03. Kropp och själ och tidsanda, alla stadda i förändring
Nu kommer jag med ett inlägg som garanterat är till för att skapa fler frågor än svar. Jag är inte ens säker på att jag fullt ut kan förklara vad jag menar och vad jag undrar över. Ha lite tålamod med mig och låt mig försöka:
De flesta förändringar i livet kommer så smygande att det bara är vid enstaka tillfällen som det händer något som riktigt skakar om den innersta kärnan. Därför kan jag inbilla mig att ”jag är jag” (vad nu det betyder), och att det finns en någon där inombords som jag kan känna igen ”mig” i även när åren går.
På den här bloggen har vi samtalat en hel del om hur själen/ mind:et ändrar sig med åldern. Årsringar kommer till, och årsringar växelverkar både framåt och bakåt. Mer (i bemärkelsen fler årsringar) blir dessutom inte bara mer/fler utan det blir framför allt annorlunda.
Vi har däremot inte talat så mycket om effekterna av kroppens förändring med åldern på hur vi upplever världen. Hjärnan får ju sin omvärldsinformation helt och hållet genom kroppen, och när synen/hörseln/känseln/lukten/smaken/balansen/lusten/tröttheten/… undergår åldersförändringar inte bara var för sig utan också tillsammans påverkar detta vad de sammantaget kan förmedla till hjärnan. Man har inte samma tentakler som 69-åring att ta in något i relation till omvärlden som vad man hade som 19-åring, dvs 69-årsringen tar färg både av vad själen tidigare hunnit inhämta under de tidigare 68 år som gått och av vad den nu får veta genom den 69-åriga kroppen.
Ju mer jag tänker på detta, desto konstigare blir det att en människa något så när kan klara att bevara och utveckla sin självbild medan det pågår ett samtidigt åldrande av kroppen, själen och tidsandan. Det hade varit märkvärdigt nog om det inte hade funnits något biologiskt åldrande av kroppen överhuvudtaget utan om kroppen hade hållit sig konstant och det ena årets erfarenheter ”bara” hade lagts till det andra samtidigt som tidsandan förändrades. Men när både kroppen, själen och tidsandan alla tre varierar samtidigt, både beroende och oberoende av varandra – då är det inte konstigt att åldrandet blir komplext och att de eventuella sambanden blir tämligen kaotiska. Vilket dock snarare ökar än minskar min nyfikenhet på åldrandet.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Tack, nu fick jag lite större förståelse för många äldre, som helst talar om gamla tider.
Nu kan jag tänka mig, att den tiden “tog de in” med liv och lust och alla sinnen i behåll, så att den lyser klarare och tydligare.
Med bl.a. sämre syn och hörsel tror jag ,att man kan få en rätt dimmig bild av nutiden och svårare att engagera sig.
Men det gäller inte alla, som tur är.
Hälsningar Marianne
Hej Bodil! En liten historia ang. självbild! Nyligen tog jag mitt 5 åriga barnbarn på en sol-badresa. Väl framme installerade vi oss, jag packade upp,bytte kläder för att gå ut ock äta. Philip 5 år tittar “distinkt”på mej ock jag tänker:Oj,han saknar mamma, ser att jag är “gammal”Jag frågar: försiktigt..Är jag ful Philip?? Varvid min prins snurrar lyckligt leende runt mej ock säger neeej.Ögonblicket är är över ock vi går ut i den ljumma kvällen, hans lilla hand i min. Lycka.Men..Där såg jag: Jag: säker sjuksköterska, faller omkull för ett ögonblick. Liten tuva stjälper stort lass.:Dålig självkännedom! /Birgitta
Vad man än säger så det ju som det är, än-då. I gamman lekande som homo ludens eller ej. Små öron har också (ytliga) ögon vid och in-till två hjärnhalvors och hjärtkamrars be-dömande behandliing av sedda och i övrigt sinneskända omvärlden. Inklusive egna hårsvall och hudfordrals speglingar av mittodittovårtodetoertoderas. Att åldras, allt närgångnare skuggad av dödens fysiska realitet, är tvivelsutan vårt mänskliga livs Sista Stora Äventyr. Om vi får och ges chansen att ta vara på dess guldgruvliga utmaningar på både gott och ont. Rustade med rejäla verktyg inför utvinnande i än mörker, än i alltför skarpa ljusglimtar och hörselsensationer. För att söka Hela verkliga om-givningens delvist fragmentiserade budskap, ömsom splitternytt…///Med tanke på det som till slut utspelades under vår 11-sida
så tror jag att vi alla eu-are/jordebor börjar vänja oss vid tanken på att vi är relativt unika dubbelnaturer, beroende av halvhet i haltande asymmetris tudelade hjärna. OCH HJÄRTA!!!??? Vi kan väl instämma i samfällt leve (tyst, var och en vid sin laptop el dylikt, för ökande med-vetenhet om detta alltmer kända semifaktum!??? Tycker
kes
PS Min mor dog nästan 100-årig 1999, hade då i flera år varit sina medbybors officiellt erkända “åldermor”. Jag börjar tro mig vara denna församlings nuvarande “åldermotmor”. Fast det räcker bra att jag själv känner så – härvidlag officiellt konstaterad åldersbörda undanbedes = Noreply-PS. DS
Fast jag kan ju alltid svara mig själv – är ganska van vid det i denna vanvettiga värld där inte minst människor “i blomman av sin ålder” tycks jaga förbi varann och hela alltet i nästan konstant egostress efter mer förströelse, etc. Utan verkligt övad förmåga att strosande i storskog, skogsdunges äng eller stadspark verkligen TA IN dofter, av sköna strån i ljuvt ljummen vindfläkt – som man kan sticka i mun och smaka på. Och så.
Bästa ni som evigt knapptmogetgröna gärna vill avskär(m)a er från årsringat sammanhang, med otäckt gamlingsskaps än reella avtrubbning i aktuellt sinneshetsat NU – än långt mer vidsynta inmängande av detsamma i väl prövat ryggsäcksinnehåll. Finns många slags härvor till
komplex att utreda, ja.///Försök, ändå, att inte i vanliga utbredda svenska åldersfascismens anda skära alla pensionärer etc över en kam. Vi är inte alla omtöcknade rasister färdande till Thailand för att få umgås med mest bara ynglingsgamla känslokroppar. Frossande i kött och andra djurdelar till var och varannan festlig måltid./// Piggt klarögda morgonhälsningar från mig och oss i samma vegetariska
kes
Ja, visst är det som det är, Kerstin Elisabeth – MEN HUR ÄR DET, DÅ?
Jag tror mig se att stora delar av våra liv handlar om att göra något åt att det är som det är – och att väl så stora handlar om att försöka förstå hur “det” är. Och den strävan inkluderar både hur det är nu, hur det var tidigare och hur vi NU kan bättre förstå oss på våra liv genom att på olika sätt knyta kontakter med det tidigare (fotoalbum, barndomsvänner, …). I kväll kl 20 visas på SVT 2 “Där mitt hjärta slår”, en film gjord av Khazar Fatemi som bara var sju år när hon kom som flykting från Afghanistan till Sverige. Nu 20 år senare (står det i programpresentationen) har hon “bestämt sig för att återvända till sitt barndomskvarter i Kabul, utmana sina minnen och möta människorna som lever kvar.” Att resultatet av det kan bli en film av värde för många andra är alldeles utmärkt – men en stor del av impulsen att göra den handlar förstås om henne själv. Om att stärka banden mellan sin 27-åring och sin 7-åring. Det visas inte minst av hennes hopp om att genom filmen också få kontakt med sin barndomsbästis som hon inte hittade i Afghanistan men som kanske finns någon annanstans i världen och som kan nås av filmen som en flaskpost… Vi är beredda till MYCKET för att ständigt jobba på kontakterna mellan våra årsringar, och kanske är de insatserna just vad som behövs om vi skall kunna hålla ihop oss som helheter när samtidigt kroppen OCH själen OCH tidsandan varierar.
Allt gott
Bodil
Tack Bodil,
nu trillade en polett ner! Jag har haft lite svårt att sätta in mitt eget liv i tanken med årsringar. Inte så att jag inte förstår grundtanken, men jag har inte kunnat se avskilda årsringar i mig när jag ser tillbaka. Jag har jobbat massor genom åren för att hitta mig själv som en helhet, trots min inre starka kärna, min ankarplats. Gått tillbaka – omvärderat – fått nya intryck – gått tillbaka – omvärderat, osv., om och om igen, tills något som känts färdigtförstått/ färdigarbetat infunnit sig. Och kanske är det då steget förlåtelse ska infinna sig; att förlåta de som “gjort en illa”.
Men jag känner inget behov av att förlåta, vilket kan bero på att detta handlar om mina föräldrar som på sitt sätt gjorde sitt bästa utifrån sina förutsättningar – och erfarenheter. Jag känner förståelse, och en kärlek och närhet jag inte tidigare kunnat/vågat känna. Jag är vuxen nu (sen en tid). Äntligen. I det ingår inte, som jag ser det, att i första hand förlåta omvärlden, utan se livet som det är. Jobba/arbeta/verka för föbättringar. Jag försöker göra det i “det lilla” i min omgivning. Och, inte minst, ta vara på sitt liv efter bästa förmåga! Och DÅ gäller det ju att veta vad jag VILL – inte vad jag borde/förväntas göra…
Så – inuti mig finns hållpunkter/ viktiga och omvälvande händelser – men inga årsringar – utan mer ett röjt öppet fält där den “sanning” som jag kommit fram till finns. Och som jag då och då får omvärdera. Ett fält som utökas/röjs med nya erfarenheter.
Skälet till att jag har så svårt för att ta till mig bilden av årsringar i MITT liv, kan vara så enkel att jag känner mig instängd när jag tänker på en cirkel/cirklar som symbol för min tillvaro. På en kurs en gång skulle vi ställa oss vid den bild som vi tyckte bäst visade oss själva. En cirkel, en fyrkant, en triangel och en fri figur, närmast ett luftigt nystan där trådändarna hängde löst. Cirkeln var den sista av dessa bilder jag kunde tänka mig, kände snudd på ångeat inför den. Instänghet. Ja, jag valde nystanet.
Ja, där ser man hur samtalet behövs! Årsringarna är naturligtvis fullständigt ointressanta i isolat – det är relationerna mellan dem som är grejen. Och hur man kan gå fram och tillbaka – och hur vi eventuellt kan få dem att hänga ihop.
Det som fick mig att nu göra det senaste grundinlägget 03 om kroppen och själen och tidsandan var att jag mer än tidigare började fundera över hur min gamla hjärna som skall hantera informationen från min gamla kropp inte bara gör detta utifrån sin nygamla (ibland rentav bättre än tidigare) förmåga. Det handlar också om att den gamla kroppen lämnar ifrån sig en ANNAN information än en ung. Och då blev det bara alldeles för mycket för mig att begrunda på en gång – så då fick jag skriva så att vi kunde börja reda ut detta i dess helhet och dess beståndsdelar. Det här ÄR svårt.
Allt gott
Bodil
Jag tror jag förstår tanken bakom årsringar som byggs på efterhand, och att de inte ska ses som isolat utan en växande helhet.
JAG är den jag är idag, som jag ser det, och detta nu-JAG innehåller alla mina årsringar/händelser bakåt.
