Förväntans betydelse
Hej,
Nu har jag återkommit så många gånger till vad förväntningarna betyder för våra faktiska upplevelser av ålderdomen, att de spåren i hjärnan har hunnit bli ordentligt upparbetade. Och det gör förstås i sin tur att jag ofta får associationer åt det hållet, nu senast gäller det det tidiga kvällsmörkret:
Snart är vi tolv veckor från midsommar och jag har svårt att värja mig mot olusten inför att det blir mörkt så tidigt. Det fick mig att tänka på hur jag upplever växlingen dag-natt tolv veckor före midsommar, dvs alldeles i början av april. Då säger jag i stället strax innan mörkret faller: ”Har du tänkt på hur fantastiskt det är att det fortfarande är ljust?!” Ett och samma klockslag ger alltså motsatta reaktioner i mig om jag prickar in det på en utförsbacke eller på en uppförsbacke.
Tillbaka till åldrandet: det gör skillnad om du inte bara ser det som en avveckling och ett förfall (då kan tillvaron kännas deprimerande även om den kanske egentligen inte är det, bara utifrån medvetandet att ”mörkret” är på väg att tillta i omfång) utan också lägger märke till den utveckling som pågår i dig och de nyheter som kommer till.
Allt gott
Bodil
Bodil!
Jag vill passa på att tacka för dom ledtrådar du har gett mig i mitt yrkes- och privatliv. Så plötsligt dyker du upp i medierna igen, med din nya bok. Nya otroligt viktiga ledtrådar har du åter igen gett mig. Nu gäller det mina åldrande föräldrar (85 år) och större förståelse för vad dom har och går igenom. Men även en ställtid för mig. För nog ger det mycket funderingar hos oss barn när vi följer våra föräldrar på deras resa att försöka anpassa sig till den mörkare sidan av åldrandet.
I mitt ritblock har jag några uppslag från radiointervjuerna du gjort den senaste tiden. Återkommer och delar med mig när teckningarna är färdiga.
Varmaste hälsningar
/Ritande Mamman
Hej,
Så spännande med teckningar – dem ser jag fram emot!
Allt gott
Bodil
Hej!
Läst ditt inlägg några gånger och tänker: ”Jag är inte där än – att jag reflekterar över mörkret därframme!” I mycket känns det som jag aldrig har haft ett bättre (själs)liv än just nu: mer erfaren, öppnare sinne, en mer mogen nyfikenhet – skördetid. Och jag har bokstavligen så länge jag minns älskat hösten mest av våra årstider. Dofterna, mognaden, färgerna, osv. (om än inte ihållande novemberregn!). Våren är fantastisk för att den, inte minst, utgör slutet på vintern (som gärna får vara superkort, om jag får bestämma:) och allt växer igen. Gillar sommaren men blir så trött på allt tjat kring den – allt som ska göras, aldrig fint väder nog, osv., osv. (Jämförbart med mitt-i-livet-krav??)
Till saken hör sannolikt att jag än inte har några direkta krämpor. Visst, jag är definitivt inte lika smärt och spänstig som jag var en gång.
Jag försöker leva Mindfulness och hyggligt sunt (map mat och motion), men jag har aldrig varit för överdrifter och att ”stirra sig blind” på den eller den företeelsen/tron. Så plockar ur vad jag ser som godbitarna i ”läror” jag i det stora hela tror på.
Hälsningar
Gun, nyss fyllda 66
Hej, Gun!
Egentligen menade jag med min analogi till årstider bara att peka på hur våra årstidsrelaterade förväntningar styr om vi känner ”tänk att det är så ljust så sent!” eller ”tänk att det blir mörkt så tidigt!”. Klockslaget för mörkrets inbrott må vara ett och det samma, men det känns så annorlunda.
Jag ville däremot inte peka ut själva ålderdomen i sig som ett mörker eller som något hotande – för så känns det inte hellerför mig. Tvärtom får jag ofta massor av nya ljusglimtar och insikter och dessa i sin tur väcker förstås positiva förväntningar på vad som komma kan.
Men jag möter också människor som lever under till synes samma omständigheter (inga större krämpor, inga större problem med omvärlden, ekonomin, etc ) men som knappast verkar märka något av det som jag ser som lovande och positivt framåt. I stället noterar de sådana försämringar som skett fram till i dag och som framöver kan tänkas leda till andra försämringar. Och det är klart att detta påverkar själva upplevelserna – för som vanligt är det ju viktigare hur det känns än hur det ”är”. Vad nu det skulle kunna vara.
