03. Som man frågar, får man svar
Hej,
Vid Göteborgs Universitet finns det ett forskningssamarbete inom medicinsk epidemiologi, ”EpiLife”, med tillgång till de stora populationsstudier som genomförts i Göteborg. Man följer vad som händer med en människa över tid och intresserar sig för allt från de individuella biologiska processerna över till de övergripande förändringarna i samhället.
Nästa år, 2014, kommer man att bjuda in en ny grupp med 70-åringar (födda 1944). På förhand går det att förutse stora skillnader i sjukdomsförekomst, hjälpbehov, socioekonomiska förhållanden etc jämfört med tidigare 70-års grupper (födda 1901, 1916, 1922, och 1930) – men det blir spännande att det klarläggs vilka skillnaderna blir och hur omfattande de är. Mycket av detta kan man säkert få fram genom att hålla sig till tidigare frågeställningar, men samtidigt kan det behöva komma till nya forskningsfrågor för1944:orna, frågor av vilka somliga kan ha varit bokstavligt otänkbara att ställa till tidigare årgångar.
Ett uppenbart exempel är frågor kring vardagseffekter av internetförekomsten. Också andra områden kan ha ändrat sig så mycket att det krävs nya frågor för att synliggöra effekterna på de enskilda människorna. Vilka tror du är de mest intressanta nya frågeställningarna för att synliggöra hur 1944:orna har det? Jag är tacksam för all möjlig hjälp, gärna med frågor med framtidsvittring – sådana som framöver kan berika studier av skillnader mellan det pågående åldrandet för 40-talister och det kommande för dem födda på 1950- och 1960-talet.
Allt gott
Bodil
PS: Jag kan i detta sammanhanget inte låta bli att föreslå dig att gå till sidan ”03” (klicka på ”Sidor” i vänsterkolumnen så får du fram den) och dess efterföljande kommentarer. Det är ju ett tag nu sedan jag rensade upp i denna blogg så att den (i stort sett) struktureras utifrån variationer på 10 olika perspektiv. Ett av dessa är ”03. Det longitudinella”. Läs gärna också Jitkas kommentar på ”03. Det longitudinella” och mina reflexioner över den – somligt som glimmar till är genuint nytt, annat har bara bytt kläder. DS
TACK!
jag har problem med rutan med bosktäver, för det är inte alla kombinationer som jag kan tyda (=mina ögon). Det kanske är problem även för fler, så du får inte så många inlägg längre?
Hej, Jitka,
Njä, det där med kommentarer går upp och ner, och de knepiga rutorna tillkom nyss (i veckan) när jag uppdaterade WordPress (du har säkert mött dem lite varstans). Det blir problem att hålla undan spam, när man kör med för gamla versioner, och tro mig – de blir lätt MÅNGA.
Det är INTE dina ögon det är fel på – det är rent obegripligt knöliga tecken. Men man kan alltid klicka så att man får en ny, något mindre svårbegriplig om man har tur…
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil,
jag vet inte vart detta hör.
Jag har lärt mig något nytt igen tack vare dig. Jag har läst din bok Tio tankar om tid på tjeckiska och fått mig en tankeställare.
Din själ försvann i översättningen. Boken är inte DU. Din röst, ditt språk har helt försvunnit. Jag måste säga att det var rätt irriterande, för jag letade efter dina tankar att känna igen och de var annorlunda. Den är professionellt översatt, men så ”perfekt” som den inte är i originalet – missförstå mig rätt: Den är språkligt alldeles för akademisk.
Så jag började fundera över vad det är. Det finns skriftspråk som man måste använda på sitt språk, och det har du ju använt på svenska. Men du har liksom berättat dina tankar, medan översättaren har översatt med finare fraser, på sätt och vis tillrättalagt språket så det passar till en högutbildad akademiker som ju ska skriva mer eller mindre obegripligt, använda sig av högre språklig nivå. Jag har inget att jämföra på svenska när det gäller grammatik som man kan utnyttja till detta på tjeckiska.