Dock, detta nu-JAG synar/omvärderar/korrigerar kontinuerligt händelser som inträffat bakåt i tiden. Försöker se dem ur nya vinklar och ger dem stundom nya betydelser.
Om mitt nu-JAG vill hälsa på mitt 35-års-JAG-årsring, så är hon idag en annan än hon var då, eftersom mitt nu-JAG ser på henne med andra ögon än hon såg på sig själv då – och som mitt nu-JAG inte riktigt minns hur det var…
Men hon är ändå en del/årsring i mitt nu-JAG, som säger sig röja landskap för överblick och fria djupa andetag.
Ja, varför inte?
Storvulet övermaga känner jag mig när jag nu kommer med ett tredje inlägg i ett sträck. Men kan inte hjälpas: jag är ivrig få med länkarna som finns i följande inklipp (från min blogg Auroras
uppdatering, Kvinnodagen till ära – för er runt Bodil som är intresserade av sina hjärnhalvors hoppfullt ökande harmoni. Samt amasoners framfusiga viljekraft: själv har jag genom livet ofta störts av 40-talistsystrars självsäkra massanda. För mitt ödmjuka inreöga utstrålande “Vi kräver bara vår självklara rätt och är långt mer avancerade än ynkligt tunnsådda 30-talisterna”, t ex. Nu när jag kommit i en ålder där karriär och tävlingslust är egala, men som slags ödets turgumma råkat hamna under Bodils värjolän, kastar jag av mig trotsigt hoppfulla oket att “Gud älskar den han agar”. Försöker i stället gå på i ullstrumporna lik “en ann är så god som en ann”. Lovar att sen (fr o m nu) försöka hålla tangentfingrarna i styr under “långlig tid” – vad nu det är?
kes
Ändå, själva kommentarens ändamål, som jag glömde i orerandet om mitt ego:
På spaning efter Ares krigiska döttrar.
…Nåja – det lyckades ändå inte att vidarebef: men ovanstående mening är likamed nämnda SvD-artikelrubrik. Kanske underlättar jag åtkomsten genom att här ge Googleadressen till min egna blogg: kesandkvist.blogspot.com.
ÅåååÅåååhh, vad di ska sjunga i dag, tycker qvattroinskrvandets
kes
Det där var svårt! Läst ditt inlägg flera gånger och försökt bena upp det. (Och kan nästan se hur det arbetas däruppe i hjärnan. Sådan har jag varit så långt tillbaka jag minns: Jag översätter i bilder – och skrattar stundom på “fel” ställe när en bild blir alltför “bisarr” i sammanhanget.)
Hur ska jag kunna behålla och utveckla min självbild när min kropp samtidigt åldras, själen tenderar att stagnera(?) och omvärlden är i ständig förändring?
Just nu kan jag bara uttrycka en rädsla: Tänk om min självbild någongång i framtiden (av skäl jag inte kan föreställa mig idag) visar sig vara en livslögn. Mot det talar dock att jag tycks ha en stark inre kärna (om än lite väl passiv – kan jag tycka) som burit mig och visat vägen, genom de svårigheter som funnits i mitt liv. Kanske som min klädsmak som alltid varit densamma. Varje försök mot något “käckare” och mer utsmyckat har varit dömt på förhand.
Fråga: Hur skiljer sig själen från självbilden? Om jag blir “sjuk i själen”/ får “ont i själen”/demenssjukdom, får då också min självbild ont/blir sjuk?
Gun
Hej Bodil!
Du skriver ”de flesta förändringar i livet kommer så smygande att det bara är vid enstaka tillfällen som det händer något som riktigt skakar om den innersta kärnan”.
Så är ju det som vi kallar livet, små förändringar som vi vänjer oss vid och fortsätter leva som vanligt tills det kommer något stort som ger riktigt stora förändringar.
Den största förändringen är ju om det kommer sjukdomar men det finns ju så mycket annat som spelar stor roll. Bostad (kanske på annan ort), barn, barnbarn, husdjur, arbete och det som gäller oss, pensionering — listan ser oändlig ut.
Du skriver i slutet på inlägget ”nyfiken på åldrandet” och det tror jag är viktigare än att bara se på kroppens och kanske själens förändring, som vi har svårt att göra något åt.
Nyfiken inte bara på åldrandet utan på fortsättningen av livet.
Hälsningar
Roland i Lyckeby
Javisst – och den nyfikenheten förlägger jag i allt väsentligt till både själen och kroppen, de finns inte bara nu utan har också vittring på något kommande.
Allt gott
Bodil
Hej, Gun,
Det där med att dela upp kropp och själ kan leda tanken både rätt och fel, men låt oss ändå göra det här eftersom grundinlägget framför allt handlar om OCH:et dem emellan.
Som “svar” på din fråga: Ja, jag är alldeles övertygad om att en av många yttringar av att ens själ blir alltför oharmonisk är att självbilden splittras. Egentligen är det ju inget konstigt med det – det märkvärdiga är att vi har en sådan förmåga att trots allt hålla ihop den! För det mesta.
Allt gott
Bodil
Mina gamla mostrar, 93 resp 97 år, och 90-åriga morbror blir allt skröpligare i kroppen. Ingen av dem är dement eller har någon psykisk sjukdom.
Vad jag förstår har de samma självbild som tidigre plus att de är gamla. (Men känner man sig någonsin lika gammal som åren man levt? Dvs. föreställningen om en ålder är en annan, äldre.)
Omvärlden är barn, barnbarn, barnbarnsbarn, släkt och de vänner som finns kvar. Läsa tidningen, se på teve, handla, träffa släkt o vänner när orken räcker till. Läkarbesök. Frissan. Fotvård. Helt klart har deras omvärld krymt jämfört med den ålder då de var obehindrat fysiskt rörliga. Och mer alerta till sinnet.
Tidsandan. De upplever samhället omkring sig genom den information de får via barn och barnbarn, släkt, vänner, tidningen och teve. Nej, de hänger inte med i så mycket av det nya. Men jag tror inte det inverkar på deras (stangerade) självbild. De är de de är – den utgångspunkt som de ser omvärlden ifrån. Det är inte självbilden de ifrågasätter, utan (i så fall) “saker” i omvärlden. Kanske är det en självklar utveckling i att bli äldre, så länge själen får vara frisk.
PS. Byter ut “självklar” mot naturlig i sista meningen ovan.
Hej, Gun!
Det kan ju faktiskt vara för dina mostrar som i min kommentar till Ekelöf-citatet förmedlat av Peter Englund och dig:sett i ett helt livs perspektiv skall det mycket till för att något skall ändra ens självbild när man är över 90. Inte nödvändigtvis för att man skärmar av sig utan för att hela det senaste året bara utgör sisådär en procent av det dittillsvarande och inte har storre inverkan än så.
Allt gott
Bodil
Ungdomar har väl “av gammalt” tänkt på ålderdomens gamlingar som redan mer eller mindre döda – åtminstone på väg bort över livströskeln till dödsskuggade osäkerhetszoner. Kanske gjorde vi inte själva så vad gällde en livsglad mormor eller farmor som vi kände väl. Men i stora drag finns nog det betraktelsesättet visavi de äldsta som genomgående arvegods. Ska vi lyckas bryta upp det mönstret, skifta det till att kunna se dem som är äldre än till och med vi själva som jämlika själar, med ännu barnajaget kvar i sig? Och sprida det synsättet till yngre årsringskullar? Jag hoppas det. Men egentligen är det döden som spökar här. Den blir inte riktigt verklig, inte något som angår en själv förrän man verkligen kommer nära via vanliga åldersgränstrakten. Och själv står i främsta ledet till att “gå över”. Så vi behöver nog tala mycket mer om det gränsöverskridandet. Framför allt om Döden Själv. Den är mycket spännande.
Sen tror jag att det gäller att släppa taget om sig själv som presentationssubjekt. Jag skrev tidigare att jag sett många, lite yngre än jag själv, som mycket krävande. Säkeert så mot sig själva också. Mitt i all konkurrensen i inte minst 40-talistskaran. Märkt hos mig själv att sen jag blivit allt mer MEDVETEN om att jag verkligen är gammal nu (fast än känner mig som 35, oftast – och som rena banet ibland), så har jag lyckats släppa taget. Befria mig från att vänta mer av livet: OCH DÅ plötsligt kom Liveet och hela livsrymden till mig – så fantastiskst. Det är väl sant som det står i bibeln att fröet måste ner i mörka jorden för att omvandlar och gro till sin fulla potential. Redan medan vi ännu lever kan vi genom vårt kollektiva omedvetna djup-Själv – eller vad det ska kallas – nå kontakt med “Urlivet”. Enligt Jung ska vi kommunicera med våra drömmar, måla cirkel- och kvadratikubik-mönster (men TÄNK ALLT I DYNAMISKA SPIRALER, GUN!)etc för att börja få kontakt med vidder långt bortöver dödsmörkret. Det kan väl vara olika för oss alla hur vi når dit. Just nu lär det ge en teaterpjäs om Job (ur GT) i Stockholm, som visst förmedlar hur det är att överskrida svåra egogränser (intresserant omtalad i P1-radion i dagarna).
Själv har jag i alla fall rätt länge känt mig befriad från att försöka se mig genom andras (ofta) kritiska ögon. Hoppar liksom över kroppsfodral och mask: ÄR mest bara inifrån, nästan inte alls utifrån numera. /// Skrivit detta här nu, så vågar inte läsa för suddriskens skull,hsn Kes
Som synes nedan lyckades jag nu få med TEXTEN till min blogg i dag, men tyvärr inte roligt illustrerande gubben som med kompass till huvudbonad går i cirklat runt sig sjäv…
Uppdatering 8/3 2012:
Ekonomiskt tillplattade av fokuserande kompassmysse som huvudsak trevar vi oss fram: kvinna som man – eller bara människa (det jag själv sen barnsben mest jämt känt mig som), i vår prövande och VÄL gärna hjärnförvirrande värdevärld. Av fornnordbor benämnd vaerald . (Sammansatt av germanska ordet för människovarelse: som vittfarande väring eller varulv, släkt med virila latinets vir. OCH ett ord som betydde tidsålder: old eller ald – ett helt levnadsspanns vara/ålder. Från grundordet föda som både verb & objekt mm – i Island ännu ala (här i aldrig, äldre, alster, altare, älta och älskar, älskog mm ) Där vi nu hunnit så långt att vi utforskar antimaterias enskilt uppdykande atomer, enligt denna radiomorgons vetenskapsnyheter. Kanske symmetriskt framstående sen rentav tredimensionellt analyserade?
Se vänster fotosida ur DN 24/10 2011 av amerikanske kolumnisten Davis Brooks: Den mänskliga dubbelnaturen. Illustrerad med typ som rustats med två kompletterande hjärnhalvor (misslyckats i försöken att länka till den här). Utsökt kommenterad och kompletterad av Suzanne Gleser i SvD-understreckaren den 9/12 2012. Klicka dit medelst denna länk: Drömmar gav fysikern svar om verkligheten.