Allt gott
Bodil, nyss fyllda 70
Hej Bodil och andra gamla bekanta här – äntligen är jag tillbaks i bloggandets auroraår! Ja visst är det det så att vi inte genomgår livets faser avskilda från spegling i vår omgivning: mänsklig, djurisk eller den övriga jordiska. Hur isolerat från ”riktigt” liv somliga än säger sig uppleva särskilt ålderdomen. Är förstås mycket en fråga om den attityd som ytligt ”ungdomsfrälsta” mediesamhället möttt oss med under flera decennier. Den som på dessa sidor är föremål för förändring, gudskelov! Vårt jordklot reflekterar oss dessutom med att te sig gammalt och slitet, utmattat av skövlande slit- och- släng-erövrare. Mänskligheten och dess eventuella gudar höstar nu = skördar in höstetid av den sådd som vi och våra förfäder präglat omgivningen med. Alls icke bara negativa frön som nu blommar upp i vår människoiniterade skapelse. Här finns mycket som ger hopp om möjlligt god framtid, inte bara för oss och barnbarnen utan även för djur, träd och växter mm. OM den blir god kanske beror mycket på oss som just nu tillhör den äldre generationen och har hunnit samla en hel del kunskap att dela med oss.
Att känns sig behövd är ju viktigt – så mycket av vår CHANS ligger nog i uppmuntrandet av varandra. Hittills mer rikligt i Bodils bloggvärld än på andra håll, tycker jag mig ha förstått. Så jag ska dyker framöver nog upp här i bland för att försöka delta i den uppgiften för det gemensammas bästa.
Ja, visst är det viktigt med uppmuntran! Redan det att bli bekräftad, att få uppleva att en annan människa märker att man faktiskt finns och återkopplar detta till en, utgör nog det mest centrala i livet.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Har du sett det här:
http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pressmeddelanden/naralderfarmeningforaldremanniskor.5.461721c7139e8152ca2145.html
Maria Sjölunds avhandling ”Levd erfarenhet av ålder: Föreställningar om och erfarenheter av att vara och bli äldre.”
Ett klokt citat från artikeln: ”Det är inte så att man blir gammal eller äldre vid en viss ålder för att sedan vara gammal resten av livet, utan det varierar med situation och sammanhang, och vilken mening man tillskriver ålder och åldrande just där och då”
Grattis till dina 70 år!
Ingrid
Hej, Ingrid,
Tveklöst är det så att varje generation och inom generationerna varje individ har olika relationer till begreppen och orden ”gammal” och ”äldre. Så därför kan alla säga att ”man är så gammal som man känner sig…” Men ändå inte. För det FINNS två systematiska skillnader mellan äldre och yngre som jag ser det. Den ena är att vi har andra erfarenheter. Den andra är att vi har andra förväntningar.
Allt gott
Bodil
”man är så gammal som man känner sig…” Om jag förstått rätt är betydelsen/undermeningen i detta att det är fult/dåligt/snudd på föraktansvärt att vara ”gammal” – och vem vill vara det?? Nej, ung och tjo flöjt ska man vara!! Visst är det en trist inställning?! Snudd på omogen; att man inte lärt sig något med åren… Växt liksom 🙂
Hälsningar
Gun
PS
Växt som Människa menade jag naturligtvis! Inte på bredden, eller pengaskulderna som jag läste någonstans – att allt fler går i pension med stora skulder och betydligt minskad inkomst…
Gun
Ett till PS!
Kanske inte bara växt som Människa utan också som Medmänniska – om nu inte det är samma sak 🙂
Har vi egentligen inte för lite av medmänsklighet när man ser till hur Världen ser ut? Därmed inte sagt att jag tänker skylla på ungdom att Världen ser ut just som den gör. För det har jag inga ord.
Gun
Hej, Gun!
Jag ”svarar” på alla tre kommentarerna på en gång, främst med att det är oerhört sorgligt att det finns så många som inte vill se hela livet som utveckling. Det är som om allt efter barndom och ungdom bara vore avveckling …
Sedan skulle vi ju gärna vilja att också mänskligheten hela tiden utvecklades. I fysiken har vi förmånen att den ena generationens begrepps- och tankeutveckling kan ligga till grund för nästa och nästa. Vad skulle krävas för att detta skulle gälla också på andra områden?