Ser du hur svårt det är att förklara känslan som jag har fått, som har läst på båda språk? Jag är säker på att översättaren inte skulle förstå. Hur färgad man är av språket när man har hört författaren i levande livet. Så jag började undra hur många böcker tappar detta i översättningen. Och jag vet, att boken på originalspråk är inte exakt samma i översättning, nyanserna ibland försvinner för orden och frasewrinte finnseller översättaren eventuellt missar, men det är en annan sak jag menar här.
Hej, Jitka!
Så fint med en så insiktsfull kommentar från någon som kan både svenska och tjeckiska inifrån! Allmänt är det ju alltid intressant hur både översättarlandets kultur och den enskilda översättaren kan påverka en boks innehåll. Själv har jag exempelvis noterat hur de engelska och amerikanska översättningarna av ”Tio Tankar om Tid” är så olika varandra att åtminstone jag undrar över om det ens är samma bok de utgått från… Ibland inspirerar avvikelserna mig, ibland kan jag tycka att de bättre än jag själv lyckats uttrycka det jag ville få fram. Ibland blir jag bara trött – nog borde de kunnat se att de formulerat något annat än originaltexten?!
Graden av påverkan beror förstås också på originalets språkliga karaktär. Jag får alltid slåss för de personliga och nydanande delarna av mitt språk i olika redaktionella sammanhang – det gäller också i Sverige. Hela tiden VET jag förstås hur jag skulle kunnat uttrycka mig på normalsvenska, formellt korrekt, men det är inte alltid som detta tillräckligt starkt beskriver det jag vill säga. Jag eftersträvar inte heller att bara vara enbart normbevarare eller eftersägare i det språkliga – i så fall hade jag nog inte skrivit alls. Men jag har faktiskt aldrig fått återkoppling från läsare om att vara svårläst eller obegriplig och jag tror mig t o m veta att jag ibland kan träffa skarpt, ja, rentav drabba andra, just genom direkta men lite ovanliga/unika uttryckssätt. Det är egentligen främst räddhågade granskare i processen som vill begränsa det avvikande, också på svenska.
Egentligen har jag inte svårt att förstå en översättares dilemma – hon kan den normalsvenska hon lärt sig, hon får i översättningssituationen välja mellan att vara den översättande konstnären som söker efter hur det ovana skulle kunna uttryckas på hennes språk ELLER att vara den formellt tillrättaläggande som inte följer originalversionen utan normaliserar den, ibland till oigenkännlighet.
Visst är samspel mellan tankar och språk outsinligt spännande? Tack för ditt engagemang, din skarpsynthet och språkkänsla!
Allt gott
Bodil
Hej på Er båda! Jitka, så roligt att se se ock ”höra” dig igen! Ock Dej också förstås Bodil, men du finns ju ”jämt”:alltid. Isena sommarkvällen, ohh Ni skulle himlen,den är så underbart vacker, nu kl. 23.10 Jag förstår hur du menar Jitka med språket. Det måste vara som att tappa Bodils själ! Ock det är det som är just Bodil! Varma hälsningar till Er båda/Birgitta
Hej på er!
Har inte skrivit på en tid men nu kommer ni in på något som jag tänkt på länge.
Vad får jag när jag får en bok översatt från ett annat språk?
Jag tillhör en så gammal generation så jag fick inte lära mig något främmande språk i skolan. Vi hade en lärare som var mycket noga med att lära oss de två olika Svenska (betygsatta) ämnen som på den tiden hette modersmålet och rättskrivning.
När jag började sista klass (7, 1949)skulle vi läsa engelska men vår lärare var utbildad när tyska var det första främmande språket så det blev ingen engelska för oss.
Jag har på senare år lärt mig en del engelska och lite tyska på studiecirklar och liknande men aldrig så det har blivit naturligt för mig.
