Många frågor och svar på en gång
”Garmin” skrev till mig:
”Du håller fram en delvis ny bild av åldrande och entusiasmerar oss att tänka vidare. Det första steget för mig var; ”När man är gammal är man inte ung”. När en mångårig relation med en tio år yngre man tog slut så var det med en känsla av lättnad. Och när jag slutade arbeta behövde jag inte längre leva upp till de ungdomliga ideal som fanns omkring mig på arbetsplatsen. Jag behövde inte vara ungdomlig längre. Jag fick ha den ålder som var min.
Det är svårt att hålla isär begreppen gammal och pensionär. Inte minst för mig själv eftersom jag först nu som pensionär unnar mig att vara gammal. Och först nu tar mig tid att reflektera över detta att vara gammal. Eftersom mina föräldrar levde ett aktivt liv – fysiskt och socialt – ända fram till slutet har jag redan en positiv bild av att vara gammal. Mina föräldrar lät sig inte hindras av ett antal fysiska problem. Men som du påpekat är deras sätt att vara gamla naturligtvis inte mitt sätt. Jag blev pensionär vid 67 år och i början sa jag fegt att ”jag hade slutat arbeta”, inte att jag var ålderspensionär. Men nu har jag medvetet valt en annan strategi. Jag testar oavbrutet min omgivning med att säga ” Jag älskade mitt arbete men det är helt underbart att vara pensionär. Du har något att se fram emot.” Och alla ser förvånade ut. Risken är naturligtvis att de yngre tycker att jag är en ännu större belastning än tidigare. Jag är ju inte ens sjuk och olycklig så varför ska de försörja mig.
Däremot måste vi naturligtvis hålla isär begreppen ”sjuk” och ”gammal”. Då och då tar jag mig samman och läser om det friska åldrandet. Men böcker i gerontologi är ofta riktade till vårdpersonal och vårdande anhöriga med en stark slagsida mot geriatrik. Vad jag vill veta är vad jag normalt har att vänta mig av åren som kommer. Funktionellt men inte på en mikroskop-nivå! Att skriva en bok som beskriver exakt vad jag har att vänta mig är naturligtvis ogörligt men ändå… En läkare påpekade till exempel för mig det självklara att alla människor har förslitningsskador men att vi har olika ont. Det är viktig kunskap för ens eget förhållningssätt till smärtan. Eller att kvinnor bör ta större hänsyn till vad de äter/dricker efter klimakteriet eftersom pålagringen i kärlen ökar. Förslag; Skriv/Låt skriva böcker om det friska åldrandet. Starta ”Opalserien” på ditt förlag. Ditt namn och goda rykte i frågor som handlar om åldrande skulle kunna göra den till en framgång.
Ska vi fortsätta arbeta när vi blir gamla? Utspelet att flytta fram åldern för pensioneringen till 70 år berörde mig illa. Om vi frivilligt arbetar till 70 så blir det snart – av samhällsekonomiska skäl – ett villkor för full pension. Och få av oss orkar. Titta på siffrorna för förtida uttag av pensionen och siffror för ”förtidspension”. Redan nu finns ett tryck genom att den förvärvsarbetande har lägre skatt än den hel-pensionerade.
Lyssnade på dina förslag under Pensionärsdagen (2012) och fann att det mesta har en stark medelklassförankring. De flesta av förslagen förutsätter ett tidigare skrivbordsarbete samt en oskadad kropp. Konstruktioner som att betala en extraskatt för den som fortsätter arbeta befrämjar knappast fortsatt arbete. Men ingenting hindrar naturligtvis att du startar ett eget företag och – på det sättet – fortsätter att arbeta. Om du orkar….
Det senaste året har jag läst vad du har skrivit och lyssnat på dig ett antal gånger. Ditt budskap är att vi fortfarande duger och att vi därför platsar i arbetslivet. Duger vi bara om vi fortfarande platsar i arbetslivet? Ligger människovärdet i arbetet?
