11. Titta – en ny sida
Nu har jag tagit ett steg utanför ramarna 1 – 10 och publicerat s 11. “Mer Ă€r annorlunda – att bli Ă€ldre i en ny tid”.
Ser fram emot era kommentarer till den.
Allt gott
Bodil
Nu har jag tagit ett steg utanför ramarna 1 – 10 och publicerat s 11. “Mer Ă€r annorlunda – att bli Ă€ldre i en ny tid”.
Ser fram emot era kommentarer till den.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
den 28 februari skrev du pÄ bloggen om den vÀrdefulla sociala friktionen. Jag pÄminner mig att Mark Lewengood uttryckt samma men pÄ sitt speciella sÀtt:
Skrapa pĂ„ en medmĂ€nniska – det kan löna sig!
BÀsta hÀlsningar
Torsten
SĂ„ vackert – tack för det!
Bodil
OjdĂ„! Nyss hade jag nĂ„tt fram till slutordet i ett försökssvar – vips var plötsligt nĂ„t slags nĂ€tdemon framme och viftade bort textmassan till för mig ramlöst okĂ€nd abyssdomĂ€n. SĂ„ jag fösöker vĂ€l, som Livets alltid trĂ€gna elev, börja frĂ„n början IGEN; tar om, i akt och mening att upprepa det som nyss repats upp. Rappar pĂ„ sĂ„ gott jag kan – men hĂ€r begĂ€rs det mer Ă€n sĂ„, förstĂ„s…
SĂ„ hĂ€r var det, ungefĂ€r: “Nyss hemkommen frĂ„n utflykt bort frĂ„n stans hank och stör upptĂ€ckte jag att skickliga webbmastern effektivt bytt bloggspĂ„r. För nu sina lĂ€rjungar ut (kanske rentav upp och vidare in) i elvans farligt Ă€lvalika dimension. Ny för mig som subjektiv och sinnesförsvagad Ă€lvagamling – utan reglerande stadga i dimtjock, rentav grötig, miljö. Inte sĂ„ för den förfarna LĂ€raren – hon Ă€r redan del av fĂ€rmedlet: hĂ„ller i ratten och urskiljer vĂ€gbana i tunnel med hĂ€grande ljusmĂ„l uti fjĂ€rrsikte. Visst: “bara” en godtyckligt grundad teoriskapelse, men Ă€r man bara nĂ„gra “sammansvurna” i objektivt klok hop som kommit överens om att detta Ă€r farbar framtidsvĂ€g – ja, dĂ„ Ă€r det vĂ€l sĂ„. Med ens Ă€r jag en klumpigt KESande kviga, för första gĂ„ngen i livet slĂ€ppt i det krĂ€vande landskap som omger lagĂ„rskĂ€tten dĂ€r jag nyss stod evinnerligt bunden. Mina klövar segar sig haltande fram i decimetertjock finsand. I luften runtom yr staketbitar, som vore det storm, och gĂ€rdgĂ„rdens skönt begrĂ€nsande hagstĂ€ngsel törnar jag emot utan att fatta att det skyddar mig mot vilsegĂ„ngens vargfara. NĂ„gon skrapkliar mig, vetenskapligt nyfiket – inte vackert varelsevĂ€nligt. Ăr jag rĂ€dd… Men nya betet Ă€r förunderligt lockande, och gott krasmalande att vĂ€lla med saliv runt tungan. Doften -Ă„Ă„hhh…
Vaknar upp, ur hÀrliiga nyskaparedrömmens spÀnnande Àventyr. Vill vakenleva den, igen! InmÀnga den i mitt gamlinglivs samlade skatt av Àventyr bland ivsrymdens kobbar och skÀr, om Àn med avgrundsdjup lurande, hÀr eller dÀr.//// Nattgod godnatthÀlsning frÄn kes=kerstinelisabeth
VĂ„gade nyss inte lĂ€sa igenom det jag skrivit, rĂ€dd att dĂ€monen nĂ€r som helst skulle rycka bort mitt textsjok, igen. NĂ€st sista radens ivsrymd borde ju skrivits livsrymd, ser jag nu. Och jag skulle avslutat med citattecken efter …hĂ€r eller dĂ€r. Yttrar jag mig nĂ„gon gĂ„ng till i detta sĂ€llskap skriver jag mig bara kes, för jag Ă€r sĂ„ trött pĂ„ trasslet med mina tre lĂ„nga namn.
För övrigt glömde jag i versionen ovan nĂ€mna att det var rĂ€tt mörkt att stĂ„ bunden i relativt trygga lagĂ„rdskĂ€ttens glödlampesken. Sen: “först” hĂ„rt blĂ€ndande (som för en platonsk grottfĂ„nge) att stĂ„ngas med verkliga solens uteljus. //// HĂ€lsningar frĂ„n kes
Hej, Kerstin Elisabeth,
Det dĂ€r med texter som försvinner Ă€r störande. Fast nĂ„gra demoner Ă€r det knappast tal om – det handlar om missförstĂ„nd mellan anvĂ€ndare och WordPress. Ett av mina egna standardfel Ă€r att jag har nĂ„gra kortkommandon i fingrarna som det hĂ€nder att jag omedvetet anvĂ€nder mig av (“ctrl k” t ex för att kursivera), och av nĂ„gon anledning tolkar WordPress det sĂ„ att “nu vill hon sudda alltihop”. Kan du komma pĂ„ vad det var du gjorde nĂ€r det hela försvann? Vi skulle ju kunna bygga upp en liten bank med varningstavlor. – I stort sett Ă€r jag dock vĂ€ldigt nöjd med WordPress: det Ă€r en gratis tillgĂ€nglig programvara med en hög grad av Ă€ndamĂ„lsenlighet och utan störande reklam.
Allt gott
Bodil
Hej!
NÄgra varningstavlor har jag inte men har ocksÄ nÄgra gamla kortkommandon kvar i fingrarna.
NĂ€r nĂ„got försvinner (tror inte heller pĂ„ demoner đ kan jag ofta anvĂ€nda ctrl z och fĂ„ tillbaka det som försvunnit.
Ăven ctrl x för klippa ut och ctrl v för klistra in fungerar i de flesta nya programmen.
HĂ€lsningar
Roland i Lyckeby
P.S. har provat hÀr och det fungerar D.S.
JodĂ„, ctrl z fungerar i mĂ„nga program för att Ă„terstĂ€lla – men om jag trycker ctrl k hĂ€r, sĂ„ flyger det hela obevekligen ivĂ€g, hur mycket jag Ă€n försöker med ctrl z.
Allt gott
Bodil
Hej!
Kanske det finns demoner i alla fall ;-)) ?
eller Àr det de unga programmerarna som föröker hÄlla oss som har en 3-a eller 4-a först i personnumret utanför.
Nu ska jag inte vara stygg mera i dag.
Nu lockar den fina vÄrsolen ut mig.
HĂ€lsningar
Roland i Lyckeby
Nja – vid sĂ„dana hĂ€r tillfĂ€llen har jag tyckt mig sĂ„ lĂ€ttad över insikten att vara framme vid slutorden att hĂ€nderna hĂ„llt sig stilla nĂ„gon centimeter över tangentbordet. Men slappnade vĂ€l av vid mĂ„lkĂ€nningen sĂ„ att en tredje arm, “spökarm”, kanske gled fram och avatariskt tillrĂ€ttavisade mig. En arm som jag, trots mermödan, gĂ€rna Ă€r rustad med och kan kalla hjĂ€lparm. Ty jag behöver tillfĂ€llen för minnestrĂ€ning, och kanske dyker vid upprepandet nĂ„gon liten nytanke upp, funktionsdugligare Ă€n en eller annan minnestappad ordmaska.
KanhÀnda bÀttre att hÀnder sÄ hÀr Àn att kÀnna sig blankad vid korsordsövningar.
Men jag ska försöka lyda ditt goda rĂ„d: sjĂ€lvkritiskt betraktar jag alla fingrarna uppmĂ€rksamt nĂ€sta gĂ„ng jag “nĂ€rmar mig slutet”.
