11. Titta – en ny sida

Nu har jag tagit ett steg utanför ramarna 1 – 10 och publicerat s 11. ”Mer är annorlunda – att bli äldre i en ny tid”.

Ser fram emot era kommentarer till den.

Allt gott

Bodil

50 kommentarer på “11. Titta – en ny sida

  1. Hej Bodil,
    den 28 februari skrev du på bloggen om den värdefulla sociala friktionen. Jag påminner mig att Mark Lewengood uttryckt samma men på sitt speciella sätt:
    Skrapa på en medmänniska – det kan löna sig!
    Bästa hälsningar
    Torsten

  2. Ojdå! Nyss hade jag nått fram till slutordet i ett försökssvar – vips var plötsligt nåt slags nätdemon framme och viftade bort textmassan till för mig ramlöst okänd abyssdomän. Så jag fösöker väl, som Livets alltid trägna elev, börja från början IGEN; tar om, i akt och mening att upprepa det som nyss repats upp. Rappar på så gott jag kan – men här begärs det mer än så, förstås…
    Så här var det, ungefär: ”Nyss hemkommen från utflykt bort från stans hank och stör upptäckte jag att skickliga webbmastern effektivt bytt bloggspår. För nu sina lärjungar ut (kanske rentav upp och vidare in) i elvans farligt älvalika dimension. Ny för mig som subjektiv och sinnesförsvagad älvagamling – utan reglerande stadga i dimtjock, rentav grötig, miljö. Inte så för den förfarna Läraren – hon är redan del av färmedlet: håller i ratten och urskiljer vägbana i tunnel med hägrande ljusmål uti fjärrsikte. Visst: ”bara” en godtyckligt grundad teoriskapelse, men är man bara några ”sammansvurna” i objektivt klok hop som kommit överens om att detta är farbar framtidsväg – ja, då är det väl så. Med ens är jag en klumpigt KESande kviga, för första gången i livet släppt i det krävande landskap som omger lagårskätten där jag nyss stod evinnerligt bunden. Mina klövar segar sig haltande fram i decimetertjock finsand. I luften runtom yr staketbitar, som vore det storm, och gärdgårdens skönt begränsande hagstängsel törnar jag emot utan att fatta att det skyddar mig mot vilsegångens vargfara. Någon skrapkliar mig, vetenskapligt nyfiket – inte vackert varelsevänligt. Är jag rädd… Men nya betet är förunderligt lockande, och gott krasmalande att välla med saliv runt tungan. Doften -ååhhh…
    Vaknar upp, ur härliiga nyskaparedrömmens spännande äventyr. Vill vakenleva den, igen! Inmänga den i mitt gamlinglivs samlade skatt av äventyr bland ivsrymdens kobbar och skär, om än med avgrundsdjup lurande, här eller där.//// Nattgod godnatthälsning från kes=kerstinelisabeth

  3. Vågade nyss inte läsa igenom det jag skrivit, rädd att dämonen när som helst skulle rycka bort mitt textsjok, igen. Näst sista radens ivsrymd borde ju skrivits livsrymd, ser jag nu. Och jag skulle avslutat med citattecken efter …här eller där. Yttrar jag mig någon gång till i detta sällskap skriver jag mig bara kes, för jag är så trött på trasslet med mina tre långa namn.
    För övrigt glömde jag i versionen ovan nämna att det var rätt mörkt att stå bunden i relativt trygga lagårdskättens glödlampesken. Sen: ”först” hårt bländande (som för en platonsk grottfånge) att stångas med verkliga solens uteljus. //// Hälsningar från kes

  4. Hej, Kerstin Elisabeth,

    Det där med texter som försvinner är störande. Fast några demoner är det knappast tal om – det handlar om missförstånd mellan användare och WordPress. Ett av mina egna standardfel är att jag har några kortkommandon i fingrarna som det händer att jag omedvetet använder mig av (”ctrl k” t ex för att kursivera), och av någon anledning tolkar WordPress det så att ”nu vill hon sudda alltihop”. Kan du komma på vad det var du gjorde när det hela försvann? Vi skulle ju kunna bygga upp en liten bank med varningstavlor. – I stort sett är jag dock väldigt nöjd med WordPress: det är en gratis tillgänglig programvara med en hög grad av ändamålsenlighet och utan störande reklam.

    Allt gott

    Bodil

    • Hej!
      Några varningstavlor har jag inte men har också några gamla kortkommandon kvar i fingrarna.
      När något försvinner (tror inte heller på demoner 😉 kan jag ofta använda ctrl z och få tillbaka det som försvunnit.
      Även ctrl x för klippa ut och ctrl v för klistra in fungerar i de flesta nya programmen.
      Hälsningar
      Roland i Lyckeby
      P.S. har provat här och det fungerar D.S.

      • Jodå, ctrl z fungerar i många program för att återställa – men om jag trycker ctrl k här, så flyger det hela obevekligen iväg, hur mycket jag än försöker med ctrl z.

        Allt gott

        Bodil

        • Hej!
          Kanske det finns demoner i alla fall ;-)) ?
          eller är det de unga programmerarna som föröker hålla oss som har en 3-a eller 4-a först i personnumret utanför.
          Nu ska jag inte vara stygg mera i dag.
          Nu lockar den fina vårsolen ut mig.
          Hälsningar
          Roland i Lyckeby

  5. Nja – vid sådana här tillfällen har jag tyckt mig så lättad över insikten att vara framme vid slutorden att händerna hållt sig stilla någon centimeter över tangentbordet. Men slappnade väl av vid målkänningen så att en tredje arm, ”spökarm”, kanske gled fram och avatariskt tillrättavisade mig. En arm som jag, trots mermödan, gärna är rustad med och kan kalla hjälparm. Ty jag behöver tillfällen för minnesträning, och kanske dyker vid upprepandet någon liten nytanke upp, funktionsdugligare än en eller annan minnestappad ordmaska.
    Kanhända bättre att händer så här än att känna sig blankad vid korsordsövningar.
    Men jag ska försöka lyda ditt goda råd: självkritiskt betraktar jag alla fingrarna uppmärksamt nästa gång jag ”närmar mig slutet”.
    Ljusaste morgonhälsningar från kes

  6. Hej Bodil! Har läst -”skummat” kommentarerna i din blogg. Jag kommer i stället med en fråga till dig: Har du kontakt med Äldreministern Maria Larsson eller varit inbjuden till nuvarande regering för att ge din syn på äldreproblematiken? Jag har läst dina böcker (utom guld) som jag ska skaffa. Hoppas få tag på den. Jag beundrar ditt sätt att kunna ”bryta ner” dina kloka tankar till abstrakta för oss ”vanliga”.