När jag började använda datorer för så länge sedan att då fick man göra en hel del programmering själv i MS-dos m-m. kom det in en del nya ord på engelska som jag lärde mig för att kunna använda den nya tekniken.
Därför har jag ofta tänkt på hur det är med att läsa översatta böcker och hur det kan präglas av översättaren.
Jitka har ju fått en direkt upplevelse när hon läste översättningen av Bodils bok till Tjeckiska och jag fick en liknande upplevelse när jag fick lyssna till Bodils föreläsning här i Karlskrona för en tid sedan. Jag skrev om det strax efter här på bloggen. Det är ett helt annat sätt att ta emot skriven eller talad kommunikation och då måste det ju vara ännu större skillnad att få in även ett annat språk.
Som vanligt intressanta tankar bloggen väcker.
Hälsningar
Roland i Lyckeby
Hej på er allihop,
nu har jag varit tillbaka i verkligheten sedan november – min gamla skola klarade sig inte utan mig….
Jag har mycket att berätt om upplevelserna, så jag får dela upp det så ni inte tröttnar.
Nu ska jag tjata om mitt favorit tjatämne – språk och – jag ska kalla det ”själ”, inte kulturen.
Jag har redan tidigare för länge sedan skrivit att jag har liksom två personligheter – jag är en när jag talar svenska och och ennan när jag talar tjeckiska. Jag talar inte om IDENTITET, utan personlighet.
Det läser man ofta om i olika teoriböcker om kulturer och identiteter, men så som jag uppfattar det i dessa böcker menar jag det inte. Nu har jag snart bott här i 45 år, och verkligen har lärt mig svenska så som jag önskar de flesta invandrare gjort, men som de inte har en chans att göra, och samtidigt haft tid att fundera över hur allt detta fungerar, hur det påverkar mig, om jag kan / vill värja mig mot den påverkan och vem jag hade blivit om jag hade bott kvar.
Jag har också märkt nu i skolan att jag kan förmedla detta medvetande till eleverna – hur jag gör det måste jag fundera över så att jag kan göra det ännu mera medveten, om jag får ännu någon chans. Jag har sett det på niorna på den korta tiden, och fått det bekräftat av mina gamla elever, som uppvaktade mig före studenten och tackade mig för sina A (som deras svensklärare, inte jag, satte på dem)i MODERSMÅLSSVENSKA (=inte svenska som andraspråk, utan de har blivit bäst i klasserna i vanlig svenska). Det kändes riktigt bra. De försökte berätta vad de hade fått av mig som svenska elever inte kunde. Egentligen var det rätt enkelt. Jag uppmanade dem att tänka och lyssnade på deras tankar och diskuterade med dem, vilket ju egentligen inte är någon undervisning eller borde vara det obligatoriskt för alla lärare. De blev medvetna om detta – att det är viktigt att fundera över vad de läser, hör och skriver. Att leka med ord.
Detta har jag också funderat över när jag läste Bodils bok på mitt modersmål, för att knyta tillbaka (jag är inte färdig med mina tankar, men hinner inte skriva mer just nu). Inte bara jag är två personer på två språk, men även andra, som inte ens talar det språket, blir det med ”andras” ord. Jag har mina egna på båda språk, Bodil blir utsatt för detta om hon vill eller inte – av andra, som läser hennes bok med ”en personlighet med ord på både sitt eget modersmål och svenska”. Och jag undrar, om JAG skulle förlora min egen svenska personlighet, om JAG hade översatt Bodils bok. Det kanske är nödvändigt att uttrycka sig på ett visst sätt på sitt eget modersmål så att andra förstår, oavsett vad det gör med originaltankar?
Hej,
Det är fint att läsa vad du skriver. Och så FINT med återkopplingen från dina gamla och nya elever.
