01020304050607080910. Mer om att förnya äldreforskningen
Hej,
Det blev en intensiv Göteborgsrunda i måndags med först en publik föreläsning och sedan en eftermiddag och kväll med ett 20-tal forskare. Den går inte riktigt att sammanfatta än (dokumentation kommer), men vill du ha min introduktionsföreläsning som en pdf-fil, så bara maila mig så kommer den som ett brev på posten – om man säger så.
Jag själv är glad och nöjd över utbytet – både över det som själva förberedelsearbetet innebar, över själva seminariet med alla deltagarnas bidrag, öppna sinnelag och skarpa hjärnor och över det som är planerat.
Med andra ord: stenen är i rullning och jag har gott hopp om att den skall kunna rulla på och dra med sig många fler stenar.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Jag har haft stor glädje av att titta på och läsa dina illustrerade bildrutor. Bilden av katten som tittar in i spegeln och ser ett lejon tycker jag är FANTASTISK! Den säger så otroligt mycket!
Du leker med tanken att det kanske finns två lär-pucklar. Jag hänger gärna på. Som 66-åring började jag läsa ryska (och har sen också bott och arbetat i östra Ryssland). När jag idag tänker på ryskan som språk, kan jag konstatera att jag lätt glömmer en massa ord och måste ideligen repetera. MEN – flytet finns där, det kom igång när jag första gången var i östra Ryssland och det har stannat och förstärkts, OBEROENDE av om jag tränar eller inte. Och det tror jag har att göra med den andra puckeln du talar om, årsringarnas aktiva överlagring. När jag hittade de relevanta årsringarna så kom också flytet. Och det glömmer jag inte, eftersom det är byggt på gammalt stabilt material. Orden däremot är färska, dem måste jag göra nya spår till, gång på gång. Vad jag egentligen vill ha sagt är: Det är fullt möjligt att lära sig ett nytt (relativt svårt språk) också i vår ålder, för vi har gamla tillgångar att använda. I de fall som de tillgångarna inte räcker till, får vi ta till nöta, nöta, nöta, men också för den tekniken kan vi ha skaffat oss redskap i vår ålder.
Jag gillar din tanke om Horisont-råd. Har du någon tanke om var det skulle kunna förankras? (Trygghetsrådet har ju sin fasta förankring) Ett Horisont-råd skulle kunna bli den plattform för gamla som saknas idag. Enligt statistik från Socialstyrelsen helt nyligen, är cirka 85% av oss gamla, sådana som varken bor i äldreboende eller har hemtjänst i hemmet. Jag tycker självklart att det är angeläget att diskutera Carema-frågor och annat som rör de 15% som behöver vård och omsorg, men jag tycker det är minst lika viktigt att fråga sig, vad samhället ska ha alla oss andra till, vi som förhoppningsvis har en massa år kvar och vill vara en dynamisk, aktiv del av samhället. Kanske skulle ett Horisont-råd bidra till att bryta den tystnadens kultur du talar om.
Tack för materialet och bästa hälsningar
Helmi J
Hej, Helmi,
Som du märker, kommer det fram förslag på tämligen olika nivåer när man börjar rota i äldreforskning:
VAD? är det som är forskningsmässigt eftersatt (mitt svar: så gott som allt som handlar om att människor utvecklas HELA livet, också i positiv riktning),
VEM? är det som forskningsmässigt knappast får vara med (mitt svar: äldre, därav bl a förslaget om seniordoktorander)
HUR? – jag har tänkt en hel del om detta också
VARFÖR? – det rotar jag ständigt i…
Sedan är ju ändå forskning det lilla i detta – det stora är hur människor lever sina liv, hur vi tar vara på varandra över generationsgränser, hur vi förmår förstå oss på den utveckling som sker, etc. OM ett Horisontråd skall komma till stånd, är det viktigaste inte forskningsaspekter utan vad det kan åstadkomma. Men visst måste det åtföljas av forskning. Själv tycker jag det skulle vara oerhört spännande att få analyserat hur många som skulle söka sig dit och med vilka resultat. Framför allt skulle ju Horisontrådet visa för ALLA att man också som gammal kan välja om man vill göra något annat av sin pensionärstid än att vara just pensionär.
Jag är glad att också du markerar att man inte bör ställa de 15%:en MOT de 85 %:en. Tvärtom skulle ju vi i de 85%:en kunna HJÄLPA TILL så att de 15%:en fick det bättre. Jag har tidigare här på bloggen lagt ett förslag som jag efterhand filat på lite ytterligare och som i sin senaste version lyder:
EN ANNAN VÄRNSKATT
Livet är som bekant inte rättvist, och de största orättvisorna både vad gäller hälsa och inkomst finns bland äldre människor. Samtidigt är vi många som gärna vill vara med och hjälpa till för att minska gapen, antingen genom att jobba ideellt eller via skattsedeln eller på något annat sätt.