SvD bidrar dessutom fullödigt till aktuella Kvinnodagen med understreckare av Lisbeth Lindeborg för amasoner och andra, om den tid då man ej skilde myt från verklighet: På spaning efter Ares krigiska döttrar
Hej Kerstin Elisabeth,
Jag har en mycket enkel bild av vad det stora “Varför och varthän?” är. Och med den bilden är jag både trygg och tillfreds. En poet (som jag tyvär glömt namnet på) har skrivit: “Livet är en parentes i evigheten.” Jag är både glad och tacksam att få vara en sådan parentes. Att få vara med om detta STORA som livet är. Punkt.
Så – den delen av varat är sas avklarad för min del. Alltför rationellt kanske någon säger. Kanhända. Och kanhända är jag inte så sällan en (över)rationell person. Skapar mig ofta bokstavligen en bild av det jag vill försöka förstå. Och tror mig på så sätt förstå svåra samband i mellan-människor-tillvaron. Rätt ibland. Fel likaså, ibland. Spiralen är en bra och användbar bild – på sitt sätt.
Gun
Hejsan!
Först måste jag bara skriva, att detta är otroligt! Jag sitter här och läser era inlägg samma dag, som ni skrivit dem. Datorn är ganska ny i mitt liv ,och jag är så tacksam över möjligheten att följa med i era tankar. Det är spännande! Och jag gläder mig åt alla fina inlägg.
Att vara nyfiken på åldrandet och fortsättningen på livet, tyckte jag var en så skön tanke och formulering.
Än så länge läser jag mest och förundras.
Tack Bodil och alla ni som skriver
Hälsningar Marianne
Ja, just (nästan)samtidigheten plus direktheten i tilltalet gör att nätkontakterna när de är som bäst kan likna samtalet. Och ändå finns de sedan sparade vilket ju inte samtalet gör.
Allt gott
Bodil
Hejsan!
Jag läste just nu Guns tankar om cirkeln. Den trodde jag, att jag tyckte mycket om. Någonting, som hänt tidigare, kommer tillbaka och jag får möjlighet att ta mig an på ett nytt – och kanske bättre sätt. Nu tänker jag, att det kanske snarare är spiralen, som hägrar. Att komma lite högre för varje varv!
Hälsningar Marianne
Hej Marianne,
De flesta på kursen valde cirkeln. Just för, som du säger, att man kan återknyta, och att det är en mjuk form. Ingen valde fyrkanten, men en triangeln. Hon hade en fin förklaring (inte treenigheten) men jag minns inte vad den gick ut på. Vi som valde nystanet, som hade sina tampar vända uppåt, var några färre än de som valde cirkeln.
Gun
Hejsan!
Kom på, att jag inte behöver förneka mina känslor för cirkeln. Den passar nog mig. Har svårt att gå utanför ramarna. Och cirkeln ger säkert trygghet.
Hälsningar Marianne
Hej Marianne!
Trots att jag var tidig datoranvändare ( köpte min första dator som julklapp till mig själv 1980 ) så är det med förundran jag ser den snabba utvecklingen och framför allt internet som förundrar mig.
Att få fram budskap över hela världen som du skriver “samma dag” är fantastiskt.
Hälsningar
Roland i Lyckeby
Hej, alla,
jag kan inte läsa alla inlägg just nu. Är ompussad och omkramad i cirklar och nystanen av mina barnbarn och müste smälta det innan jag lägger mig.
Man följande har jag precis öppnat och tycker jag är en intressant sak.
Hur är vi paverkade av vara arsringar när det gäller allt det?
JAG är det i allra högsta grad. Ofta känner jag mig väldigt gammalmodig, fast egentligen väldigt modern.
“Jag skulle betala för mig på mataffären nyligen och den unga kassörskan föreslog att jag skulle ta med mina egna kassar eftersom plastpåsar inte är bra för miljön.
Jag bad om ursäkt och förklarade att vi inte hade det här miljötänket i våra dagar. Kassörskan svarade att det är problemet. “Er generation brydde sig inte tillräckligt, för att bevara miljön till kommande generationer.” Hon hade förstås rätt i en sak – vår generation hade inte miljötänket på “vår tid”
Men vad hade vi i vår tid? Efter långt funderande och sökande djupt i min egen själ insåg vad vi hade..
Då hade vi mjölkflaskor som vi lämnade tillbaka, läskflaskor som vi pantade. Butiken skickade tillbaka dem till tillverkaren, som tvättade dem och återanvände. Så de var verkligen återanvända flera gånger. Men vi hade inte miljötänk.
Vi gick i trappor för vi hade inte hiss eller rulltrappor i alla affärer, skolor och företagsbyggnader. Vi gick till affären för att handla och vi tog inte bilen varje gång vi skulle förflytta oss några hundar meter. Men kassörskan har rätt, vi hade inget miljötänk.
Då, tvättade vi blöjor för att det inte fanns engångsblöjor. Vi torkade våra kläder på linor, inte i ett energiförbrukande monster. Sol och vindkraft torkade våra kläder på vår tid.
Barnen ärvde kläder från sina syskon, inte alltid det senast märket. Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.
På den tiden hade vi en enda TV eller radio i hemmet, inte en i varje rum. Tv:n hade en liten skärm ungefär som en näsduk – inte som halva Gotland.
I köket blandade, vispade vi alltid för hand, vi hade inte maskiner som gjorde allt åt oss. När vi packade sköra saker i paket använde vi gamla tidningar att skydda dem, vi hade inte bubbelplast eller styrénkuddar.
På den tiden startade vi aldrig en bensinslukande motor bara för att klippa gräset, vi sköt gräsklipparen för hand. Vi motionerade genom att arbeta så vi behövde inte gå till ett gym som använder elmaskiner såsom löpband, trappmaskiner mm. Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.
Vi drack vatten från kranen istället för att använda en plastmugg eller flaska varje gång. Vi fyllde våra bläckpennor med bläck när de tog slut istället för att köpa en ny. Vi ersatte rakblad i rakhyveln istället för att kasta hela hyveln bara för att bladet är slött. Men vi hade inte miljötänket då.
På den tiden åkte folk buss, barnen cyklade eller gick till skolan istället för att göra föräldrarna till en taxirörelse (öppen 24 timmar) Vi hade ett eluttag i varje rum istället för ett dussintal uttag i en förgrening. VI behövde inte ha en datoriserad pryl som skickar datasignaler 2000 mil ut i rymden för att hitta närmsta pizzeria.
Är det inte lite sorgligt hur dagens generation beklagar sig över hur slösaktiga den äldre generationen var bara för att vi inte hade “miljötänk”?”
… Och pa vägen pa taget satte jag mig i Lund mitt emot en piersad halvrakad tonarsflicka, i nysnön klädd i randiga tunna strumpor och shorts och tunn jacka. Hon pysslade med sin mobil och smaskrattade hela vägen till Malmö.
Pa Triangeln, när hon gick av, sa hon: GRATTIS PA KVINNODAGEN° och log vackert.
Och jag blev sa glad! Önskade tillbaka och
till alla kvinnor här med.
Jitka
Tack! Tar, gladsmittad, åt mig även som den man i mig som också alla vi kvinnomänniskor är.
Vilket förbålt fint, rentav triangulärt möte den piersat halvrakade och småskrattande flickan
gav dig ända från Lund – och oss alla genom din vidarebefordrade hälsning! I “doft” av nysnö uti shorts, mobilpysslande. Dessutom i kring benen cirklande tunna strumpor: antingen på tvären eller längden randiga; vagrätt ringformiga, tänker jag mig denna i mitt sinne mal-mö-ögonblickande uppenbarelse. Så vackert leende genom din förmedling – över oss alla tecknande stort hopp från ej farligt självuppfylld yngregeneration.
Tänker mig gärna universums ursprung i ett eller flera samtidigt sub- och objektiva Big Bang-
gudsmedvetanden – ännu hjärncellexploderande i blixtfart. Med vilka – eller vilket (hursomhelt enastående…) – vi och hela världen genom alla tider hänger samman. Fast vi först på senare tid lyckats utveckla tillräckliga metoder för att rätt hyggligt kunna begripa vårt beroende av allt och alla. “Tidlöst” kanske.
Ge andra direkta råd brukar jag akta mig för, men DU GUN lät härförleden så uppgivet kramp-förtvivlad i försöken att binda ihop ditt cirkelnystan med andra att jag kände för att försöka hjälpa till med en puff. Det blev i form av en rörlig spiral eftersom du sa dig vara så bildsinnat medveten. Men. En sig in i och ut ur oss utvecklande spiral kan naturligtvis te sig otäckt okontrollerbar. Och som det nu är med allt i både vår inre och yttre värld så kan jag bara hålla med, både dig och Birgitta i era senaste betraktanden: det är skönt att relativt tryggad i en parentesvardag ändå känna sig meningsfullt inrymd i resten av verkligheten (samtidigt som av eget val skyddad mot dess ibland alltför fantasifulla realutväxter). Också jag har mest jämt levt inom (rörligt) parentesliv. Ibland frivilligt sådant: visste att jag behövde ensamhet etc – ibland inskuffad i det av yttre krafter, som nog också härrörde från vårt gemensamma inre själsrum. Där vi kan få känning med ALLT. Skönt att vi slipper sträva efter statisk tillvaro: må vi svänga i både lynnoms krokiga och sinnoms rakare förståndsvägar. Snart gamla nog att våga vara självständigare än i förflutna karriärstadiedagarna. Stundom rentav tillbakadragna i för andra osynlig meningstillvaro. Själv så alltemellanåt – även som tonåring ibland läsande GT:s Job, den för mig redan då trösterikaste av vise män.
Varje ord vi söktänkande uttrycker oss med är ju en (slags spiral-)symbol för det vi gemensamt med hela skapelsen prövar för att komma vidare med. Men det finns symbolhändelser som inbjuder till extrastark teckentolkning. Som sådan ser jag skeendet du gett vidare till oss sen du valde att sätta dig mitt emot flickan med (ring)streckade mönsterstrumpor. Hon hade osedvanligt bra på fötterna…
Morgonhälsning
kes (som även nu inspirerat direktskrev här. Vågat läsa igenom allt: suddades ändå inte ut!)
Hej Kerstin Elisabeth och alla,
Blev nyfiken, så nu har jag läst Jobs bok, en av GT:s vishetsböcker.
