02. Seniordoktorander?
Hej,
Får jag prova en idé på dig?
På universiteten har vi numera dels unga doktorander som går in i forskarstudier direkt efter sin grundutbildning, dels människor bortemot de 50 som redan har en stor kompetens utifrån sitt arbetsliv men nu vill prova vad det blir av deras erfarenheter om de utmanar dem och utvecklar dem i ett mer teoretiskt sammanhang. De unga får samma titel som de äldre, de blir ”doktorer” (filosofie, medicine, teknologie, teologie, etc dr), men egentligen är examensbeteckningen missvisande för de ungas och de äldres doktorerande fyller olika funktioner.
De unga har framför sig ett långt arbetsliv (utanför eller inuti universitetet), då de förhoppninsvis får nytta och nöje av sina forskarår. De äldre har däremot inte så många år på sig att själva dra nytta av sin doktorandtid, men den kunskap de utvecklat i sina avhandlingar kan bli till stor direkt nytta för andra genom att den i bästa fall i sig förenar arbetslivserfarenheter med forskningsstrukturer.
Vad om det framöver skulle kunna finnas också en tredje kategori, seniordoktorander – människor som efter sin pensionering satsar egen tid på att forskarutbilda sig (och kanske också egna pengar på att få handledning) ? Vad skulle det då vara för mening med det?! Jo, seniordoktoranderna skulle för egen del ha chansen att knyta ihop den kompetens och de yrkeserfarenheter som de har helt bakom sig och samtidigt få vara med om hur de själva genom sin avhandling lämnar ett värdefullt bidrag till sin omvärld.
Vad tror du om det – för de berördas egen del och för kulturens/samhällets ?
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Du skriver ”värdefullt bidrag till sin omvärld”. Min spontana tanke är att det som jag själv anser är ett värdefullt bidrag till omvärlden sannolikt inte alls kommer att uppfattas så av omvärlden. Jag erfar att man uppfinner hjulet gång på gång på gång.
Men att vara seniordoktorand är säkert inspirerande och hälsobefrämjande för seniordoktoranden själv. Efter ett långt yrkesliv som läkare har jag efter pensioneringen stimulerat mig med att skaffa mig en helt ny akademisk utbildning i dataprogrammering. På köpet har jag fått hjärngymnastik och god träning i logiskt tänkande.
Ett annat sätt att knyta ihop den kompetens och de yrkeserfarenheter som man har bakom sig är att skriva böcker som i bästa fall kan fungera som kurslitteratur för kommande generationer.
Trevlig helg!
Gunilla
Hej,
Fast jag menar faktiskt just ”värdefullt bidrag”. Det som publicerats i forskningssammanhang går att hitta för den intresserade. Att det sedan alltid finns människor som inte letar efter det som går att hitta – det finns förstås, det också. Men genom en avhandling/ en bok har man i alla fall givit sin kunskap till samtidskulturen och framtiden, och det tycker jag är stort. Jag är ju lite insnöad på betydelsen av det immateriella.
Tack för tillönskan om en trevlig helg. Så blir det säkert fast det blir rörigt – Bokmässan i Göteborg liknar inte något annat!
Allt gott
Bodil
Ja, då har man i alla fall finasieringen klar. Det är väl det som är det stora dilemmat i tidigare år. Jag har varit på väg flera gånger att söka till forskarutbildningen inom psykologi men man måste bevisa att man har finansieringen klar- samtidigt som man inte får jobba mer än halvtid. De vill ju också numera att man klarar av sin avhandling i tid och det får inte dra ut på tiden. I det fallet är det ett risktagande för institutionen då äldre har en tendens att bli sjuka eller till och med avlida i en större omfattning än yngre. Utbildningsplatser kostar ju. Nej, nog tycker jag som Gunilla att en värdefull bok om sina erfarenheter under sitt arbetsliv är mer realistiskt. Sonen forskar precis på Karolinska samtidigt som han läser till läkare. De söker assistentpengar hela tiden. Det är nog den mest osäkra branchen. Jag håller inte med Gunilla om att man uppfinner hjulet gång på gång. Lite bättre än så är det faktiskt. Det borde vara det mer inom medicin än inom psykologi. Där (inom psykiatrin)håller man precis på med ett paradigmskifte som är helt revolutionerande. Lycka till på bokmässan, Bodil! Vi kanske ses där nästa år. mvh Päivi
Jo, nog har forskningsfinansiering blivit till en stor stötesten, men det är ändå inte den som är vare sig forskningens kärna eller ändamål. Det är i stället att generera NY KUNSKAP. För mänskligheten ny kunskap. Jag tror mig veta att det skulle somliga seniordoktorander kunna göra. Inte TROTS ATT de är gamla utan just GENOM ATT de är gamla i denna nya tid som är vår.