Se här en idé som föddes när jag blev lite provocerad av ett av de vanliga påhoppen att eftersom så många äldre har det så svårt, så skall vi äldre som inte har några större problem helst inte märkas överhuvudtaget. Själv ser jag det precis tvärtom. Om vi friska gamla fortsätter att efter förmåga och lust göra bra saker, så kan vi därigenom medverka till att också sjuka medsystrar och medbröder får det lite bättre, endera genom att vi hjälper till direkt eller genom att vi gör det indirekt via skattsedeln.
ALL SANN TILLVÄXT HANDLAR EGENTLIGEN OM ATT BÄTTRE ANVÄNDA GEMENSAMMA RESURSER. Inte ta från andra generationer eller andra länder eller andra medmänniskor eller åldersgrupper utan just ”bättre använda gemensamma resurser”. Hur skulle detta praktiskt kunna förverkligas i Sverige just nu i övergångsskedet till följd av den ändrade demografin? Jo, exempelvis genom att ALL SKATT SOM BETALAS AV MÄNNISKOR ÖVER 65 (UTÖVER DEN PÅ PENSIONEN) OAVKORTAT GÅR TILL ÄLDREOMSORG OCH -VÅRD. Det skulle åtminstone för mig vara ytterligare en morot till att fortsatt göra nytta också genom betalt arbete.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Det är så mycket intressant i politiken just nu (svensk och utländsk) men din kommentar förde naturligtvis mina tankar åt annat håll också!
Vetenskaplig forskning OCH allmän opinionsbildning på många olika sätt, med skilda aktörer – det känns som en tänkbar väg för mig. Forskningen går på djupet, kan teoretisera, analysera, testa hypoteser, göra undersökningar. Opinionsbildningen debatterar och påverkar mera här och nu om sådant som sker i vår vardag. Därför tror jag att båda är lika viktiga. Och ett horisontråd borde kunna bli en plattform för både forskning och opinionsbildning.
Du skriver att du blir lite provocerad av att få höra att vi som är friska borde tiga still och tänka på dem som behöver vård och omsorg. Jag känner så innerligt väl igen det och ibland vet jag inte hur jag ska hantera det. Det ligger nästan något dolt i det hela, något jag har svårt att komma åt. Jag är väldigt gynnad genom god hälsa och möjlighet att vara aktiv och därför känns det rätt naturligt för mig att intressera mig för frågor som handlar just det aktiva pensionärslivet. Men när jag börjar prata om DEN sidan av 65+livet, så möts jag alldeles för ofta av ord om hur illa ställt det är med sjukvården, omsorgen, medicintillgången och liknande. Jag kan känna att andra sidor av att detta att vara gammal inte räknas, inte är berättigade att prata om, trots att det inom de områdena kryllar av intressanta diskussionsämnen. Men ibland känns det som om vi inte har rätt att fördjupa oss i sådant, så länge vi inte löst alla de problem som finns inom vård och omsorg.
Det är en väldigt sympatisk tanke med värnskatten från oss som betalar skatt utanför pensionsskatten. Jag ställer gärna upp på den med mina skattekronor. Pengarna behövs och det är till en god sak. Sen gäller det förstås att hitta en form så att inte pengarna går direkt till riskskattebolagen, men det borde gå att lösa.
Helmi J
BRA, då är vi två om det!
Bodil
Gratulerar och lycka till med fortsatta framgångar i ditt arbete!
Tack, Gunilla!
Bodil
Jag med.
Jag har missat det!
Jitka
Hej.
Jag är en pensionerad tidigare SKF:-are som tycker att Bodil har ett mycket bra angreppssätt och attityd till den stora frågan om: Vad gör man som “Friherre”? (Eller “Fridam”)efter ett långt arbetsliv.
Jag har fortsatt att vara verksam inom min tidigare profession, men som konsult och utbildare. Finner att detta är en lämplig form för mig att hålla huvudet igång, genom att blanda arbete med andra mer avkopplande aktiviteter, definitionsmässigt måste man ju då ha något att koppla av med!
Skall bli intressant att ta del av synpunkter på denna blogg! Vill bidra med en länk till “TED – forum” där Jane Fonda reflekterar om hennes tredje period i livet:
http://feedproxy.google.com/~r/TEDTalks_video/~5/yv8PO6PiPBI/JaneFonda_2011X.mp4
Med vänliga hälsningar,
Folke H.
Tack för det – den TED-länken skall jag kolla!
Allt gott
Bodil
Hej Folke,
Kunde inte låta bli att gå in på länken du rekommenderade och lyssna till Jane Fonda. Jag kan tänka mig att Bodil känner igen det mesta av vad JF sa speciellt i början av anförandet. Kloka tankar från båda!