“Jobs bok betraktar på ett unikt sätt frågan: Varför måste en rättfärdig människa lida? Svaret som ges i boken är inte så lätt att uppfatta. Där berörs Guds outgrundlighet, tillvarons gåtfullhet med godheten och ondskans som genomsyrar livet./…/”
Jag läste boken som en icke-troende, dvs. som jag läser all annan text med djupare innehåll. (Där det går tänker jag in Livet i stf Gud, vilket ger mig en “sannare” dimension.) Den var väl att läsa,
och jag minns citatet på Peter Englunds Akademiblogg:
“När man kommit upp i åren intresserar bokfloden på höstarna mindre. Det beror på att man märker – eller kanske att man helt enkelt fatt mera tid att märka – hur mycket man inte läst, inte hunnit med att läsa. Därför vänder jag mig åter och åter till klassikerna, och inte bara de guldkantade utan också de silver eller bronskantade, ja, gärna de halvt eller helt anonyma av vilka det bara finns papperslappar kvar som inte skulle räcka till att rulla en cigarett med. Jag lär mig då också något om den mänskliga etologin, det mänskliga beteendemönstret sådant det varit sedan tusentals år. Jag kan med mera ro anse den s.k. dagsdiskussionen, vare sig den gäller könsroller eller månfärder, för allt det där är egentligen gammalt nytt, vare sig det just nu betraktas som “aktuellt” eller inte. Evigt aktuellt är däremot betraktandet av sådant som hör till livets grundschema: födelsen, kärleken, sinneslusten, hatet, ledan, döden. Det står på våra tidningars förstasidor i dag. Det stod på kilskriftstavlorna” /Gunnar Ekelöf
Gun
Ja,
Det är ett så fint citat! Som samtidigt egentligen bara säger ut det självklara som vi inte så ofta täker på: det senast skrivna utgör en så liten andel av allt som skrivits under årens lopp att chansen är försumbart liten för att något av det bästa skall finnas i exempelvis vårutgåvorna i Sverige 2012… Ibland brukar man tala om ankdammar men det brukar alltid bara vara i geografisk bemärkelse (exempelvis den svenska ankdammen). Men ankdammar finns förstås också i tiden, och klassikerna är en så god hjälp att komma ur nuets lilla pöl. Den osynliga stöveln/tidens tand har gjort sitt och låtit bara det bästa finnas kvar som just “klassiker”.
Allt gott
Bodil
Hej Jitka!
Vad mycket du kom på ang.hur miljövänliga vi faktiskt var “förr i tiden”. Och jag skrattade högt åt att våra Tv var som halva Gotland.
Men jag såg inte, att du nämnde tvättmaskinerna. Vilken enorm förändring, som kom genom dem! Så mycket mindre kvinnoslit! Avigsidan är ju då, att vi tvättar så mycket mera och på så sätt bidrar till miljöförstöringen. Men jag tycker det kommer många råd, att återgå lite till det gamla, där också. Att välja material, som håller sig fräscha lite längre i st f att kastas i tvättmaskinen efter en halv dags användning.Men det är ju så enkelt, att tycka att man gör något när tvättmaskinen arbetar.
Hälsningar Marianne
Hej,
ja, nu var det inte just JAG som har diskuterat med kassörskan, utan jag fick det som mail. Fast snal som jag är med hänsyn till pensionen och tidigare inkomster har jag faktiskt alltid tänkt sa här “miljöanpassat”- inklusive tvättmaskin. FÖr den har jag alltid kört när jag ansag att det behövdes(Typ svettiga idrottskläder och baddukar samt underkläder omedelbart, resten när det “syntes”). Ocksa för att kläderna slits om man tvättar den för ofta, och mina barn fick ärva….
Och jag tänker pa detta med arsringar: Att spara, samla, ateranvända – det sitter sa djupt i mig och växer igenom alla arsringar. Jag (som kommer fran ett östland där det var lite nödvändigare) har sa himla svart att inte samla i fall. Stackars mina barn som ska tömma mitt hus när jag en gang gar bort!
Sa ber jag om ursäkt för att det fattas A med ringen i min text. Vill inte mixtra med det österrikiska tangentbordet. Där sitter nämligen ü pa den platsen.
Jitka
Hejsan!
Nu kom jag på, att det fanns människor “för i tiden” som var medvetet miljövänliga- bl a de jordbrukare, som envist vägrade att använda konstgödsel och gifter, trots alla försök att “omvända” dem till ett modernt jordbruk. Alltid roligt, när människor vågar gå emot strömmen. Och här här hade de ju dessutom rätt!
Hälsningar Marianne
Hej,
Jag har just deltagit i en internationell konferens “Migration and volunteering”. Intressanta föreläsningar och diskussioner med folk fran Österrike, G.Brittain och Slovenien, som deltagit i undersökningar hur, var och vem som arbetar sa, samt andra som gör nagot för andra direkt utan att vara organiserade pa nagot sätt som volontärer (i sitt eget land).
En sak slog mig – nagot som jag har tänkt pa flera ganger när vi diskuterar här pa blöggen:
Hur man ofta pratar förbi varandra, för man gör och upplever nagot utan att KALLA det sa som andra gör, och tar bara för givet att sa ska man göra för att det är mänskligt:
En forskare fran Wien talade om hur muslimska kvinnor helt självklart och självmant gör saker för andra, hjälper och ställer upp – men när de blir ombedda att arbeta IDEELLT (volontärt), ställer de inte upp. Trots att det innebär exakt det som de ända gör. De förstar nämligen inte terminologi. De gör det pa ett annat – sitt – sätt.
Och det är samma sak med att bli gammalt: varför grubbla över hur jag är, ska bli och vill vara? Jag är ända jag, och jag behöver inte vara som andra. Om jag vill fortsätta att vara aktiv, sa far jag se till att vara det. Det är inte andra som ska se till att jag ska ha rätt till det. (Trots att det underlättar). Men just detta att andra kan begransa aktiviteter typ arbete för mig försvarar allt.
Nu ska jag vara aktiv mormor.
Ha det bra
Jitka
Hej svejs Jitka och alla intresserade –
i detta, för båd’ kvinna som man, andaföränderliga 03-ämne!
Så nyttigt att du nu, mitt i vår krisstinna orostid, vill draa ner vårt abstrakta tankebygge till till mer gränstryggat omland, där släktets kvinnor av gammalt vetat sin skyddssköna plats för egna maktutövningen.Aktivt sunda, gullande med barnbarn och så. Om än ibland på rörlig fot över jordens rund, dock enbart(?) längs kända stråk. Ihop med intressegrupperade, ev av egen födostam – i ”hennes” kvarter: erövrade av mer ävetyrligt och ”framåt” mansfolk i multikulturellt landskaps vargatrakt..
Kära nån då – hur ska detta lösas? När utspelas i ett land men inte ”i sitt eget land”, somdu parentesformulerade det allra sist i ditt första textstycke. Där det landet för vissa andra är moderligt moderna spelplatsen i rätt omhuldad demokratitraditions område. För dem som där övats till hygglig självständighet i ideéellt fostrande välfärdsnit och vill dela denna sin framtida evighetsskatt med ”alla”. Dvs (till att börja med) öppnat för dem som migrerande sökt sig till ”vår” lockande frihets börseufori – uti det som för cirka 100 år sedan var av sin överhet föraktat ”Fattigsverige”. Skattebördsligt, för sin stadsborgerliga elit, alltför glesbefolkat med arbetarstam av mest bara före detta skogstorpare och grisbönder. Våra Herrar här har som Kronans främsta tjänare vanligen varit så rationella (– dvs enkelspåriga från mitt perspektiv betraktat). Tänkte nog inte mycket på allt och alla dem som underifrånvinklar: med sin ensidiga terminologi osv – lätt fastnande i djupkörda traditionsspårs (olje-)sliriga miljö. Rättså självsäkert släktburen genom talrikheten i till synes säkrad maktmiljö: fast ännu i uppförsbackeanda där globala rundnättheten kostar på.
Jag har känt flera goda muslimmänniskor, även ett par mindre goda. Med kvinnor som vanligen är undertryckt hjärtevama, utvecklande konkret medkänslas redovurna handling – utan organiserande demokratisystrar och dylika att rätta och skaffa sig efter. Som har sitt eget väl kända ordval i teoretiserandet av sin välfärds urgamla Allahsanning. Men, naturligtvis, utvecklingsbara…
Så!Tankefumlande står vi nu här, i det just nu befintliga och sällan krävande men (av somliga) ibland svär-ge!-svennska eulandet. Med en medieledd (oss med underhållning gärna förströende) dominanserlit som gärna tycks göra regelundantag mot medinfödda demokratihedern (särskilt för den egendom-liga). Kanske länge undermedvetet åtrått att vi alla här blir som muslimska underklassens kvinnor: rättså stryktåliga och gärna undergivna Maktens Tjusiga Överdängare (TROR nog, faktiskt, sig sig veta allas bästa hela jorden och alla tider kring). Det är KANSKE fortfarande så som svensk tradfition länge lät höra frånsin gryningsbildande landsfader GIVasa, från kyrkors predikstolar: Härtill rätten och skaffen I er!!!
Kanske…
11/3-12-kes
Läste i morse följande i “Själens fem stadier, den andliga utvecklingen under livet” av Harry R Moody.
“Det är sant att vår entusiasm och energi börjar avta när vi levt trettio eller fyrtio år, men i deras ställe får vi nu vissa karaktärsegenskaper som är långt mer fruktbara. Till dessa hör egenskaper som man bara kan få genom att leva här på jorden ett visst antal år och genom att klara av livets med- och motgångar: egenskaper som urskillningsförmåga och skarpsinne, accepterande och insikt, tålamod och omdöme, sunt förnuft och förmågan att inte ta oss själva på så stort allvar.”
Man får vara glad för var och en av dessa egenskaper man lyckas håva in…
Men jag bara älskar det där sista: Att inte ta sig själv på så gruvligt allavar! För visst är det befriande att kunna skratta åt sig själv ibland. Vilket inte är detsamma som att vara mindre seriös i det man gör, som jag ser det.
Gun
“Men jag bara älskar det där sista: Att inte ta sig själv på så gruvligt allavar! För visst är det befriande att kunna skratta åt sig själv ibland. Vilket inte är detsamma som att vara mindre seriös i det man gör, som jag ser det.”
Det är väl snarare tvärtom: inte kan man vara seriös i det man gör, om man inte också kan skratta åt sig själv ibland? Inte så lite av seriositeten handlar ju om att kunna betrakta också på avstånd. Och för det är ju humorn ofta det bästa vapnet.
Allt gott
Bodil
Hej på Er. Jag finner det befriande Gun det du skriver om vikten av skrattet,Man kan inte vara “Strindberg”varje dag. Därimot kan jag inte hålla med om att antusiasmen o energin avtar redan vid 40 års ålder.Då var man väl på “topp”.Därimot skarpsinne, insikt,omdöme.osv. Ja där håller jag med dej att detta finns nu till fullo,(jag 65 år nybliven pens.) Upplever tillvaron som underbar i form av tid till eftertanke-reflektion samtidigt som öron ock ögon är på skaft! Fortfarande nyfiken. Lyssnande, tänkande. Jag springer inte på varje boll, utan “tar” bara de jag vill ha! Jag ser en viss fara i att dissekera sönder livet.=fortsättningen på vårt liv. Med det menar jag inte diskution som sådan. Varma hälsningar/Birgitta
Hej Birgitta,
Även jag tänkte att det låter tidigt att entusiasm och energi minskar redan vid 30-40, men det är så det står i texten jag citerat. (Boken är från 1997 och gäller i första hand amerikanska förhållanden.)
