10. Tidsandan, familjen, kvinnorna och barnen
I mina funderingar över vad de samtidiga (men åtminstone delvis oberoende) förändringarna i våra årsringar, kroppar och tidsandor gör med våra ”jag” stannade jag för ett tag sedan upp inför utskottssbehandlingen av ensamstående kvinnors rätt att bli med barn utan någon egen närhet till en man och blivande far till barnet.
Beslutet om rätt till insemination i Sverige blir säkert rätt och bra – i vår tidsanda. Men samtidigt känns det lite speciellt att komma ihåg hur det hade varit för mig och många andra om vi hade blivit ensamstående mammor i kärleksrelationer på 1960-talet. De flesta av oss hade kanske inte helt förskjutits av våra föräldrar (och delar av övrig omvärld) men det hade funnits starka inslag av skambeläggande, utanförskap och underläge. Det var inte bara det att barn-på-egen-hand inte stöddes av samhället utan det sågs inte heller som den berördas ensak även om det inte var direkt brottsligt.
Det är 50 år sedan dess. Tankeförskjutningar har säkert pågått hela tiden men de blir inte uppenbara förrän de gör ett språngvis nedslag som dessa.
Överfört till äldreområdet: en del av det föråldrade som vi samtalar om här och som kan förefalla totalt stagnerat och omöjligt att rubba kan om ett tag vara så totalt överspelat att också våra just nu progressiva tankar befinner sig i bakvattnet. Ändå tycker åtminstone inte jag att man bara kan luta sig tillbaka och tänka att det löser sig med tiden. ”Det” gör ju inte det – det är alltid någon/ några och inte sällan många som måste göra det.
Allt gott
Bodil
50 år sedan, ungefär 1960… Just nu orkar jag om detta skriva bara att jag levde i en oerhörd anspänning redan när jag 19-årigt nygift (med en stammande och arbetslös poet/journalistvikarie) väntade mitt första barn 1958. Mycket rädd för att jag inte skulle orka ”hela vägen” som blivande mor – visste ju att barnet brukade tas ifrån dem som inte såg ut att klara föräldraskapets grundrustning. Så tanken på socialhjälpsbön var oss omöjlig. In i nionde månaden startade jag ofta vid 4-tiden för att till 8 hinna till skrivbordet, envist gående den cirka två mil långa vägen till volontärmagert lönade jobbet på Sveavägen. Från den sommarvillas lillstuga vi korthyrde i Vikdalen i Nacka. Busschaufförerna som gång på gång åkte förbi mig där jag skamtjockt vägkantsgick glodde allt större. Min man och mina förääldrar avskydde varann och bland annat därför kunde jag inte be heller min familj om hjälp. Vi halvsvalt och bodde tillfälligt här och där tills jag fick tjänstebostad när min dotter var en dryg månad. Sedan följde några års ”skilsmässogifte”. 1961 föddes min ”helt” faderlöse son bland fosterskadade spädbarnskamrater, orsakade också av andra skador än neurosedynets. ”Här har vi en som är alldeles riktig!”, är lättnadssuckande ord från förlossningsläkaren som etsade sig in i mig som med ett själens brännjärn. Men inte förstod fulla innebörden av förrän nyheterna om naurosedynbarnen kom några år senare. Även en väldig ”vattenskalle” fanns bland de babyvarelser som matades och sköttes av omsorgsfulla sjukbiträdens händer när jag varje dag kom till BB på KS i Solna för att bröstfamnmata duvungen till pojke som jag lovat att FÖRSÖKA lämna bort för adoption. Tillsammans med hans syster som jag skyndat mig att hämta från ”ståndsmässiga” barnpensionatet i Djursholm dagen efter lillebrors ankomst till yttervärlden. Jag var denna gång inte bara bostadslös utan även arbetslös: jag hade nämligen i åktenskapsräddarförsök flyttat från jobb och bostad i Stockholm något år tidigare, till Norrland där min man fått jobb och Verkligen Ville bli Familjeförsörjaren, med hemmafru och allt.
Det slutade inte så bra, men blev början på något nytt för ett så småningom hyggligt självständigt ensammamma-tvåbarnsliv.
Hälsningar från Trött kes.
Hej,
Man ser inte likadant pa ”barn födda utanför äktenskap” i andra länder, trots att föräldrarna lever tillsammans och tar hand om barnen gemensamt.
T.ex. i Österrike borde man vara gift. Oavsett om föräldrarna är sambo, är det inte sa vanligt och ”pappret” är viktigt. Likadant i Tjeckien. För nagra ar sedan hade jag en langvarig diskussion med en grupp deltagare pa ett tjeckiskt forum som pa alvar trodde att de kunde övertyga mig om att det alltid är mycket bättre om föräldrarna är gifta, trots att de lever i ett inte fungerande äktenskap med barn som far illa, än att leva i ett kärleksfullt samboförhallande. Det gick inte att förklara för folk att det är KÄRLEKEN och absolut inte ett stämpel pa nagot papper som är viktigt.
Hellre skiljas flera ganger än att leva i ett fungerande samboförhallande? Och att diskutera äktenskap/vigsel i ett homosexuell förhallande? Att tillata kärleksfulla homosexuella par att fa barn?
Mycket intressanta diskussioner. Men det har i alla fall ändrats även här. Inte ”det”, utan samhällets syn.
Jitka
Jag har valt att inte skaffa barn. När frågan blivit aktuell har jag motiverat den med att jag inte vill ge någon den sorg/smärta jag själv kände som barn. Adoptera kunde jag tänka mig – men inte ett eget barn/ett nytt barn till världen. (Jag tror inte min motivering att avstå från egna barn riktigt håller idag, det är sannolikt mer sammansatt.)