Jane Fonda citerade en man som fått diagnosen ALS och han sa något mycket tänkvärt. Ungefär att nedgång inom en förmåga (fysisk) kompenseras av uppgång inom en annan förmåga (psykisk el d). Det är verkligen något att ta till sig. Det är sant att vi blir “skruttigare” fysiskt. Inte minst i ansiktet, det är så uppenbart. Men vi kan bli starkare inom andra områden bara vi väljer att se dem. Vi växer inte av att bara INNEHA en massa erfarenheter, vi växer av att REFLEKTERA över dem. Också visa ord av JF, ord som kan knytas till Viktor Frankls ord om att vi har frihet att välja hur vi ska svara på det som verkligheten ställer oss inför.
Även JF:s tankar om att i vår tredje akt titta på det som utspelade sig i akterna 1 och 2 (barndom och medelålder) är något att ta på allvar. Det kan bli ett sätt att frigöra sig från det förgångna, så att vi sen kan ta itu med här och nu.
Tack för länk-tipset!
Helmi Jönestam
Hej igen,
Kul om ni tycker att TED är intressant! Jag har haft mycket nöje genom att välja ut ämnen när jag motionerar, då tittar jag på och lyssnar på föredrag. De är oftast 18 minuter, ty de har uppfattningen att man kan inte vara fokuserad längre än så. Det svindyrt att vara på plats, men det är ju gratis på nätet – nätet är fantastiskt. Lyssna gärna på Hans Rosling, en av två svenskar som fått ära att prata där, han gör succé!
Jga har tidigare skrivit mail till Bodil efter att ha läst denna bok, och Bodil förslog att jag skulle delta i bloggen, vilket jag gör. Tycker ibland att det kan vara svårt att hitta rätt rubrik, men denna känns allmän.
Hur ser jag själv på mitt beteende som pensionär?
Jag har inte förstått mig på de som tycker att det kan ligga något lyckligt i att inte göra något. Och då menar jag inte att vara sysselsatt för sysselsättningens skull, utan att göra något meningsfullt. (Inom kriminalvården så har jag hört att ett vanligt straff är att inte få arbeta)
Jag har intressen, såsom golf, musik, resor, läsa, och “webben”. Men det är alla en slags avkoppling, vilket definitionsmässigt är att koppla av från något, och kan inte vara huvudaktiviteter. Jag har tänkt ganska mycket på detta, och betraktar mina intressen mera som terapi (men trevliga sådana), och jag vill ha mer innehåll i livet än terapi.
Det är runt detta som jag fann din bok så träffande, och jag uppfattade att du satte ord till hur jag känner det.
Mitt arbete består i att hålla kurser, nätverk samt som konsult stödja verksamheter i sin strävan till bättre kvalitet. Jag känner genom det att jag är till för andra, som kommer för att höra vad jag har att ge dem.
Träffade en gammal chef i höstas, som inte ville bli titulerad f.d. chef, utan var noga med att bli kallad “tidigare”. Jag förstår nu vad han menade med det!
Hur uppfattar jag att omgivningen ser på att jag inte har taggat ned?
Man kan hoppas att utvecklingen har gått framåt, så att det inte blir som du skrev i din bok, om den äldre mannen som beskrevs som “sökande” och därmed ansågs ha ett störande beteende. Men jag känner att man inte helt faller in i ramen för hur man skall bete sig. Det har bildats en klubb för pensionärer med tidigare anställda som varit på SKF i mer än 25 år. Jag var med vid några träffar, men kände inte att jag passade in. Det var ju många som jag betraktar som mina vänner, men det kändes tydligt att detta var f.d. personer, vilket jag hade svårt att acceptera. Därmed kan jag nog anses vara lite asocial.
Jag läste en gång en strof som jag har kommit tillbaka till ganska många gånger, och som beskriver hur man formas av omgivningen:
“Man är inte den man tror att man är, man är inte den som andra tror att man är, men man är den som man tror att andra tror att man är”
Som konsekvens får man välja de kontakter man upprätthåller, vilket jag försöker så gott det går. Men när man är arbetande, så får man arbetskamrater, vilket jag känner är mer givande än vara tillsammans med grupper som mest består av pensionärer.
Hur länge kan man fortsätta att vara aktiv?
Tycker att det är svårt att sätta en tidsgräns för detta. Men en måttstock kan vara hur länge man har något att komma med som personer vill komma och lyssna till, och så länge som man tycker att man har något att ge. Man hoppas att någon ger mig feed back när de tycker att man gjort sitt.
Jag har ett föredöme, och det är Sir David Attenborough, BBC, som nu är 87 år. Han håller på med projekt med nya naturprogram, och verkar hur ung som helst.
Detta blev lite långt, med det kanske är vanligt när man levat ett tag?