Om jag kommenterar bara en detalj – självklart kan en bra översättning aldrig vara bara en översättning av ord och meningar. Det blir mest uppenbart för fenomen som bara finns i den ena kulturen och som inte har någon mening i den andra. Men författaren kan ändå ha menat något med att ta upp just det fenomenet och då gäller det att vara inkännande nog att kunna skriva om det som finns bakom fenomenet ifråga. En omöjlig uppgift. Fast egentligen inte mer omöjlig än ett ”vanligt” samtal. För det är ju just det vi gör där: orden från den ene (bakom vilka han har någon mening) knackar som ljudvågor på i den andras öra, låter för henne på ett särskilt sätt och får henne att tilldela detta något en mening. Som i bästa fall är åtminstone kusin till det som den andre sa.
Det är inte konstigt att vi ibland missförstår varandra – märkvärdigare att vi överhuvudtaget kan hålla på och kommunicera så bra, dvs alltid översätta mellan våra världar. Också när vi talar samma språk.
Allt gott
Bodil
Jag menar att man omedvetet känner att man sänker Bodils (i detta fall) akademiska meriter om man översätter det med det språket som det är skrivet på, och det vill man inte utsätta en känd professor för, då tar man ifrån henne hennes själ istället….
Detta är så fascinerande att fundera över, att försöka lista ut vad det är som får oss att ersätta en sak som är lika viktig som en annan bara för att man omedvetet bestämmer att ”någon” ska vara på ett sätt, oavsett om den andra vill eller inte.
Ni kanske tycker att jag bablar. Jag har alltså kommit till min gamla skola och fått en del högstadieelever i svenska som andraspråk. Och då märkte jag att man hade tolkat reglerna lite som det passar (=självklart med hänsyn till budgetten och annat som inte har med just den saken att göra). Så i stället för att göra som jag hade gjort – ERBJUDA det till alla invandrarelever – hade man testat dem (i sin okunnighet) och ansett att de behöver inte. Kvar blev då mest elever som egentligen passade mer till specialundervisning, elever som antagligen hade med andraproblem än bara språk.
Och i stället för att ha både svenska och språkval hade man bara svenska, språkvalet hade de ett språk till som de hade problem med.
Alltså en inarbetad undervisning under många år hade man förändrat på futtiga 3 år till hjälplektioner. De unga killar som delade på min tjänst hade ingen erfarenhet varken organisatoriskt eller undervisningsmässigt, så de gjorde så gott de kunde vad de blev tillsagda.
Och där satt elever som hade problem med svenska i klasserna och inte hängde med. Men det är ju inte obligatoriskt.
Och vem går det mest utöver då? Stackars eleverna.
Sedan undrar man att så många elever med invandrarbakgrund hoppar av gymnasiet.
Och upptill det du skriver kan jag bara lägga att politiskt är man ju överens om att det är viktigt för alla som bor i Sverige att lära sig svenska. Men att därifrån gå vidare och mejsla fram alla de OLIKA sätt som ska till för att var och en utifrån sina förutsättningar ska ha en ärlig chans att växa som människa och i sitt språk är det långt. Det kräver åtminstone att man just blir ERBJUDEN att vara med och INBJUDEN till det svenska språket.
Allt gott
Bodil
Som sagt, jag har vikarierat lite under de 3 åren som jag har varit borta från skolan.
Men när jag kom tillbaka i höstas så märkte jag saker som man inte ”ser” medan de pågår. Altså utvecklingen. Och då fick jag en tankeställare: har jag blivit mentalt så gammal att jag upprepar på ”mitt sätt” det älskvärda DET VAR BÄTTRE FÖRR.
Klart att det inte var det. Men medan mina gamla unga kolleger utvecklade sig åt samma håll, utvecklade jag mig (trots allt) åt ett annat håll. På min tid var jag den första på skolan som började använda dator i undervisning – jag var road av det, undarna nappade på det och hade en massa ideer och blev mycket ivrigare att lära sig. Genom att skriva sina texter på datorn mm mm hann de göra allt mycket snabbare=gjorde då mycket mer för det fanns tid till det, det blev lättare att rätta, diskutera, prova sig fram – lång historia, men jag fick 2 priser för detta sättet att undervisa. Eleverna och jag hade pågående utveckling av projektet och det var enormt individanpassat. Men det var liksom ingen i kommunen som la märke till det, inte ens mina närmaste (flera) chefer.