    • Hej, Birgitta,

      Vet inte om du hunnit uppfatta att bloggen är strukturerad kring sina 10 sidor (finns i vänsterkanten) och de inlägg jag skrivit upptill dem (numrerade 1-10) samt de kommentarer som följer på inläggen.

      Ja, visst har jag samtalat med Maria Larsson utifrån hennes intresse och också med många andra politiker. Min bild är att det finns en stor öppenhet från de flesta – och ett sökande. Det här är så oerhört STORT – och förtjänar att inte enbart kokas ner till slagsmål om pensionsålder/ motsvarande. För att markera HUR stort jag tycker det är, klipper jag in något som jag skrivit tidigare på bloggen (vid jul/nyår) i vilket jag lyfter fram att förändringarna på äldreområdet med råge överträffar exempelvis vår samtids större vetenskapliga genombrott::

      ”Under en intensiv höst har det då och då glimmat till en förundran inuti mig. Fast varje gång har det bara blivit just en liten glimt – sedan har förundransridån dragits ner och det vardagliga åter tagit över. På kö där framför ridån har det stått nästa uppgift och nästa och nästa, alla med krav på att utföras. En sådan tillvaro är ingen bra kuvös för en förundranstillväxt.
      Fast till det fina med förundran hör dess starka integritet. Det är bara skenbart som den har gett upp gång på gång under höstens lopp. I stället har den bidat sin tid för att nu så här lagom till jul markera att ”nu är det dags att släppa fram mig!” Det här är vad den försöker säga:
      Sant är att det är obegripligt stort att just VI – de generationer som lever nu – får vara med om att horisonten flyttar sig, dvs om den djupaste kärnan i det jag försöker föra fram i min äldre-bok. Inga generationer före oss har som gamla så kunnat utveckla vare sig sitt tänkande, sitt kännande eller sina förmågor. Inga individer i generationer före oss har hunnit få så många årsringar och så stora möjligheter till integration, både inuti sig själva och utåt med omvärlden. Inga generationer före oss har fått uppleva en ny äldrehälsa, att åldersåkommorna kommer tio år senare än förra generationens och att det då finns tidigare oanade medicinska och teknologiska möjligheter.
      Fast för att på riktigt förstå innebörden i allt detta kan vi inte bara fortsätta att harva runt i det som om det vore en utveckling vilken som helst. Vi behöver också släppa fram det svindlande och det förundransvärda – stå alldeles stilla och bara låta oss genomsköljas av det oerhörda i att få tillhöra genombrottsgenerationerna för ett nytt äldreblivande. Här finns ett evangelium som behöver spridas, för ännu har vår samtid inte vaknat upp och börjat förundras över just detta – så som den förundras över Higgspartiklar och hastigheter snabbare än ljusets. Men själv, så fysiker jag är, menar jag att både eventuella Higgspartiklar och eventuella rörelser snabbare än ljusets kan slänga sig i väggen jämfört med den oerhörda nyheten om de äldrehorisontsförflyttningar som sker i just vår tid. ”

      Allt gott

      Bodil

  7. Ps: Glömde..Angående debatten om pensionålder..Din tanke om resultat inriktat arb. i stället för timräkning finner jag jätteintressant. Det är väl något att bita tag i ock föra ut som tanke till ”alla” man kommer åt i någon beslutsfattande position. Önskar Dig en varm ock harmonisk helg

  8. Du frågar någonstans, hur din blogg fungerar för oss läsare.
    Jag tycker den sätter härliga ord på mina diffusa tankar. Och hjärnan börjar jobba, eftersom jag blir berörd.
    Bl. a dyker det upp positiva minnen av lugna, lyssnande gamla från min barndom på 40-talet.
    Fanns det en annan stolthet och värdighet i att bli gammal på den tiden? Ja, din blogg väcker många frågor!
    Vem är jag, tänker jag också. Är jag en pensionär? Nej, jag är väl Marianne – och hoppas förbli det
    Men också känslorna väcks. Jag är oerhört tacksam ,att du – och läsarna – delar med er av era funderingar. Ni känns faktiskt som vänner.
    Stort tack!

    • Hej!
      Ett svar på din fråga” fanns det en annan stolthet och värdighet i att bli gammal”gav mig tankar bakåt och jag tycker att min morfar som jag nämnt här tidigare hade det.
      Han var född 1877 och blev 88 år och arbetade med inomskärs-fiske och säsongsarbete i jordbruk.
      Fick 10 barn varav 8 överlevde till vuxen ålder.
      Han var som du skriver ”lugn och lyssnande” och jag minns honom som ”stolt och värdig” pensionär på ålderdomen. Jag tror att hans tid som pensionär var ett helt annat sätt än i våra dagar. Han gav sig tid till att lyssna och svara på frågor från sin stora erfarenhet och praktiskt inlärda kunskap.
      Hälsningar
      Roland i Lyckeby

      • Roland,

        Det var fint att han ingav dig den känslan.
        Troligen motsvarades hans framtoning i dina ögon av något han upplevde inåt också – kanske mognade han i harmoni också med sig själv medan han åldrades?

        Allt gott

        Bodil

  9. Hej, Marianne,

    Tack för att du skrev detta.

    Det blir lätt så att man överdriver skillnader – och det är bra att bli påmind om det. Jag tänkte faktiskt på det tidigare i dag, denna strålande vårdag. Yttringarna är lite annorlunda, men visst är vårkänslorna sig väldigt lika…

    Så klart att du är Marianne – och att du har STORA likheter med den Marianne som du var för 5 år sedan, 10, 20, 30,…Och så klart att vi som är gamla i dag inte bara skiljer oss från tidigare äldregenerationer utan OCKSÅ har stora likheter med dem som blev gamla förr.

    Jag tror det är viktigt att man är vän också med dem – och med den människa man själv var som barn, ung och medelålders. Arbete pågår där inne mellan årsringarna.