En sak som jag skulle vilja diskutera är, på vilket sätt vi som är i livets tredje fas kan anses vara dugligare än vad vi var tidigare. Vilka egenskaper bör vi lyfta fram? Vad har vi att komma med, som är beroende på att årsringarna (tycker om uttrycket!)är ganska många.
Jag tror att vi ibland har lite dålig självkänsla, och då försöker vi att uppträda som om vi vore unga medelålders, och det blir nog oftast inte så bra?
Ha det så bra där ute!
Hej,
När vi lyfter fram oss som unga eller medelålders, så tror jag det oftast handlar om utseendet. Alla vill vi väl vara smarta, erfarna och kunniga, men alla av oss vill inte vara rynkiga och gråhåriga. Därför spelar vi yngre utan att förstå att vi med alla våra årsringar och erfarenheter har fördelar framför de yngre och alls inte har någon orsak att skämmas. Samhället bidrar också till vår låga självkänsla genom att gynna det som både ÄR ungt och SER ungt ut. Och många av oss äldre faller i den gropen.
Så du har rätt när du skriver att en del av oss har låg självkänsla. Jag stöter ständigt på den i mina kurser och har börjat ägna mer och mer tid åt att prata om våra mentala tillgångar: tålamodet, långsamheten, överblicken, associeringsbyggandet, friheten att göra bort sig, begrundandet … och så all teoretisk kunskap vi samlat under åren som gått. Vi har mycket i kappsäcken, men vi plockar sällan fram det.
Och även om vi ser vad vi har att komma med, kan det vara svårt att hitta vägar att visa upp det på. Vem vill ta del av det? Vilka kanaler har vi? Det finns kanaler inom våra egna föreningar och organisationer – ja visst – men vi skulle kunna bli använda långt utöver dem. Vi måste hitta en jämbördig plats också i det sjudande samhällslivet bland både barn, unga och medelålders. Men där kan jag känna att det finns en begränsning, en slags mur att riva ner.
Hälsningar
Helmi Jönestam
Hej,
Jitka skickade mig ett Youtube-klipp http://www.youtube.com/watch?v=hN8CKwdosjE och en undran om vad som skulle hända om det i stället var en äldre kvinna eller en äldre man som agerade. Tankeväckande.
Jag svarade “Om en gammal människa gjorde så, skulle det inte på alls samma sätt framstå som om en kram var något man gav bort gratis utan något man bad om: att för egen del få bli kramad utan kostnad…” Eller vad tror du?
Allt gott
Bodil
Jag VET naturligtvis INTE vad som skulle hända om ungdomarna byttes ut mot äldre, men… helt krasst, om jag går till mig själv hur jag sulle reagera om någon okänd erbjöd en fri kram sådär på en öppen och offentlig plats, var bara personen ren och fräcsh och såg trevlig ut: Så OK! 🙂 oavsett ålder. Men helst ett barn, om jag får välja.
Där finns fler länkar på samma tema: ungdomar, som står och erbjuder sig att kramas i olika länder/städer.
Och det är ganska intressant att jämföra. Hur folk reagerar, hur lång tid det tar, innan någon vågar ta emot kramen, vilka det är.
För det är ju absolut inte självklart att låta sig kramas på gatan av vem som helst.
Men det är ingen gamling som står med skylten.
Hej Jitka,
Varför skulle “gamlingar” efterapa detta ungdomens kul-grej-jippo?? Jag har svårt att tro att det är de ungdomar som är i störst behov av en kram som “tigger” om en som videon visar. De “gamlingar” som i ungdomsåren kanske skulle ha gjort motsvarande om de levde idag är kanhända de som är RödaKors-värdinnor på sjukhusen, besöker gamla som inte har anhöriga, är läxhjälp, osv.
Men tänk om det var ofräscha hemlösa som i stället “tiggde” om kramar. Skulle de bli haffade för ofredande – eller få kramar??
PS. Det ska naturligtvis vara “De ”gamlingar” som i ungdomsåren kanske skulle ha gjort motsvarande om de var unga idag…”
Hej, Helmi,
mycket tänkvärt.
Fast jag tror inte att “men alla av oss vill inte vara rynkiga och gråhåriga” tyder bara på låg självkänsla. Personligen bryr jag mig inte om att jag är rynkig och gråhårig – men det hindrar mig inte att ändra färgen på håret. Det finns olika orsaker till det: en av dem, men inte den viktigaste, att jag själv mår bättre om jag har färg i håret. Rynkorna gör jag inget med, fast jag sätter lite läppstift på när jag ska iväg. Varför inte? Jag behöver väl inte se ut ännu äldre än jag är?