Ljusaste morgonhÀlsningar frÄn kes
Hej Bodil! Har lĂ€st -“skummat” kommentarerna i din blogg. Jag kommer i stĂ€llet med en frĂ„ga till dig: Har du kontakt med Ăldreministern Maria Larsson eller varit inbjuden till nuvarande regering för att ge din syn pĂ„ Ă€ldreproblematiken? Jag har lĂ€st dina böcker (utom guld) som jag ska skaffa. Hoppas fĂ„ tag pĂ„ den. Jag beundrar ditt sĂ€tt att kunna “bryta ner” dina kloka tankar till abstrakta för oss “vanliga”.
Hej, Birgitta,
Vet inte om du hunnit uppfatta att bloggen Àr strukturerad kring sina 10 sidor (finns i vÀnsterkanten) och de inlÀgg jag skrivit upptill dem (numrerade 1-10) samt de kommentarer som följer pÄ inlÀggen.
Ja, visst har jag samtalat med Maria Larsson utifrĂ„n hennes intresse och ocksĂ„ med mĂ„nga andra politiker. Min bild Ă€r att det finns en stor öppenhet frĂ„n de flesta – och ett sökande. Det hĂ€r Ă€r sĂ„ oerhört STORT – och förtjĂ€nar att inte enbart kokas ner till slagsmĂ„l om pensionsĂ„lder/ motsvarande. För att markera HUR stort jag tycker det Ă€r, klipper jag in nĂ„got som jag skrivit tidigare pĂ„ bloggen (vid jul/nyĂ„r) i vilket jag lyfter fram att förĂ€ndringarna pĂ„ Ă€ldreomrĂ„det med rĂ„ge övertrĂ€ffar exempelvis vĂ„r samtids större vetenskapliga genombrott::
“Under en intensiv höst har det dĂ„ och dĂ„ glimmat till en förundran inuti mig. Fast varje gĂ„ng har det bara blivit just en liten glimt – sedan har förundransridĂ„n dragits ner och det vardagliga Ă„ter tagit över. PĂ„ kö dĂ€r framför ridĂ„n har det stĂ„tt nĂ€sta uppgift och nĂ€sta och nĂ€sta, alla med krav pĂ„ att utföras. En sĂ„dan tillvaro Ă€r ingen bra kuvös för en förundranstillvĂ€xt.
Fast till det fina med förundran hör dess starka integritet. Det Ă€r bara skenbart som den har gett upp gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng under höstens lopp. I stĂ€llet har den bidat sin tid för att nu sĂ„ hĂ€r lagom till jul markera att “nu Ă€r det dags att slĂ€ppa fram mig!â Det hĂ€r Ă€r vad den försöker sĂ€ga:
Sant Ă€r att det Ă€r obegripligt stort att just VI – de generationer som lever nu – fĂ„r vara med om att horisonten flyttar sig, dvs om den djupaste kĂ€rnan i det jag försöker föra fram i min Ă€ldre-bok. Inga generationer före oss har som gamla sĂ„ kunnat utveckla vare sig sitt tĂ€nkande, sitt kĂ€nnande eller sina förmĂ„gor. Inga individer i generationer före oss har hunnit fĂ„ sĂ„ mĂ„nga Ă„rsringar och sĂ„ stora möjligheter till integration, bĂ„de inuti sig sjĂ€lva och utĂ„t med omvĂ€rlden. Inga generationer före oss har fĂ„tt uppleva en ny Ă€ldrehĂ€lsa, att Ă„ldersĂ„kommorna kommer tio Ă„r senare Ă€n förra generationens och att det dĂ„ finns tidigare oanade medicinska och teknologiska möjligheter.
Fast för att pĂ„ riktigt förstĂ„ innebörden i allt detta kan vi inte bara fortsĂ€tta att harva runt i det som om det vore en utveckling vilken som helst. Vi behöver ocksĂ„ slĂ€ppa fram det svindlande och det förundransvĂ€rda – stĂ„ alldeles stilla och bara lĂ„ta oss genomsköljas av det oerhörda i att fĂ„ tillhöra genombrottsgenerationerna för ett nytt Ă€ldreblivande. HĂ€r finns ett evangelium som behöver spridas, för Ă€nnu har vĂ„r samtid inte vaknat upp och börjat förundras över just detta â sĂ„ som den förundras över Higgspartiklar och hastigheter snabbare Ă€n ljusets. Men sjĂ€lv, sĂ„ fysiker jag Ă€r, menar jag att bĂ„de eventuella Higgspartiklar och eventuella rörelser snabbare Ă€n ljusets kan slĂ€nga sig i vĂ€ggen jĂ€mfört med den oerhörda nyheten om de Ă€ldrehorisontsförflyttningar som sker i just vĂ„r tid. ”
Allt gott
Bodil
Ps: Glömde..AngĂ„ende debatten om pensionĂ„lder..Din tanke om resultat inriktat arb. i stĂ€llet för timrĂ€kning finner jag jĂ€tteintressant. Det Ă€r vĂ€l nĂ„got att bita tag i ock föra ut som tanke till “alla” man kommer Ă„t i nĂ„gon beslutsfattande position. Ănskar Dig en varm ock harmonisk helg
Du frÄgar nÄgonstans, hur din blogg fungerar för oss lÀsare.
Jag tycker den sÀtter hÀrliga ord pÄ mina diffusa tankar. Och hjÀrnan börjar jobba, eftersom jag blir berörd.
Bl. a dyker det upp positiva minnen av lugna, lyssnande gamla frÄn min barndom pÄ 40-talet.
Fanns det en annan stolthet och vÀrdighet i att bli gammal pÄ den tiden? Ja, din blogg vÀcker mÄnga frÄgor!
Vem Ă€r jag, tĂ€nker jag ocksĂ„. Ăr jag en pensionĂ€r? Nej, jag Ă€r vĂ€l Marianne – och hoppas förbli det
Men ocksĂ„ kĂ€nslorna vĂ€cks. Jag Ă€r oerhört tacksam ,att du – och lĂ€sarna – delar med er av era funderingar. Ni kĂ€nns faktiskt som vĂ€nner.
Stort tack!
Hej!
Ett svar pĂ„ din frĂ„gaâ fanns det en annan stolthet och vĂ€rdighet i att bli gammalâgav mig tankar bakĂ„t och jag tycker att min morfar som jag nĂ€mnt hĂ€r tidigare hade det.
Han var född 1877 och blev 88 Är och arbetade med inomskÀrs-fiske och sÀsongsarbete i jordbruk.
Fick 10 barn varav 8 överlevde till vuxen Älder.
Han var som du skriver âlugn och lyssnandeâ och jag minns honom som âstolt och vĂ€rdigâ pensionĂ€r pĂ„ Ă„lderdomen. Jag tror att hans tid som pensionĂ€r var ett helt annat sĂ€tt Ă€n i vĂ„ra dagar. Han gav sig tid till att lyssna och svara pĂ„ frĂ„gor frĂ„n sin stora erfarenhet och praktiskt inlĂ€rda kunskap.
HĂ€lsningar
Roland i Lyckeby
Roland,
Det var fint att han ingav dig den kÀnslan.
Troligen motsvarades hans framtoning i dina ögon av nĂ„got han upplevde inĂ„t ocksĂ„ – kanske mognade han i harmoni ocksĂ„ med sig sjĂ€lv medan han Ă„ldrades?
Allt gott
Bodil
Hej, Marianne,
Tack för att du skrev detta.
Det blir lĂ€tt sĂ„ att man överdriver skillnader – och det Ă€r bra att bli pĂ„mind om det. Jag tĂ€nkte faktiskt pĂ„ det tidigare i dag, denna strĂ„lande vĂ„rdag. Yttringarna Ă€r lite annorlunda, men visst Ă€r vĂ„rkĂ€nslorna sig vĂ€ldigt lika…
SĂ„ klart att du Ă€r Marianne – och att du har STORA likheter med den Marianne som du var för 5 Ă„r sedan, 10, 20, 30,…Och sĂ„ klart att vi som Ă€r gamla i dag inte bara skiljer oss frĂ„n tidigare Ă€ldregenerationer utan OCKSĂ har stora likheter med dem som blev gamla förr.