Att det sedan är oerhört krävande – det är en annan sak. För att doktorera måste man vara inte så lite besatt – det är inget 8-timmarsjobb utan måste få engagera hela ens jag. Samtidigt ger det ett överflöd av mål och mening, just eftersom man är besatt av sin uppgift.
Allt gott
Bodil
Trevlig idé! Kanske lättare att utveckla begreppet ’senior forskare’ som är vidare, än att placera in det hela i en akademisk karriärtradition. Tror också att genom vishet kan inspiration få större utrymme. 🙂 /Göran
Ja, det är ju inte så viktigt vad det heter – men jag menade ändå inte så lite allvar med just ”-doktorand”. Till doktoranders rättigheter hör kurser och handledning som tillsammans kan låta en åtminstone ana sig till det gigantiska kunskapsbygget och dess struktur. Och det är just ett MÖTE mellan detta och en nyfiken och besatt gammal människas kunskaper och erfarenheter som jag menar kan bli något alldeles nytt. I kanske en inte så liten skala? Jag får en massa vilda hugskott a la grekiska akademier…
Allt gott
Bodil
Är inte det lite farligt att dra alla ”gamla” över en kam eller hur det är man säger. ”Gamla är visa och har en klokhet ,unga är oerfarna och dumma osv.” Att vara meriterad till att forska skulle du vilja ha en kvot att man helt enkelt är ett antal år. Pratar du inte lite mot dig själv då? Eller är detta ett av mina missförstånd? Jag tycker att man kan ta bort åldersgränsen för att få komma in på forskarutbildning och att man sedan gör en individuell beprövning av alla som man gör nu. Ibland undrar jag om man inte generaliserar för mycket om att ha levt ett visst antal år och utifrån det vara på ett visst sätt vad gäller klokskap, vishet osv. Det beror väl på vad man har erfarit och vilka livssituationer man har varit med om och hur man har tagit hand om det och velat lära sig ut av det. Jag tror inte att äldre tjänar på att bli glorifierade, eller mystifierade på det här sättet. Detta är för generaliserande.I det gamla Grekland var det män som hade ordet och makten och rösträtten.Utanför det systemet var kvinnor, slavar, utlänningar och barn. I det nya Grekland händer det saker som gör att hela den finansiella världen håller andan just nu. Ja, det var mina åsikter för den här gången. Päivi
Nej, nej, nej – forskning i akademisk bemärkelse har aldrig varit något för alla – och givetvis skulle det bli en ytterligt begränsad andel av äldre människor som skulle vilja och också kunna bli seniordoktorander om möjligheten fanns. Men idag på Bokmässan ställdes för första gången frågan till ett auditorium, och ungefär 1 av 10 räckte upp handen på frågan huruvida de skulle vilja bli seniordoktorander. Det var såväl unga som gamla med i den gruppen. Detta säger förstås inget om vilka som i skarpt läge skulle kunna och vilja – men jag vet i alla fall nu att det kan vara en tanke som kan falla i god jord.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Din ide’ om seniordoktorander, tror jag, tål att utvecklas.
Kanske inte precis doktorand utan mera som medhjälpare, mentor eller kunskapsbank.
Det finns säkert mycket dokumenterat och numera med tillgång till IT mycket lättare att hitta, men den personliga kunskapen är väldigt betydelsefull.
Då kommer det ju in att överföra erfarenheter till nya generationer.
De yngre har ju redan ( symboliskt ) provat att uppfinna hjulet igen och kanske hittat förbättringar men när hjulet är bra behövs ingen vidare utveckling och det är då seniorerna kan leda nya forskare in på andra banor genom att veta och tala om att det har jag provat, det går inte att göra mera där, det är bättre att lägga tid och arbete på annat.
Det får givetvis inte hindra att nya ide’er får prövas på ett okritiskt sätt och med hjälp av de kunskaper som finns.
Det är samma förhållande som inom hantverksyrken där de äldre är en viktig resurs med vetskapen om att, det går, eller det går inte.
Jag har ju (tyvärr kanske) bara begränsad erfarenhet av den akademiska världen (3 terminer på YTH ) men mycket skiftande yrkeserfarenhet och har själv varit lärling och vet hur bra det är att få direkt kunskap från de som har tidigare erfarenhet.
Det handlar inte om (som Päivi skriver) att glorifiera seniorerna utan bara om att tillvarata kunskapen på ett jämn-bördigt sätt.
Då kanske det är lättare att få bli kallad doktorand och arbeta från de förutsättningarna.