En annan orsak är, att jag mår än så länge så bra, att jag inte vill ha någon hjälp av omgivningen. Jag behöver inte bli hjälpt att ta mig upp på bussen eller med resväskan, men ofta (fast knappast i Sverige) blir man det som gråhårig – eller som kvinna? Att jag är duktig på att jobba med dator faller ingen in, för jag är ju en tant! Såna kan ju inte! Typ: för si så där 10 år sedan, när man började med Internetbanken, fick man först hämta allt på plats. Den unge bankmannen satte igång med att övertyga mig att jag skulle vara nöjd med telefonbanken. Jag misstänkte först att han inte kunde själv (=vilket bevisades senare), men sedan tänkte jag att så kan det ju inte vara. Och han anstrände sig inte alls att be någon annan, tills jag blev rätt pinsam, för jag gick ju inte därifrån, förrän han blev tvungen. Det framgick liksom mellan raderna att jag var “för gammal” för att över huvudtaget hitta startknappen på datorn. Och det finns en massa olika möten, där man blir avfärdad på mer eller mindre trevliga sätt pga sin ålder, alla har vi upplevt det.
I alla fall: den viktigaste orsaken är, att det blir lättare att få fram, vad man vill få fram, om man ser yngre ut. Detta retar mig kollosalt, men jag kan inte göra så mycket åt det (fast jag gör det i alla fall, för min del, men inte kan påverka förändringen för alla andra)- än så länge, och jag tvivlar faktiskt på att det kommer att ändras under min livstid. Är jag en gråhårig tant, retar sig folk på mig när jag inte klarar att använda jojo kortet på järnvägsstationen och kön växer. Är jag en yngre kvinna hjälper folk till med lite skratt. Om jag vill jobba lite till, innan jag hinner visa vad jag faktiskt kan och har bevis på kunnandet, så ser man på mig passerat utgående datum. Ser jag lite yngre ut, hinner man att blädra lite och kolla vad jag annars har att visa, innan man märker datumet, och kanske skippar olika obefintliga regler.
Som anmärkningen till länken: det finns en massa beteende som tolkas helt annorlunda, just pga åldern. En tant som jag får inte skratta högt och fjanta sig på allmän plats – och jag som gör det… En tant som jag ska inte klä sig si eller så – och jag tittar i min garderob…. En tant som jag ska inte det ena och det andra, och jag som inte fattar att jag inte får…. Jag planerar inte att sätta mig på en bänk i parken och mata duvorna, jag vill jobba och göra nytta! Men när jag råkar träffa mina fd arbetskamrater på filmstudio, så yttrar de sig, trots att de vet hur jag har varit, “du som har det så bra som pensionär” – vaddå bra? Jag har ju haft det bra innan med? Eller ännu bättre, för då….
Som sagt: Det retar mig kollosalt och jag försöker ändra det om jag får en chans, men först måste jag få den chansen, och som du skriver: utseendet… underlättar.
Hälsningar
färgglada Jitka
Hej Jitka,
Mitt uttryck “vara rynkiga och gråhåriga” var nog tänkt att fattas som en metafor för en allmän ovilja att stå upp för sin ålder. Jag trivs alldeles utmärkt med att vara 71 år, men det finns ju ingen anledning att för den skull klä mig osynligt och bete mig osynligt. Även i den åldern kan man klä sig intressant och låta bli att gömma sig.
Vad jag ville säga var att det finns äldre som FÖRNEKAR att de är gamla, att de skäms för att de är det och inte tror att det ligger något värde i att vara gammal. Därför gör de allt de kan för att tvätta bort gammelstämpeln och klär sig och beter sig som förvuxna tonåringar. Jag tycker så synd om dem, för de har inte upptäckt värdet med att ha årsring efter årsring inom sig, inte upptäckt den frihet som kan ligga i att vara gammal och de möjligheter ålderdomen gömmer inom sig. Bara vi kunde få alla andra att också se det!!! Men det är väl det jobb vi håller på med nu!
Helmi Jönestam
Hej, Helmi,
Jag förstår. Jag skriver alltid så hemskt mycket att tanken försvinner i mängden.
Den osynliga linjen “hur långt får man gå” är ju så känslig. Jag personligen känner ingen som har gått över den, mina “gamla” bekanta och vänner är “kulturtanter” som klär sig i Gudrun Sjödens kläder. Men jag tänker på vilka signaler vi alla skickar, och det gör vi ju. Det är lättare att få vara med och göra lite nytta, om man ser “ungdomlig” ut.
Om jag skickar intresseanmälan någonstans, kan det vara flera plus för mig – man hör inte min brytning (=ett annat fack: invandrare). Man ser inte mina rynkor (=gammal). Man ser inte direkt, att jag är kvinna (=en gammal invandrarkvinna = hur mycket mer negativt kan det bli i dagens samhälle?)