Jag tror det Ă€r viktigt att man Ă€r vĂ€n ocksĂ„ med dem – och med den mĂ€nniska man sjĂ€lv var som barn, ung och medelĂ„lders. Arbete pĂ„gĂ„r dĂ€r inne mellan Ă„rsringarna.
Allt gott
Bodil
Bara nÄgra reflektioner
NĂ€r jag var barn var det i de flesta lĂ€ger en skam att vara ensamstĂ„ende mamma – idag lagstiftas det om att ensamstĂ„ende kvinnor ska ha rĂ€tt till assisterad befruktning. Dock, om ensamstĂ„ende kvinnor verkligen ska ha denna rĂ€ttighet har “allmĂ€nheten” knapptryckt sin mening om i SvD. Ett INTE statistiskt sĂ€kerstĂ€llt resultat har erhĂ„llits: 56 procent sĂ€ger NEJ.
Och jag frÄgar mig om inte ett NEJ Àr ett indirekt JA till sterilisering av dessa kvinnor.
“Barn Ă€r ingen rĂ€ttighet” Ă€r rubriken pĂ„ Thomas Idergards artikel i Ă€mnet, dĂ€r han i sin argumentering utgĂ„r frĂ„n att de som lagstiftat “blottlĂ€gger en skrĂ€mmande icke-intellektualitet.” Att vara intullektuel, förstĂ„r jag senare, Ă€r bl.a. att dra parallellen att man som svensk kan Ă„ka till Frankrike och aga sitt barn utan att bestraffas. Nej, frĂ„ga inte mig hur han tĂ€nker. Jag vet bara att han har rĂ€tt till sina tankar, oavsett hur de har befruktats och vĂ€xt fram.
LĂ€ste igĂ„r i vĂ„rsolen i Merete Mazzarellas utmĂ€rkta bok “Det enda som egentligen hĂ€nder oss” följande (apropĂ„ den alltmer pressade arbetssituationen för mĂ„nga, inom vĂ„rd och omsorg bl.a.) “Man blir inte utbrĂ€nd om man aldrig brinner”. Och genom huvudet far “en cynism Ă€r bara en halvsanning”. Men naturligtvis har hon inte tĂ€nkt det hon sĂ„ prĂ€ntar som en cynism. Bara det att det sĂ€kert finns mĂ€nniskor som slits ut utan att ha fĂ„tt nĂ„gon större möjlighet till att brinna.
Och alla dessa framgĂ„ngsrika kvinnor (Oscarsgalan ex.vis.) som envisas med att stylta i knappt gĂ„bara skor…
Gun
Hej, Gun!
Viktig iakttagelse du gör om hur tidsandan pĂ„verkar vĂ„ra stĂ€llningstaganden – och hur vi samtidigt sjĂ€lva Ă€r blinda för den.
Precis som du sĂ€ger: skammen att vara ensamstĂ„ende mamma var för inte sĂ„ lĂ€nge sedan STOR. Och nu Ă€r det pĂ„ vĂ€g en lagstiftning för att i stĂ€llet möjliggöra det tidigare skamfyllda – samhĂ€llet stĂ€ller sig alltsĂ„ nu pĂ„ barrikaderna för att Ă„stadkomma det nyss sĂ„ fördömda. Och i forskningen hĂ€grar dĂ€rtill det nĂ€stan-förverkligade: att kunna göra om spermier till Ă€gg. Hade vi kunnat skicka denna information bakĂ„t i tiden, hade vi inte blivit trodda. Eller Ă„tminstone synnerligen fördömda utifrĂ„n den dĂ„ rĂ„dande uppfattningen.
Jag har ett minne som inte slĂ€pper taget om mig och som vĂ€cktes till liv nĂ€r samhĂ€llet nyss bad utvecklingsstörda mĂ€nniskor om ursĂ€kt för de tvĂ„ngssteriliseringar som tidigare gjordes. Mitt eget minne handlar om sent 40-tal i den by dĂ€r jag vĂ€xte upp och dĂ€r det fanns en gammal (som jag tyckte!) kvinna, alltid klĂ€dd i lumpor, boende i nĂ„got som liknade en jordhĂ„la. TvĂ„ döttrar hade hon. De blev samtidigt med barn, den ena 12, den andra 13 Ă„r gammal. Jag minns hur jag hörde min mamma sĂ€ga (efter det som rimligen mĂ„ste ha varit aborter kombinerade med steriliseringar): “stackars töser! Men nu Ă€r de i alla fall av med det!!” Hon sa det med stor medkĂ€nsla – och samtidigt utan nĂ„got som helst fördömande, varken av flickorna eller av samhĂ€llsingripandet.
Och jag tĂ€nker nu att jag tror att hon hade rĂ€tt – DĂ . Det betyder förstĂ„s inte att jag skulle försvara tvĂ„ngssteriliseringar IDAG. Men det betyder att jag inte fullt ut tror pĂ„ poĂ€ngen med att skicka fördömanden bakĂ„t i tiden – skall det vara nĂ„gon mening med dem, skulle vi ju ocksĂ„ behövt skicka med förĂ€ndrade FĂRUTSĂTTNINGAR sĂ„ att det hade gĂ„tt för nya smĂ„ barn och deras 12- och 13-Ă„riga mammor att med all möjlig hjĂ€lp fĂ„r rimligt bra liv. SĂ„dana förutsĂ€ttningar fanns inte dĂ„, och vi kan inte retroaktivt Ă„stadkomma dem nu.
Ibland funderar jag pĂ„ vad vi gör idag som kanske framtiden kommer att fördöma. Vad kommer exempelvis framtiden att sĂ€ga om att vi nu rĂ€ddar livet pĂ„ extremt tidigt födda barn – sĂ„ tidigt födda att man vet att en mycket stor andel av dem kommer att ha mycket stora funktionsnedsĂ€ttningar om de överlever? Nyss gick det garanterat inte att rĂ€dda deras liv. Nu gĂ„r det – och dĂ„ gör vi det. Men utan att samtidigt frĂ„n samhĂ€llets sida ha tagit beslutet att hjĂ€lpa till pĂ„ alla möjliga sĂ€tt framöver. Inte bara det första halvĂ„rets kliniska insatser utan sedan genom livet framöver: backa upp förĂ€ldrarna, syskonen och det berörda barnet sjĂ€lv. Det hĂ€r Ă€r SĂ stora beslut -och jag tror inte att det “RĂ€tta” med stort “R” finns. Men sĂ„ mycket vet jag att om man har sagt A fĂ„r man försöka sĂ€ga B. Och inte sĂ„ sĂ€llan missar man i det.
Allt gott
Bodil
Arbetssituationen inom vÄrd och omsorg Àr verkligen nÄgot att bekymra sig över.De gamla kvinnor, som jag minns frÄn min barndom, bodde bÄda pÄ ett sjukhem, som hade diakonissor anstÀllda. Jag undrar lite över, hur det pÄverkade mina slÀktingars situation.
Diakonissorna verkade vara tillfreds med sina liv – var lugna (inget jĂ€kt dĂ€r inte) respektfulla och nĂ€rvarande(hĂ€rvarande)
Det skulle vara underbart, om vi kunde fĂ„ personalen inom t,ex barn- och Ă€ldreomsorgen att “hitta ” sig sjĂ€lva och trivas och fĂ„ stöd i att utvecklas som mĂ€nniskor och anstĂ€llda.
En ny sida,sĂ€ger du Bodil? Var, hur…? Ăr jag ovanligt korkad?
Hej, Christine,
Du Ă€r inte ett dugg korkad – tvĂ€rtom ger du mig förutsĂ€ttningen att peka pĂ„ det som kanske inte alla ser med en gĂ„ng:
NÀr du kommer in pÄ min blogg, finns det lÀngst till vÀnster ett antal SIDOR som ligger kvar dÀr hela tiden och som inte försvinner nerÄt vartefter som det kommer nya inlÀgg och kommentarer. DÀr har det sedan augusti/september 2011 funnits 10 SIDOR, numrerade 01, 02, .., 10, och alla inlÀgg jag gjort har anknutit till dem genom sin inledande siffra.