Hela detta som jag har skrivit nu är ju liknande tankar som de du tolkar med ”jag är ju lite insnöad på betydelsen av det immateriella” i ett tidigare svar.
Sensommar-hälsningar från
Roland i Lyckeby.
Hej,
Jag tror att dina YTH-erfarenheter kommer väl till pass i detta sammanhanget. När YTH var som bäst, var det ju just ett möte mellan olika kunskaper som tillförde båda parter något. Men avsikten där gick inte längre än så – och det var stort nog och gjorde förhoppnoingsvis att de som fortsatte i sina yrken efter en YTH-utbildning blev ännu bättre på vad de gjorde.
Att utveckla idén om seniordoktorander och sätta den i system handlar inte främst om människor som själva skall tillbaka till yrkeslivet utan om själva kunskapsutvecklingen – till gagn för kulturens totala kunskapsmassa. De tilltänkta bärarna av denna nya kunskap är givetvis seniorerna själva men framför allt andra och yngre människor.
Allt gott
Bodil
Hej Roland,
Du har flera gånger på olika sätt föreslagit och önskat att kunna ge vidare av det speciella kunnandet som du har. Det är verkligen tråkigt om man inte hittar forum till detta. Min egen före detta man är oerhört händig och han verkligen lider när han måste vid några sällsynta tillfällen anlita fackfolk som sedan gör ett halvdant jobb. Jag har fått höra mycket om unga killar med hög musik och ett dåligt resultat. Jag förstår den frustationen verkligen. Han är född i smålänskt bondesamhälle där det var naturligt och livsviktigt att lära ut vidare till nästa generation. Man valde dem som hade handlaget och så lärde man ut alla sina finesser från grunden.Numera är inte kunskapen något så statiskt. Ändå märker jag att min föredettas elektronikkonstruktionskunnande är mycket efterfrågat fast han lärde sig det mesta på 70-talet på Ericsson.
Jag har också själv fått erfara när vår bostadsförening har anlitat målare hur det kan bli när det fattas den där erfarna gamla målaren och en ung kille med ringar lite här och var plogar genom gräsmattan med skyliften och sågar ner vegetationen för att kunna köra runt med skyliften . Sedan visade det sig att killen var en elev och handledaren var på ett annat arbete. Det kostade 200.000 för föreningen med lite målning av detaljer med denna skylift. Det är den moderna formen av lärlingsarbete.
Men annars är det så annorlunda inom arbetslivet numera. Alla skall vara sina egna lärare från början och lära sig från grunden. Inom psykologyrket har vi en tid innan legitimationen då vi arbetar under handledning. Efter det vill vi ha betald handledning av någon som är mer erfaren än vi en gång i veckan som arbetsgivaren ansvarar för.
Jag menade med glorifieringen av gamla , jag tror att ni alla fattade det: vi skall väl inte starta någon religiös rörelse runt gamla. Den tiden är väl förbi att den äldsta vet alltid bäst och man bara nickar och bugar framför byns äldsta. Päivi
Kom också att tänka på att de som är inne i arbetslivet är heterogena i sitt kunnande så det finns folk från 18-67 i bästa fall på samma arbetsplats och det är klart att det finns en hel del lärande från äldre till yngre. Du vet också Bodil att handledarna till doktorander är oftast väldigt erfarna och kan komma med det som du hade tänkt dig av seniorsdoktorander. Det finns inte heller någon pensionsgräns till handledarna utan de kan ge stöd enda till döden. Samtidigt är det de ungas uppgift att ifrågasätta och se egna lösnigar och lära sig av det. Då tänker jag på min utbildning i Stockholm till psykolog där lärarna ,handledarna och inriktningen var så psykodynamisk. Tron på Freud var fortfarande stark och som du kanske har märkt (skratt) så är jag rätt så ifrågasättande och obekväm av mig. Det var inte lätt att ha en annan åsikt om den psykodynamiska skolan. Analytiker var också helst äldre och pensionerade. Jag har hört flera kompisar vara med om hur deras analytiker har dött. Till och med har det hänt under analystimmen -analytikern var inte tyst och tillbakadragen pga intensivt lyssnande utan för att han hade dött.
Jag tror inte på din id´´e Bodil! Där kommer jag i mina tankar in i det som du inte vill höra talas om- att det är dags att dra sig tillbaka och ge plats till andra också i de sammanhangen. Framför allt är det dags att hitta på något nytt! Jag tror inte att det finns så många som efter sin pensionering skulle vilja återkomma till sin arbetspalts och ge råd.Ingen är ersättlig fast man tycker att man har värdefull kunskap. Det har alltid någon annan också. Ha en härlig vecka i Medelhavsvärmen som de har lovat åt oss, Päivi.