Men man ser det magiska DATUMET =bäst före. Och trots att jag inte bryr mig och tycker om mig själv hur jag har blivit, blir det då mycket svårare för mig att få PLATS, om omgivningen inte vill ge mig den – det är inte JAG som har den makten, utan omgivningen. Jag får vänta med hatten i handen.
Nu pratar jag inte om MIG SJÄLV, utan så där lite allmänt. Jag personligen charmar folk var jag än står så klart.
Hälsningar
Jitka
Hej, Folke,
Ja, vi är tydligen samma andas barn, du och jag och många andra – men det betyder ju inte (som du märkt) att alla är som vi. Dels handlar det förstås om varför man arbetat tidigare – om arbetet varit ett väsentligt del av livsinnehållet eller inte. Dels om att vi garanterat utvecklas på olika sätt – bara för att vi för tio år sedan var arbetskamrater som hade mycket gemensamt, behöver vi inte nu ha samma inställning till hur vi vill leva och för vad vi vill leva. Och det här går djupt och berör själva identiteten.
Jag har upprepat många gånger att ålder inte byggs in i identiteten. Arbetet och arbetsglädjen byggs däremot in för en del av oss – för många så starkt att de kan bli alldeles vilsna efter pensioneringen (hur presenterar jag mig nu, vem tycker nu andra att jag är, vem ÄR jag nu?). Då är det viktigt att det finns OLIKA möjligheter att framöver utveckla OLIKA former för att släppa fram sitt arbetande jag.
Men så kommer det där värderande momentet in som skapar så upprörda diskussioner om hur man “skall” vara. Dessa bottnar i sin tur i normer som inte sällan hör hemma i förförra eller förra generationen – nu borde det kunna finnas större möjligheter att både se och acceptera att hela buketten av olika förhållningssätt kan få prunka. Samtidigt.
Allt gott
Bodil
Äntligen fått tid att börja läsa The Mature Mind av Cohen som Bodil rekommenderat på flra ställen. Hunnit drygt 20 sidor och vill i stort sett stryka för allt! Superspännande på det där sättet som när “saker och ting” trillar på plats och man blir alldeles lycklig av att förstå en smula – eller två! STORT tack för tipset!
Kul!
Ett litet aber är att just nu är boken svår att få fatt på – den är s k “slut på förlaget”. Men bara tillfälligt.
Allt gott
Bodil
GRATTIS! Veteranens läsare har utsett Bodil Jönsson till Årets senior 2011. ♫♥♪.♫♥♪•♫
Det kommer mera … 🙂 /Göran
Tack för det,
Minister och Café Opera och middag på Grand och allt. Som det kan bli.
I mitt 2-minuters tacktal hade jag bara ett att säga: det är i grunden inte det jag gjort och gör som är fantastiskt, inte heller själva priset. Nej, det fantastiska är det svindlande och förundransvärda att få tillhöra genombrottsgenerationerna för ett nytt äldreblivande. DET är jättestort.
Allt gott
Bodil
Ja.
Jitka
Hej Bodil,
Jag vill komma tillbaka till forskningstemat. Har en tid gått och grunnat på en fråga: Hur kommer det sig att Sverige har blivit så åldersfixerat? Hur – utmed vilka vägar – har den åldersfixeringen gått? Den finns inte alls i samma höga grad i en del andra länder, så varför hos oss? Om t ex Ryssland finns mycket att säga, men en pensionerad kvinnlig busskonduktör har en oerhört stark pondus i det landet. Kastar hon ut ett gäng tonårspojkar ur bussen finns det inte en enda som drar på munnen eller ens tänker något om “kärringar”. (Men som sagt, för övrigt finns både det ena och andra att säga om Ryssland.)
Jag testade min fråga på några väninnor och fick som svar, att det är vår tendens att ta efter från USA som skapat ungsomsfixeringen. Okej, jag kan delvis köpa den förklaringen, men jag är långt, långt ifrån nöjd med den som enda förklaring. Skulle så gärna vilja att någon började forska på djupet om detta. Dels kartlägga hur fixeringen vid det unga och fräscha ser ut i samhället, dels titta på framväxten av den. Jag är övertygad om att man hittar många intressanta förklaringar och detaljer vid en djupare granskning. Bland annat kan jag tänka mig att man hittar rädsla någonstans, även om jag inte tänker ge mig in på att spekulera i var, hur eller varför.
Jag tror att vårt arbete med att hitta framkomliga vägar för oss själva, kräver att man kartlägger hela bilden av oss. Den bilden behövs för att vi ska kunna bli mera efterfrågade, bättre bemötta och bättre förstådda av alla åldersgrupper i samhället. Du som varit/är forskare, Bodil – vet du vart man kan vända sig för att lämna förslag om forskningsobjekt?
Ett STORT GRATTIS till den fina utmärkelsen! Du är verkligen värd den!