Det är kanske en lite stillsammare entusiasm och energi som infinner sig; att den riktar sig mot delvis annat än tidigare i livet, när karriär och familj startades. Jag vet inte. Försökte dra mig till minnes hur det var för mig i 30-40 årsåldern jfr 50-årsåldern, men jag minns inte exakt. Idag har jag inte samma energi/samma ork som vid 30-40, entusiasmen är inte lika lättväckt…, men nyfikenheten har jag kvar intakt – tror jag 🙂
Gun
Graratulerande mig till att inte oturligt ha förvillat mig, in i Facebook- eller Twitterkvarter för att där bli mobbad som långrandig sprattelspindel, vet jag ändå att man även i blogg bör vara kortfattad. Men blir som detta när jag nu vill uttrycka lite om hur jag för min del ser på detta med en någorlunda distanserad beskrivares beredskap till att ”skratta” åt Självet. Inklusive Hela Dödsallvarliga Livets historia och framtida utsikter. Utgående från hur ni formulerat er sen Gun ((i fjärde textstycket ovan här) utgick från Harry R Moodys “Själens fem stadier ,den andliga utvecklingen under livet”. Jag har inte läst den boken och vet inte om han själv efter citatets ”…FÖRMÅGAN ATT INTE TA OSS SJÄLVA PÅ SÅ STORT ALLVAR…” preciserade detta till att betyda SKRATTA ÅT SIG SJÄLV, som Gun med flera här uttytt det. Vilket k a n innebära att formuleraren hjärtlöst rått självförlöjligar sig i sin delvis parentesfuttiga medskaparroll inuti genomgripande Meningsskapandet. Samtidigt därmed även råkar förta (eller av andra tyds som förringande) seriös avsikt med den glimt av ringintegrerat orienterad världsbild som är i återgivandets centrum. Som, alltså, INTE är den till tröga materiens ofta marterande 3-4-dimverklighet återvända skribenten eller berättaren som avskild figur. Ty i kreativ process är ”ALLTS” subjekt-objekt ETT. Den särdeles produktiva författare Joyce Carol Oates har i sin självbiografis sistakapitel beskrivit denna företeelse mycket målande: hon blir en annan, en fantastisk (USA-guda-)Person under beskrivandet än hon är som vanlig privatperson.
Jag GAPSKRATTAR sällan. Så här parentetiskt behandlade jag vårt aktuellaste fenomen i mina Ogräs-memoarer 2001: …( ”:…kan härledas ur grekiskans monas – enhet .Filoofen Leibniz /1646-1716/ har gjort monad till ett begrepp för den yttersta materiella enheten, ett förnimmande väsen av ren ande som är vår odelat enkla ursubstans och samtidigt den kraftpunkt som kan undvara /synbar/ utsträckning. Dess själva natur är ett slags maktutövande genom oavlåtligt verksam aktivitet. Han identifierade denna urkraft i tre kategorier, beroende på klarhet och mognad: som NAKEN/kropp?/, som SJÄL respektive som ANDE. Varje monad kan i sig förnimma hela universum och relationen till andra ligger i dess väsen: är en aspekt eller spegel av allt. Monadens idé har, som jag ser det, anor från nollans sfäriska cirkelproblem i alkemisters harmonisökande tomrumsmatematik runt jämvikt i De Vises Sten. Med rot ur mysteriekärnans själavandring i Pytagaros asketiska livsromål där udda kan bli jämnt, och jämt evinnerligen i yin/yangskimrande dröms nyanspunkt. Och så vidare ur 3,14-omräknat 3 o 1/7-praktikräknesprång i bl a Arkimedes, Newtons och Einsteins relativt enstenscentrerade men krafttyngt 96-hörniga omkretsförsök. Ända till vår ripostmoderna kvantfysiks senaste mikrokosmosteori för att genom monadsvängande STRÄNG helt sammansmälta med makrosalltet i multienhetlig andematerias naturgrundlag.).
Vår Swedenborg har försökt sig på en liknande beskrivning av Självets urjagande egojag.
Skrivande grips jag lätt(-”vindigt”) av slags euforiskt mod under tvådimensionellt överskådliga hanteringsnivån. Därvid överraskas jag titt som tätt av verbala infall och/eller stämningar från nuvarande livets årsringeskörd – inklusive universell ”ring”-innebörd given av det som Jung kallat det kollektivt undermedvetna (för mig ”Det Väldiga Omedvetna”). Så förmedlas till, och ur, mig BÅDE det som inhöstats i inramade nulivets och från det delvis farligt obegränsade universalivet. – under andra livshalvans mognande s k individuatetsskapande.,Som ibland varit ett mycket själspressande = smärtsamt förlossningsarbete.. Medan vår omvärld och Hela Omgivningens oerhörda (och odödliga) SJÄLV tvingar sig på en, eller låter sig glimtvis erövras: symboliskt rentav vidareformas, i och av vårt eget ”lilla” själv. På både gott och ont.
Upplever man frotterandet med denna problematik ( och/eller någon av dess tag-giv-gripande ”mediatörer” eller ”dissekerare”) som alltför påfrestande bör man naturligtvis försöka att ”lagom” ta ut distansen – vänta på en eller annan bekräftande dröm- eller realtecknande upplevelse,som ppekar mot ett verkliggörande i före detta- eller nästaliv. För att så småningom, kanske våga hoppet på kierkegaardskt 70/77 – eller var det 770 gudsfamnars-? – djup. Dit jag är rädd att vårt bravurliga norska broderfolks Anders Breivik alltför självsvåldligt lät sig inspireras till störtsprång en regnig 22/7-dag. Året 2011.
Den som någorlunda fimodigt ansvarslever får väl se – kanske fler än så? tänker
kes
Kerstin Elisabeth,
bara några förtydliganden: Betydelsen av “att skratta åt sig själv” i min kommentar innebär INTE att man förlöjligar sig själv – utan att man kan se på sig själv med lite distans (och lite ömhet/förståelse), att man inte är ofelbar.
Jag lever inte ett parentesliv. Du tycks ha missuppfattat det jag skrev. Vad jag menade är att jag ser Livet/tillvaron som en parentes i den stora, för oss människor ofattbara, evigheten. Var och en, som det sägs, blir lycklig av sin tro. Och det är min.
Gun
PS
kes, du skriver bl.a. “som Gun med flera här uttytt det. Vilket k a n innebära att formuleraren hjärtlöst rått självförlöjligar sig i sin delvis parentesfuttiga medskaparroll inuti genomgripande Meningsskapandet.”
Jag kan bara svara, nu när jag tänkt till: Om jag är ett gruskorn i din sko. Töm skon och gå vidare!
Gun
HejKes! Jag står här RAK O”KNAK” med båda fötterna jordade!Trots, eller Tack vare,att jag kan ha glimten i ögat ock skratta åt mej själv eller med andra! Detta är inget motsatsförhållande till att tänka “djupt” ock långt. Men just nu tar jag inte upp dessa ämnen.Varma hälsningar Birgitta
Hej, Kes,
Jag förstar inte vad du skriver. Jag tror att vi missförstar varandra i väldigt mycket.
Jag är en väldigt jordnära person. Jag vill se folk runt om mig och försöker se dem sa som de är. Till det behöver jag ganska mycket information, som de själva inte kan ge mig verbalt, oavsett hur mycket de försöker. Jag (=jag menar egentligen VI alla i allmänhet) ser pa folk sa som jag av erfarenhet är van. Tolkar dem sa som jag själv är, trots att de ofta inte alls liknar mig pa nagot sätt. Jag tar mig själv inte pa sa mycket allvar sa att jag inte kan skratta at mig själv. At mina fel, misstag, missförstand – tillsammans med andra, som skrattar. Jag tycker om folk som inte tar sig själva pa allvar, jag vet faktiskt inte om det finns nagon som har gjort sa enormt mycket sa att mänskligheten inte kunde vara utan – men det är klart att vissa kan sa mycket att det är bra att de finns /fanns/har funnits. Jag lär mig gärna av alla som kan mer än jag, och det finns massor av sana människor. Jag lär mig det jag kan fatta och försöker fatta det jag har svart att fatta.
Och varför skriver jag detta?
Ja, inte vet jag.
Jag tycker att vi ger varandra sa mycket bara genom att finnas till och försöka vara sa snälla och hjälpsamma vi kan. Och det kvittar vad man kallar det. Om jag ler mot nagon pa morgonen sa kan jag förgylla dagen för manga andra, som jag inte ens träffar.
Igar var vi och badade pa Thermalbad, mina barnbarn och jag. Jag roade mig med att iaktta folk som gjorde samma sak som vi: hade roligt.
Hur barn skapar kontakt med omvärlden pa olika sätt, och hur mycket lättare har de, som ler och skrattar (oftast at sig själva, t.ex om de plaskar in i vattnet pa ett inte sa ellegant sätt)mycket lättare att skapa kontakt. Hur leende och skratt underlättar livet. Sura gnälliga ovilliga barn skapar tjat och gnäll. Det var mycket intressant.
Och en sak jag tog med mig därifran för framtiden: Vi satt i jakuzzi tillsammans med en kvinna. Hon kom ner, vände sitt inte speciellt söta eller unga ansiktet mot oss, och log. Jag kan inte beksriva sättet hun vände ansiktet pa, men det var sa intensivt LYSSNANDE och UPPMÄRKSAMMANDE – trots att vi inte sa nagot, men HON SAG OSS ALLA, som satt där. Hon hade 4 barn runt 8 – 10 ar, och hon tittade pa alla dem och var och en pa samma sätt. Hennes man kom in och gjorde likadant. Det var sa speciellt – sa mycket KÄRLEK som lyste om dem och som de liksom delade med sig. De tog inte pa varandra eller pa sina barn, men bada tva FANNS där, sa intensiv varm närvaro.
Det tog jag med mig. Jag tror att denna förmaga är medfödd, men jag ska öva pa den. Jag tror att jag själv har varit pa väg, men igar blev jag sa medveten. Det var sa speciellt.
Ha en underbar dag
Jitka
Jaatack Jitka – du är just nu en klippa som jag lite finner stöd hos! Du och alla här: Rätt så – småhacka ”birsnédamigt vressnorkigt”(som vi unnaräongar förr sa) och/eller brist i sanning sökande ut i lustfylld aggression. Som även den – bland diverse goda motreaktioner – måste få visa sig i dennna experimentverksamhet (är ju inte en vanlig snärtig prat- och gensvarblogg att klättra på varann i, som jag förstått det). En ann ä’ så god som en ann, för t o m ”Vår Herre” vet att så ser smålänningen honom och alla: vi sysslar sällan med dylikt värderande. Och om jag verkat tro att jag ÄR NÅN måste jag visst sättas på plats. Så här sitter jag nu, inte klöst men lagom skrapad. Känner mig nästan som döspöke som ej når er andra med fattligt ordande. Om ni förstår..?
En underbar dag är det när man får rejäl respons och chans att förklara lite mer om sin syn på i andras ögon ev. sataniskt ormringlande livsårsskördar. Kanske religiöst-demoniskt otäcka i normalsekulära svensksinnen (vilka, som visst redan tidigare sagts, ur kritisk vinkel kan te sig förenklat rationella. Men det betyder INTE att jag ser er andra diskuterande personerna här genom NEGATIVT kritiska glasögon: var bara ett så att säga övergripande tekniskt – eller semantiskt – konstaterande och sådana gäller ej sällan mig själv också.). Jag har sett, och vill ännu se, oss som väl kompletterande bloggdeltagare – ett envist framåttrevande forskargäng bestående av vanliga människor, dvs ovanliga/unika. I seriösa vetenskaparen Bodils ålderblogg, med vidgad gammelhorisont i utsikt. För fler än oss själva.
Detta är en härligt solig dag där jag som vanligt står med båda fötterna på/i jorden (men med huvudet ibland uppstickande genom regnmoln till solars eller dåtiders stjärnetöcken).