Allt gott
Bodil
Hej Bodil med flera!
Nu har jag inte skrivit på länge men i dag regnar det i Lyckeby så nu ska jag ha lite inomhus att göra.
Mitt svar på hur utvecklingen ska fortsätta är att uppmuntra nyfikenheten ännu mera.
Vi har ju nämnt det tidigare och i vår barndom fick man ju inte vara en ”förveten onge” som du skrev en gång.
Nu tror jag att en del skolor tillåter mera nyfikenhet än vi fick visa men jag tror att det går att göra mera på det området.
Att uppmuntra det som personen har att ge och inte sätta in alla som avviker i en grupp med en kombination av 3-4 STORA bokstäver (DAMP,ADHD m.m.) . Jag tycker att de senaste åren har många kreativa barn hamnat i en sådan grupp.
När jag gick i skolan hade jag säkert hamnat i en sådan grupp men det var lyckligtvis inte uppfunnet på 1940-talet. Trots det har jag klarat mig mycket bra under hela mitt yrkesliv och har fortfarande kvar min nyfikenhet.
Vänliga hälsningar från
Roland i Lyckeby
Hej, Roland!
Att inte hämma kreativitet är viktigt, jätteviktigt, men hur gör man för att stimulera den? Det är en jättesvår fråga, och ibland kan till synes hämmande insatser vara väldigt konstruktiva medan de konstruktiva visar sig vara kontraproduktiva …
Min egen barndom, t ex, den då jag inte skulle fråga så mycket och helst tiga om alla de hugskott jag kom på – den tror jag hjälpte mig att utveckla min kreativitet. Jag gick omkring och undrade och undrade och undrade och uppfann det ena efter det andra i det tysta. Om jag i stället hade premierats för mina frågor och fått beröm för mitt egensinniga tänkande, hade det kanske både styrt bort mig, styrt in mig och stört allt det som nu fick leva sitt eget liv.
Det här är INTE lätt.
Allt gott
Bodil som fortfarande undrar
Jo, jag kan känna igen lite av det du skriver, att ”behålla allt inom sig” kan ju ge en drivkraft förr eller senare när ”krukan” är full. Jag har tidigare tänkt/sagt ang. min egen nyfikenhet att det är bra att ha lite tråkigt ibland, för när man ska ta sig ur tråkigheten kan man bli ganska kreativt uppfinningsrik och prövande. Men kan det verkligen vara så att vi ska sluta få barnen/eleverna att sluta ställa frågor och att de inte ska ha någon som lyssnar när de vill berätta något eller vill bli bekräftade? Vad skulle Rosseau och Sokrates ha sagt om detta? 🙂 Däremot så kan jag i stället tro att det är viktigt att vi vuxna oftare svarar ”vet inte”. Jag kommer fortfarande ihåg ett första möte med en lärare på 40p-kursen i biologi(länge sen) som triggade igång min nyfikenhet inför naturens hemligheter. Han svarade ibland när jag frågade ”Hur” eller ”varför” etc att….”Detta vet faktiskt inte forskarna ännu!”. Så….. Svara inte på alla frågor utan säg oftare ”Vet inte” .
Nej, nej, nej – jag har aldrig menat att vi skall försöka få barnen att tystna – jag ville bara peka på att den tidsanda som förr gjorde barn tysta inte tvunget fick dem att sluta att undra. Liksom att den tidsanda som nu försöker få barn att säga ut allt, inte nödvändigtvis befrämjar deras nyfikenhet.
Även Sokrates och Rousseau var barn av sina tider. Och när vi skall försöka stå på varandras axlar och dra nytta av all tidigare utvecklad klokskap, måste vi alltid försöka hitta fram till någon sorts kärna som kan översättas från den ena kulturen till den andra.
Allt gott
Bodil
Hej igen!
Att inte hämma kreativitet håller jag fullt ut med dig.
Jag hade rätt stor frihet med att prova olika slags uppfinningar och utveckling av redan kända i min fars smedja. Har bl. a. ett ärr på benet efter tillverkning och prövning av svartkrut.;-)
Tyvärr har det de senaste åren blivit en del kreativitet som går åt fel håll.
Då menar jag skadegörelse med sönderslagna fönster , grafitti på fel plats (och då menar jag vekligen på fel plats och inte all grafitti)och andra liknande påhitt.