Hej igen!
Päivi, du och jag har så olika bilder i huvudet av det här. Det handlar INTE om att komma tillbaka till sin arbetsplats och ge råd och INTE om att ställa sig i vägen för någon annan och ta plats. Det handlar om att tillvarata förmågor och om att alla skall kunna vara med om att utveckla kunskap, inte bara sin egen utan också kunskapEN, den gemensamma kunskapen. Och så väl känner jag min egen f d universitetsmiljö att jag vet att vi som handledare inte alls hade den kunskap som vad de hade som kom in i verksamheten exempelvis som industridoktorander. Däremot kunde vi som forskarhandledare hjälpa till i deras kunskapsutveckling.
Vad gäller det där att efter sin pensionering hitta på något nytt, så handlar faktiskt mitt förslag just om det. INTE att gå tillbaka till sin arbetsplats utan att på alldeles nya sätt och under alldeles nya former bearbeta det man redan har i huvudet.
Ett av mina rättesnören brukar vara att man inte kan veta förrän man har provat (jag vet inte om det är naturvetaren eller bara min mänskliga erfarenhet som kryper fram i det). Ibland har jag t o m skärpt det till att säga ”DON´T TRY – DO IT!” för att markera att det är genom att GÖRA som vi kan få veta. Givetvis under iakttagande av all möjligt omsorg om varandra och all möjlig försiktighet.
Allt gott
Bodil
Hej !
När jag läser Päivis svar här om att det är tråkigt att jag inte har hittat forum för att föra just mina kunskaper vidare, så för min egen del har jag (delvis) hittat det.
Det är som cirkelledare för ett STORT antal studiecirklar.
Ett utmärkt sätt att samla och föra kunskap vidare.
(Tyvärr har statsbidragen minskat de senare åren så kurserna tenderar bli så dyra att många inte har råd att deltaga.)
Nu ser jag inte bara det personliga kunnandet utan kunskap i allmänhet och där tror jag att Bodil och jag är inne på samma tankar.
Jag vill för allt i världen inte tillbaka till arbetslivet ( mest av hälsoskäl ) men samtidigt kunna bibehålla och kanske öka min kunskap och det viktigaste av allt, kunna dela med mig.
Bodils rättesnöre ”man kan inte veta förrän man provat” är ju alldeles rätt och då kommer det om att prova igen eller veta att det är provat, som kanske är lättare att få reda på av en som har personlig erfarenhet av att detta har jag provat.
En annan sak som jag läser ( kanske tolkar fel) i Päivis svar är hennes synpunkt att utseende , hög musik och antalet ringar här och där skulle ha med yrkeskunskapen att göra.
Jag har tagit till mig ungdomskulturen som ibland , även mitt tycke, ser hemsk ut.
Har en son som ser ut som den värsta huligan med rakat huvud och stora tatueringar men trots det en duktig yrkesman som blivit handplockad till sitt senaste jobb och tränare och lagledare för ett lag som kvalar till SM just nu.
Nu blev det personligt igen men bara för att jag har lärt mig att se människan och inte utseendet i första hand.
Nu har dimman lättat över Lyckeby (kl. 10.30) så nu ska jag ut i det fina sensommarvädret.
Hälsningar från
Roland
Hej Bodil!
Så glad jag blev att du fångade upp ”min” idé i Eslöv förra veckan. Jag är förstås ödmjuk nog att inse att jag inte är den förste som tänkt så!” Aktiverad i din skarpa hjärna och med ditt nätverk kan det garanterat bli något av. Universitet och forskning har aldrig och skall inte vara något för alla. Vi har alla olika talanger och kunskapsområden och det gäller att hitta sätt att få de som önskar att utvecklas vidare OCH att samtidigt kunna bidra att utveckla ny kunskap till gagn för samhällets utveckling eller bara till gagn för oss människor, att kunna göra det.
Hade vi som art inte kontinuerligt strävat efter det nya, att ta ett steg till, att utmana invanda föreställningar hade vi inte haft så stora konkurrensmöjligheter att finnas kvar som art. Det är på något sätt det som definierar oss, tänker jag. Samtidigt som vi förmår att tänka förmår vi att oxå att göra. Så kombinationen är en enorm styrka! Nej jag är inte av åsikten att all utveckling är av godo bara för att det är utveckling. Man försöker och hamnar på villospår men även det är ett resultat. Vi måste få gå fel, tänka fel och vi måste få chansen att ändra oss och andra. Det är ju så en kultur pulserar vidare.