Nu när jag kom tillbaka, så trots att jag har lärt mig ännu mer när det gäller datorn, så kan jag inte det som mina kollegor lärde sig på olika kurser. De hade var sin iPad och sjuorna var de första som också fick var sin (första årskurser på varje stadiet). En massa saker typ Fronter (=placera läxor, resultat osv) för alla elever i kommunen, kontakter med föräldrarna, kollegorna emellan, mycket av papper som eleverna fick hem och man fick i sina fack tidigare har försvunnit.
Men jag har då inte märkt att dessa datorer användes så mycket i UNDERVISNINGEN. Lärarna har gjort fina saker som man visar för varandra på Pedagogiska caffe, men jag har i alla fall inte märkt att någon förutom en använder dessa ideer. Jag är säker på att det kommer, kanske så småningom, för det tar mycket tid att tänka ut, fixa, och få elever att fatta, och själv måste man smälta allt och lära sig HUR man kan använda det.
Men under tiden skulle man ju kunna använda datorer på något sätt (förutom att en del elever spelar spel också på lektionerna, för det är ju lagligt att ha datorer med och många lärare uppfattar inte det.
Nu vill jag inte generalisera. Detta är det som jag har sett på min skola.
Och eleverna, som jag fick, blev nästan chockade när jag förväntade mig att de skulle skriva sina texter på datorn framför mig (det gamla vanliga ”men så har vi inte gjort med…”).
Och missförstå mig rätt: jag tycker att man kan göra massor med hjälp av varierande teknik. Jag är mycket villig att lära mig om jag får chans. Men samtidigt som jag lär mig vill jag använda det direkt, inte vänta med tills jag har något spännande klart för eleverna. För då missar jag ju några årskullar som i alla fall skulle kunna lära sig en del av det jag håller på att lära mig. Och använda det till något.
Men: jag har mer och mer märkt och huvudsakligen blivit medveten om, att den direkta kontakten en vuxen / ETT barn utvecklar så mycket mer i barnets tankegång, språk, ”öppna ögonen” osv osv. Jag hade jobbat så tidigare – medan de flesta skrev sina uppgifter satt jag med EN elev som kunde ha mig till förfogande så länge han eller hon ville tills lektionen var slut. Vi talade om den lästa boken och jag vinklade samtalet till varierande saker – och byggde upp förtroendet, kunde mana dem utan att de tänkte på det, få dem att fatta att ”så gör man eller så gör man inte”, för de kom på de alldeles självmant under samtalet, och leda dem in i vuxenvärlden.
DETTA skulle jag vilja fortsätta med. För det ger MIG lika mycket som det ger eleven.Det är inte så jag har kunnat vara som mamma och det ångrar jag. Jag hann inte. Det var det existenciella som man hade varit så stressad av.
Alla barn skulle ha den här möjligheten, men det anses inte så viktigt och det har ingen plats i skolans undervisning. Fast jag tycker att det är det som utvecklar inlärarens medvetenhet om hur man kan lära sig själv det man vill kunna.
Jag hade hoppats att få fortsätta på hösten, men det är en mammaledig kollega som inte har någon tjänst (eller erfarenhet inom ämnet heller) som eleverna får.
Jaja. Jag skulle kunna förändra skolsystemet i hela landet så att alla klarar sig, bara de gör på mitt sätt, eller hur???? Jag fattar…..
Men det är ju detta jag har uppfattat att Bodil förespråkar: att äldre och unga lär varandra sina bästa bitar och lämnar vidare.