Jag tycker om barn och brukar inte ha några problem att umgås med dem. Jag har alltid haft barn i varierande åldrar omkring mig och som kommit mig nära – om än aldrig i mitt eget hushåll.
Saknar jag då barn idag som gammal? Barnbarn? Ja och nej. Tänkte häromdagen att jag genom åren gått miste om (mycket) ”nutid” i och med att jag inte haft barn som kommit hem med den. Men någon senkommen djup barnlängtan har jag inte. (Inte än?) Och de barn som funnits/känts nära mig genom åren finns kvar. Nu också, ett par av dem, med egna barn.
Över till något annat. Namnet på den här bloggen är ”I en nygammal tid”. Det fick mig att tänka att det idag kanske även finns en ”nyung tid”. Detta efter att ha läst att de nya smarta mobilerna kan ändra vår värld. ”Nöjda och socialt mättade människor tycks få mindre behov av att engagera sig i andra men konsumerar också färre prylar. Det menar i alla fall de amerikanska forskare som i en serie experiment kunnat konstatera att vår vilja att engagera oss i samhällsnyttiga aktiviteter som att hjälpa andra och skydda naturen minskar ju närmare relation vi har till våra smarta mobiler.”
”/…/ tänk om det stämmer att när vi ständigt bekräftar varandra via enkla tryck på gilla-knappen försvinner det som alltid har varit en viktig del i ett djupare mänskligt engagemang, nämligen att bli sedd för den man är.”
Ännu en teknik som rusar före människan?
Gun
Utvecklingen och själva tiden rusar sannerligen iväg med oss, i allt otroligare tempo ju äldre vi blir – om man alltför ”ungt” försöker hänga med. Är vi många om att ha upptäckt. Alla saknar vi ju fysiskt verkliga små eller lite större barn en dag. ”Egna” eller andras, vilkas uppväxtår ”vi lade ner vår själ i”. Den i våra liv kärnväsenligaste upplevelsetiiden i inre familjeskötet, både MED föräldrar och SOM föräldrar, var snabbt övergående. Kan rentav kallas parentetisk sett ur sju-/niofaldigt samlad decenniering” (fast finns ännu närvarande i livslevande minnesrum!). Barn som barnbarn osv får sina egna liv, (goda, mest jämt – vill vi tro): särskilt så i denna flyktiga och fragmentiserande tidsepok. Och väl är det. För vi vill ju inte att de ska känna sig ÄGDA: var ju förr ofta så. Då äldre generationer ibland blev alltför beroende av de yngres försörjning och omsorg runt även sina gamlingar. På undantagsrum eller -vrå medan ev. ohanterligt stor barnaskara krävde sitt. Så som det ännu är i många länder och kulturer utanför vår nordliga EU-krets. Med gärna ängsligt behärskande av behövlig stränghet under uppfostrandet av söner, av rädsla för att impopulär bli ”styvmorsbehandlad” på äldre dar.
Torsdag 14/3 skrev Niklas Wahllöf en DN-krönika (googla: dn.se) som jag varmt rekommenderar. Anknytande till Saul Bellows reflektion, på sin tid, om att moderna människor börjat kräva sagoliv… NW frågar om SVT ser det som sitt uppdrag att värna kärnfamiljen. Men finner ettans nu ”Så levde de lyckliga”-serie (avprogrammerande, efter mycken hjärntvätt? undrar jag) vara ett ovanligt vettigt och humoristiskt relationstidsfördriv. Stilla funderar han på om inte rastlösa lyckokrav och förment valfrihet gör oss gräsligt förvirrade och olyckliga.
Du är för mig en kreativ samtalspartner Gun – även jag har försökt samla mig till att få ihop skattegömma med inspirerande citat, men inte velat bli någon välfunnen sådan. Dina ”citatbarn” den 10/3 och 15/3 (i 03. Kropp och själ) kopierar jag nu vidare till egna bloggen.
Tack och Hej!
kes
Tillägg frampå morgon: Ja, Jitka: ofta svårföränderlig samhällssyns styrkraft i oss är minst sagt betydande och intressant. Leder gärna till att ytperfektion och ”skåde-kärlek” (kanske
t o m speglande rollspeleri för en själv) dominerar över spontanförmåga: förfrämligande och mekaniserande. Även om bekvämt… Mina föräldrar var såpass olika att de ej sällan måste anstränga sig för att dra jämnt. De sa sig aldrig ha varit förälskade men upplevde ändå djupt meningsfull samverkansrelation som hårt arbetande pensionatsvärdpar, ibland omgivna av visdomsinspirerande gäster. Klarade sig igenom hårda 30-talets svältår, fick på vägen två levande (och ett tragiskt dödfött) barn och sa sig på ålderdomen ha det så bra att det liknade en önskedröm de aldrig vågat drömma. De uppfostrades väl på sin tid till något slags inre ödmjukhet. Lycka? Beror inte den mycket av vad samhällsandan attitydriktande inger oss att vi har RÄTT att KRÄVA av våra liv? undrar
kes (alltför MKT i skrivtagen, men försöker nu lugna ner sig med det…)
Trevlig och intressant blogg detta!
Mvh
Daniel
Tycker jag med – själv verkar du Daniel också mycket trevlig, som så ville uppmuntra oss! Men efter svåra överföringsproblem har jag nu äntligen börjat få igång mina Ogräsmemoarer. Länkade från vanliga auroraårbloggen som slags evinnerlig följetong. I jobbet med det kan man HÄR nog se mig som osynligt stavelsespöke,rätt tyst begraven under ”försvarlig” tid. Så varsegoda alla som vill ta över min VÄL ordrika och självtagna kom(mentar)plats här på Bodils bloggar (tills vidare…). Samt: Önskar alla som tittar hit riktigt varmleende och
SOLSKÖNA VÅRDAGAR
kes