Tecken i tiden
Gott Nytt År!
Under fjolåret funderade jag mycket över vilka av de många spännande samtal jag hade som inte hade kunnat föras tio år tidigare eftersom tidsandan då var en annan. Bland annat genom att ålder var ett ickeämne med främst negativa förtecken. Något som helst skulle tigas bort: inte av antidiskrimineringsskäl utan för att gamla människor och mogen ålder inte skulle märkas. Ja, helst skulle de vara ickeföreteelser. Och i den mån deras existens ändå erkändes utanför den nära familjen, var det ofta med vård- och omsorgsförtecken. Det är faktiskt en stor tankeklimatförändring som skett och som pågår.
Hur ser det då ut framåt, vad kan vi skönja för tecken i tiden? ”Generationsteatern” i Göteborg, t ex, med gamla och unga som spelar teater tillsammans (fint reportage i senaste Vi-tidningen). Carmina Burana i Stockholm i höstas med berättarinslag av människor i 80-årsåldern. Och – från ett helt annat område – LEV 2, ett delbetänkande kring den Långsiktiga Efterfrågan på Välfärdstjänster, http://www.regeringen.se/sb/d/15974/a/204043 .
Läs den gärna – själv har jag inte bara läst utan också satt mina funderingar kring den på pränt. Hör av dig om du vill ta del av dem!
Gott Nytt År!
Bodil
Hej
Ja nu har jag läst dina två böcker om oss äldre. Den första -att bli äldre i en ny tid – den gav mig så mycket bekräftelser och så många lika tankar. Jag har arbetat som sjuksköt i 35 år, det mesta av tiden inom åldringsvården. Där skulle vi verkligen behöva friska vindar och nya synsätt. Själv är jag född 1940 men tycker i alla fall att man inom ”den bestämmande sidan” ser på åldrandet som av gammal vana, eller behandlingen av äldre. Ja säkert inte på alla ställen, men fortfarande på alldeles för många. Idag är vi friskare, mera vetgiriga, vi har ju inte huckle och förkläde som min mormor hade. Det är ju en ny tid även för oss.Inte bara för de unga. Jag slutade jobba för drygt två år sedan så min inblick i det hela är av ganska färskt datum. Jag ska med stort intresse följa diskussionerna på denna bloggen. Hoppas att jag framöver ska kunna bidra med något, som kan vara av intresse.
Mona Nilsson
Runtorp
Ja, fint om du vill bidra! Äldre människor själva är i dag fullt ut beredda att på ett helt annat sätt än tidigare vara sanna huvudpersoner i sina egna liv. Det är i stället något i själva RELATIONEN mellan de berörda och vården som fastnat i det gamla.
Allt gott
Bodil
Gav mig själv ”Tid för det meningsfulla” och ler igenkännande till texten på första bilden:
Om att ta den vackraste vägen!
För ett par veckor sedan började jag ta en annan väg hem fr stan – även om den vanliga vägen är kortare och effektivare. Min nya väg är så vacker nu med höstsådden som grönskar, sångsvanar som ljus mot skogsdungen, bron över ån, fruktträd i rader … Kommer på mig själv att jag ler medan jag kör. Det gjorde jag inte i Stockholmstrafiken.
Det gäller ju verkligen att bryta mönster – nu när man inte behöver vara så effektiv längre. Jag ska fortsätta att ta vackra och roliga vägar i livet och bejaka det meningsfulla. Det borde alla få göra!
Javisst borde alla få göra det – och ofta kan ”alla” också göra det, bara de inte fastnar i alla sina måsten. Men det är oerhört mycket lättare att börja bryta en massa mönster när man ändå är inne i någon större förändring, t ex en pensionering. I det här fallet drivs det på också av det ökade suget efter meningsfullhet som jag skriver ganska så mycket om i ”Tid för det meningsfulla”. Den driften är samtidigt inbyggd i själva åldrandet, så det är bara för oss att haka på. Våda och vilja bejaka det. Och som du säger: ”fortsätta att ta vackra och roliga vägar i livet”.
Fint!
Bodil
Hej!
Läste den här artikeln nyss i SvD
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenskar-i-kamp-om-att-bli-aldst_7825676.svd
God fortsättning på det nya året!
Gun
Hej, Gun!
Själv fäster jag mig vid två aspekter i artikeln. Ingen av dem är ny – de har diskuterats länge – men båda kittlar nyfikenheten.