    Allt gott

    Bodil

  10. Bara några reflektioner

    När jag var barn var det i de flesta läger en skam att vara ensamstående mamma – idag lagstiftas det om att ensamstående kvinnor ska ha rätt till assisterad befruktning. Dock, om ensamstående kvinnor verkligen ska ha denna rättighet har ”allmänheten” knapptryckt sin mening om i SvD. Ett INTE statistiskt säkerställt resultat har erhållits: 56 procent säger NEJ.

    Och jag frågar mig om inte ett NEJ är ett indirekt JA till sterilisering av dessa kvinnor.

    ”Barn är ingen rättighet” är rubriken på Thomas Idergards artikel i ämnet, där han i sin argumentering utgår från att de som lagstiftat ”blottlägger en skrämmande icke-intellektualitet.” Att vara intullektuel, förstår jag senare, är bl.a. att dra parallellen att man som svensk kan åka till Frankrike och aga sitt barn utan att bestraffas. Nej, fråga inte mig hur han tänker. Jag vet bara att han har rätt till sina tankar, oavsett hur de har befruktats och växt fram.

    Läste igår i vårsolen i Merete Mazzarellas utmärkta bok ”Det enda som egentligen händer oss” följande (apropå den alltmer pressade arbetssituationen för många, inom vård och omsorg bl.a.) ”Man blir inte utbränd om man aldrig brinner”. Och genom huvudet far ”en cynism är bara en halvsanning”. Men naturligtvis har hon inte tänkt det hon så präntar som en cynism. Bara det att det säkert finns människor som slits ut utan att ha fått någon större möjlighet till att brinna.

    Och alla dessa framgångsrika kvinnor (Oscarsgalan ex.vis.) som envisas med att stylta i knappt gåbara skor…

    Gun

    • Hej, Gun!

      Viktig iakttagelse du gör om hur tidsandan påverkar våra ställningstaganden – och hur vi samtidigt själva är blinda för den.

      Precis som du säger: skammen att vara ensamstående mamma var för inte så länge sedan STOR. Och nu är det på väg en lagstiftning för att i stället möjliggöra det tidigare skamfyllda – samhället ställer sig alltså nu på barrikaderna för att åstadkomma det nyss så fördömda. Och i forskningen hägrar därtill det nästan-förverkligade: att kunna göra om spermier till ägg. Hade vi kunnat skicka denna information bakåt i tiden, hade vi inte blivit trodda. Eller åtminstone synnerligen fördömda utifrån den då rådande uppfattningen.

      Jag har ett minne som inte släpper taget om mig och som väcktes till liv när samhället nyss bad utvecklingsstörda människor om ursäkt för de tvångssteriliseringar som tidigare gjordes. Mitt eget minne handlar om sent 40-tal i den by där jag växte upp och där det fanns en gammal (som jag tyckte!) kvinna, alltid klädd i lumpor, boende i något som liknade en jordhåla. Två döttrar hade hon. De blev samtidigt med barn, den ena 12, den andra 13 år gammal. Jag minns hur jag hörde min mamma säga (efter det som rimligen måste ha varit aborter kombinerade med steriliseringar): ”stackars töser! Men nu är de i alla fall av med det!!” Hon sa det med stor medkänsla – och samtidigt utan något som helst fördömande, varken av flickorna eller av samhällsingripandet.

      Och jag tänker nu att jag tror att hon hade rätt – DÅ. Det betyder förstås inte att jag skulle försvara tvångssteriliseringar IDAG. Men det betyder att jag inte fullt ut tror på poängen med att skicka fördömanden bakåt i tiden – skall det vara någon mening med dem, skulle vi ju också behövt skicka med förändrade FÖRUTSÄTTNINGAR så att det hade gått för nya små barn och deras 12- och 13-åriga mammor att med all möjlig hjälp får rimligt bra liv. Sådana förutsättningar fanns inte då, och vi kan inte retroaktivt åstadkomma dem nu.

      Ibland funderar jag på vad vi gör idag som kanske framtiden kommer att fördöma. Vad kommer exempelvis framtiden att säga om att vi nu räddar livet på extremt tidigt födda barn – så tidigt födda att man vet att en mycket stor andel av dem kommer att ha mycket stora funktionsnedsättningar om de överlever? Nyss gick det garanterat inte att rädda deras liv. Nu går det – och då gör vi det. Men utan att samtidigt från samhällets sida ha tagit beslutet att hjälpa till på alla möjliga sätt framöver. Inte bara det första halvårets kliniska insatser utan sedan genom livet framöver: backa upp föräldrarna, syskonen och det berörda barnet själv. Det här är SÅ stora beslut -och jag tror inte att det ”Rätta” med stort ”R” finns. Men så mycket vet jag att om man har sagt A får man försöka säga B. Och inte så sällan missar man i det.

      Allt gott

      Bodil

  11. Arbetssituationen inom vård och omsorg är verkligen något att bekymra sig över.De gamla kvinnor, som jag minns från min barndom, bodde båda på ett sjukhem, som hade diakonissor anställda. Jag undrar lite över, hur det påverkade mina släktingars situation.
    Diakonissorna verkade vara tillfreds med sina liv – var lugna (inget jäkt där inte) respektfulla och närvarande(härvarande)
    Det skulle vara underbart, om vi kunde få personalen inom t,ex barn- och äldreomsorgen att ”hitta ” sig själva och trivas och få stöd i att utvecklas som människor och anställda.

    • Hej, Christine,

      Du är inte ett dugg korkad – tvärtom ger du mig förutsättningen att peka på det som kanske inte alla ser med en gång:

      När du kommer in på min blogg, finns det längst till vänster ett antal SIDOR som ligger kvar där hela tiden och som inte försvinner neråt vartefter som det kommer nya inlägg och kommentarer. Där har det sedan augusti/september 2011 funnits 10 SIDOR, numrerade 01, 02, .., 10, och alla inlägg jag gjort har anknutit till dem genom sin inledande siffra.

      När jag nu bröt mönstret och skrev en sida ”11” var det för att tala om att nu har jag tagit ett steg till, utanför de 10, genom att konstatera att MER inte bara blir mer utan MER BLIR ANNORLUNDA.