Det finns inget hot i att forskning inte gäller för alla, det är en möjlighet. Avdramatisera forskningen! Är man bra på att tänka, fortsätt att göra det, är man bra på att snickra, fortsätt att göra det. Det är ju hela vitsen! Jag har börjat att tänka på det sättet för att jag dels ser sån frustration i många äldre människor, de har en patos, de vill mer, de kanske inte fick chansen då de var unga. Förstås har jag tittat nära mej i början…min egen mor hade blivit en brilliant forskare om hon hade fötts in i en annan familj som hade haft råd att skicka henne till skola. När hon fick chansen som äldre fanns det inte nog med kurser hon kunde gå och hon debatterade flitigt. Jo, hon bidrog men jag kände hennes frustration att få bita tag i något riktigt utmanande och veta att man gjort något som andra kunde få nytta av eller ta tag i och utveckla vidare.
Till sist tycker jag t.o.m. att det är OK om det bara stimulerar den som gör det, blir seniorforskare. Varje människa som är lycklig och får göra det han/hon trivs med kommer att ändå påverka sin omgivning, som ringar på vattnet sprider sig känslorna och tillfredsställelse tror jag.
Vi riktar blicken mot de seniora när det handlar om riskvillighet, att ekonomiskat bidra att utveckla nya idéer, bli seniora riskkapitalister. Man har ingen försörjningsbörda längre, man behöver inte ha så stora säkerhetsmarginaler längre utan vågar satsa. Vi använder även seniorer som rådgivare, mentorer mm. Varför skulle vi begränsa seniorerernas aktivitetsram? Samma ”riskvilliga” kunnande person kanske kan göra stor skillnad i forskarvärlden och då menar jag inte bara att kunna finansiera sin egen forskning. Kanske kan de unga doktoranderna prestera ännu mer då de äldre de möter är på mer lika nivå i den akademiska hierarkin. Som ung måste man ju vara rätt tuff för att stå upp mot sin handledare och professor. Det är ju inte bara den akademiska titeln som står på spel, det är hela livet. Att då ha en annan erfarenhet att dryfta med… Wow!
Hej, Ann-Marie,
Javisst var det ditt inlägg i Eslöv som fick mig att sätta lite fart på att lansera ”seniordoktorander” – även om jag haft idén ett slag (utifrån kombinationen att gamla människor fortfarande lär sig/ fortfarande är formbara, att de ofta har mycket ork över och att de gärna – som din mamma – vill ha något med mål och mening i att göra, ibland mer för andras skull än för sin egen). Framöver skall jag fortsätta att då och då ställa den fråga till stora auditorier som nu för första gången ställdes på Bokmässan: ”om möjligheten finns, tror du då att du skulle vilja bli seniordoktorand?!” Redan svaret på den för ju utvecklingen framåt.
Jag gillar SÄRSKILT dina meningar: ”Vi riktar blicken mot de seniora när det handlar om riskvillighet, att ekonomiskat bidra att utveckla nya idéer, bli seniora riskkapitalister. Man har ingen försörjningsbörda längre, man behöver inte ha så stora säkerhetsmarginaler längre utan vågar satsa. Vi använder även seniorer som rådgivare, mentorer mm. Varför skulle vi begränsa seniorerernas aktivitetsram? Samma ”riskvilliga” kunnande person kanske kan göra stor skillnad i forskarvärlden och då menar jag inte bara att kunna finansiera sin egen forskning.” Du fortsätter därefter att utveckla vad detta kan betyda för deras unga meddoktorander – och det är säkert rätt och bra, men framför allt skulle seniordoktorander kunna bidra till själva Kunskapen med stort K.
JUST eftersom de är gamla kan de VÅGA att tänka NYARE. Med åldern följer för inte så få människor en ny kombination av ödmjukhet och självsäkerhet. De ”risker” de tar är egentligen inte större än andras mätt med deras egna mått – de har ju varit med om så mycket och känner sig själva så väl att de inte har så mycket att förlora om de skulle göra bort sig. Det har de liksom råd med… Och det är så viktigt, för allt framgångsrikt nytänkande kräver (som Kant sa utifrån självaste Upplysningen) inte bara förstånd utan också BESLUTSAMHET och MOD.
Det var roligt att träffa dig i Eslöv och roligt att möta dig här. Fortsätt gärna det här samtalet om du vill – på lite sikt skall det här kunna bli RIKTIGT bra!
Allt gott
Bodil
Kära Bodil,
du förlåter säkert tilltalet…
Jag råkade se Fråga doktor där du talar om din nya bok (nu står titeln på önskelistan till Tomten). Och så råkade jag hitta din blogg, som jag lägger till favoriter och ska läsa senare.