En del ungdomar förklarar det med ”vi har ingenting att göra” och tycker att samhället ska ställa upp med plats och pengar för att de ska kunna göra något mera meningsfullt.
Jag tror inte att det är rätt lösning på problemet men kan inte ge något bra svar på vad vi äldre kan göra.
Att styra det håller jag med dig ”det här är inte lätt”
Vänliga hälsningar
Roland i Lyckeby
Hej igen!
Vill sätta in en faktorer till i denna komplicerade ekvation: Att känna sig behövd/se en plats i tillvaron där man får/kan känna sig hemma.
Jag håller med Bodil att en hinderbana (”det som inte dödar stärker”??) utvecklar krativiteten mer än en curlingbana (som kanske mer handlar om att hålla balansen?).
Hälsningar
Gun
Hej Bodil.
Jag har nyss lyssnat på dig när du föreläste och reflekterade på pensionärsdagarna SVT Forum. Jag satt och nickade i stort sett för varje tanke du presenterade, och ”upplevde mig” mig lika klok som du. (Vilket väl var ditt syfte ;). Tack. Här nedan lite spontana reflektioner.
Jag är 66år och har varit lärare på grundskolan (40 år) och är fortfarande kursmentor ( sen 12år)på lärarutbildningen. ”Förväntan” är så centralt i mina relationer med studenter, grundskoleelever och inte minst för egen del. Det är ett mycket starkt ord med kraft i och hög förändringspotential, är min erfarenhet. Precis som du skriver kan varje människa (åtminstone med stöd)välja att se , tolka livet, situationen, fenomenet, händelsen osv. på väldigt många sätt, och samtidigt är det även möjligt att under vissa omständigheter vara väl medveten om ATT man gör en av många tolkningar av tex en situation, jfr halvfullt och halvtomt glas. Det behöver inte innebära att någon tolkning är falsk, men det får väldigt stor betydelse för vår upplevelse av tillvaron vilken tolkning vi väljer att använda i syfte att förstå. Detta gäller i ”micro och makro”, i stort och i smått. Jag tycker nämligen att detta med hur man tolkar världen, hänger ihop med ”Förväntan” som du skriver om. Vetenskaplig forsknings STRÄVAN efter ”otolkninsbara” beskrivningar av världen ska naturligtsvis gälla som riktning – rättesnöre, Men när det gäller människor, relationer är de inte jämt delbara med två. Min version av ”Beprövad erfarenhet” är den att det är väldigt framgångsrikt vad gäller olika måluppfyllelser att med ödmjukhet och medvetenhet använda konstruktioner. Dvs ,välja en tolkning som stöttar mig i mina olika förväntningar på utveckling på mig själv, på mina studenter och på mina grundskoleelever.
I början av min lärarkarriär fanns ett antal olika bra passande ”Metoder” som redskap att användas vid olika tillfällen. I dag är det mera så att alla metoder ”som funkar” och som ligger i linje med ”skolans uppdrag” och inom proffesionens gränser och yrkesetiken. Skulle jag idag säga vad som har störst impact i mina tonåringars och mina studenters liv och utveckling, så är det relevanta och positiva förväntningar. Dessa förväntningar röjer väg för den naturliga ”nyfikenhet” som finns i oss alla. Hur ser du på detta?
För säkerhets skull ska tilläggas att det självklart finns en tex skolpolitik som måste tas i beaktande och att det finns en dimension av både liv och skola, utbildning etc där förutsättningar och dåliga förhållande behöver och SKA ändras, i syfte förbättras, och alltså inte bara hanteras i form av en utmanande ”upplevelse”.
Jo, jag tror att mycket av det som börjar på ”för-” är viktigt i lärandesituationen: fördomar, förkunskaper, förväntningar,… Det som mest knyter ihop före med efter är just förväntningarna, och kan man få hjälp med att komma underfund med sina förväntningar samtidigt som de får bli styrande är det oerhört mycket värt.
Christina Monthan Axelsson uttrycker detta så fint i sin bok ”Fågelflickor och frusna pojkar”. Har du läst den? Allt det skrivande de ägnade sig åt – och sättet de gjorde det på – är ett utmärkt exempel på hur man som ung kan få hjälp att komma underfund med sitt idem och sina ipse.
Allt gott
Bodil