NĂ€r jag nu bröt mönstret och skrev en sida “11” var det för att tala om att nu har jag tagit ett steg till, utanför de 10, genom att konstatera att MER inte bara blir mer utan MER BLIR ANNORLUNDA.
Allt gott
Bodil
Hejsan!
Jag tĂ€nker pĂ„ nĂ„got jag lĂ€ste igĂ„r – orden “att skrapa pĂ„ en medmĂ€nniska kan löna sig.” Egentligen tyckte jag, att det var sĂ„ ensidigt. Skraparen kanske inte utsĂ€tter sig för nĂ„got. DĂ€remot -” att frottera sig mot varandra ” ger ju alla inblandade chansen att lĂ€ra sig nĂ„got.
TĂ€nker jag fel?
Hej,
Jag Ă€r ganska sĂ„ sĂ€ker pĂ„ att upphovsmannen Mark inkluderade det du skrev men att han framför allt ville peka pĂ„ FĂRSTA steget: att du skrapar pĂ„ en medmĂ€nniska. Sedan följer allt det andra.
Som fysiker kan jag inkludera att i samma ögonblick som du skrapar pĂ„ en medmĂ€nniska, sĂ„ pĂ„verkas ocksĂ„ du sjĂ€lv i kontaktytan. Det Ă€r ju just det som Ă€r friktion – börja med att gnida dina egna hĂ€nder mot varandra, sĂ„ kĂ€nner du att vĂ€nster blir varm av höger och höger blir varm av vĂ€nster… Kanske Ă€r det dĂ€rför jag tycker sĂ„ mycket om uttrycket “social friktion”.
Allt gott
Bodil
PS: Jag gillar att det Àr mÄnga hÀr som undrar över saker och dÀrför stÀller FRà GOR till varandra. DS
Hej Christine!
FÄr jag berÀtta, hur jag ser pÄ den nya sidan? Det fanns 10 stycken och nu kom en elfte, som handlade bl. a. om vÄren.
Men jag kan ju tÀnka fel!
Hej, Marianne,
Du har alldeles rÀtt i att vÄren numera smyger sig in i ALLT, men det var inte den som var huvudsaken (sett frÄn mitt hÄll) med s 11 utan det jag nyss svarade Christine.
Allt gott
Bodil
Ja, jag var mycket korttÀnkt, nÀr jag dömde ut skrapandet!
Det var intressant att lĂ€sa om Rolands morfar. Det gjorde mig sĂ„ glad.Ăr det inte sĂ„ vi vill ha det – kĂ€nna att vi behövs.I det hĂ€r fallet dela med sig av sina erfarenheter till ett intresserat barnbarn. Du efterlyser, Bodil, möjligheter för den som vill att arbeta vidare pĂ„ ett nytt sĂ€tt.
Jag skulle vilja se oss gamla eller nygamla som konsulter i Ă€ldrevĂ„rden. Den fysiska biten orkar vi inte. Men den sociala och mentala – dĂ€r kunde vi vara till nytta – berĂ€tta för ung personal om gamla tider och lyssna pĂ„ andra gamlas berĂ€ttelser. ( Man behöver kunna lite, tror jag, för att bli bra pĂ„ att lyssna)
DÀr kunde den nya tekniken hjÀlpa oss. Isolerade, gamla kunde fÄ hjÀlp att maila, om möten inte kunde ordnas. Det blir ju samtal likavÀl. Ditt ord samtalsbukett tycker jag Àr sÄ fint.
Om du undrar varför jag skriver mycket, sÄ har jag brutit handleden. Första tiden rÀckte det sÄ bra att lÀsa. Men nu lÀngtar jag efter lite samtal.
HĂ€lsningar Marianne
Hej,
Det Ă€r just det som det digitala Ă€r sĂ„ bra pĂ„ – det finns mĂ„nga OLIKA möjligheter att hantera det. Exempelvis kan man “bara” lĂ€sa och reflektera eller kan man ocksĂ„ skriva – och andra mĂ€nniskor behöver inte veta nĂ„got om anledningen. Det kan vara nĂ„got fysiskt som din handled (gratulerar till att den Ă€r bĂ€ttre). Det kan ocksĂ„ vara att man i ett visst lĂ€ge inte kĂ€nner för att skriva. Och bĂ„dadera Ă€r lika tillĂ„tet.
Allt gott
Bodil
BĂ€sta Gun och Bodil med flera!
Just nu Àr jag ganska irriterad, för nere pÄ gatan ovÀsnas undergÄngssprÀngare och grÀvmaskiner
sĂ„ HEMSKT!(Man blir visst allt kĂ€nsligare mot oljud ju Ă€ldre man blir.)Och sĂ„ – nĂ€r jag just började bli riktigt nöjd med hur jag fĂ„tt ihop kommentar om ensammammaskam och gamla tiders Ă€ktapars barnlöshetslidanden etc, dĂ„ försvann alltihop. Grymt koncentrerad försökte jag med hjĂ€lp av Bodils och Rolands goda ctrl z m fl-rĂ„d fĂ„nga tillbaka min ovanligt goda textkaka, men det var stört omöjligt.
Dessutom ligger solen nu pĂ„ i detta mitt ostsydliga vindshörnrum, sĂ„ jag kĂ€nns högtryckssvettig: kan inte öppna fönstren överallt för hĂ€rligt tvĂ€rdrag nu nĂ€r lastmaskiner just slĂ€nger över extrastora stenbumlingar pĂ„ lastflak. Ger mig hörselchocker titt som tĂ€tt. Förut i dag var jag MKT upptagen med att söka och pĂ„-nytt-skriva-in lĂ€nkarna pĂ„ min egna AuroraĂ„rsida, ty allihop hade jag av missförstĂ„ndsskĂ€l suddat bort denna morgon…
SĂ„ kan det gĂ„ nĂ€r inte locket Ă€r pĂ„ – eller vad det nu heter. Nyss försökte jag trösta mig med att det om-skam-mm-skrivna nog blivit vĂ€l lĂ„ngt – att var bĂ€st som skedde sĂ„ jag fĂ„r chans skĂ€rpa mig och skriva mer koncentrerat och kort = förhoppningsvis lĂ€ttlĂ€st. Men just nu orkar jag inte skynda pĂ„ med det. Brinner vĂ€l Ă€ndĂ„ inte i knutarna runt vĂ„r helhetsdelade e(Ă€)lvasida, sĂ„ jag Ă„terkommer senare i dag eller i tidig morgon, om nuets och dĂ„ets förĂ€ldra-barnproblem. Kanske med lite tillĂ€gg om aborter i dag kontra barnamörderskor för cirka 100 Ă„r sen. Min skamligt frĂ„nskilda farmor Hilda Nilsson (med mer Ă€n en far till tre av sina sex barn) var nĂ€mligen bĂ„de för- och efternamnsnamne till den “vĂ€rsta barnamörderskan” i Sverige. Den allra vidunderligaste Ă€nglamakerskan. Fick jag Ă„ret 2011 veta genom glĂ€ttig frĂ„gesport som hĂ€nvisade till TV-KvĂ€llsöppet-program om detta (samdidigt med reklamlikt inslag för lĂ€ttsĂ„ld deckare med det huvudtemat). BĂ„da Hildakvinnorna boende i Helsingborg dessutom. Först trodde jag att det gĂ€llde min egen Hilda Nilsson… Tycks angĂ„ mig mycket, detta: med Ă„rskamrater till mina egna barn, födda 1958-61, som gensönderslets i fosterstadiets inombordstillvaro av lurigt mammarongivande neurosedy: verkande i motsatskerala kemispiraler. Jag som nĂ€stan funderat allvarligt pĂ„ att döda mina rara smĂ„barn, ihop med mig sjĂ€lv, nĂ€r vĂ„r framtid sĂ„g extra omöjlig ut i det 60-tal som bringade nyheten om neurosedyntragedin till mina öron.
Acj ja – fastĂ€n jag inte skrivit ett dugg av det som sveptes bort för en stund sen blev det hĂ€r Ă€nnu lĂ€ngre. UrsĂ€kta att jag tar sĂ„n plats, fast jag som barn lĂ€rde JUST att inte göra DET.