Och så råkader jag igår tala just om detta med pensioneringen. Jag vill inte vara pensionär. Jag vill göra nytta. Jag har hittat ett sätt ändå, men jag vill vara med i sammanhanget.
Du och jag är födda samma år. Jag blev också ”avklippt” från mitt jobb. Du vet säkert vad jag pratar om – jag har inga problem med att fylla tiden. Men jag har, som du, fortfarande så mycket att ge. Jag har erbjudit mig att hjälpa till på min gamla arbetsplats(gratis), men inte ens det tas emot. Det verkar som om man tänker som Päivi: man verkar rädd att det skulle bli en sorts konkurens.
Jag har alltid drömt om att doktorera inom det som jag fortfarande är helt besatt av. Det blev aldrig av med 4 barn, inte haft tid. Nu är barnen vuxna, jag har tid och en del kunskap som jag skulle vilja utveckla och göra något med. Jag har gett ut 2 läroböcker på Gleerups och Studentlitteratur och vill gärna hålla i fortbildning inom ämnet – men jag har inget ”namn” och så är jag ju pensionär…. Så jag tas inte på alvar, har jag en känsla.
Ja, absolut. Det skulle vara jätte roligt att få vara med i en forskningsgrupp och kanske seniordoktorera. Inte för att få någon titel eller doktorshatt. Bara för att få tillgång till KUNSKAP och bidra med det man kan. Att utveckla något tillsammans med andra och berika varandra.
Och för Päivi: jag har inte läst alla dina inlägg. Men vad är det för fel på att bidra med kunskap, oavsett hur gammal man är och oavsett vilket yrke man har? Det behöver inte handla om någon konkurenss – gedigen kunskap inom olika yrken kan man ju föra vidare? Och den som vill sticka och brodera får ju göra det – ingen senior doktorand sätter ju stopp för det?
Kära hälsningar till dig, Bodil. Jag hade gärna känt dig när vi var unga och jag bodde i Lund.
Man blir alltid mycket yngre, när man ser dig på någon föreläsning!
Kämpa på!
Jitka
Hej, Jitka,
En av de fina egenskaperna hos kunskap är just att man kan både kan få den och bidra med den – men aldrig passivt. Att ”få” kunskap: även den kunskap som finns fritt tillgänglig som information måste var och en ERÖVRA – och ingen kan gå i vägen för den andra, kunskapen räcker åt alla och blir bara större ju fler som vill vara och kan vara med. Att ”ge” kunskap: det går ju aldrig att stämpla in något i andra människorss huvuden eller kroppsliga förmågor, var och en måste alltid bidra själv. Men det är fantastiskt att kunna bidra till kulturens samlade kunskapsmassa och ibland också agera lärare, mentor, underlättare, samtalspartner – vi kan göra mycket för varandra när det gäller både aha-upplevelser, genvägar och att orka ta sig igenom den snåriga.
Tänk vidare, Jitka: OM du skulle bli seniordoktorand, inom vilket område skulle du då vara? Att mejsla ut forskningsområden kan vara mycket spännande – och det är garanterat SVÅRT, för man måste bestämma sig. Inte bara för att vara intresserad i största allmänhet utan för att vara intresserad av något speciellt!
Allt gott
Bodil
Tack för svaret.
Jag vet EXAKT vilket område jag skulle vilja forska inom.
Språkinlärning och språkutveckling. Både invandrare och infödda. Jag har ju själv fått lära mig svenska i vuxenålder och sedan haft tur och tillfälle att få arbeta med det i många år. Jag har lärt mig enormt mycket av mina elever i alla åldrar från småbarn till ganska gamla, varierande språkområde och kulturer. Och det är så spännande och hela tiden lära sig mer och upptäcka nytt med varje person man möter – att det inte är så enkelt som att tro att det som fungerar med den individen ska fungera allmänt för alla.
Möte med människor och kulturer, hur det berikar var och en, vem man skulle blivit om man inte mött alla och just DEN – ömsesidigt.
Varför kunde jag inte göra det när jag var ung?
För att jag inte trodde att jag skulle klara det språkligt. Inte för min egen bristande svenska, utan för att kunna jämföra hur man uttrycker sig i olika åldrar.
Att jag då trodde att jag var ”för gammal för att börja.”
Men det är jag inte nu. Nu har jag en lång erfarenhet på köpet.
Det var egentligen därför jag har blandat mig i diskussionen. Dina ”årsringar” – vilket fantastiskt uttryck du har kommit på!
TACK!
Jitka
Hej,
BRA BÖRJAN, Jitka! Jag tänker försöka vidareutveckla och förankra tanken på Seniordoktorander så att den kanske rentav blir genomförbar, så fortsätt du att fundera utifrån den skiss du gav. Det förefaller troligt att den är framkomlig och att du just vet något utifrån dina samlade och betänkta erfarenheter som skulle kunna leda till spännande forskningshypoteser.