      Allt gott

      Bodil

  12. Hejsan!
    Jag tänker på något jag läste igår – orden ”att skrapa på en medmänniska kan löna sig.” Egentligen tyckte jag, att det var så ensidigt. Skraparen kanske inte utsätter sig för något. Däremot -” att frottera sig mot varandra ” ger ju alla inblandade chansen att lära sig något.
    Tänker jag fel?

    • Hej,

      Jag är ganska så säker på att upphovsmannen Mark inkluderade det du skrev men att han framför allt ville peka på FÖRSTA steget: att du skrapar på en medmänniska. Sedan följer allt det andra.

      Som fysiker kan jag inkludera att i samma ögonblick som du skrapar på en medmänniska, så påverkas också du själv i kontaktytan. Det är ju just det som är friktion – börja med att gnida dina egna händer mot varandra, så känner du att vänster blir varm av höger och höger blir varm av vänster… Kanske är det därför jag tycker så mycket om uttrycket ”social friktion”.

      Allt gott

      Bodil

      PS: Jag gillar att det är många här som undrar över saker och därför ställer FRÅGOR till varandra. DS

  13. Hej Christine!
    Får jag berätta, hur jag ser på den nya sidan? Det fanns 10 stycken och nu kom en elfte, som handlade bl. a. om våren.
    Men jag kan ju tänka fel!

    • Hej, Marianne,

      Du har alldeles rätt i att våren numera smyger sig in i ALLT, men det var inte den som var huvudsaken (sett från mitt håll) med s 11 utan det jag nyss svarade Christine.

      Allt gott

      Bodil

  14. Ja, jag var mycket korttänkt, när jag dömde ut skrapandet!

    Det var intressant att läsa om Rolands morfar. Det gjorde mig så glad.Är det inte så vi vill ha det – känna att vi behövs.I det här fallet dela med sig av sina erfarenheter till ett intresserat barnbarn. Du efterlyser, Bodil, möjligheter för den som vill att arbeta vidare på ett nytt sätt.
    Jag skulle vilja se oss gamla eller nygamla som konsulter i äldrevården. Den fysiska biten orkar vi inte. Men den sociala och mentala – där kunde vi vara till nytta – berätta för ung personal om gamla tider och lyssna på andra gamlas berättelser. ( Man behöver kunna lite, tror jag, för att bli bra på att lyssna)

    Där kunde den nya tekniken hjälpa oss. Isolerade, gamla kunde få hjälp att maila, om möten inte kunde ordnas. Det blir ju samtal likaväl. Ditt ord samtalsbukett tycker jag är så fint.

    Om du undrar varför jag skriver mycket, så har jag brutit handleden. Första tiden räckte det så bra att läsa. Men nu längtar jag efter lite samtal.

    Hälsningar Marianne

    • Hej,

      Det är just det som det digitala är så bra på – det finns många OLIKA möjligheter att hantera det. Exempelvis kan man ”bara” läsa och reflektera eller kan man också skriva – och andra människor behöver inte veta något om anledningen. Det kan vara något fysiskt som din handled (gratulerar till att den är bättre). Det kan också vara att man i ett visst läge inte känner för att skriva. Och bådadera är lika tillåtet.

      Allt gott

      Bodil

  15. Bästa Gun och Bodil med flera!
    Just nu är jag ganska irriterad, för nere på gatan oväsnas undergångssprängare och grävmaskiner
    så HEMSKT!(Man blir visst allt känsligare mot oljud ju äldre man blir.)Och så – när jag just började bli riktigt nöjd med hur jag fått ihop kommentar om ensammammaskam och gamla tiders äktapars barnlöshetslidanden etc, då försvann alltihop. Grymt koncentrerad försökte jag med hjälp av Bodils och Rolands goda ctrl z m fl-råd fånga tillbaka min ovanligt goda textkaka, men det var stört omöjligt.
    Dessutom ligger solen nu på i detta mitt ostsydliga vindshörnrum, så jag känns högtryckssvettig: kan inte öppna fönstren överallt för härligt tvärdrag nu när lastmaskiner just slänger över extrastora stenbumlingar på lastflak. Ger mig hörselchocker titt som tätt. Förut i dag var jag MKT upptagen med att söka och på-nytt-skriva-in länkarna på min egna Auroraårsida, ty allihop hade jag av missförståndsskäl suddat bort denna morgon…
    Så kan det gå när inte locket är på – eller vad det nu heter. Nyss försökte jag trösta mig med att det om-skam-mm-skrivna nog blivit väl långt – att var bäst som skedde så jag får chans skärpa mig och skriva mer koncentrerat och kort = förhoppningsvis lättläst. Men just nu orkar jag inte skynda på med det. Brinner väl ändå inte i knutarna runt vår helhetsdelade e(ä)lvasida, så jag återkommer senare i dag eller i tidig morgon, om nuets och dåets föräldra-barnproblem. Kanske med lite tillägg om aborter i dag kontra barnamörderskor för cirka 100 år sen. Min skamligt frånskilda farmor Hilda Nilsson (med mer än en far till tre av sina sex barn) var nämligen både för- och efternamnsnamne till den ”värsta barnamörderskan” i Sverige. Den allra vidunderligaste änglamakerskan. Fick jag året 2011 veta genom glättig frågesport som hänvisade till TV-Kvällsöppet-program om detta (samdidigt med reklamlikt inslag för lättsåld deckare med det huvudtemat). Båda Hildakvinnorna boende i Helsingborg dessutom. Först trodde jag att det gällde min egen Hilda Nilsson… Tycks angå mig mycket, detta: med årskamrater till mina egna barn, födda 1958-61, som gensönderslets i fosterstadiets inombordstillvaro av lurigt mammarongivande neurosedy: verkande i motsatskerala kemispiraler. Jag som nästan funderat allvarligt på att döda mina rara småbarn, ihop med mig själv, när vår framtid såg extra omöjlig ut i det 60-tal som bringade nyheten om neurosedyntragedin till mina öron.
    Acj ja – fastän jag inte skrivit ett dugg av det som sveptes bort för en stund sen blev det här ännu längre. Ursäkta att jag tar sån plats, fast jag som barn lärde JUST att inte göra DET.
    Ska nog återkomma om SKAM osv ändå, så småningom. Hör ju verkligen till vårt helhetssökandes skuggat gömda domsdomäner. ///Nu tar de lite rast här nedanför. Öppnar fönstren mot solen/vilar
    ///kes

  16. Hallå där,

    När du skriver nästa gång, så gör det i ett Word-dokument, SPARA det och kopiera sedan in det här.
    För jag blir lite förhandsnyfiken på allt det som kanske annars försvinner.