Men jag håller med om att det är viktigt med en attitydförändring gentemot oss opaler. Och den måste börja hos oss själva. Där blir jag alltid inspirerad när jag hör/läser dig. Den självklarhet med vilken du företräder oss alla. Inte minst på Pensionärsdagarna. Att den attityd vi möter idag baseras på att vi kvantitativt klarar mindre; springer långsammare, kommer ihåg färre detaljer osv. Men att vi glömmer kvalitativa förändringar. Årsringarna är en suverän bild.
Jag antar att du har läst Erik H Eriksson och Gustaf Jung. De har båda funderingar kring opalerna. Eriksson tänker sig att varje ålder har sitt problem/fråga och att opalens fråga är om hen accepterar det som har varit. Jagets integration är målet. Jung tänker sig att vi är på väg mot en sann bild av oss själva. Illusionerna avslöjas. Den sista för oss kvinnor är illusionen om oss själva som den goda modern. När vi kan erkänna för oss själva att den nya generationen vet bäst så är vi framme hos oss själva.
Förslag; Ge i Opalserien ut böcker/antologier om åldrandets psykologi och om åldrandet i olika kulturer. texter med lågt LIX så att vi alla kan tillgodogöra oss innehållet. ”
Och jag svarade:
Konstigt är det – och ett tecken på att vi hör till ett samhälle som aningslöst hyllar ”arbetslinjen” – att du kanske har rätt i att det är svårt att skilja mellan ”gammal” och ”pensionär”. Det är ju egentligen karakteristika i planskilda korsningar.
Du säger att de unga kan undra varför de ska försörja dig. Nåja, så är det ju egentligen inte – du har faktiskt själv betalat din pension. Även om – av praktiska skäl, tidernas förändring, valutans glidning, etc – din pensionsinbetalning fritt kunnat disponeras av samhället fram till dess att det var dags för dig att ta ut pension.
Ja, du har rätt i att det saknas böcker om det friska åldrandet – det är egentligen lika konstigt som om man hade trott att alla barn är sjuka och därför bara haft böcker om det sjuka barnet. Vem hade då vågat bli förälder? Geriatriken, alltså läran om ålderdomens sjukdomar, dominerar kraftigt över gerontologin om åldrandet i största allmänhet. Och detta i sin tur handlar om var vi befinner oss just nu i civilisationens utveckling. För inte så länge sedan var faktiskt åldrande synonymt med orkeslöshet, att alltid ha ont, ha svårt att se och höra och röra sig och att stå i beroendeställning till sina närmaste. Det är i förändringen av detta som vi människor själva och samhället inte hunnit med.
Läs gärna Cohen, The Mature Mind, för att få ett grepp om det friska åldrandets möjligheter i vår tid. Han går vida utöver Erik H Eriksson och Gustaf Jung.
Roligt att du resonerar kring mitt inlägg på Pensionsdagen. Det ger mig chansen att säga att på den tid jag hade på mig går det inte att göra en helt balanserad framställning och det ville och gjorde jag inte heller – jag överdrev snarare det friska perspektivet (men jag sa i alla fall ut det …). Om värnskatten missförstod du mig (fullt begripligt, för det var så kort) – tanken är inte att man skall betala extraskatt utan ”bara” att all skatt på inkomst utöver ålderspension odelat skall gå till vård och omsorg om sjuka äldre. Alltså samma skatt som annars men med en specifik inriktning. Det tror jag skulle inspirera till mer arbete.
Men precis som du säger: livet är inte bara lönearbete och det finns många andra värden som kan bli viktiga ju äldre vi blir. Därför vänder jag mig mot alla obligatorier och alla alltför starka normer om hur det SKALL vara. Vi människor är aldrig så olika som när vi blir gamla.