Allt gott
Bodil
Hej igen,
Jag tycker absolut att man skulle inrätta ”senior doktorand tjänster” här och där.
Jag har läst olika kurser lite då och då under mitt arbetsliv, på olika sätt och olika saker, som jag ansåg intressanta. På kurserna träffade jag både folk som läste direkt efter gymnasiet och folk, som hade varierande antal arbetsår i bakgrunden. Intressanta utbyte, kan du föreställa dig.
En av kurserna ordnades för lärare i svenska för invandrare. Där satt bara lärare, som hade arbetat i ett antal år, vissa av oss ganska länge. Vi ville kunna mer för att förstå bättre. Man arbetade (som tur var) mycket på distans, men vi hade ett antal träffar under kursens gång. Men dessa träffar leddes av en ung doktorand, som aldrig hade varit ute i arbetslivet, men som kunde sin teori. Fast vi hade provat oss fram i praktiken och upptäckt, att inte alla teorier tolkas korrekt av folk, som har läst dem, och inte minst inte fungerar på samma sätt i praktiken med alla individer med varierande kulturell bakgrund, som de inte har provats på tidigare. Inte alla teorier om språk faktiskt är allmängiltiga, vilket man inte kan läsa sig till (t.ex. på mig har bara få funkat, och jag är inte ensam).
Stackars doktoranden…. Han kunde ju sin sak, han hade sin uppgift och han hade förberett sig och sina lektioner mycket noggrant.
Så kan de bli.
Hälsningar
Jitka
Hej, Jitka,
Ja, det är tyvärr många icke-möten som blivit resultatet av tillfällen då praktik skulle möta teori. Men det ändrar inte att vi alltid HOPPAS på att det skall fungera – och NÄR det fungerar kan det bli bländande bra. För båda parter.
Då tänker jag att ett intressant sätt ju kan vara att praktik och teori konfronteras med varandra i en och samma människa. En seniordoktorand med lång erfarenhet från ett visst område som har till UPPGIFT att så bearbeta sina erfarenhetsbaserade kunskaper att dessa kan sättas in i ett vetenskapligt sammanhang utifrån vetenskapens alla krav på begreppsbildning, vetenskaplig kontext, och där så är tillämpbart validitet och reliabilitet och objektivitet och ……… Det är en hård process – men oj, så bra det kan bli och vilken nytta det kan göra både inom den rena kunskapsvärlden och för den tillämpade kunskapen.
Allt gott
Bodil
Till Roland:
Ja, jag har en otrolig misstro mot personer med ringar över ansiktet och tatueringar.På det sättet är jag gammal. Om det också kombineras med självlysande arbetskläder och tatueringar placerar jag personen i ett fack. Men jag som är från arbetarklassen har en väldig respekt för yrkeskunnande och yrkesmoral. Jag försökte med mitt exempel om en liten bostadsförening med tvåvånings fyralägenhetshus lyfta att det finns en marknad för kunniga hantverkare i dessa om de vill ha en nisch och göra jobbet småskaligt, skonsamt, kvalitativt.
Seniorsarbetsförmedlingarna kanske kunde nischa sig lite mer till hantverkskunnande.
Visst kan Bodil och du prova på nya vägar. Jag undrar bara varför det bara gäller det snett akademiska vid universiteten? Ännu mer har andra yrkesgrupper behov av att lyfta det långvariga kunnandet och göra det till ngt extra, bl annat hantverksyrken. Nu har lärarna äntligen fått en karriärstrappa. Vårdlärarna är en typisk karriärsväg till sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och liknande. Jag blir nog enbart en glad pensionär med en stickning eller brodering i handen när det blir dags. Kanske att jag skriver en roman men inga faktaböcker. Päivi
Hej !
Bodil du är absolut inne på rätt väg med seniordoktorander och då kommer det ju till att som pensionär få det ekonomiska att ha mindre betydelse.
Känner att jag behöver förklara lite bättre vad jag menar med att överföra min kunskap.
Det handlar i första hand om mitt hantverk som jag ärvde av min Far, att smida en spik, ett beslag till en sele, krympa på en järnring på ett trähjul m. m. som inte behövs i dag men en viktig del av den gamla kulturen.
Att jag sedan svarar att jag delvis har hittat annan överföring genom att vara cirkelledare för studiecirklar handlar mera om hobby och konsthantverk.