Ska nog Ă„terkomma om SKAM osv Ă€ndĂ„, sĂ„ smĂ„ningom. Hör ju verkligen till vĂ„rt helhetssökandes skuggat gömda domsdomĂ€ner. ///Nu tar de lite rast hĂ€r nedanför. Ăppnar fönstren mot solen/vilar
///kes
HallÄ dÀr,
NÀr du skriver nÀsta gÄng, sÄ gör det i ett Word-dokument, SPARA det och kopiera sedan in det hÀr.
För jag blir lite förhandsnyfiken pÄ allt det som kanske annars försvinner.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil! SĂ„ bra att du skrev om bla. förtidigt föda barn.Detta,bla.har jag i mitt yrke som intensivvĂ„rdssjuksköterska kĂ€nt att jag Ă€r mycket “kluven” i mina kĂ€nslor för.Detta Ă€r ju ett etiskt dilemma ock jag har har kĂ€nt mej mĂ„nga gĂ„nger som en “dĂ„lig”mĂ€nniska nĂ€r jag ibland ifrĂ„gasatt nyttan av att driva vĂ„rden hur lĂ„ngt som helst,nĂ€r Ă€ndĂ„ MRT.visat liten hjĂ€rnkapacitet.Detta gĂ€ller Ă€ven en annan kategori: de riktigt gamla multisjuka. Ăr det etiskt rĂ€tt att lĂ€gga sĂ„dana pat. respirator med Ă„tföljande svĂ„righeter att sedan fĂ„ dem att kumma ur densamma. Njurar sviktar, Dialys sĂ€tts in ock ,ja allt vi kan bjuda pĂ„. Etiskt kĂ€nns det inte bra för mej. En helt annan vĂ„rd:GOD OMVĂ RDNAD vore optimalt i mitt tycke. Men, huvudproblemet ĂR: SEDAN DĂ ?? Hur blir det sedan, nĂ€r de “överlever” ock skickas till vĂ„rdavddelning? Blir liggande dĂ€r med tyvĂ€rr dĂ„lig rehabilitering eller försök till rehabilitering. Vad vann..sjukvĂ„rdern ok framförallt Pat.pĂ„ IVA-vĂ„rden?? Ăr jag kanske bara en kall cynisk sjuksköterska??
Nej,
Du Àr inte alls cynisk. Det cyniska ligger i att rehabiliteringen/ försöken till rehabilitering Àr sÄ oerhört eftersatta jÀmfört med akutinsatserna.
Ăverhuvudtaget har vi inte kommit sĂ€rskilt lĂ„ngt i att möta de LEVDA SJUKDOMARNA och de LEVDA FUNKTIONSNEDSĂTTNINGARNA. Vi Ă€r bra pĂ„ de diagnosticerade och ibland ocksĂ„ pĂ„ de behandlade – men sĂ„ oerhört mycket sĂ€mre pĂ„ resten, dvs pĂ„ det som ofta för den berörda och för hennes anhöriga tar mer Ă€n 23 av dygnets 24 timmar.
Allt gott
Bodil
I eftermiddags borde jag ha slumrat en stund. Men jag var lite upphaussad inombords, sÄ dÀrför har jag splittrande Àgnat mig Ät annat Àn att söka i relativa nÀrminnet och upprepa rymdsvalgsvalda bokstÀverna frÄn tidigare i dag. Men det fÄr bli i arla stund i morgon nÀr jag Àr lite mer utvilad, hoppas jag. Till dess: jag fann i fjolÄrshög denna text att ÄteranvÀnda:
ALLT som (o)begrĂ€nsat kan tĂ€nkas KAN BLI verklighet, ev valdâŠ
HELA verkligheten, dÀr vi delvist ingÄr, Àr sig sjÀlv nog i all sin bokstavligt outgrundliga
förÀnderlighet. Det kan man visst pÄstÄ. Dock inte en med det pÄstÄendet metaforiskt
jÀmförande kristen som vill tro att vÄr stÀndigt nyfödande Gud Àr ALLT vari vi integrerande
andas, finns och Àr till. I denna verklighet blir inget/n sig sjÀlv nog som egen ö eller kropps
vÀrld. HÀr kan inte fantasins utvecklande och nyskapande förestÀllningskraft uteslutas, spel-
ande pÄ grÀnsen mellan mikro- och makrokosmos i vÄra hjÀrnor. Sinnrikt vidareförs nu in-
dividuella och gruppvis integrerade idéer genom globala strömningar, ocksÄ de som kanske Àr
ârentâ kroppsligt fysiska.
OvanstÄende inskrivet som kommentar till inslag av Christer Sturmark i Humanisterna (=)ateis-
terna) i Vid Dagens Början-programmet i Sveriges Radio-P1 3/9 2011. Sedan han dĂ€r rĂ„tt oss alla att vara nöjda med vad som objektivt kan konstateras runtom oss – vĂ€rlden Ă€r sig sjĂ€lv nog. SĂ„ spekulerade om transcendent tillvaro och osynliga GudavĂ€sen, och sĂ„ vidare/med mera,Ă€r bara dumt.(Enligt sagde Sturmark)
God afton önskar
kes
DĂ€r jag vĂ€xte upp omgavs vĂ„r stenrika huvudby av skogiga bryns smĂ„byar runt ljusa sjöar med jordbrukares smĂ„ eller större hemman. De kunde heta SkĂ€lsarp, en annan Realsbo, en tredje Skifthult. FrĂ„n sitt livsslits SĂ€vsĂ„sgĂ„rd, överlĂ„ten till syskonbarn, flyttade pĂ„ 40-talet gamla Selma med sin Manne till ett stort rött hus invid sjöstrand – snett emot mitt barndomshem vid vĂ€gen mot Lidhult och Femsjö.
Deras stora sorg var barnlöshet. NĂ€r jag för nĂ„gra Ă„r sedan med blomma i hand förgĂ€ves sökt efter deras grav pĂ„ vĂ„r kyrkogĂ„rd berĂ€ttade en av deras arvingar att Selma bestĂ€mt att de ingen namnprydd gravsten skulle ha. âHar man inga barn fĂ„tt Ă€r det bĂ€st att bara glömmasâ, hade hon sagt till slĂ€ktingar. Ingen skulle för syns skull kĂ€nna sig tvungen att sĂ€tta blommor och ansa jordplĂ€tten över deras kistor.
Det var ett ovanligt tystlĂ„tet och i sĂ€vligt lugn respektingivande gammalt par som flyttade in pĂ„ min barndoms vackra grannstĂ€lle, invid strandnĂ€ra tallholmen som vi kallade KĂ€rleksön. De Ă€rvde det till undantagsstĂ€lle â sĂ„ brukat Ă€ven av innerligt vĂ€nlige gamle Linne. OcksĂ„ han frĂ„n SĂ€vsĂ„s, nog ensam ungkarl i hela sitt liv: utan att störa oss andra om sin belĂ€genhet gick han in i skuggömda evigheten. Det var ungefĂ€r vid krigsslutet 1945 som det i stĂ€llet blev Manne jag sĂ„g i tidig morgonsyssla med nĂ€t vid egna bryggan: spĂ€nnande fiskafĂ€nges rogivande bĂ„tturer var nog hans stora gammelmansnöje. Medan Selma, lite strĂ€ngare i utstrĂ„ningen Ă€n sin fridfulle man, mest alltid osynlig vĂ€l sysslade inomhus.
Nu har vi vanligen lĂ„ngt bekvĂ€mare liv Ă€n vad som var ânormaltâ för Ă€ldre generationer. Att âvara bekvĂ€m av sigâ lĂ€t ur min mammas mun som ett rĂ€tt negativt omdöme om en till synes lat person. StĂ„r vĂ€l allmĂ€nt för det Ă€n i dag, om begreppet Ă€n suddats i kanterna.