1. Skillnaden mellan mäns och kvinnors livslängd är på väg att utplånas och i artikeln diskuteras ett antal möjliga förklaringar till detta. Men bakom de förklaringsfaktorerna kan det i sin tur ligga andra. Själv undrar jag ibland vilken betydelse mäns förändrade förhållande till barn och till vård och omsorg överhuvudtaget har. Birgitta Odén pekade för länge sedan ut att det stod i bjärt kontrast till den beryktade ”vårdfällan”, den som gjorde att kvinnor drog det kortaste strået pensions- och lönemässigt genom att de tog hand om barn och gamla föräldrar och svärföräldrar, att kvinnor sedan levde så anmärkningsvärt mycket längre än män. Kunde det vara så att kvinnor genom sitt vårdande, genom att så mycket beröra andra, själva fick ett större oxytocinpåslag, och bidrog detta oxytocin till att skydda dem mot olika sjukdomar och tidig död? Min fråga med anknytning till detta blir: är mäns ökande levnadsålder i huvudsak egentligen en effekt av att jämställdheten i hem och arbete ökat???
2. Den generellt ökande livslängden – är den ett fenomen som kommer att fortsätta eller råkar just vi som håller på att bli gamla nu befinna oss på toppen? Än så länge finns inga utplaningstendenser. Än så länge ser det ut som om vart annat av dagens nyfödda kommer att bli över 100, att det om 100 år inte kommer att vara ovanligare att möta en 130-åring än vad det var att träffa en 100-åring på 1940-talet och att den första människa som kommer att bli 200 redan är född. Samtidigt finns förstås de möjliga effekterna av barnfetma, stillasittande, klimat- och miljöförändringar. Det är bara att konstatera att facit i 100-årsperspektiv, det har man inte förrän om 100-200 år. Men att det ändå kan vara spännande att fundera kring det.
Allt gott
Bodil
Hej igen,
en till artikel ur SvD. Kan inte påstå att jag på något sätt kan göra mig en föreställning om storleken den handlar om eller har annat än mkt ytliga kunskaper inom området. För mig är det verkligt SPÄNNANDE med artikeln att vi människor inte alltid får rätt svar när vi extrapolerar utifrån de kunskaper vi har för dagen. Som du skriver att facit kommer först när vi vet. Utan idog forskning, funderingar, gissningar, återvändsgränder, snilleblixtar, osv. som banar väg skulle vi ju inte upptäcka dessa nya vägkorsningar att hänföras över. En fantastisk del i att vara människa, tycker jag, om än lite till åren:).
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ny-upptackt-ar-storst-i-universum_7820312.svd
Gun
Gott nytt år Bodil! Spænnande och tankegivande blogglæsning. Många varma hælsningar och tankar från ett ljuvligt snørikt Esbjerg.
Tack för det!
Bodil
Hej Bodil!
Jag sitter med Din bok ”Tid för det meningsfulla” intill mig. Innan jag börjar läsa vill jag komma med några funderingar, eftersom Du är intresserad av just tid. Jag är 77 år och tycker att tiden försvinner, den går mycket fortare, varje dag märker jag det. Jag och några studievänner började prata om det här om kvällen och en av oss påstod att tiden egentligen går fortare nu, den accelererar. Jag vet inte varifrån hon fått det, för hon är bara 41 år, så det beror inte på åldern. Vi började fundera på om tiden egentligen kan blir snabbare. En sekund är ju en sekund, och enligt Wikipedia mätt med en sorts strålning. I varje fall, så mäter man tiden i timmar, minuter, sekunder och delar av dessa mm. Finns det någon annan enhet i vilken man kan mäta tid och som skulle kunna befästa att tiden faktiskt springer iväg och blir snabbare och snabbare. Det låter i och för sig ganska galet, men man kan ju spåna. Har Du tänkt på det här, det kanske finns vetenskapsmän som studerar just tiden och dess flykt.
Nu ska det bli spännande att läsa Din bok!
Hej, Ulla!
Som du och många andra märkt har klocktiden, den fysikaliska tiden, inte särskilt mycket att göra med den upplevda tiden. Din upplevelse att tiden bara rusar iväg för dig och med dig motsvaras emellertid inte ett dugg av förändringar i den fysikaliska tiden. 1 sekund är 1 sekund, oberoende av vad någon människa tycker och upplever.
Detta kan man ta till intäkt för att försöka upphöra med att jaga tiden. Det GÅR helt enkelt inte. Den sköter sitt. Så man kan lika gärna byta till det omvända förhållningssättet: att se att tiden bara kommer till en. Man kan inte göra något åt det heller – tiden är det mest diktatoriskt generösa som finns.
Det finns många äldre som tycker att ”tiden” bara går fortare – men det finns också många äldre som tycker att ”tiden” går outhärdligt långsamt. Och i båda fallen handlar det inte om ”tiden” utan om livsinnehållet och rytmen. För egen del har jag ingen upplevelse av att ”tiden” går snabbare nu än tidigare.
Sådant här behöver man egentligen en hel kväll (eller flera) för att tala om, men det här är så långt jag når i bloggens form.
Allt gott
Boidl