Exempel: dokumentering av den gamla dialekten på ön Senoren i Karlskrona östra skärgård som gav resultatet en liten skrift som säljs av hembygdsföreningen, min egen hobby med att slipa och polera stenar att göra smycken av, målning med olja och akvarell, kulturell matlagning med deltagare från 5 olika länder, många terminer med vinprovning, 5 konsthantverk,( min stenslip, keramik, sidenmålning, decopage och blomsterarrangemang), m. m.
Just nu förbereder jag en cirkel med att splitsa rep och slå knopar som jag lärde mig i ungdomen vid arbete på mudderverk och bogserbåtar.
Det är roligt att vara senior och få intresserade deltagare i cirklarna och som dessutom lär mig mycket nytt.
Hälsningar från
Roland i Lyckeby
PS. Lyckeby är det nya namnet på den gamla Danska staden Lyckå som svar till en som frågat. DS.
Hej,
I senaste numret av tidningen Vi finns det en bra artikel som utmanar kunskapssamhället och huruvida vi verkligen kan ”mer” nu än då och vem i så fall ”vi” är och vad vi kan. Men att den samlade kunskapsmassan ökat, det kan man inte ifrågasätta, inte heller att det kan vara en av våra uppgifter att öka den.
Jag är tillräckligt luttrad efter 46 år som anställd på universitet och dessförinnan 3 års grundutbildning för att veta att universiteten förstås inte har ensamrätt på kunskap utan att många andra verksamhetsgrenar kan ha nytta av senior-kunskapsutvecklare. Men det ändrar inte på något sätt att universiteten utifrån sitt speciella uppdrag har ett särskilt ansvar för den del som är deras.
Ja, så klart, Ann-Marie, Roland, m fl (ni är MÅNGA som hör av er på många olika sätt) att vi med tiden skall hitta former för detta.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Nu har jag fått en kick igen.
Eftersom jag går på hjul numera (rullstol) så är jag så isolerad att jag blir uppladdad med statisk el. Och när jag ska trycka på hissknappen kommer jag mot plåten och får en urladdning på 10-40 m. m. och då piggnar jag till igen och då kommer åter tankarna om seniordoktorander.
Att känna sig välkommen till sin gamla arbetsplats och säga ”jag hade en teori som jag inte hann prova innan bäst före datumet gick ut, kan vi ta det tillsammans nu?”
Vilka möjligheter det skulle ge till den samlade kunskapen som både du och jag värnar om.
Vi som har vågat vara nyfikna har säkert en hel del oprövat.
Jag har fått den förmånen av gamla arbetskamrater som blivit yrkeslärare att få komma till deras nya arbetsplats på skolan och visa delar av det jag är bra på.
Ingen Jante här, det finns saker jag varit och är bra på.
Hälsningar från ett sensommar-vackert Lyckeby och Roland.
Häftigt!
Det är ju så att TTT, Tankar Tar Tid.
Man kan ha många oprövade gamla idéer – men man kan också ha idéer från olika årsringar som liksom gifter ihop sig nu och bildar en ny idé. En idé som visserligen förutsatte de tidigare men som man ändå inte fått till. Och som är en helt annan än de tidigare.
Jag log åt din avladdnings-chock och tänkte på ett av barnbarnen som var med på Bokmässan. Han var väldigt trött när han åkte hemifrån, ännu tröttare när han kom till Göteborg och inte ens Bokmässan fick honom att komma loss. På lördagskvällen gick vi på Liseberg, och han var fortfarande mest trött – det kan bli så när man är 12 år. Men när han åkte ”Balder” som är en bautabautabergochdalbana – DÅ fick han liksom sin avladdnings-chock, och sedan var han pigg hela söndagen också!
Allt gott
Bodil
Hej!
Ett väldigt intressant förslag. Jag gillar det extra, då jag inom några månader kommer att gå i förtidspension. Jag har både fil. kand. examen (matte, fysik och företagsekonomi) och bergsingenjörsexamen från 70-talet. Att doktorera var ett av mina s.k. utopi mål, som genom för mycket arbete aldrig kunde tas upp till ytan under min aktiva yrkeskarriär. Nu öppnar sej nya möjligheter efter min förtidspension i mars nästa år. Du har givet mej en hint som jag ska försöka anamma och ta mej an.
Trevlig sommartid!
Per
Hej, jag är utbildad geolog med över 30 års erfarenhet… Under de senaste två åren är jag intresserad av min familjhistoria – det fanns kända författare, advokater och andra stora figurer i den ryska historien. Har redan två publikationer. Gillar den här idén att vara seniordoktorand i humanitär vetenskap, men jag vet inte hur man ska börja … Några råd?
Tusen tack,
Olga
Se svar per mail!
Allt gott
Bodil