11. Den mogna människan (3).
Hej,
Kollade just äppleträden – det blir lite si och så med skörden i år. Annat var det i fjol. Då stod jag i september mitt bland solmogna äpplen och med ett i handen och tänkte ungefär så här:
Det är ju precis så här äpplen ska vara. Detta är liksom målet med dem. Inte önskar jag mig just nu äppleblommorna eller de tidiga äpplekarten. Det är ju just ett moget äpple jag vill ha.
Visst vet jag att om ett tag är det övermoget och om ett lite längre tag är det ruttet, men NU, just NU, är det ju bara perfekt. Vad om det är så också med “mogna människor”, att de (vi) har en alldeles särskilt kvalitet?
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil,
det som jag skrev MOGNA TILL DEN JAG ÄR…
När jag fyllde 70 fick jag en anteckningsbok av en av mina döttrar. På omslaget hängde 4 flickor i korta kjolar i luften och hon sa skrattande: Jag kom att tänka på att du var med Spartakiada när du var 17 när jag såg bilden. Och då kom jag att tänka på att vi faktiskt inte vet….
Nej, hon hade så rätt. Mina barn vet inte varför jag är den jag är. Man tar så mycket för givet. Men 25 år av mitt liv har de bara mycket vaga föreställningar om hur jag växte upp och blev en ung kvinna. Och trots det ser jag 3 spegelbilder – mina starka duktiga ambitiösa kunskapsökande döttrar, för att inte tala om sonen – de har så tydligt mina gener! Och intressen. Och liknar mig i så mycket som de inte anar att jag har gjort i mitt liv, för jag tyckte inte att det var så relevant.
Dottern sa: Skriv vad du minns, så vi vet. Hur du har blivit en sjuttioåring.
En tunn anteckningsbok!
Det har blivit en 10 cm tjock dubbelsidigt manus med scannade bilder, händelser, historiska inlägg, funderingar… Och jag har fått mina tankar samlade och förskjutna till en annan väg. Innan jag började skriva den ångrade jag massor och retade mig på egna beslut som jag uppfattade som fel i många år, la skulden på … Nu ligger manuset uppkoppierat till vart och ett av mina barn. Dottern har fått den allra första delen, om hur jag levde upp till jag kom till Sverige. Hon har efterfrågat resten, men jag börjar undra om jag vill att mina barn läser det. Det har blivit en sorts dagbok med förskjutning, hur jag ser på mitt liv med dagens ögon. På händelser som kanske inte utspelade sig exakt så som jag har skrivit. Om människor som påverkade min krokiga väg, både possitivt och negativt. Negativt så som jag såg det fram till förra året.
Men det satte igång nya tankegångar.
Tänk om allt det som jag ångrar var så rätt så rätt, allt som jag har retat mit på i flera decennier måste hända för annars hade jag blivit någon annan, hade andra barn, tänkte andra tankar, hade annorlunda åsikter och värderingar?
Nu ska jag skriva mer – just detta här. Antagligen bränner jag allt så småningom och raderar på USB, för det är mina innersta tankar och många är nämnda, ibland inte så snällt.
Men nu har jag kommit till en punkt i mitt liv. Hittills har jag alltid haft flera knappar att välja mellan: vilken ska jag trycka på? Vilken väg ska jag välja.
Och plötsligt finns det ingen synlig knapp kvar. Ska jag bara fortsätta på detta viset 10 – 20 år till? Det har jag faktiskt ingen lust att göra, för jag har tråkigt!