Jag riskerar nu att skriva JAG minst en gång för mycket men måste säga att jag kan både gråta och skratta gott åt både mig själv och er (plus ev. tills-vidare-tysta läsare) i våra emellanåt missförståndiga begripanden av varandras ordföring etc! Men trodde inte att det var SÅ riskabelt att försöka fatta mig kort i försök till beskrivning av t ex det kollektivt undermedvetnas möjliga uttrycksbehov genom oss alla, som farligt prövande eller nöjsamt/lustigt ingår i alla människors vardagsvärld. Jag tog väl för givet att jag genom mina hittills gjorda MR-gesters ordvinklingar förståtts som en kanske humoristisk typ ( men ev. alltför självironisk, vilket ju kan speglas till negativ reflektion i en intelligent men sensibelt läsare – vet jag av egen erfarenhet). Jag är inte respektlös varken inför myra, får eller ätaren av mjölksinande slaktko. Och betraktar alls inte, eller känner av, vare sig någon medmänniska eller annan medvarelse som knappt ens ”grus i min sko”… Som mobbad ”underdog” redan i barndomen har jag visserligen, understundom, kompensationhöjt(s) till vidare utsiktschanser. Det, skryter jag nu, har jag trots allt ej trott att jag skrymtaktigt bör gömma i bekväm frid och ro utan öppna för spe och hån. Med mera som gärna följer den som är en utanförtyp fast delvis även ”inne”.
Vår 03-uppgift är jordad ordbehandling av inte bara kropp och själ utan även den oss och andra påverkande ”tidsandan i förvandling”. Här har vi envist satsat oss i försök genom egna tankar och erfarenheter runt detta. Mina är inte de minst ”egna”, det vet jag. Inget att skryta med, men ska ej skamdöljas… (gör än mindre så sen Bodil härförleden ifrågasatte hög- eller underfärdighet runt mina yviga ”frestelser”. Med ”konstiga” erfarenheter i bagaget har jag blivit en rätt jämliksträvsam typ som ofta ser inte bara mig själv och svensktjocka släkten utan alla inklusive även djur och natur som delar av samma universella subjekt-jag-själ (i mitt förra inlägg def-uttryckt som ”SJÄLVET”). Ibland (med glimt i ögat) skiftat till sakligt objektjag över hela fältet inklusive mig.
Så, slutligen, Gun: jag trodde/tror inte alls att DU var ute efter förlöjligande skratt eller lever ett på något sätt småfuttigt parentesliv (mitt är nog däremot på de flestas värdeskala just futtigt). När jag förut talade om ”FORMULERAREN” avsåg jag mest mig själv (inklusive andra skriftformulerare både nu och då, här och där). Som från svårtröga verkligheten är den som i JUST SKRIVANDE process omvandlar svårtröga 3-4-dimensionen till lättöverskådlig samt överlägsenhetsfrämjande 2-dimension.Med bbokstäver och en eller annan siffra ringlande i platt rad. Helt enkelt. OCH märkligt.
Förlåt mig ni som trott att jag som överdängare ville platta till era verklighetsjag! Måste ha slarvgåpåat alldeles hemskt. Det föll mig inte in att min skrivröst kunde uppfattas så. Br att veta inför spännande framtiden. Ska gå in för att formulera mig försiktigare och detaljrikare om mig och dig, ni, er och vi och oss. Samt kortare. Mindre ambitiöst kanske man kan säga. Även, allvarligt talat, med tydligare småskratt och (ibland) glädjefnattflin. Man försvarar sig – och lär, ännu, hoppas den fortfarande mest jämt glada
kes
Hej, KES,
nu förstar jag absolut ingenting.
Tror du att jag med min text hackar pa dig???
Jag berättade om mig själv. Om vad jag lärde mig i helgen av att iaktta folk runt om. Jag tänkte inte alls pa dig pa nagot sätt – om det nu ocksa kan tas som negativt.
Jag tar mig själv med en jätte stor nypa salt. Och sa tar jag även andra med en stor nypa salt. Jag tycker inte att jag är sa viktig i ett stort sammanhang. Jag gör vad jag kan för att underlätta för den som behöver. Jag skrattar gärna, men inte elakt. Börjar alltid med mig själv och star till förfogande för ett gott skratt, om andra tycker det är lämpligt. Och allt detta har absolut inget att göra med dig eller med det du har skrivit. Sa jag upprepar: jag tror att vi missförstar varandra enormt.
Här byter vi tankar. Med dessa tankar lär vi oss av varandra hur vi ser pa omvärlden, hur vi förstar det som andra gör och kanske har behov att göra nagot liknande – eller inte alls.
Det tycker jag är sa intressant!
En trevlig kväll
önskar Jitka
Nejdå Jitka – jag tror inte alls i något slags föraktansvärd förföljelseemani att DU aggressivt känt för att småhacka på mig (uttrycket dök bara upp ur barndomsminne runt stämning I HOP som börjat komma i “frysut!”-stämnd ovilja att begripa den som inte tycktes passa in utan med sin närvaro störde eller skämde gruppandan, som liksom självklart måste tryggas). Tvärtom tog jag din tillönskan om underbar dag på allvar efter att ha mednjutit i din fina berättelse: som badande mormor med barnbarnen och kärleksutstrålande mamma-pappa-barnfamilj (mina barnbarn är nu mellan 21 och 28 år och jag gläds, på rel. avstånd i rumtiden, åt deras hittills lyckliga tillvaro – förstås!) Och jag har inte tänkt mig att du/ni är mindre värdefulla osv än t ex jag (redan UPPRIKTIGT försäkrat – av mig som slags främmande störfågel i Bodilrevir..).
Men har du och “vårat gäng” här bestämt att det är si eller så, ja då är det väl delvis så.
Det som nu utspelats mellan oss är ju vanligt förlopp i grupper: därför viktigt söka förstå varandra, eller hur? För att inte i onödan vidareföra groll till framtiden. Det viktiga med stigande ålder, för mig i slags glädje att än orka mest jämt, är inte egen privatreaktion eller ledvärk – utan “saken”. Här: gemensamma jobbet med föränderlig andas blogg. Blir kanske så för oss i den bit av ålderstrappan där barnbarnsbarn ännu inte kommit att man, även för deras framtidschans att födas och ha roligt i badbaljor mm, blir mest inriktad på hoppfulla sökidéer runt attityder etc som kan leda till allas positivare framtid. Som det nu ser ut på jorden, utifrån vårt (o)svenska men MyCKT sköra tomtebos lyckomiljö, är mångas lidande så stort att det är svårt att som fritt förpliktad och allvarsansvarig medvarelse vara skrattglad för jämnan.
T ex försöker åtminstone jag dra ner på onödig lyx och vänja mig vid enklare livsstilskrav.
Vänliga hälsningar
kes
Hej, Bodil,
som jag skrev roade jag mig med att iaktta KROPPSPRAK hos människor i en annan sprakmiljö. När jag kommer hem ska jag titta runt och kolla pa samma sätt. Jag har läst en del om kroppsprak och funderat tidigare över hur man läser av folk inom mitt yrke. Varför vissa invandrare har sa lätt och andra sa svart att fa t.ex. jobb.
Jag blir mer och mer medveten om sa att säga “funktionen” – om man är uppmärksam och vill läsa av. Inte bara hos folk som inte kan göra sig förstadda med hjälp av spraket, utan även gamla. Och hur man INTE KAN LÄRA OM detta. Det sitter sa djupt.
Men om man funderar vidare: Jag har tidigare märkt nagot annorlunda kroppsprak hos äldre. Det skulle vara jätte intressant att veta, om det beror pa uppfostran (omgivningens paverkan för nagra decennier sedan och skillnaden mot den senare tid), eller pa aldrande – kroppsfunktioner, stelheten mm, eller aldrande och viljan att anpassa sig, ödmjukhet/ointresse som man lär sig med erfarenhet.
Tänk om det ocksa skapar problem pa äldreboende – att ungdommarna, som arbetar där, inte kan läsa kroppspraket hos de vardtagande, för att de är uppväxta i en annan miljö? Att deras kroppsprak är mycket häftigare (irriterande för äldre födda pa 20- eller 30- talet), att de inte tittar i ögonen =visar att de inte bryr sig? Ointresse?
Vi tittade pa barnprogramm igar. Tyskan flöt sa snabbt och skrikigt “naziaktigt”, sa jag bad barnen att sätta in en svensk barnfilm istället. Jag tyckte att de var för sma (det var en sorts ungdomsserie). Men sa plötsligt fattade jag, att det var en C-aktig amerikansk serie, nagra ungdomar som retades och lurades osv. Kroppspraket fungerade helt fel med tyskan. Och det arroganta kroppspraket hos ungdomarna överdrevs med det vassa tyska spraket – allt blev ännu mer elakt.
Jag kommer till slut alltid till min mamma: hon paminde mig vid alla möjliga irriterande tillfällen att jag ska le. Trots att jag inte har lust. Att det paverkar mig själv, som blir gladare och mar bättre (och hon var absolut ingen forskare, men man har “forskat” fram detta för nagra ar sedan om jag minns rätt). Att jag far respons. Folk kommer att se mig, vilja hjälpa mig, vara med mig.
Och hon hade sa rätt min älskade mamma! Jag har haft mycket nytta av att titta pa folk och le (man far träna in rätt tillfälle och sätt, sa man inte far pa käften…). Eller sa är det medfött. Mina barn har ärvt det (efter mig) – eller lärt sig av mig? Och jag har inte tjatat, för jag tyckte att det var himla irriterande.
Min mamma behöll förmagan till sin alder 92, da hon gick bort. Hon var omtyckt av alla hela sitt liv. Jag hoppas att jag ocksa kommer att förbli likadan i hög alder. Att trots verk och stelhet orkar jag le och skratta tills jag dör med skratt i själen.
Sa jag önskar er alla en dag med leende pa läpparna
Jitka
Förändras
Hej Jitka!
Ibland när man vill komma åt något som man inte riktigt vet vad det är, kan man ha nytta av att mäta SKILLNADER (många fysikaliska fenomen har först studerats genom RELATIVA mätningar: nu är det “dubbelt så mycket”, har man kunnat säga, trots att man inte riktigt vetat vad “det” är).
Du exemplifierar detta både med skillnader över tid/tidsanda (i kroppsspråk mellan gamla människor och ung personal) och med frontalkrocken mellan den amerikanska handlingen, det tyska språket och den (numera) svenska mormorns sätt att se på ett dubbat amerikanskt TV-program. Ändå finns det sådant som är primitivt: det är svårt att hålla tillbaka ett leende inför en glad människa, och det är likaledes svårt att odla sitt svårmod om man samtidigt ler.
Allt gott
Bodil
… och om jag ska uttrycka det här langa inlägget kortfattat:
Jag undrar, om vart kroppsprak kommer att ändras med stigande alder. Om vi behärskar oss i yviga gester, skratt, osv medvetet (för att vi känner att det är pinsamt), eller om vi inte orkar.
För detta förändrar ju ocksa var personlighet?