Och barnlösa gifta par, âbarren onesâ, slet lika idogt som andra för att hĂ„lla Ă€rvd gĂ„rd och dess tingestar i samma (eller Ă€nnu godare) skick som den dag de axlade ansvaret för allt livet gav. Medan de av andra och sig sjĂ€lva inte sĂ€llan sĂ„gs som en skam. Eller obegripligt förbannade av en Gud som i dessa trakter aldrig helt intog högsĂ€tet i vardagliga vanans gamla hedendomsmakt över sinnena. NĂ€r de inte fĂ„tt avkomlingar för vidareförande in i minnesgod framtid – av inte bara sina gengivna kropps- och sjĂ€lsdrag utan Ă€ven det materiellt bestĂ„ende (kanske delvis nyskapade) i arvestĂ€llet – ja, dĂ„ kunde det kĂ€nnas som ett hĂ„rt lidandes öde som beskĂ€rts av VĂ„r Herre, eller hans skuggande motpart. Ett svek mot nedĂ€rvd hedersplikt. MĂ€nniskor, likt Manne och Selma â för att inte tala om Linne som visst aldrig fick ens komma nĂ€ra ungdomsdrömd brud â blev offer och kĂ€nde sig som syndigt förtappade slĂ€ktlĂ€nkar i sin tids livsvĂ€gsmönster.
För mig att minnestĂ€nka Linne (nog döpt till Linus liksom Manne till Manfred) som ett Skammens symboloffer kĂ€nns fullstĂ€ndigt otillstĂ€ndigt. SĂ„ gudomligt snĂ€lltrygg. Men vi föds ju alla in i sociala vĂ€rderingsmönster som tycks vilja lĂ„sa in oss till robotlika mektyper. I dag lever vi med rikare tillfĂ€llen att bryta sĂ„dana mönster. SĂ„ lĂ„t oss försöka sluta se födandet av barn som antingen heligt eller skamligt â eller nödvĂ€ndigt – i beroende av ytlig (ibland skadeglad) omgivnings kvasihistoriska hederskrav.
Min farmor Hilda Nilsson slet hĂ„rt som frĂ„nskild, först som stĂ€derska och senare som utbildad kallskĂ€nka (efter bistĂ„nd av sig förbarmande och rikare systrar. Hon hade aldrig rĂ„d med en riktigt fin klĂ€nning, beerĂ€ttade hennes yngsta barn: Karin som var den enda hon behöll hos sig. Edvin och Erik, födda nĂ„gra Ă„r efter hemskillnad frĂ„n tre första barnen (som maken med slĂ€kt tog över): 1909 0ch 1912, kom först till bra fosterhem i Halland. De flyttades 1915 mot hennes bestĂ€mda amasonvilja till gamla fattighuset i Södra Unnaryd, som dĂ„ börjat kallas Ă lderdomshemmet. Hon gjorde idogt vad hon kunde för att ordna bra för det hon fick, Ă€ndĂ„ omtalad i min barndom som den skamligt fallna â rymde ung hemifrĂ„n för att slippa pĂ„tvingad trolovning. Sen portförbjuden av religiös bror pĂ„ stora HĂ€stvedagĂ„rden. SĂ„ smĂ„ningom sammanblandad, ibland, med Ă€nglamakerskan Hilda Nilsson â ocksĂ„ hon runt 1900 boende i Helsingborg, och i samma Ă„lder. Om detta finns hel del att tillĂ€gga â lĂ€ngre fram.
God morgon önskas alla frÄn kes
Hej,Kerstin Elisabeth,
Inte sÄ sÀllan ses vÄr egen tid som en otrygg tid. Vi vet inte vad som Àr rÀtt och vad som Àr fel, för vÀrlden har blivit sÄ stor, sÄ stor, Lasse, Lasse Liten, att inte ens de viktigaste sambanden i nuet Àr sÀkra. Och konsekvenserna pÄ sikt Àr det garanterat inte. Det Àr som om vi sÄ förhÀvt oss som mÀnniskor att vi hamnat i en vÀrld vi inte kan överblicka. Men kanske Àr en av framsidorna pÄ den otryggheten just att vi inte lÀngre vill och vÄgar vara sÄ tvÀrsÀkra som man kunde vara förr i fördömandena av varandra och ivad som var rÀtt och fel.
SÄ tÀnkte jag nÀr jag lÀste din berÀttelse.
Allt gott
Bodil
Du skriver: “Men vi föds ju alla in i sociala vĂ€rderingsmönster som tycks vilja lĂ„sa in oss till robotlika mektyper.”
Ăr inte detta i mycket mĂ€nniskans stora sorg?? Att vi bakbinder/försöker bakbinda varandra i sĂ„ hög grad.
Skrev 1983 i min citatbok: “Du skall Ă€lska dig sjĂ€lv lite högre Ă€n du Ă€lskar andra, annars blir du utnyttjad. Men du skall betrakta en annan mĂ€nniska som ett konstverk, som du inte har rĂ€tt att ingripa störande i för dina egna planers skull.” / Poul Henningsen
Jag dristar mig att pÄstÄ att det inte sÄ ofta finns en plan bakom alla tyckanden om hur andra ska vara och göra.
Mitt standardsvar numera, nĂ€r jag tycker nĂ„gon lĂ€gger sig i andras vara pĂ„ ett fördömande sĂ€tt, “Ja, det alltid mycket lĂ€ttare att leva andras liv.”
Gun
Jaa!
RĂ€tt storyvigt uttryckte jag mig en gĂ„ng om att jag för min ev eviga och livsgrĂ€nsöverskridande utveckling i detta liv tycks ha till uppgift att öva tĂ„lamod och ödmjukhet. Inte av krypande eller sjĂ€lvförtryckande slaget utan som del i ett genomskĂ„dande dubbeljag – alltmer njutande av ansvarskĂ€nsla i den gemensamma helhetens skaparanda.
kes
Hej,
Det hĂ€r Ă€r knepigt. LĂ„gfĂ€rdighet kan vara lika förödande som högfĂ€rdighet för den gemensamma helheten. Och uttrycket “den gemensamma helheten” kan ocksĂ„ föra tanken fel, tĂ€nker jag som tror att allt ansvar alltid Ă€r personligt. Inte nödvĂ€ndigtvis individuellt utan just personligt: man mĂ„ste kunna peka och sĂ€ga att det Ă€r DU eller JAG eller HON eller HAN eller VI eller NI eller DE som har ansvar, annars blir “den gemensamma helheten” alltför undanglidande.
SÄ fint att du NJUTER en ansvarskÀnsla.
Allt gott
Bodil
Hej Kerstin-elisabeth. ock Gun. NĂ€r jag lĂ€er vad Ni skriver hĂ€r ovan, inser jag att Ni kommit mycket lĂ€ngre i ert “tĂ€nk” om “vĂ€rderingsmönster”. SjĂ€lv Ă€r jag mycket för att vĂ€ga FĂR ock EMOT innan jag kan sĂ€ga min stĂ„ndpunkt.Behöver mycket tid att fundera +att bolla det aktuella nya med nĂ„gon.Detta gĂ€ller tex. frĂ„gan om att allt flera barn adopteras eller assisterad befruktning av samkönade Par. Det tar tid för mej att tĂ€nka -hur blir det barnet att se pappa-pappa eller mamma, ock hos kompisar se mamma -pappa. Vad hnder lĂ€ngre fram i barnens vĂ€rld rent mentalt?? FrĂ„gor -stora frĂ„gor.
Hej Birgitta!
För ett par timmar sedan ringde en vÀninna till min mamma och berÀttade att hon Àntligen blivit mormor. Att hon ringde mig och inte mamma beror pÄ att min mamma numer har svÄrt att höra och hÀnga med i telefonsamtal. SÄ, vÀnninorna ringer mig och jag berÀttar vidare. Min mammas vÀninna har alltsÄ blivit mormor. Hennes enda och lÀÀÀÀnge efterlÀngtade dotter har fÄtt ett barn. Efter tvÄ missfall, ett barn som dog 3 veckor gammalt, har nu en frisk flicka pÄ 3,2 kilo fötts. En viss risk att barnet kunde ha fÄtt ett hjÀrtfel fanns.
Ett djupt efterlÀngtat barn. Jag skriver detta som ett exempel pÄ hur stark naturkraften att fÄ barn kan vara.