Intressant idé om OPAL-serien – jag tycker också att den borde komma till, men det blir inte jag som gör jobbet. Mest för att jag gillar åldersblandade grupper mer än åldersuppdelade. Det jag framförde på Pensionsdagen verkade kanske väldigt åldersspecifikt – och det skulle det vara i det sammanhanget. Men i eftersamtalen med den åldersmässigt tämligen blandade publiken pratade man faktiskt mest om sig själv (eller eventuellt sina föräldrar). Och det är ju så det bör vara: vi är ju först och främst människor. Människor som är gamla eller unga eller medelålders, människor som är friska eller sjuka, människor som … Det mest intressanta med just ålderdomsperspektiven är ju att de har en tendens att bli tidlösa, genomskinliga, åldersoberoende.
Allt gott – och än en gång: tack för att du skrev
Bodil
Ja, det är verkligen ett VITT djuplodarfält du gett dig på att omspänna, Bodil! Som åldrande är vi ju (KAN vi vara) minst lika mänskligt intressanta och själva begivna på att utforska världen som yngre årgångars nyfikna kullar. Dessutom är vi inne i den livsfas där integrerande mognad (á la Jung m fl) har chans att blomma fullt ut. Gläder mig att du har både praktiskt och teoretiskt vidaresiktande anhängare här: alla behöver vi gensvar och inspirerande komplettering. Själv har jag under en tid fått så mycket av fruktbärande runtom att jag under överskådlig tid har fullt upp med att ta mig samman och orka inhösta i ladorna – samt ge uttryck för en del av allt.
Då och då ska jag under alla omständigheter titta in i och glädjas åt denna idérika blogg! Hälsar kes den 22/10-12
”Nåja, så är det ju egentligen inte – du har faktiskt själv betalat din pension. ”
Ja, det där låter ju käckt, fast det där stämmer förstås inte, även om det är en förvånansvärt populär kollektiv osanning bland svenskar födda på 40-talet och tidigare. En förhållandevis stor grupp 40-talister har betalat för en liten grupp pensionärer under de år de varit yrkesverksamma, när 40-talisterna gått i pension ska en något mindre grupp löntagare både betala de lite lyxigare pensionerna enligt den gamla pensionsmodellen, samt även försöka spara ihop till sin egen. Skiljelinjen går ungefär vid de födda 1953 och senare.
Tack för att du både kommenterade och modererade!
Ditt inlägg behövdes – för liksom med det mesta annat som man skriver rimligt kort blir det ju mest skrap på ytan. Vad jag ville med mitt inlägg var egentligen att markera att SÅ LÅNGT SIG GÖRA LÅTER betalar man i stunden för sin egen pension när man egentligen betalar för andras – avtalet är ju att det sedan är ”andra andra” som skall betala för ens egen.
Inte heller det du skriver täcker för den enskilda människan relationen mellan inbetalt och utbetalt. 40-talisternas relativt stora antal (som dock inte var SÅ mycket större än andra gruppers) påverkar förstås balansen liksom hur gammal en enskild människa blir, men i dag befinner vi oss i det märkliga läget att utfallet av börsplaceringarna av existerande pensionsfonders kapital är det som blir det mest styrande. ”Marknaden”, dvs vad pengaplacerare i sina millisekundsperspektiv TROR om framtiden, påverkar mer än den politiska logiken och dess långsiktiga föreställningar om utjämningar mellan generationer. Transparensen blir därför i praktiken svag – under merparten av den tid då 40-talister betalade in pensioner, hade förväntningsekonomin en marginell betydelse jämfört med hur situationen är i dag.
För att ett samhälle alls skall fungera, behöver alla backa upp barnfamiljerna (och barnomsorgen och skolan), dem som drabbas av sjukdom (och vården och omsorgen), de gamla, etc. Var och en som försöker räkna på ”lönar sig detta för mig” hamnar snett – i stället behövs ju en sig ständigt utvecklande balans mellan ”vad kan jag göra för världen och framtiden” och ”vad har världen och det förflutna gjort för mig”.
Därvidlag borde vi som lever nu (gamla och unga) gå omkring med ett enda stort T A C K skrivet över pannan – vi har så oerhört mycket att tacka evolutionen och våra förfäder för. Jämfört med vad de gjort för oss, får ju också nu levande generationer försöka göra sitt, för det existerande och för framtiden.
Än en gång: tack för att du skrev!
Bodil