En härlig dag
önskar
Jitka
På demensavdelningen på det boende min mamma är finns en liten smal rakryggad gammal dam. Vi de två korta tillfällen jag sett henne har hon gått tätt vid sidan av någon som hållit henne i handen. Hon går, utan att egentligen röra kroppen, med små korta steg. Ser rakt fram och rör inte en min. Säger ingenting. Det vore fel att säga att hennes ansiktsutryck är “nollställt”. Lungt är det närmaste jag kan komma att beskriva det, men känns samtidigt inte riktigt rätt. Jag såg henne tillsammans med (vad jag gissar) hennes son en gång. Han höll henne i handen på promenad i en korridor. Lungt, harmoniskt, kärleksfullt. Ett ögonblick önskade jag att jag var mer på och frågat om jag fick ta ett kort. Men gissar att “bilden” försvunnit i och med att jag trängt mig på. En ögonblicksbild av kärlek/ömhet/mänsklig värme. I mina ögon vacker – besjälad.
Gun
Gun,
Som du säkert vet, påverkar demensen efterhand också det muskulära, så man skall troligen vara försiktig i att tolka kroppsspråket i samma termer som hos människor utan demens. Kanske kan man inte (av muskulära skäl) ge uttryck för det man vill uttrycka? Kanske vill man inte uttrycka något? Kanske möjliggör inte kopplingarna i hjärnan att man kan uttrycka sig med kroppen? Etc etc.
Allt gott
Bodil
Nej, jag vet inte mycket om demens, men varit på en mycket bra info-kväll om demens. De dementa personer jag sett har varit några av de som funnits där min mamma varit (sjukhus, korttidsboende, nu omsorgsboende) sedan hon fått två hjärnblödningar efter att ha ramlat. Mest har det skrämt mig hur grymt livet kan vara. Men den här smala damen/gumman väcker samma nyfikenhet/förundran i mig som konst kan göra. Där finns något som talar till mig fast jag inte kan sätta fingret på det. Kanske går det heller inte går att beskrivas med ord; att bli berörd på ett djupare plan där ord kan kännas fattiga och otillräckliga.
Damen/gumman tycks mig helt befinna sig någonannanstans än här. Jag kan inte uppfatta minsta förtvivlan hos henne. Tvärtom lugn. Harmoni? Kanske är hon närvarande och lugn/harmonisk där hon är, när någon håller henne i handen och de promenerar tillsammans. Jag har aldrig sett henne i andra situationer.
Gun
Hej igen Bodil!Ja visst blir man förundrad över åldrandets olika dimensioner.Jag har funderat på hur jag kan förstå mitt 30åriga sladdbarn det är ju så stor åldersskillnad.Efter att ha blivit påmind om min egen tid som barn genom TV2 programmet som handlade om kvinnors innsats under andra världskriget, kan jag kan inte greppa dom otroliga förändringar som skett.Jag tycker själv att jag “hänger med” rätt bra men börjar förstå att min bild av vekligheten ser helt annorlunda ut.En del av mina erfarenheter är ju fortfarande brukbara medan andra är föråldrade.
Just nu har det poppat upp känslor jag känner igen hos mig själv från mina tonår som tomhet och osäkerhet men med erfarenhet om att det går över och att jag kanske ska kalla det en nyorinteringsfas får jag väl se tiden ann.
En sak är säker jag har all tid jag behöver för att ge minsta barnbarnet “GOD” tid det föräldrar har ont om idag. Hon är 3år o hennes störtsa önskan just nu är att åka buss.
Våren är här njut o hadet gott. Monica
Hej, Monica!
Min egen 3-åring präglades av 1945, och det minns jag inte mycket av. Däremot tror jag mig minnas hur jag INTE ville följa med i familjens första bil, alldeles ny, 1947, eftersom jag fått papp på bruket som jag kunde sätta mot ekrarna på cykelhjulet så att det smattrade när jag trampade på.
Så mycket preferenser det kan finnas redan hos en 3-åring som ditt bussåkande barnbarn eller hos mig som 5-åring. Givetvis blir det skillnad om man växer upp exempelvis på landet då i en relativt barntom miljö eller i sta´n nu med dagisgemenskapen. Men barn vill få prova och ha någon vuxen att hålla i handen – och de själva HAR tid och utgår från att vi också har det.
Allt gott
Bodil
Hej Jitka! Det här med kroppsspråk som du tar upp är intressant! Tror att det inte bara gäller äldre/gamla personer utan oss “alla”Men om vi nu tittar på de äldre människorna som kanske tillbringar sin tid på äldreboende,tror jag..att det kan bero på uppgivenhet.Ingen förväntar sig något av dessa människor, deras intressen som dom haft ock brunnit för,finns inte längre.Hela deras liv blir tillrätta lagt av någon “annan”Då tror jag att det är lätt att resignera. Blicken blir tom,händerna vilande.Hela jaget delvis försvinner. VI: denna generation, kommer nog inte att låta oss (om inte en hjärnkatastrof inträffar)hospitaliseras på detta sätt. Vi kommer nog att kämpa för att få behålla vår personlighet med alla årsringar som vi fått då. Mera om kroppsspråk:I möte med andra människor kan n relativ ung person, redan i 40:årsålder, te sig gammal, pg. tom blick, långsamma rörelser dyl.Medan en krokig liten farbror men med pigga intressade ögon ser “ung ut. Det här md kroppsspråk är så intessant så det skulle kunna disskuteras mycket ,men för att inte för att inte bli allför långrandig sätter jag punkt här. Varma hälsningar/Birgitta
PS. Ovan skrivet: Faran av att ha det lite bra..(som Bodil beskriver) så kämpa på “girls”/Birgitta
Hej Monica!Jag kan känna igen mej själv i en hel del av det du skriver. (Är född-46 just gått i pension) Att förstå sin nu vuxna döttrar, då måste man gå tillbaka ock försöka minnas hur jag var själv var o tänkte i “den åldern” även om mycket förändrats. Även jag kan förnimma känsla av vilsenhet- vart hör jag hemma..För att i nästa sekund bli mitt vanliga starka jag.Jag förstår att jag håller på att lära mej att bli äldre.:Nyorienteringsfasen. När vilsenhetsfågeln sätter sig på min axel, är det ändå jag med mina vuxenhet:årsringar som bestämmer hur länge hon får sitta där. Varma hälsnina/Birgitta
Hej, Birgitta!
Jag minns speciellt en sak när jag var i mina döttrars alder.
Jag tog över rollen som den starkaste (“mäktigaste”?) i familjen. Min mamma blev plötsligt “bara” mormor. Jag gjorde automatiskt allt utan att fundera över hur hon kände detta – att plötsligt inte vara den kvinna som är ansvarig för att allt ska flyta, utan att det är jag i stället. Jag funderade inte alls över det. Det blev liksom naturligt, för vi bodde i ett annat land och hon kom pa besök, stannade nagra veckor, kunde inte spraket och hann inte lära sig hur allt fungerar. T.ex. alla “nymodigheter” typ en annan spis, tvättmaskin osv, som hon inte hade hemma, alla matvaror och vad man kan göra av dem (och detta kan jag inte i mitt eget land heller, för jag lagade aldrig mat och handlade ingenting).
Ofta undrar jag om jag hade tagit ifran henne allt detta om jag gifte mig och fick barn “hemma”. Eller om jag skulle göra som alla andra där och hon skulle fa ha sin roll kvar.
Hur känns det för kvinnorna som utvandrar med sina familjer och blir frustrerade – hur gör jag nu? Exakt likadant som när männen fran invandrarländerna förlorar sin patriarkala roll, eftersom deras barn kan bättre svenska än de?
I alla fall. Mina döttrar later mig vara som jag alltid har varit. (Eller inte visar nagot, artiga som de är). Jag far vara mormor när jag vill, ibland blir jag ombedd vid behov. Nu blir jag snart farmor och där blir det helt annorlunda.
Kanske därför sa svart att fatta att jag är pensionär? Eller är jag pensionär PA MINA VILKOR?
Funderande
Jitka
Visst gäller kroppsspråklig begåvning oavsett ålder! Vissa tycks ha invalidiserats mer eller mindre för detta uttryckssätt redan i barn- eller tonåren, ev. p.g.a. medfödd “plastik-& mimikafasi”. Eller beeroende på sjukdom eller andra för kropp/psyke mer eller mindre svårt hämmande erfarenheter.Sådana verkar naturligtvis även under livets sista tredjedel och kanske gradvis som allt värre “förlamaning”. Själv har jag nog oftast setts som en spontant ivrig gestikulerare – är ungefär lika livaktigt pratande med hela kroppen än i dag – när andan faller på och blir mitt gränslöst “gamla jag”… Fast vardagsgestikulerande & promenad- samt simtagsrörelserna har eftertänksamt omsorgsstillnat/stelnat till mer förlångsammad rörelsefart. Sedan cirka ett år tillbaks. Delvis mest beroende på att jag nu inte motionerar alls lika flitigt året runt som tidigare. Så låt oss hålla igång och röra på oss så mycket vi ids och får tid till: i både ut- och invändigt engagemang. Att SPELA livlig KAN nog verka förödande i längden – det som är äkta och spontant KÄNNS välgörande både i en själv och den man just kommunicerar med. Fast… medveten grimasgymnastik av ansiktets skrattmuskler – så att det kraftvärmande känns ända ner i hjärt- och magtrakt – lär vara väldigt främjande för hälsa och humör, enligt experter på endorfiner och andra signalsubstanser.
Er kes
PS. Kom just på att jag inte för så länge sen tog del av både TV- eller radioprogram om att kroppsspråket lär ha varit föregångare i vårt utvecklande av talat språks första ljudhärmningar av omgivande miljön – inklusive längtandesmackandet efter mmmmmmaaammmmmmaaa med mmmmjölk och så.
Och för oss som tror på evolutionen är det ju tydligt att djuren ofta kommunicerar väldigt bra med mest bara kroppsspråk – utom fåglarna som liksom vi tidigt (som spec. dinoaurieart ?) ut-vecklade ljuvliga ljudande melodisånger i kärestalängtan. DS – från nästan förstummat
vårglad kes
Hej alla Kvinnor! Jag tycker att det är så roligt att få respons på mina tankar.I dag ska jag åka buss med barnbarnet o samtidigt studera mina medmänniskor.Det ska bli spännande o se hur man blir bemött som barnvagnsresenär i dag.Återkommer med fler innlägg.
Tack för att ni finns! Monica
Hej, Monika,
det är intressanta erfarenheter man gör när man följer med barnbarn.
Mina barnbarn älskar att bada och simma, sa vi badade igar igen. Det gör man med mormor som älskar att bada.
Pa vägen till badet var min femariga dotterdotter redan klädd i splitternya bikini under sina vinterkläder. Men inte kunde hon halla detta hemligt! Hon som övar pa att bli modig och prata med folk hon inte känner!
Redan i hissen ner, da en herre i mormors alder gjorde oss sälskap, lyfte hon tröjorna och meddelade lyckligt (pa tyska): Jag har ny bikini!!!!!
Ja, mannen, österrikiskt prydd, sänkte inte blicken, tittade osäkert pa mig och nickade. Vaningen efter lämnade han hissen.
Och vad gör en mormor, som vill uppmuntra den övande prinsessa i att vara modig, men samtidigt lära sig sociala koder? Som tur hann storebror före: “Men N.!!!! Man visar inte underkläder till folk man inte känner!”