SĂ„ –
VAD HAR JAG FĂR RĂTT att sĂ€ga till nĂ„gon: Du Ă€r homosexuell dĂ€rför fĂ„r du inte skaffa barn – hur djup din lĂ€ngtan Ă€n Ă€r – för JAG tror att ditt barn kommer att fara illa framöver.
Jag tror att för de flesta som Ă€r unga idag Ă€r homosexualitet ingen större sak. Det finns alltmer öppet i samhĂ€llet. Kanske har man en slĂ€kting, en granne, en arbetskamrat, en kompis syster, osv. som Ă€r homosexuell…
MEN – det VIKTIGA för hur de homosexuellas barn – och alla andras barn – ska bli/blir behandlade Ă€r ju vilka vĂ€rderingar vi vuxna ger barnen – i grunden. SĂ€ger vi att mamma-mamma, pappa-pappa kanhĂ€nda inte Ă€r lika vanligt som mamma-pappa, alla plast och bonusvarianter, eller ensamstĂ„ende förĂ€lder, men för den skull inte Ă€r konstigt eller fel, varför ska dĂ„ barnen tycka att det Ă€r det? Min nu 16-Ă„riga brorsdotter fick tidigt i skolan en bok dĂ€r olika familjekonstellationer fanns ritade. Bl.a. Man-man, kvinna-kvinna. Hon tyckte inte det var nĂ„got konstigt med det, och ingen av de vuxna sa att det var det. (Vad hon tycker idag vet jag inte.)
Men OM man nu ska sĂ€tta grĂ€nser för vilka som ska fĂ„ skaffa barn – sĂ„ Ă€r det vĂ€l i första hand de som Ă€r olĂ€mpliga som förĂ€ldrar (missbrukare? misshandlare? kriminella?) som ska hindras – oavsett familjekonstellation. (OBS! Detta Ă€r inget jag föresprĂ„kar.)
En av mina tidigare arbetskamrater berÀttade att hans mamma sagt till honom pÄ fullt allvar: Hade du varit homosexuell hade jag löst en enkel biljett till dig till Sibirien. BÄda hans förÀldrar var lÀkare. En trevlig men lite fyrkantig kille, 30+, lÄng och stilig, vÀlutbildad (diputerad) med en liten slÀng av hypokondri. SjÀlv hade han inget emot homosexuella, sa han.
JodĂ„, det finns en hel del jag mĂ„ste “tĂ€nka till” om. Men inte just den hĂ€r frĂ„gan.
Gun
PS.
SĂ€g att man tar reda pĂ„ vilka förĂ€ldrar barn som far illa har. Barn som tar sitt liv, svĂ„rt mobbade barn, barn som blir sexuellt utnyttjade, m.m. – sĂ„dant som kan ses som att barn far illa. Och sĂ€g att man frĂ„gar dessa barn om de hellre varit ofödda. TĂ€nk sedan att man i framtiden sĂ€ger att den typen av förĂ€ldrar som dessa barn har inte ska fĂ„ föda barn dĂ€rför att de kan fĂ„ barn som far illa.
Vilka kriterier hos dessa förÀldrar ska man ta fasta pÄ?? Yrke, samhÀllsklass, kroppskonstitution, familjekonstellation, sexualitet, osv.
Naturligtvis ett ORIMLIGT scenario – fast det utgĂ„tt frĂ„n facit.
Gun
Jaa, det Ă€r jĂ€tteknepigt. Jag för min del balanserar sĂ„ gott det gĂ„r mellan mina egna motstridiga stĂ€llningstaganden och kĂ€nslolĂ€gen i skiftande miljöer – och med olika sorts personer omkring mig som inverkar pĂ„ vad som i mina ögon kan verka rĂ€tt eller fel. FastĂ€n sjĂ€lva huvudtemat som utspelas i och runt oss till kvaliteten Ă€r sig ganska lik. Stundom dock i dimma dold. SĂ„dan situationslĂ€rdom tar vi förstĂ„s med oss till nĂ€sta Ă„rsrings erfarenhet i kanske snarlik omgivningsmiljö, sĂ„ vi kan ju hoppas pĂ„ att med tiden bli lite sĂ€krare i umgĂ€nget med vĂ„rt eget och andras enkla eller mĂ„ngbottnade subjekt… Ibland i dagdröm, ibland i snĂ„rig verklighet. LĂ„ter förstĂ„s vĂ€l “mjukt”, men det Ă€r just i sĂ„dan hĂ€r sökande, prövande orientering bland mĂ€nniskor, djur och ting som det Ă„tminstone för mig blivit nödvĂ€ndigt med ökad ödmjuk tĂ„lmodighet. För: stolpande alltför sjĂ€lvsĂ€ker framĂ„t har jag alltid rĂ„kat ut för baklĂ€xor. FrĂ„n gemenskapens mitt, ibland, söker jag mig alltsĂ„ gĂ€rna till periferin, till de i utanförskap, eftersom jag sjĂ€lv haft mycket sĂ„dan erfarenhet. SĂ„ jag velar, skiftar, sneglar – i kĂ€nslan av att vara litet deljag av ett gemensamt större JAG pĂ„ vĂ€g att finna lite bestĂ€mdare konturer av sitt “vĂ€rldsandesjĂ€lv”…
Med hjĂ€lpa av uppövad inlevelse i mĂ€nniskor. djur, natur. Ledsen att lĂ„ta sĂ„ hĂ€r skumt mystisk i vĂ„rt förnuftssökande sammanhang. Alla har vi olika roller i vidareskapandet . UngefĂ€r sĂ„ hĂ€r svĂ„rbeskrivligt Ă€r det för mig – utan mindervĂ€rdsvansinne, hoppas jag, mitt i vĂ„rt storhetsstrĂ€vand., Jag Ă€r en typisk irr-ande, som oftast trivts rĂ€tt hyggligt – Ă„tminstone med mitt trots alllt bestĂ€mda sökarjag.. Det som dominerat mina underordnade deljag sen barnsben.
kes
Hej Kes! Det Ă€r bra att du har ditt bestĂ€mda sökarjag. Kan berĂ€tta om en liten hĂ€ndelse som visar (tror jag) hur svĂ„rt det Ă€r att se pĂ„ sig sjĂ€lv i Ă„lder.Jag tog mitt 5-Ă„riga barnbarn med mej nyligt pĂ„ en sol-badresa.VĂ€l framme ock hade packat upp,bytt klĂ€der, skulle vi gĂ„ ock Ă€ta middag. Philip 5 Ă„r tittar dĂ„ till pĂ„ mej “distingt”ock jag blir helt osĂ€ker..tĂ€nker:(om min lilla 5 Ă„ring)Tycker han att jag ser gammal ut?? Jag sĂ€ger: Ăr jag ful Philip? Han snurrar med leende glada ögon runt mig ock sĂ€ger samtidigt Neeej. Ăgonblicket Ă€r över, men jag tĂ€nker nu pĂ„ att min 5:Ă„ring kan fĂ„ mig att kĂ€nna osĂ€kerhet. I mitt arbete Ă€r jag mycket sĂ€ker. SĂ„ liten tuva stjĂ€lper stort lass….