    Allt gott

    Bodil

  17. Hej Bodil! Så bra att du skrev om bla. förtidigt föda barn.Detta,bla.har jag i mitt yrke som intensivvårdssjuksköterska känt att jag är mycket ”kluven” i mina känslor för.Detta är ju ett etiskt dilemma ock jag har har känt mej många gånger som en ”dålig”människa när jag ibland ifrågasatt nyttan av att driva vården hur långt som helst,när ändå MRT.visat liten hjärnkapacitet.Detta gäller även en annan kategori: de riktigt gamla multisjuka. Är det etiskt rätt att lägga sådana pat. respirator med åtföljande svårigheter att sedan få dem att kumma ur densamma. Njurar sviktar, Dialys sätts in ock ,ja allt vi kan bjuda på. Etiskt känns det inte bra för mej. En helt annan vård:GOD OMVÅRDNAD vore optimalt i mitt tycke. Men, huvudproblemet ÄR: SEDAN DÅ?? Hur blir det sedan, när de ”överlever” ock skickas till vårdavddelning? Blir liggande där med tyvärr dålig rehabilitering eller försök till rehabilitering. Vad vann..sjukvårdern ok framförallt Pat.på IVA-vården?? Är jag kanske bara en kall cynisk sjuksköterska??

    • Nej,

      Du är inte alls cynisk. Det cyniska ligger i att rehabiliteringen/ försöken till rehabilitering är så oerhört eftersatta jämfört med akutinsatserna.

      Överhuvudtaget har vi inte kommit särskilt långt i att möta de LEVDA SJUKDOMARNA och de LEVDA FUNKTIONSNEDSÄTTNINGARNA. Vi är bra på de diagnosticerade och ibland också på de behandlade – men så oerhört mycket sämre på resten, dvs på det som ofta för den berörda och för hennes anhöriga tar mer än 23 av dygnets 24 timmar.

      Allt gott

      Bodil

  18. I eftermiddags borde jag ha slumrat en stund. Men jag var lite upphaussad inombords, så därför har jag splittrande ägnat mig åt annat än att söka i relativa närminnet och upprepa rymdsvalgsvalda bokstäverna från tidigare i dag. Men det får bli i arla stund i morgon när jag är lite mer utvilad, hoppas jag. Till dess: jag fann i fjolårshög denna text att återanvända:

    ALLT som (o)begränsat kan tänkas KAN BLI verklighet, ev vald…
    HELA verkligheten, där vi delvist ingår, är sig själv nog i all sin bokstavligt outgrundliga
    föränderlighet. Det kan man visst påstå. Dock inte en med det påståendet metaforiskt
    jämförande kristen som vill tro att vår ständigt nyfödande Gud är ALLT vari vi integrerande
    andas, finns och är till. I denna verklighet blir inget/n sig själv nog som egen ö eller kropps
    värld. Här kan inte fantasins utvecklande och nyskapande föreställningskraft uteslutas, spel-
    ande på gränsen mellan mikro- och makrokosmos i våra hjärnor. Sinnrikt vidareförs nu in-
    dividuella och gruppvis integrerade idéer genom globala strömningar, också de som kanske är
    ”rent” kroppsligt fysiska.

    Ovanstående inskrivet som kommentar till inslag av Christer Sturmark i Humanisterna (=)ateis-
    terna) i Vid Dagens Början-programmet i Sveriges Radio-P1 3/9 2011. Sedan han där rått oss alla att vara nöjda med vad som objektivt kan konstateras runtom oss – världen är sig själv nog. Så spekulerade om transcendent tillvaro och osynliga Gudaväsen, och så vidare/med mera,är bara dumt.(Enligt sagde Sturmark)
    God afton önskar
    kes

  19. Där jag växte upp omgavs vår stenrika huvudby av skogiga bryns småbyar runt ljusa sjöar med jordbrukares små eller större hemman. De kunde heta Skälsarp, en annan Realsbo, en tredje Skifthult. Från sitt livsslits Sävsåsgård, överlåten till syskonbarn, flyttade på 40-talet gamla Selma med sin Manne till ett stort rött hus invid sjöstrand – snett emot mitt barndomshem vid vägen mot Lidhult och Femsjö.
    Deras stora sorg var barnlöshet. När jag för några år sedan med blomma i hand förgäves sökt efter deras grav på vår kyrkogård berättade en av deras arvingar att Selma bestämt att de ingen namnprydd gravsten skulle ha. ”Har man inga barn fått är det bäst att bara glömmas”, hade hon sagt till släktingar. Ingen skulle för syns skull känna sig tvungen att sätta blommor och ansa jordplätten över deras kistor.
    Det var ett ovanligt tystlåtet och i sävligt lugn respektingivande gammalt par som flyttade in på min barndoms vackra grannställe, invid strandnära tallholmen som vi kallade Kärleksön. De ärvde det till undantagsställe – så brukat även av innerligt vänlige gamle Linne. Också han från Sävsås, nog ensam ungkarl i hela sitt liv: utan att störa oss andra om sin belägenhet gick han in i skuggömda evigheten. Det var ungefär vid krigsslutet 1945 som det i stället blev Manne jag såg i tidig morgonsyssla med nät vid egna bryggan: spännande fiskafänges rogivande båtturer var nog hans stora gammelmansnöje. Medan Selma, lite strängare i utstråningen än sin fridfulle man, mest alltid osynlig väl sysslade inomhus.
    Nu har vi vanligen långt bekvämare liv än vad som var ”normalt” för äldre generationer. Att ”vara bekväm av sig” lät ur min mammas mun som ett rätt negativt omdöme om en till synes lat person. Står väl allmänt för det än i dag, om begreppet än suddats i kanterna.
    Och barnlösa gifta par, ”barren ones”, slet lika idogt som andra för att hålla ärvd gård och dess tingestar i samma (eller ännu godare) skick som den dag de axlade ansvaret för allt livet gav. Medan de av andra och sig själva inte sällan sågs som en skam. Eller obegripligt förbannade av en Gud som i dessa trakter aldrig helt intog högsätet i vardagliga vanans gamla hedendomsmakt över sinnena. När de inte fått avkomlingar för vidareförande in i minnesgod framtid – av inte bara sina gengivna kropps- och själsdrag utan även det materiellt bestående (kanske delvis nyskapade) i arvestället – ja, då kunde det kännas som ett hårt lidandes öde som beskärts av Vår Herre, eller hans skuggande motpart. Ett svek mot nedärvd hedersplikt. Människor, likt Manne och Selma – för att inte tala om Linne som visst aldrig fick ens komma nära ungdomsdrömd brud – blev offer och kände sig som syndigt förtappade släktlänkar i sin tids livsvägsmönster.
    För mig att minnestänka Linne (nog döpt till Linus liksom Manne till Manfred) som ett Skammens symboloffer känns fullständigt otillständigt. Så gudomligt snälltrygg. Men vi föds ju alla in i sociala värderingsmönster som tycks vilja låsa in oss till robotlika mektyper. I dag lever vi med rikare tillfällen att bryta sådana mönster. Så låt oss försöka sluta se födandet av barn som antingen heligt eller skamligt – eller nödvändigt – i beroende av ytlig (ibland skadeglad) omgivnings kvasihistoriska hederskrav.
    Min farmor Hilda Nilsson slet hårt som frånskild, först som städerska och senare som utbildad kallskänka (efter bistånd av sig förbarmande och rikare systrar. Hon hade aldrig råd med en riktigt fin klänning, beerättade hennes yngsta barn: Karin som var den enda hon behöll hos sig. Edvin och Erik, födda några år efter hemskillnad från tre första barnen (som maken med släkt tog över): 1909 0ch 1912, kom först till bra fosterhem i Halland. De flyttades 1915 mot hennes bestämda amasonvilja till gamla fattighuset i Södra Unnaryd, som då börjat kallas Ålderdomshemmet. Hon gjorde idogt vad hon kunde för att ordna bra för det hon fick, ändå omtalad i min barndom som den skamligt fallna – rymde ung hemifrån för att slippa påtvingad trolovning. Sen portförbjuden av religiös bror på stora Hästvedagården. Så småningom sammanblandad, ibland, med änglamakerskan Hilda Nilsson – också hon runt 1900 boende i Helsingborg, och i samma ålder. Om detta finns hel del att tillägga – längre fram.
    God morgon önskas alla från kes

