01. Årsringar under vinterpyssel

Hej,

Jag har genom åren lett en hel del projekt och då alltid försökt få till stånd ett PROJEKTRUM – ett rum att gå in i där väggar, tak och ibland golv bara skulle vara fulla av sådant som hörde till projektet. Har trott mig märka att ett sådant rum påverkar projektgruppen genom att ge ett starkare gemensamt fokus och en bättre inlevelse. Jag har alltså tänkt främst på det gemensamma och mindre på det individuella, dvs på vad rummen egentligen gjorde med var och en av oss. Först nu har jag börjat förstå det – och till en början faktiskt alldeles omedvetet.

För visst låg på sitt sätt projektrummen bakom att jag för drygt ett år sedan lät tapetsera ett rum med en tapet mönstrad med enbart massor av svartvita fotoramar av olika storlekar. Till en början förstod jag inte sambandet med projektrummen – jag tänkte bara rensa upp bland gamla bilder och göra ett lite annorlunda fotoalbum. Undan för undan började jag klistra upp bilder (sådant här tar t i d, tro mig), inte bara på barnbarnsgenerationen utan också på barnens, min och mammas generation. Inte kronologiskt och inte tematiskt – det är tillräckligt knepigt ändå att matcha bilder med ramstorlekar. Enda kravet som jag haft på bilderna har varit att de skall väcka något hos mig.

Rummet är nu halvfärdigt, och jag har börjat förstå vad det gör med mig. Jag kan ju stå där och ha alla mina årsringar (och några till) runt omkring mig samtidigt. Där i det yttre. Utanför mig. På sitt sätt har förstås bildrummet många likheter med projektrummen, men skillnaderna är större än likheterna. Till det mest grundläggande hör att livet ju inte är något projekt. Det har ingen tidsplan, ingen budget och inget annat syfte än att det skall levas. Så medan mina projektrum varit konkreta, rationella och framåtsyftande, är bildrummet visserligen också konkret, men det är inte till för att något skall presteras. Det är ”bara” till för att känslor och sammanhang skall släppas fram.

I de flesta sammanhang brukar det visa sig att Karin Boye hade rätt när hon sa att ”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Fast med det här rummet tror jag inte det är så. Vägen är visserligen garanterat mödan värd redan den eftersom det här är så roligt att skapa. Men slutresultatet (nåja, helt färdigt lär det aldrig bli…), målet och meningen, kommer också att vara mödan värt, för det blir inte statiskt det heller. Jag kommer att få vara med om en ständigt ny process varje gång jag träder över tröskeln. Lite magiskt känns det allt!

Allt gott

Bodil