Och tilläggas kan:
eftersom jag inte kunde det som de yngre kollegorna har lärt sig under tiden jag var borta, ingen visste vad jag hade kunnat eller har glömt det, så betraktades jag bara som ”den gamla skolan” med traditionellt undervisningssätt. Hade jag inte haft starkt självkänsla och vetat vad jag kan, hade jag varit ganska ledsen. För det blir liksom automatiskt, trots att det är försiktigt formulerad, som de som är kvar i allt detta utgår ifrån: hon är så gammal så vi får förlåta henne att hon inte riktigt hänger med (oavsett om man har visat täcken på det eller inte). Vilket den ”gamlingen” blir ganska road av, men sedan tröttnar på.
Sedan var det ännu en upplevelse som jag blev ganska road av.
På 3 år blir man inte direkt så lastgammal och jag kom i alla fall inte till skolan med rullatorn. Utseendemässigt har jag förutom några fler kilon inte förändrats så mycket.
Men alla visste ju. Jag var ju pensionär. Så jag fick svara på frågor typ ”orkar du?” vilket betydde om jag orkar att undervisa. Hur känns det? Varför… (=varför sitter du inte hemma och njuter av att inte göra ett dugg eller gör sånt som pensionärer gör?)
Kolegor på gränsen till att trilla dit ville diskutera hur det känns att vara där. Bävan för att NU är det dags för dem. Önskan att jobba lite till, hålla rsig med klor och näbbar och ”ta någons plats”, trots att för 3 år sedan uttryckte de avundsjukan och skulle gå direkt om….
Det är den känslan ”jag har gjort mitt, vem behöver mig mer” som jag också har kämpat med. Som man inte kan fatta medan allt pågår, man stressar, inte orkar, ska lösa det ena och det andra och går hem gråtfärdigt för man har inte gjort det ena och det andra.
Hej,
FINT att du blivit så utmanad av det du upplevt när du kom tillbaka att du ser också gamla företeelser i nytt ljus.
Till det viktigaste du tar upp hör att även lärare måste använda datorn i flykten i kommunikationen och undervisningen. Vi är inne i en fortsatt stark datorprocess – och BARNEN VÄNTAR INTE. De leker med nyheterna och tar dem på volley utifrån sina perspektiv, och det behöver också lärarna göra utifrån sina. Annars fortsätter de att vara i en annan utvecklingsvärld – och det är garanterat inte bra för det ömsesidiga.
Allt gott
Bodil
Elevernas reaktion:
de hade ju haft syskon som jag hade haft i SvA, så de visste vem jag var och fanns sig ganska snabbt i att jag krävde ganska mycket.
De uppfattade inte riktigt hur gammal jag egentligen var. Men en av de värstingarna som självmant ville byta till mig, för hans värstingsbror hade haft mig och vi blev goda vänner, satt, tittade på mig och frågade, hur gammal jag egentligen var.
Sedan tittade han en lång stund på mig och jag läste av hans mimik.
”Får man jobba när man är så gammal?”
”Hm. Om man behövs?….. Är du inte glad för det?”
” JOOOOOOOO”, sa han.
Ja, och nu har jag spenderat hela den förtjänsten på husreparationer.
Så det var bra för eleverna och det blev bra för mig.
Hej,
Kolla gärna länken http://www.de-mest-sjuka-aldre.se/aldrevard/bodil-jonsson-aldre-ar-inte-stora-vuxna/ och läs bl a om pianostämmaren där!
Allt gott
Bodil
Tack, Bodil, nu har jag läst den. Jag tänker inte spendera den härliga dagen vi datorn, utan ska lägga mig i hängmattan med en Året runt som en riktig pensionär ska göra, men jag måste ju skriva några rader till.
Jag hoppas att det blir av för lärare med, då ska jag anmäla mig direkt. Får se om jag får plats. Och så under dessa månader har jag funderat över hur det skulle fungera om det blev av.
För att börja med – jag är ju nyss fyllda 70 = den påtänkta pensionsgränsen för framtiden. Jag är (enligt min dotter som har doktorerat i smärtan) den enda sjuttioåringen i Sverige som inte äter några tabletter (som hon skojade i sitt tal till mig då).