Birgitta – tack för att du skrev igen! Jag finner det fruktansvĂ€rt med plĂ„gsamma behandlingarna av för tidigt födda barn â dessutom moraliskt utmanande med tanke pĂ„ vĂ€ldiga aborterandet av foster, ibland jĂ€mförbart utvecklade. Konstgjord befruktning ser jag som Ă€nnu ett exempel pĂ„ att alltför mĂ„nga politiker och specialister vill skĂ€mma bort vĂ„ra yngre generationer till tro pĂ„ rĂ€tt till barnavlandets och familjelivets lycka â och mening med vĂ„r tillvaro. Det Ă€r hög tid att vi börjar vĂ€nda pĂ„ skutan i den hĂ€r utvecklingen för inbillade övermĂ€nniskor medan överbefolkning i storstadsghetton ökar okontrollerbartâŠ
FĂ„fĂ€ngligen var jag nyss alltför upptagen med att försöka svara Bodil utifrĂ„n hög- och lĂ„gfĂ€rdiga vinklar som för mig gĂ€llde teorteiska kartritningsförsök av vissa strĂ„k i den grĂ€nsdiffusa utemiljö dĂ€r vi lĂ€r befinna oss. NĂ€r jag nu lĂ€st igenom vĂ„ra kommentarer igen ser jag att hon faktiskt drog ut vĂ€l lĂ„nga trĂ„dar av mitt ordval runt för henne undanglidande âgemensamma helhetenâ. Visst, Ă€n Ă€r allt undanglidande i denna vĂ„r digitala osĂ€kerhetsvrĂ„. Men nĂ€r jag skrev om att jag njöt âansvarskĂ€nsla i den gemensamma helhetens skaparandaâ var det visst alltför sjĂ€lvklart för mig att jdet innebĂ€r enbart min del i 11-sidkommenterarnas gemensamma anstrĂ€ngningars anda⊠I detta vi nu hĂ„ller pĂ„ med som deltagande delar i arbetet med vĂ„r vitt och brett osĂ€krade 11-sida hĂ€r. Inte att andan och ansvarsallvaret jag tyckt vi mött hos varann skulle vara blott och bart min, med frĂ„n ovan ansvarsbefriad himlaidentitet eller dylikt. Som jag ser det sker för övrigt âlivsgrĂ€nsöverskridande utvecklingâ inte bara genom eventuell reinkarnation utan framför allt i kroppsligt eller skriftligat möte (samtal osv) med andra. Samt boklĂ€sande mm â frĂ„n nu- eller dĂ„tid.
Dessutom nĂ€mnde jag mitt dubbeljag âdet lĂ€t vĂ€l alltför knĂ€ppt, sĂ„ nĂ€ra följt av nyssnĂ€mnda odvals yvighet. SĂ„ jag passar pĂ„ att berĂ€tta att jag lĂ€nge övat mig i vad jag kallar dubbelseende: jag Ă€r först och frĂ€mst mig sjĂ€lv som enskild person Men utifrĂ„n de kunskaper jag pĂ„ olika sĂ€tt inhĂ€mtat med mina Ă„rsringar â och sĂ„dana som förmedlats frĂ„n andra â har jag ocksĂ„ försökt mig pĂ„ hela sammanhangs begripande. Det tror jag att fler av nutidens bekvĂ€mt kortsiktiga och gĂ€rna sjĂ€lvokritiska Ă„rsringssamlare borde försöka sig pĂ„. Inte bara de som twittrar eller facebookar i mesta laget.
God kvÀll
kes
Hej Gun! Jag kan se att du reagerat pĂ„ mitt inlĂ€gg ang. mitt inlĂ€gg dĂ€r jag tar upp att jag tar lĂ„ng tid pĂ„ mej att vĂ€ga FĂR resp.EMOT. Mitt försök till sjĂ€lvkĂ€nnedom Ă€r inget mĂ„l utan ett MEDEL för att förstĂ„ andra bĂ€ttre, vĂ„ga beröra ock beröras! Inse att vi i vĂ„ra handlingar ock ord bĂ„de utmanar det onda ock det goda hos varandra. Varma hĂ€lsn./Birgitta
Hej Kerstin-elisabeth!FrĂ„n ditt brev tar jag upp dĂ€r du skriver om ditt “dubbeljag” Jag finner det inte alls “flummigt”. tvĂ€rtom! I ock med Bodils förklaring om Ă„rsringar+ annan tĂ€nkvĂ€rd litteratur, kan jag förstĂ„ mej sjĂ€lv bĂ€ttre varför jag stundom gör/tĂ€nker “saker” som jag sjĂ€lv i nĂ€sta ögonblick inte förstĂ„r.Men nu börjar jag fĂ„ ett sammanhang som jag ocksĂ„ lĂ€r mej förstĂ„.Vara hĂ€lsn./Birgitta
Hej Bodil! Nu pĂ„ em.har jag suttit ock gĂ„tt igenom alla 10 “sidor. Nu börjat “haltande” skriva i den 11:nya sidan. Min frĂ„ga: Jag mĂ€rkte nĂ€r jag lĂ€ste igenom de 10 olika sidorna att det var Ă€ldre inlĂ€gg dĂ€r.AlltsĂ„ 2011. Ăr det meningen att “allt” skall tas upp i denna nya 11? Allt var ju Ă„ bra strukturerat i 1-10 Glada HĂ€lsn.nyfikenBirgitta
Hej,
Nej, för mig Ă€r det bĂ€st om det som hör till “3” hamnar under “3” och “7” under “7” etc. Och det löser sig automatiskt eftersom jag numrerar mina inlĂ€gg med nĂ„gon av siffrorna 1-10 (nu senast 3) och kommentarerna följer inlĂ€ggen. (Det vara bara det att efter det jag skrev “11:an” var jag lite uttömd, sĂ„ det kom inte nya numrerade inlĂ€gg förrĂ€n 3:an i dag. Och dĂ€rför var ni alla igĂ„ng med 11:an och allt hamnade dĂ€r..).
Back to basics, alltsÄ!
Bodil
Du allvarsamt varliga Syster Birgitta Kruse!
Letade nyss – och fann – i högar dĂ€r jag sparat diverse artiklar etc, som jag tyckt sĂ„ vĂ€sentliga att jag kopierat dem vidare till barn och barnbarn. SĂ„ hĂ€r börjar Suzanne Gleser sin SvD-understreckare 9/12 2011: “Med ett smĂ„leende lĂ€ser jag artikeln “Den mĂ€nskliga dubbelnaturen (DN24/10). David Brooks skriver om psykologen Daniel Kahneman som 2002 fick Nobelpriset i ekonomi”—“att mĂ€nniskor inte handlar rationellt, att vi har en dubbelnatur och inte alltid kontrollerar vĂ„ra tankar och kĂ€nslor. Vi tĂ€nker i dubbla spĂ„r, det ena Ă€r lĂ„ngsamtt, rationellt och medvetet, det andra Ă€r snabbt, associerande, automatiskt och smidigt (mönsterigenkĂ€nnande)—“—
För nÄgra veckor sedan bekrÀftat av hjÀrnforskare och psykiatrer i program pÄ Kunskapskanalen. Bl a.
Suzanne Glersers understrecketartikel heter “Drömmar gav fysikern svar om verkligheten”.
Datumet, i SvD, hÀr ovan. Givande att lÀsa bÄda. Om du inte lyckas klicka in dem pÄ respektive tidning sÄ kan jag maila dem till dig (eller kanske lÀnka via Bodil J hÀr).
Bland stenskÀrslipare- och stenkvarnsmalarovÀsen:
kes
PS……..Glömde nyss: i detta sammanhang kan Ă€ven inflikas understreckaren Ljusa drömmar och vanvettets tygellösa galopp. Om vĂ„r som gruppvarelser (under ibland farligt schizoid-omedvetna ledare) dubbla (o)förmĂ„ga: text runt bok om bisarra motsĂ€gelser mellan blomsterprakts kulturevenemang och mĂ€ngder av onaturliga dödsfall/avrĂ€ttningar i paradoxens Moskva 1937. Publ. 9/1 2012 i SvD.
Dessutom tillĂ€gger jag gĂ€rna tips till samma tidnings understrecketsida 14/1 2012, rubricerad Ledarskap Ă€r ingenting för fullt friska, om vk2-vĂ€stvĂ€rldsrĂ€ddaren Winston Churchill och hans humörsvĂ€ngningar (plus alkoholism)…
Ingenting Àr ENKELT hÀr i vÀrlden, nej. Utom kanske att bara se gÄ in för att se sÄ lÄngt nÀsan rÀcker.DS och Hej igen frÄn
kes
Hej “kes” Jag mĂ„ste skratta gott Ă„t din “överskrift” Jag Ă€r inte sĂ„ allvarsam som du tycks tro..riktigt “galen”stundom…PS.Tack för tipset ang.Tidn.SvD.ska försöka hitta dem. Annars hör jag av mej. Ănskar dej en fin kvĂ€ll/Birgitta