“Men det är inte underkläder! Det är bikini! Och jag ska visa dem till alla pa badet!” svarade N.
“Men inte nagon annanstans!” sa storebrodern tredjeklassare strängt.
Det är inte ofta jag far vara mormor. Da upplever jag mycket mer intensivt skillnaden mellan min f.d.yrkessroll och mormorsroll – hur folk uppför sig mot mig. Kanske är det därför jag fortfarande inte fattar att jag ÄR pensionär – för i min yrkessroll behandlas jag inte som “gammal”, utan bara som kunnig och erfaren (=som pa konferensen jag fick vara med pa och när jag fortfarande far utföra lite här och där), och som mormor lämnande barnbarnet pa Kindergarten som bullbakande barnpassande mormor. Här alltsa med österrikiskt respekt, väldigt artigt. Inte exakt samma sak pa ett svenskt dagis lämnande ett svenskt barnbarn. Där är jag en av alla andra lämnande/hämtande.
Intressant att byta miljö. Man blir plötsligt medveten om hur och vem man är här och där. Eller känsligare?
Idag blir det 20 C här!
Ha en fin dag ni med
Jitka
Nedan klippt in en bit (utom bilden som ej lät sig överföras) från SR-hemsida om det jag nyss hörde. Ett för oss MYCKET aktuellt reprisinslag från 13/9-11 i radio P1:s idéprogram OBS. Om det svåra i att upptäcka att man börjar bli gammal, ofrånkomlig oro för sin egen eller anhörigs plötsliga död, eller själsstumhet, i denna värld med mera. Andra halvan av det kvartlånga programmet handlar om annat, men även det hörtvärt. Lär enligt vanliga dagsschemat gå i repris kl 20.45 i kväll. Googlar man via sverigesradio/obs nås hemsidan där vi nog kan lyssna när som helst.
Tipsaren kes
Lättast förstå demens om vi ser den som en olycka?
Kommentera Dela
Obs (kl 13:45)
Tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher, 84, lider av demens. Kanske lättast att förstå om vi tänker att hon råkat ut för en olycka? Här hjälps hon ut för att vinka till fotograferna efter att hon kommit hem från sjukhuset Foto:Lefteris Pitarakis/Scanpix
Kanske bör vi se demens som en olyckshändelse för att förstå hur den påverkar människan? Det hävdar en fransk filosof i en bok som poeten och psykoanalytikerna Ulf Karl Olov Nilsson har läst.
Hör också frilansjournalisten Lisa Zetterberg om hur psykiatriska diagnoser förhåller sig till själsliga symptom.
(Programmet sändes första gången den 13 september 2011)
OBS 20110913 Om demens som en olycka (MP3)
Läs mer
Hej Jitka!(Ock Bodil) Det du skriver om din Mors besök här, ock din fundering om du tog av henne rollen som “överhuvud.Du har säkert kommit fram till svaret själv,anar jag.Men om du stannat kvar i ditt förutvarande hemland då hade ju hon naturlitvis varit “äldst”ock hemmavan. MEN, en mycket svårare fråga var det du skrev på slutet: citat: Är Jag pensionär på MINA VILLKOR?! Den frågan fick mej att tänka till!! Ock jag måste erkänna att jag blev uppmärksam på att det är nog så jag känner också, fast att jag inte tänkt i just den termen. Jag tror vi “bollar” den frågan vidare till Bodil Hälsingar/Birgitta
Hej, Birgitta!
JA, egentligen tror jag att jag själv vet svaret pa den (retoriska) fragan: Jag ÄR PENSIONÄR PA MINA VILKOR. Skulle tippa att det är du med och speciellt Bodil. Jag är ingen typisk pensionär (eller är jag idag?) i alla fall, jag uppbär den lilla pensionen som det blev efter ett livstid av fel anställningsformer, men den försöker jag dryga ut med lite inkomst inom “min branch”. Jag gör inget särskilt som jag inte hade gjort och hunnit att göra tidigare, jag har inte väntat med nagot till den magiska gränsen 65. Jag umgas med folk i olika aldrar och snackar om saker som intresserar dem och mig. Deltar inte i nagon typisk pensionärsverksamhet (vad det nu kan vara). Jag har bara aldern inne. Och mina vänner och bekanta i min alder är likadana.
Det kanske kommer, vad vet jag. Da blir jag kanske pensionär som jag SKA vara? Hur det nu är? Fortfarande orkar jag det ena och det andra och jag grubblar inte sa mycket över det. Men det är kul att diskutera.
Och egentligen är det bara stämplet PENSIONÄR som jag inte fattar.
Hälsningar
Jitka
Hej,
Själv håller jag fast vi att man knappast kan VARA pensionär.
För vad i allsin dar skulle det VARANDET innebära??
För någon???
Jag tror alltså inte att det är du som är speciell, Jitka, och inte heller Birgitta eller jag – jag tror inte någon kan “vara” just pensionärär. Men vi kan vara som vi är, och det klarar vi av (för det mesta).
Allt gott
Bodil
Hej,
jag har funderat lite över det jag skrev om att jag tog “makten” ifran min mamma.
Att man har förlorat makten. Liksom makten över sitt liv, för man placeras i ett fack. Just var heter inte “gammal”, utan “pensionär. Med en lista paklistrad pa ladan: du ska vara “sa här”.
Exakt som när man blir arbetslös: man tar ifran en makt att vilja göra nagot “annat” som räknas, för man ska göra saker som nagon far pricka av (inte “jag”). Man förlorar ett värde att bestämma själv.
Nu menar jag inte helt och hallet att jag inte kan göra nagot alls och ändra saker och “rädda världen” som vanligt, men i och med att jag blir placerad i ett fack sa räknas det pa ett annat sätt. Jag kan än sa länge göra (=orkar)saker ideelt – men varför ska samma sak heta “ideelt” och man far inte betalt för det, bara för att man är 65+? Och är jag arbetslös sa far jag inte ens göra det, trots att det behövs.
Ju äldre jag blir desto fler lägger sig i hur jag ska ha det och vad jag far och inte far = tillbaka till barndomen. Och varför är normen ca 20 till 65 (+2)?Tur att det är det för dem som inte orkar längre. Att det finns trygghet. Kanske bra att skippa en regel eller tva? Men inget tvang?
Teoretiskt sätt – hade jag levt nagonstans där ARBETE är nagot som man utför om det behövs och för att det behövs för att överleva, inte för att belönas och beräknas, sa hade jag haft ett värde för gemenskapen oavsett alder – jag hade da gjort det jag kan och orkar, precis som alla andra. Jag skulle aldrig bli stämplad som arbetslös, hemmafru, pensionär.
Och jag skulle inte ha ett högre värde bara för att jag sysslar med nagot som jag själv har bestämt är värdefullt för alla (som kejsarens nya kläder”, utan om jag bidrog till nytta för alla.
Hm. Fattar jag vad jag har skrivit?
Jitka
Att från hittillsvarande yrkes- eller hemmamammalivet vid pensionärsstreckets nybestämmande lönetillvaro vara ”bara” sig själv, mindre stressad dessutom – jovisst! Men för många kvinnor som i deltidstjänst lagt ner ungefär lika mycket energi som en heltidare (ofta nyttjade under hårdaste schematimmarna, som t ex min dotter under större delen av sitt liv) betyder det ytterst futtig pensionspeng. Som sorgligt begränsar den på flera sätt rikt generösa ”med-barnbarn-varande typperson” vi gärna vill vara. Män lär ju ofta ha välförseddare livslönekonto att ta av när de vid cirka 65-årsstrecket lämnar sin yrkesroll. MEN det kan ha dominerat dem så att de i sin nya pensionärstillvaro finner det förvirrande svårt att varande NÅGON leva det till synes ”fria” liv som lockat. Med, ej sällan, i sitt släptåg alltför tidig förstelning till både kropp och själ, inte minst i ensamhetsdepression.
Vårt svenskytliga speglade i andra och oss själva när vi presenterar oss lär ha präglat oss hårt i den fortsatt goda ”vara bara sig själv-person” som t ex du, Bodil, och även jag fått chans till genom våra yrkesliv. Med möjligheter till ytterligare bredd och fördjupning ända till döddagar. Vi har ofta gett både andra och oss själva huvudidentitet genom yrkestitel – gärna påspädd med vad som för tryggt godkända förhållanden avslöjas genom nämnd bostadsadress. Dessutom kanske en eller annan huvudhobby segling, golf eller långa utlandsresor i ”osvenskt” sällskap.
Undra på att Bodilledda upproret nu behövs mot vårt vanetänkandes karriärfällor, med ålderdoms alltför hämmande följder för flertalet av oss även i detta ”utvecklade” land!
Er långt mer än lagomljumma
kes
“Vet du vad? När det kommer till kritan är det så att vart du än går är det DÄR du är. Vad du än gör till slut, så är det DET som blir gjort. Vad du än tänker just nu är DET vad du har i tankarna. Vad som än hänt dig, så HAR det redan hänt. Den viktiga frågan är hur du handskas med det. Med andra ord: ‘Vad gör jag nu?'”
Så inleder Jon Kabat-Zinn sin bok “Vart du än går är du där, medveten närvaro i vardagen”.
Jag läser då och då det stycket för att påminna mig om MITT EGET ANSVAR att komma vidare i mitt liv; För att inte fastna i självömkan och skylla på diverse omständigheter, samhället, andras tyckanden, osv.
Visst! Lätt att säga – mycket mycket svårare att utföra.
Men vilken är den andra valmöjligheten?
Gun
Hej,
Det är en oerhört bra fråga du har på slutet, Gun: “vilken är den andra valmöjligheten?!” En sådan fråga kan göra skillnad. sig. Själv tar jag till den ibland när jag tröttnar på dem som inte vill bli gamla och inte vill vara gamla – jag smyger in den lilla lilla frågan “har du tänkt på vad som är alternativet?”
Allt gott
Bodil
Hej Bodil !
För femtio år sedan DÅ var jag en tant: På seminariet i Strängnäs hade jag blå poplinkappa, hatt, vita virkade fingarvantar, nylonstrumpor och skor med taxklack.
NU femtio år senare har jag en kort skinnjacka med brett reårskärp, tuffa örhängen, stuprörsbyxor och högklackade kängor med nitar.NU är jag en äldre tjej!
Med tack för alla kloka tankar.
Barbro Munck
Slåttervägen 43
80270 Gövle
Hej, Barbro!
När jag var 35, funderade jag på om det var ett förräderi att den svenska tanten försvann med min generation: vi gick i jeans som våra barn, och vi tänkte och levde och rörde oss och ställde till det som om vi var tonåringar. Min barndoms tant hade en massa värden, tänkte jag. Varför skulle vi omintetgöra dem? Men så var jag en vecka i Jönköping och där tyckte jag mig se den svenska tanten lite varstans, där fanns hon kvar. Och då kom jag på tanken att hon nog inte var så lycklig i sin begränsade och begränsande värld.
Fast det var hon kanske ändå – på sin tid, i sin tidsanda. Nu är det vårt jobb att göra något bra av att vara tanter eller tjejer, gamla eller äldre eller hur vi nu vill benämna oss. I vår tid, i vår tidsanda.
Allt gott
Bodil