Vet folk inte att jag är 70, så tänker de inte på det. Men jag måste ju skriva födelsedatum om jag söker något tillfälligt jobb, och då svaras det i bästa fall, att…
Jag är alltså i skarven mellan ”du är för gammal för att…” och ”du får jobba x år till”. Jag undrar om arbetsgivarna kommer att hinna att förändra sin mentala inställning om alla SKA jobba till 70. Om man plötsligt som sökande till ett nytt arbete som man har omskolat sig till och inte har så mycket erfarenhet i, eller kanske har, blir ”yngre” trots att man är 68? Eller om man förblir lika gammal som idag?
Jag tror inte jag är speciellt känslig för att uppfatta mig som pensionär – jag uppfattar mig inte så, omgivningen gör inte det heller TILLS jag säger den magiska siffran. Då blir jag plötsligt ”hjälplös”, folk undrar om jag orkar det ena och det andra, uppför sig mot mig som mot dessa pensionärsjävlar som handlar med flit när småbarnsföräldrar har som mest bråttom hem för att hinna, och allt detta.
Det är också det att kollegor i 30 – 40 årsålder inte inser att man faktiskt kan även det som är modernt – det här med datorer och knappar och sånt. De vill inte ens veta det för det passar liksom inte in i deras omvärldbild. Och här menar jag inte den åldern då man vet bäst och ska rädda världen och så småningom inser man att så var inte fallet. Jag menar att omedvetet förväntar man sig inte av ”oss” att vi hänger med. Och kanske gör vi det inte när det gäller allt, men vem gör det då? Alla åldrar har något att lära sig.
Och jag undrar hur mycket seniordoktorander kommer att känna detta ”kom inte här och snacka” när man vill förmedla sin erfarenhet – för så reagerade man ju själv när man var yngre (menar vår generation, inte bara att jag var en olidlig besserwisser som alla var riktigt trötta på). Och åter igen, jag vill inte generalisera.
Men jag tror inte att det gäller MIG och MITT sätt att förmedla som folk tröttnar på, så mycket självinsikt har jag att jag inte tvingar på folk att tänka som jag och göra som jag.
Hur lång tid kommer det att ta innan omgivningen förändrar sitt sätt att se på ”den här åldern”?
Nu kan jag bara inte sluta.
Jag läser en tjeckisk chattsida där kvinnor i olika åldrar diskuterar allt möjligt. De flesta är välutbildade kvinnor med universitetsdiplom. Man skulle kunna ta det som en sorts terapisida. Varje dag kommer det nya teman där man tar upp sina problem och vill byta erfarenheter och råd hur man kan göra. T.ex. mammor med barn med autistiska syndrom, kvinnor som ligger i skillsmässan, juridiska problem osv osv.
För några dagar sedan roade jag mig med att följa diskussion om gamla föräldrar.
Skulle man låta sina gamla föräldrar köra ens barn? (=gamlingar var 60).
Skulle man börja diskutera med sina gamla (=60) föräldrar att det var dags att planera (=flytta hem till den unga familjen / ålderdomshem/ hjälp).
Ur diskussionerna framgick helt klart att det inte var några sjukliga senila sextioåringar, utan folk som fortfarande arbetade.
Men jag blev medveten om hur den magiska siffran påverka de yngres tankegång – precis som mitt, när jag läser här i tidningen ”En sjuttioårig kvinna blev rånad …. Den gamla damen….” – så glömmer jag attt skulle det hända mig så skulle man också skriva så.
Vad siffrorna gör med folks tänkande.
Hej,
Hälsa din dotter att vi i alla fall är två 70-åringar, du och jag, som inte tar någon medicin…
I allt det andra som du tar upp, tycker jag mig se det samma som med pianostämmaren och mig: andra i andra åldrar har kvar föråldrade föreställningar om äldre, medan många av oss som redan är där upplever något annat och har lättare för att bortse från schablonerna från förr.
Allt gott
Bodil