02. Mot bakgrund av några fingervantar
Jag har precis lagt sista handen vid det fjärde och för ögonblicket sista paret fingervantar, givetvis till barnbarn. När jag började serien i julas, förbluffades jag av återknytningen. Inte till själva 5-stickors-stickandet i sig, det visste jag att jag var bra på fast det var 30 år sedan sist, utan till att hela mitt jag kom ihåg att PRECIS SÅ HÄR ROLIGT är det att sticka fingervantar. Det hade jag alldeles glömt, men minnet hade (som rhizomerna efter bl a vissa krukväxter) snällt legat kvar där inuti mig i jorden och tålmodigt väntat på att jag skulle börja släppa in vårsolen och vattnet till det genom att börja sticka igen.
Ja, det ÄR en oerhörd rikedom att vara gammal och därmed ha så mycket inuti sig som yrvaket kan sticka upp som aktualiserade minnen!
Allt gott
Bodil
Ja, väna syster (höll jag på att skriva) – som framväxt ur vår jordplanet i blom bland oss står. Eller vilsamt sitter. Det är en underbar gåva att få uppleva denna rikt givande extrasäsong av livet. Ibland med liten vemodsstrimmad tagg ini sig: omgiven av mjukmullad djupglädje varur klingande skratt plötsligt kan än springa, än bubbla fram. Tyst eller högljutt och aspråksfullt. Sånt glädjeflöde infinner sig gärna när hjärnan får komma i rytmro ihop med mysminnesfrämjande handarbete. Fast mitt verk blev ofta svettigt och solkigt framvärkt omonär jag fåfängt försökte mäta mig med för sådan syssla långt mer konstbegåvade storasysterns eller skolkamraternas handgripliga fingerfärdigheter. Men än i dag låter jag mig gärna njuta ihop med virknål och garn, fast på senare år alldeles för sällan.
Tack för att du återförde mig till mitt goda barnaminnessinne!
kes
Ha ha det där med stickning måsta vara något biologiskt ty jag har också till min stora förvåning börjat ta fram stickorna igen efter många många år och jag vet fler i vår ålder som har gjort det.HAha jag blir så full i skratt. —kram
Har också funderat på att plocka fram stickorna i hopp om att få just exakt den tröja jag vill ha (men tror inte mina tummar orkar med). Då när jag stickade för mer än 35 år sedan komponerade jag ibland även egna mönster/ modeller – och det blev fler tröjor än jag använde, och inte så lyckade alla gånger. Men de jag lyckades med och tyckte om nöttes ofta ut.
På omvårdnadsboendet där min mamma bor har de syjunta där de som vill får sticka eller virka. Mamma har börjat sticka rätmaskor – ett varv i taget. Hon visar och säger lite stolt: “Det ska inte bli något, men jag kan sticka räta men inte aviga än.” Efter sina två hjärnblödningar (som inte medfört förlamningar) har hon bl.a. lärt sig läsa och skriva igen, och nu att sticka räta maskor. Fantastiskt vad även en 85+ hjärna kan återhämta sig!
Kan hon berätta om huruvida hon känner igen sig i rätstickningen eller inte? Det låter nästan så, eftersom hon själv tar upp det där med “aviga”, och att hon inte kan det “än”.
Tänk om faktiskt den här återupptäckandets glädje i grunden handlar just om detta att återupptäcka, också när det “bara” är stickning. Det är klart att det är roligt att sticka för dem av oss som gillar det och kan det, men den där glädjen jag kände vill jultid när jag höll sticket i handen, den var inte bara stickglädje. Det var så väldigt mycket igenkännandets glädje. Och det var därför jag började tänka på att också en vantstickning kan bli till en bro som hjälper en att hålla ihop sitt jag över tid och rum: det är ju JAG nu som sitter här och stickar ihop med JAG då. Liksom: “hej där, kompis”!
Allt gott
Bodil
Jag tror det finns en återupptäckandets glädje i det som kommer tillbaka till mamma, blandat med barnets “kan själv!” (som att skriva sitt namn, och underteckna). På korttidsboendet var en terapidel att göra trolldeg och baka. Det väckte både hennes glädje och stolthet att kunna baka gott och snyggt bröd. Inte av trolldegen, men den kunskap om bakning som fanns i henne. Hon älskade att baka. Och ge bort av det hon bakade. Vad hon säger sig sakna mest idag är att inte kunna laga mat och bjuda när någon kommer. Och att hon inte kan plocka undan och sopa upp från golvet.
Så fint du berättar.
Det finns många (särskilt kvinnor) som har som sin största glädje just att kunna göra något för andra. Och det gör det ju extra viktigt att inte omsorgen bara handlar om att GE dem omsorg utan än mer att jobba för att de själva skall få en chans att just ge.
Allt gott
Bodil
Också min mamma såg som nöjsam uppgiften att direkt göra livet gott och bra för andra runtom sig. När hon strokedrabbad , några år efter min fars död, måste flytta till s k äldreboende saknade även hon mycket att på eget initiativ få pyssla med bak och annat. Hon hade då förlorat förmågan att “på lediga stunder” läsa men framför allt brodera eller sticka – förr fick ju en “riktig” kvinnas händer aldrig fåfängt vila, sysslolösa i knäet… Bland mina första minnen av henne sitter hon livligt småpratande på pinnstol nära spisens långkok el d, med grovt och grått garns strumpsticke i händerna: det stickades väldigt mycket av lottorna under andra världskrigets höst- och vinterdygn. För dess även i detta land inkallade soldater. Tur ändå att vi nu slipper DET…
Måndagsnöjda kes
Hej Bodil! På tal om vantar vill jag bara tacka än en gång för din föreläsning i Tyringe. Dina tankar är så intressanta och hela du lyser positivism att det är ren fröjd att lyssna. Kom på en fråga när jag körde hem ( så klart). Tror du att det har och göra med all den kunskap du besitter eller är det en ren personlighetsfråga att du är så positiv? Hoppas ok att skriva här,jag har aldrig gjort något inlägg i en blog förut.Tack på förhand o må så gott i vårsolen!
Med vänliga hälsningar Signe
Ja, ännu mer än positiv: förundrad, tacksam och med en önskan att ge något tillbaka. Det här är STORT.
Allt gott
Bodil
Ett citat poppade upp…
“Det är inte genom att kräva man tillhör utan genom (berdskap) att ge. Men utan att ge upp sig själv.” /Ingmar Björksten