Helmi Jönestam
Det är intressant att jämföra hur dessa frågor som vi diskuterar kring ser ut i olika länder och olika kulturer. T.ex. i Asien, är det sedan gammalt stor respekt för ålder. Jag har varit i en del länder där, och trots att jag är 68 år, så är jag inte gråhårig, vilket gjort att man är lite misstänksam. man tror att mitt hår är färgat, och det leder till misstanken att man vill vara yngre än man är! I dessa länder är det nästan naturligare att man färgar håret lite grått!
Skämt åsido, men det är fint att vara äldre.
En annan tanke jag får är att tänka på äldre i medelhavsländer, och vi har väl alla sett t.ex. Italienska filmer, som visar hur den äldre husmodern sitter och orerar och skäller på de yngre. Och hur sönerna hanterar sina “Mamas”.
Vi som är 40-talister är ju vana vid att dominera tidsandan, genom vår stora grupp, och som jag ser det har det inte varit en slump att 68 våren blev som den blev. Vi borde också nu som grupp se till att det blir mer respekt för vad vi har att ge, men som jag skrev förut, vi får se till att förtjäna detta, genom vårt självförtroende och självkänsla, ty vi kan inte ändra på andra personer, bara oss själva.
Ja, det är just det, Folke – vi måste själva VISA självförtroende, självkänsla, görförmåga och intresse av att medverka. Om vi bara klagar på hur andra ser ner på oss samtidigt som vi inte själva vill vara gamla – vart kan vi då komma? Ingenstans.
Allt gott
Bodil
Håller helt med om att det är vi själva som måste visa att vi finns och är en massa olika individer som är att räkna med. Och inte en oformlig massa benämd pensionärer som, sas, tjänat ut.
PS. Tar hjälp av Gandhi: “Vi själva måste vara den förändring vi vill se i världen.”
Men det kan ju vara så, att man helt enkelt har det självförtroende, lever och fortsätter att leva, uppför sig naturligt utan att tänka på någon speciell ålder, som “passar” till datumåldern, och grubblar inte över att NU är jag annorlunda, NU ska jag vara gammal, för jag är ju 65+?
Och omgivningen som petar in en i ett passande fack – för dem passande, så här ska du vara som 65+ och stick inte ut!
Då måste man påpeka det och göra/försöka göra något åt det, väl? Och går det alltid att göra något åt? Mycket tveksamt….
Hej alla,
ni har så rätt, Helmi och Folke. Jag skulle bara vrida lite på det:
Jag har nämnt tidigare, att jag tog upp temat i min diskussionsgrupp med invandrarkvinnor, som jag träffar en gång i veckan och vi tränar svenska. De förstod över huvudtaget inte alls, varför man skulle diskutera “gamla” som något negativt eller tärande, eller över huvudtaget diskutera dem! Vi pratade om FOLK. Man fäster sig inte alls vid någon speciell ålder, alla har sin plats och ju äldre man blir, desto högre status man har. Så att säga. Och när man blir riktig gammal och inte kan klara sig, då ställer man upp för en. Så något problem med att man blir eller skulle känna sig överflödig efter en viss ålder förstår man inte alls.
Samma har jag upplevt under mitt arbetsliv. Att vara en äldre kvinna var liksom ett extra plus för mig, ju äldre jag blev (och det förstod jag efter ganska lång tid). Vi vet ju, att invandrarmän inte tollererar kvinnor som skulle bestämma över dem… Men det stämde aldrig på mig – det var först när jag diskuterade detta med en grupp män, som jag hade i yrkessvenska: Du är ju som vår MAMMA, inte kvinna (kul för mig, som tyckte att jag hade den tiden långt framför mig, de var ju “gamla” själva!)
Lite blandat upplever jag det i mitt eget land: Där hade jag fått en plats och status, jag skulle inte ifrågasätta mig själv som pensionär. Påverkan från Väst – problem med att få jobb efter en viss ålder, men pensionär i så där 15 år, så vad då? Och egentligen är det så djupt ingrott i mig, att jag har svårt att förstå, att jag är pensionär och att folk runt om betraktar mig som pensionär, trots att jag är ju det. Känslan Och vad då då? (och jag bryr mig inte om att jag är i den åldern, bara att jag inte får fortsätta och göra det som jag älskar att göra =arbeta inom mitt yrke – det har inte med att “få tiden att gå” att göra – för det finns någon sorts oskriven regel som slänger det magiska datumet i ansiktet på alla, och vad nu.
Men jag tillhör ju EN GRUPP, som inte känner likadant, och i och med det har jag en förpliktelse. Och vad ska jag med det? Jag kan ställa mig till alla oss andra och kämpa bakom Bodil och Jane Fonda, men liksom på samma sätt, som jag kämpar för barnen – det är ju inte JAG…
Blev det för rörigt?
