräldrar, att bo närmare varandra. Eller kan det handla om att själva kopplingen mellan tankar och känslor blir starkare ju äldre vi blir. Eller kan det vara direkt knutet till våra föreställningar om framtiden – åtminstone är det i sådana rationella ordalag som vi kan uttrycka våra motiv.
Ser man på detta historiskt, har det ju alltid varit familjen som varit länken till ålderdomen (läs gärna Birgitta Odén: Äldre genom tiderna). I många länder är det fortfarande så: man litar inte särskilt mycket på samhället eller politiken, familjen är det som man vet att man har, inuti den finns det band som är starkare än det mesta.
Allt gott
Bodil