01. Årsringar under vinterpyssel
Hej,
Jag har genom åren lett en hel del projekt och då alltid försökt få till stånd ett PROJEKTRUM – ett rum att gå in i där väggar, tak och ibland golv bara skulle vara fulla av sådant som hörde till projektet. Har trott mig märka att ett sådant rum påverkar projektgruppen genom att ge ett starkare gemensamt fokus och en bättre inlevelse. Jag har alltså tänkt främst på det gemensamma och mindre på det individuella, dvs på vad rummen egentligen gjorde med var och en av oss. Först nu har jag börjat förstå det – och till en början faktiskt alldeles omedvetet.
För visst låg på sitt sätt projektrummen bakom att jag för drygt ett år sedan lät tapetsera ett rum med en tapet mönstrad med enbart massor av svartvita fotoramar av olika storlekar. Till en början förstod jag inte sambandet med projektrummen – jag tänkte bara rensa upp bland gamla bilder och göra ett lite annorlunda fotoalbum. Undan för undan började jag klistra upp bilder (sådant här tar t i d, tro mig), inte bara på barnbarnsgenerationen utan också på barnens, min och mammas generation. Inte kronologiskt och inte tematiskt – det är tillräckligt knepigt ändå att matcha bilder med ramstorlekar. Enda kravet som jag haft på bilderna har varit att de skall väcka något hos mig.
Rummet är nu halvfärdigt, och jag har börjat förstå vad det gör med mig. Jag kan ju stå där och ha alla mina årsringar (och några till) runt omkring mig samtidigt. Där i det yttre. Utanför mig. På sitt sätt har förstås bildrummet många likheter med projektrummen, men skillnaderna är större än likheterna. Till det mest grundläggande hör att livet ju inte är något projekt. Det har ingen tidsplan, ingen budget och inget annat syfte än att det skall levas. Så medan mina projektrum varit konkreta, rationella och framåtsyftande, är bildrummet visserligen också konkret, men det är inte till för att något skall presteras. Det är ”bara” till för att känslor och sammanhang skall släppas fram.
I de flesta sammanhang brukar det visa sig att Karin Boye hade rätt när hon sa att ”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Fast med det här rummet tror jag inte det är så. Vägen är visserligen garanterat mödan värd redan den eftersom det här är så roligt att skapa. Men slutresultatet (nåja, helt färdigt lär det aldrig bli…), målet och meningen, kommer också att vara mödan värt, för det blir inte statiskt det heller. Jag kommer att få vara med om en ständigt ny process varje gång jag träder över tröskeln. Lite magiskt känns det allt!
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Jag gillar det du skriver om livet: ”Det har ingen tidsplan, ingen budget och inget annat syfte än att det skall levas.”
Det finns ett ord som jag hatar och det är ”livspussel”. I ett pussel ska bitar passa in i varann och det får inte fattas bitar. Livet är inget projekt. Tranströmer skriver i dikten Romanska bågar ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Men jag gillar ditt bildrum!
/ Ingrid
Hej, Ingrid,
Ja, det är mycket Tranströmer över det rummet. Men också mycket alldeles prosaisk vardaglighet – och även sådant som annars aldrig hade kommit fram. Ett exempel:
Ett av barnbarnen som var här över helgen blev alldeles full av frågor utifrån att det hade kommit upp så många bilder sedan han sov här senast, bilder på situationer och människor som han inte kände till. Och så följde samtalet:
Han: ”Fast du har väl varit med om allt detta?”
Jag: ”Njä, inte riktigt allt. Jag var förstås inte med när min mamma var liten. Eller när min farmor förlovade sig. Eller … Fast visst, jag har varit med om NÄSTAN allt detta.”
Han (med ett stort leende): ”Ja förstås, själv har jag ju bara kommit och liksom klampat in i ditt liv!”
Jag vet inte om det kan sägas bättre, det här med generationer, sett från de yngstas håll. Att ligga där på väg mot att somna, omvälvd av all denna kärlek som finns gentemot ett barnbarn, och samtidigt själv se sin plats som någon som ”klampar in” ganska så sent i en annan människas liv – där fångade han på en gång mycket av samspelet över generationsgränserna. På ett sätt som inte hade gått för varken honom eller mig utan alla dessa bilder på en gång.
Allt gott
Bodil
Vilken härligt kommentar du fick av barnbarnet!