Jitka
Hej, Helmi!
Vårdalstiftelsen, http://www.vardal.se , tar fortlöpande emot idéer till forskning, kolla deras hemsida. Inte överst (där står om det avslutade) utan en bit ner.
Jag har inga bra svar på den fråga du uppehåller dig vid, men jag kan berätta om något närliggande. Häromdagen (av ett fullständigt osannolikt skäl) såg jag ett 1-timmesprogram på Al Jazeera om hur människor vid Suez menade att de var de egentliga förstagångsprotesterarna bakom den nordafrikanska revolutionen. Det innehållsliga kan jag inte bedöma, men det för mig intressanta var programmets form. Där fanns med människor som var 34, 17, 88, 54, 66, 20, 15, 22, 29, 47, etc etc – och det var alldeles seriöst. Alla talade de om sin del i revolutionen, och det kändes inte som om någon värderades mer än den andre.
Har vi någonsin sett något sådant i Sverige utom i fjantreportage där man överfaller människor i olika åldrar på trottoarerna med mer eller mindre tramsiga frågor. Men seriöst? Nej, jag tror inte det.
Allt gott
Bodil
Sannolikt är programmen inte jämförbara men i Gomorron i SVT1 finns Nyhetspanelen (som väl inte får räknas som ett fjantinslag). Där brukar även någon äldre (fd politiskt aktiv) sitta med. Jag ser detta program mycket sporadiskt och kan inte säga något om det i allmänhet. Såg dock denna panel vid två tillfällen ganska nära varandra i tiden. Vid ena tillfället var den äldre s-märk och vid det andra tillfället m-märkt. (Vid båda tillfällena män.) Men vad de hade att komma med var mkt självgoda utläggningar om hur bra och okomplicerat det var förr när de styrde landet. Jag hoppas att det var undantaguttalanden. För vad som behövs, som jag ser det, är konstruktivt tänkande utifrån mångårig erfarenhet och kunskapsinhämtande. Inte ältande av det förgångna.
PS. därmed naturligtvis inte sagt att vi ska glömma vår histori. Tvärtom! Borde vi väl lära mer av historien. Men det, gissar jag, är inte minst att lära sig ödmjukhet.
Hej, Gun,
Det framgår av alla dessa snuttar, att det är ett ERBJUDANDE. Free Huggs. Inte tiggeri. Man ger och tar emot samtidigt. Så är det med kramarna.
Problemet är, att så uppfattas det, om man är UNG – som Bodil har skrivit, står man där som gammal, uppfattas det som tiggeri. Eller som en tokig gamling i behov av omhändertagande.
Eller som du skriver – ofräscha hemlösa, som ERBJUDER kramar. Eller invandrare. Eller värstingar. Eller…
Ja, det ska vara RÄTT person, och så är det alltid. Är jag rätt pensionär, så kan jag göra en massa, även för andra (=Bodil). Är jag FEL pensionär, ska jag mata duvorna i parken.
Och NÄR ÄR MAN RÄTT? Vem bestämmer det? Varför? (detta med bedömning, som Bodil skriver någon annanstans – och det gäller bedömning av ALLT. Enligt skrivna och oskrivna lagar och regler, som man ändrar och flyttar gränser hit och dit om man får lite makt. Och som vi måste anstränga oss att också flytta om vi får tillfälle.
Så hur ska vi skaffa oss lite makt och tillfälle? Så mycket som möjligt, oavsett ålder?
(RETORISKA FRÅGOR). Man får givetvis göra det som går att göra, som JAG kan göra,lära sig, skaffa kunskap och samarbeta med andra, som gör samma eller liknande.
Så som vi 40 talisterna flyttade gränser och ändrade en massa regler på sextiotalet (och jag var med och jag delade ut kramarna och nu ska jag göra det igen så fort jag skaffar mig tillfälle. Det gäller att känna efter.
Hälsningar
Jitka
Hittade den här dikten idag, skriven av Kerstin Ekman.
Varje människa måste hitta en punkt…
Varje människa
måste hitta en punkt där hon är hos sig själv.
Varje människa
som inte vill skäras sönder av världen
måste hitta punkten
där hon inte kan angripas,
grytet under bröstbenet
eller en bit öken
inuti det egna hjärtat.
Hm.
Och vi som inte behöver leta, för vi vet att vi har den och var vi har den? Vi som alltid har haft den?
Låter det för ojantelagligt? För osvenskt?
Tja… inte vet jag. Men ni som hittat den platsen inom er kan kanske bara konstatera: “Ja, så är det! Så trygg är jag i mig själv. Utan tvekan! Så lyckligt lottad är jag.” Och sen återgå till vad det nu var ni sysslade med innan ni läste dikten. Bekräftade.