    • Hej,Kerstin Elisabeth,

      Inte så sällan ses vår egen tid som en otrygg tid. Vi vet inte vad som är rätt och vad som är fel, för världen har blivit så stor, så stor, Lasse, Lasse Liten, att inte ens de viktigaste sambanden i nuet är säkra. Och konsekvenserna på sikt är det garanterat inte. Det är som om vi så förhävt oss som människor att vi hamnat i en värld vi inte kan överblicka. Men kanske är en av framsidorna på den otryggheten just att vi inte längre vill och vågar vara så tvärsäkra som man kunde vara förr i fördömandena av varandra och ivad som var rätt och fel.

      Så tänkte jag när jag läste din berättelse.

      Allt gott

      Bodil

  20. Du skriver: ”Men vi föds ju alla in i sociala värderingsmönster som tycks vilja låsa in oss till robotlika mektyper.”

    Är inte detta i mycket människans stora sorg?? Att vi bakbinder/försöker bakbinda varandra i så hög grad.

    Skrev 1983 i min citatbok: ”Du skall älska dig själv lite högre än du älskar andra, annars blir du utnyttjad. Men du skall betrakta en annan människa som ett konstverk, som du inte har rätt att ingripa störande i för dina egna planers skull.” / Poul Henningsen

    Jag dristar mig att påstå att det inte så ofta finns en plan bakom alla tyckanden om hur andra ska vara och göra.

    Mitt standardsvar numera, när jag tycker någon lägger sig i andras vara på ett fördömande sätt, ”Ja, det alltid mycket lättare att leva andras liv.”

    Gun

  21. Jaa!
    Rätt storyvigt uttryckte jag mig en gång om att jag för min ev eviga och livsgränsöverskridande utveckling i detta liv tycks ha till uppgift att öva tålamod och ödmjukhet. Inte av krypande eller självförtryckande slaget utan som del i ett genomskådande dubbeljag – alltmer njutande av ansvarskänsla i den gemensamma helhetens skaparanda.
    kes

    • Hej,

      Det här är knepigt. Lågfärdighet kan vara lika förödande som högfärdighet för den gemensamma helheten. Och uttrycket ”den gemensamma helheten” kan också föra tanken fel, tänker jag som tror att allt ansvar alltid är personligt. Inte nödvändigtvis individuellt utan just personligt: man måste kunna peka och säga att det är DU eller JAG eller HON eller HAN eller VI eller NI eller DE som har ansvar, annars blir ”den gemensamma helheten” alltför undanglidande.

      Så fint att du NJUTER en ansvarskänsla.

      Allt gott

      Bodil

  22. Hej Kerstin-elisabeth. ock Gun. När jag läer vad Ni skriver här ovan, inser jag att Ni kommit mycket längre i ert ”tänk” om ”värderingsmönster”. Själv är jag mycket för att väga FÖR ock EMOT innan jag kan säga min ståndpunkt.Behöver mycket tid att fundera +att bolla det aktuella nya med någon.Detta gäller tex. frågan om att allt flera barn adopteras eller assisterad befruktning av samkönade Par. Det tar tid för mej att tänka -hur blir det barnet att se pappa-pappa eller mamma, ock hos kompisar se mamma -pappa. Vad hnder längre fram i barnens värld rent mentalt?? Frågor -stora frågor.

    • Hej Birgitta!

      För ett par timmar sedan ringde en väninna till min mamma och berättade att hon äntligen blivit mormor. Att hon ringde mig och inte mamma beror på att min mamma numer har svårt att höra och hänga med i telefonsamtal. Så, vänninorna ringer mig och jag berättar vidare. Min mammas väninna har alltså blivit mormor. Hennes enda och läääänge efterlängtade dotter har fått ett barn. Efter två missfall, ett barn som dog 3 veckor gammalt, har nu en frisk flicka på 3,2 kilo fötts. En viss risk att barnet kunde ha fått ett hjärtfel fanns.

