Framåtvägar

Hur kan vi göra för att börja mejsla ut vägar framåt? I min bok föreslår jag att vi kan låna ansatser från evolutionen: anstränga oss att vara observanta på vilka nya mutationer som är på väg och hela tiden försöka leta efter tidiga mönster i backspegeln. Det tar visserligen emot att acceptera att vi i framåtriktningen tenderar att missa de flesta möjligheterna och i stället bara göra framskrivningar av redan existerande förhållanden och trender – men så är det ofta. Desto viktigare då att titta ofta i backspegeln och med stor nyfikenhet.

Eftersom vi inte riktigt vet vad det är som händer på äldreområdet  – vad kan vi mer göra än att observera mutationer och försöka fånga mönster? Mina associationer går till vetenskapshistorien. Där har man inte så sällan kunnat närma sig nya fenomen – sådana som man ännu inte kan definiera och beskriva tydligt och mäta i absoluta tal – genom att göra relativa mätningar och observationer: nu blev det ”mer”, nu blev det ”annorlunda”, vad kan detta bero på?  Via sådana relativa observationer har man efterhand kunnat spåra fenomenens kärna.

I Östersund på en konferens om skillnaderna mellan att bli gammal i glesbygd respektive i tätort kom denna metod tillbaka till mig. Europa har många glesbygder med olika kulturella förtecken men med det gemensamt att ålderdomen är på väg att komma senare, utgöra en friskare period än tidigare och vara längre än någonsin. Kanske kan olikheter i glesbygdsmänniskors åldranden metodiskt ge oss hjälp på traven (via relativa ”mätningar”) så att vi efterhand kan se klarare vad som sker också i absoluta termer? Detta talar i så fall för att EU-projekt (exempelvis i Socialfondens regi) skulle kunna bli sällsynt värdefulla. En annan väg kan vara att här hemma bli mer observanta (och öppet forskande) på vad som händer när människor från andra kulturer är på väg att bli gamla här. En del av dem vill tveklöst tillbaka till sina hemländer – vad säger det oss om vad som är viktigast när man blir gammal? Andra vill stanna i Sverige – men när man är utan arbetsplatsernas gemenskap, hur formas man då av ålderdomens relativa ensamhet?

Överhuvudtaget tror jag att vi måste dela upp. Inte tro oss om att kunna förstå de övergripande förändringarna i en enda klump men väl att göra skarpa utsnitt och vässa vår nyfikenhet inom dessa.