      Ett djupt efterlängtat barn. Jag skriver detta som ett exempel på hur stark naturkraften att få barn kan vara.

      Så –

      VAD HAR JAG FÖR RÄTT att säga till någon: Du är homosexuell därför får du inte skaffa barn – hur djup din längtan än är – för JAG tror att ditt barn kommer att fara illa framöver.

      Jag tror att för de flesta som är unga idag är homosexualitet ingen större sak. Det finns alltmer öppet i samhället. Kanske har man en släkting, en granne, en arbetskamrat, en kompis syster, osv. som är homosexuell…

      MEN – det VIKTIGA för hur de homosexuellas barn – och alla andras barn – ska bli/blir behandlade är ju vilka värderingar vi vuxna ger barnen – i grunden. Säger vi att mamma-mamma, pappa-pappa kanhända inte är lika vanligt som mamma-pappa, alla plast och bonusvarianter, eller ensamstående förälder, men för den skull inte är konstigt eller fel, varför ska då barnen tycka att det är det? Min nu 16-åriga brorsdotter fick tidigt i skolan en bok där olika familjekonstellationer fanns ritade. Bl.a. Man-man, kvinna-kvinna. Hon tyckte inte det var något konstigt med det, och ingen av de vuxna sa att det var det. (Vad hon tycker idag vet jag inte.)

      Men OM man nu ska sätta gränser för vilka som ska få skaffa barn – så är det väl i första hand de som är olämpliga som föräldrar (missbrukare? misshandlare? kriminella?) som ska hindras – oavsett familjekonstellation. (OBS! Detta är inget jag förespråkar.)

      En av mina tidigare arbetskamrater berättade att hans mamma sagt till honom på fullt allvar: Hade du varit homosexuell hade jag löst en enkel biljett till dig till Sibirien. Båda hans föräldrar var läkare. En trevlig men lite fyrkantig kille, 30+, lång och stilig, välutbildad (diputerad) med en liten släng av hypokondri. Själv hade han inget emot homosexuella, sa han.

      Jodå, det finns en hel del jag måste ”tänka till” om. Men inte just den här frågan.

      Gun

      • PS.

        Säg att man tar reda på vilka föräldrar barn som far illa har. Barn som tar sitt liv, svårt mobbade barn, barn som blir sexuellt utnyttjade, m.m. – sådant som kan ses som att barn far illa. Och säg att man frågar dessa barn om de hellre varit ofödda. Tänk sedan att man i framtiden säger att den typen av föräldrar som dessa barn har inte ska få föda barn därför att de kan få barn som far illa.

        Vilka kriterier hos dessa föräldrar ska man ta fasta på?? Yrke, samhällsklass, kroppskonstitution, familjekonstellation, sexualitet, osv.

        Naturligtvis ett ORIMLIGT scenario – fast det utgått från facit.

        Gun

  23. Jaa, det är jätteknepigt. Jag för min del balanserar så gott det går mellan mina egna motstridiga ställningstaganden och känslolägen i skiftande miljöer – och med olika sorts personer omkring mig som inverkar på vad som i mina ögon kan verka rätt eller fel. Fastän själva huvudtemat som utspelas i och runt oss till kvaliteten är sig ganska lik. Stundom dock i dimma dold. Sådan situationslärdom tar vi förstås med oss till nästa årsrings erfarenhet i kanske snarlik omgivningsmiljö, så vi kan ju hoppas på att med tiden bli lite säkrare i umgänget med vårt eget och andras enkla eller mångbottnade subjekt… Ibland i dagdröm, ibland i snårig verklighet. Låter förstås väl ”mjukt”, men det är just i sådan här sökande, prövande orientering bland människor, djur och ting som det åtminstone för mig blivit nödvändigt med ökad ödmjuk tålmodighet. För: stolpande alltför självsäker framåt har jag alltid råkat ut för bakläxor. Från gemenskapens mitt, ibland, söker jag mig alltså gärna till periferin, till de i utanförskap, eftersom jag själv haft mycket sådan erfarenhet. Så jag velar, skiftar, sneglar – i känslan av att vara litet deljag av ett gemensamt större JAG på väg att finna lite bestämdare konturer av sitt ”världsandesjälv”…
    Med hjälpa av uppövad inlevelse i människor. djur, natur. Ledsen att låta så här skumt mystisk i vårt förnuftssökande sammanhang. Alla har vi olika roller i vidareskapandet . Ungefär så här svårbeskrivligt är det för mig – utan mindervärdsvansinne, hoppas jag, mitt i vårt storhetssträvand., Jag är en typisk irr-ande, som oftast trivts rätt hyggligt – åtminstone med mitt trots alllt bestämda sökarjag.. Det som dominerat mina underordnade deljag sen barnsben.
    kes

  24. Hej Kes! Det är bra att du har ditt bestämda sökarjag. Kan berätta om en liten händelse som visar (tror jag) hur svårt det är att se på sig själv i ålder.Jag tog mitt 5-åriga barnbarn med mej nyligt på en sol-badresa.Väl framme ock hade packat upp,bytt kläder, skulle vi gå ock äta middag. Philip 5 år tittar då till på mej ”distingt”ock jag blir helt osäker..tänker:(om min lilla 5 åring)Tycker han att jag ser gammal ut?? Jag säger: Är jag ful Philip? Han snurrar med leende glada ögon runt mig ock säger samtidigt Neeej. Ögonblicket är över, men jag tänker nu på att min 5:åring kan få mig att känna osäkerhet. I mitt arbete är jag mycket säker. Så liten tuva stjälper stort lass….

  25. Birgitta – tack för att du skrev igen! Jag finner det fruktansvärt med plågsamma behandlingarna av för tidigt födda barn – dessutom moraliskt utmanande med tanke på väldiga aborterandet av foster, ibland jämförbart utvecklade. Konstgjord befruktning ser jag som ännu ett exempel på att alltför många politiker och specialister vill skämma bort våra yngre generationer till tro på rätt till barnavlandets och familjelivets lycka – och mening med vår tillvaro. Det är hög tid att vi börjar vända på skutan i den här utvecklingen för inbillade övermänniskor medan överbefolkning i storstadsghetton ökar okontrollerbart…
    Fåfängligen var jag nyss alltför upptagen med att försöka svara Bodil utifrån hög- och lågfärdiga vinklar som för mig gällde teorteiska kartritningsförsök av vissa stråk i den gränsdiffusa utemiljö där vi lär befinna oss. När jag nu läst igenom våra kommentarer igen ser jag att hon faktiskt drog ut väl långa trådar av mitt ordval runt för henne undanglidande ”gemensamma helheten”. Visst, än är allt undanglidande i denna vår digitala osäkerhetsvrå. Men när jag skrev om att jag njöt ”ansvarskänsla i den gemensamma helhetens skaparanda” var det visst alltför självklart för mig att jdet innebär enbart min del i 11-sidkommenterarnas gemensamma ansträngningars anda… I detta vi nu håller på med som deltagande delar i arbetet med vår vitt och brett osäkrade 11-sida här. Inte att andan och ansvarsallvaret jag tyckt vi mött hos varann skulle vara blott och bart min, med från ovan ansvarsbefriad himlaidentitet eller dylikt. Som jag ser det sker för övrigt ”livsgränsöverskridande utveckling” inte bara genom eventuell reinkarnation utan framför allt i kroppsligt eller skriftligat möte (samtal osv) med andra. Samt bokläsande mm – från nu- eller dåtid.
    Dessutom nämnde jag mitt dubbeljag –det lät väl alltför knäppt, så nära följt av nyssnämnda odvals yvighet. Så jag passar på att berätta att jag länge övat mig i vad jag kallar dubbelseende: jag är först och främst mig själv som enskild person Men utifrån de kunskaper jag på olika sätt inhämtat med mina årsringar – och sådana som förmedlats från andra – har jag också försökt mig på hela sammanhangs begripande. Det tror jag att fler av nutidens bekvämt kortsiktiga och gärna självokritiska årsringssamlare borde försöka sig på. Inte bara de som twittrar eller facebookar i mesta laget.
    God kväll
    kes

  26. Hej Gun! Jag kan se att du reagerat på mitt inlägg ang. mitt inlägg där jag tar upp att jag tar lång tid på mej att väga FÖR resp.EMOT. Mitt försök till självkännedom är inget mål utan ett MEDEL för att förstå andra bättre, våga beröra ock beröras! Inse att vi i våra handlingar ock ord både utmanar det onda ock det goda hos varandra. Varma hälsn./Birgitta

  27. Hej Kerstin-elisabeth!Från ditt brev tar jag upp där du skriver om ditt ”dubbeljag” Jag finner det inte alls ”flummigt”. tvärtom! I ock med Bodils förklaring om årsringar+ annan tänkvärd litteratur, kan jag förstå mej själv bättre varför jag stundom gör/tänker ”saker” som jag själv i nästa ögonblick inte förstår.Men nu börjar jag få ett sammanhang som jag också lär mej förstå.Vara hälsn./Birgitta

  28. Hej Bodil! Nu på em.har jag suttit ock gått igenom alla 10 ”sidor. Nu börjat ”haltande” skriva i den 11:nya sidan. Min fråga: Jag märkte när jag läste igenom de 10 olika sidorna att det var äldre inlägg där.Alltså 2011. Är det meningen att ”allt” skall tas upp i denna nya 11? Allt var ju å bra strukturerat i 1-10 Glada Hälsn.nyfikenBirgitta

    • Hej,

      Nej, för mig är det bäst om det som hör till ”3” hamnar under ”3” och ”7” under ”7” etc. Och det löser sig automatiskt eftersom jag numrerar mina inlägg med någon av siffrorna 1-10 (nu senast 3) och kommentarerna följer inläggen. (Det vara bara det att efter det jag skrev ”11:an” var jag lite uttömd, så det kom inte nya numrerade inlägg förrän 3:an i dag. Och därför var ni alla igång med 11:an och allt hamnade där..).

      Back to basics, alltså!

      Bodil

  29. Du allvarsamt varliga Syster Birgitta Kruse!
    Letade nyss – och fann – i högar där jag sparat diverse artiklar etc, som jag tyckt så väsentliga att jag kopierat dem vidare till barn och barnbarn. Så här börjar Suzanne Gleser sin SvD-understreckare 9/12 2011: ”Med ett småleende läser jag artikeln ”Den mänskliga dubbelnaturen (DN24/10). David Brooks skriver om psykologen Daniel Kahneman som 2002 fick Nobelpriset i ekonomi”—”att människor inte handlar rationellt, att vi har en dubbelnatur och inte alltid kontrollerar våra tankar och känslor. Vi tänker i dubbla spår, det ena är långsamtt, rationellt och medvetet, det andra är snabbt, associerande, automatiskt och smidigt (mönsterigenkännande)—”—
    För några veckor sedan bekräftat av hjärnforskare och psykiatrer i program på Kunskapskanalen. Bl a.
    Suzanne Glersers understrecketartikel heter ”Drömmar gav fysikern svar om verkligheten”.
    Datumet, i SvD, här ovan. Givande att läsa båda. Om du inte lyckas klicka in dem på respektive tidning så kan jag maila dem till dig (eller kanske länka via Bodil J här).
    Bland stenskärslipare- och stenkvarnsmalaroväsen:
    kes

  30. PS……..Glömde nyss: i detta sammanhang kan även inflikas understreckaren Ljusa drömmar och vanvettets tygellösa galopp. Om vår som gruppvarelser (under ibland farligt schizoid-omedvetna ledare) dubbla (o)förmåga: text runt bok om bisarra motsägelser mellan blomsterprakts kulturevenemang och mängder av onaturliga dödsfall/avrättningar i paradoxens Moskva 1937. Publ. 9/1 2012 i SvD.
    Dessutom tillägger jag gärna tips till samma tidnings understrecketsida 14/1 2012, rubricerad Ledarskap är ingenting för fullt friska, om vk2-västvärldsräddaren Winston Churchill och hans humörsvängningar (plus alkoholism)…
    Ingenting är ENKELT här i världen, nej. Utom kanske att bara se gå in för att se så långt näsan räcker.DS och Hej igen från
    kes

  31. Hej ”kes” Jag måste skratta gott åt din ”överskrift” Jag är inte så allvarsam som du tycks tro..riktigt ”galen”stundom…PS.Tack för tipset ang.Tidn.SvD.ska försöka hitta dem. Annars hör jag av mej. Önskar dej en fin kväll/Birgitta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.