EttÄrsjubileum
Hej,
I februari 2011 kom den hĂ€r bloggen till och efter nĂ„gra veckors koll av funktionaliteten kom sĂ„ Horisontboken ut i mĂ„nadsskiftet mars-april. Jag tror dĂ€rför att skottdagen, denna fina extradag, kan passa för ett jubileumsfirande. I all sin exakthet utgör den en lagom obestĂ€md tidpunkt för ett ettĂ„rsjubileum eftersom den ju inte fanns i fjol….
I nÄgot av de allra tidigaste inlÀggen skrev jag om hur jag dÄ tÀnkte om det nya Àldrelandskapet som hÄller pÄ att bryta igenom:
- Det nya landskapet kommer att ha bytt skala och vara mycket större â i dess flesta ledder. – Ja, sĂ„ har det verkligen blivit under Ă„ret som gĂ„tt. BĂ„de genom att det tillkommit 100 tusen nypensionerade sedan dess  och genom att samhĂ€llsintresset, forskningsintresset och det massmediala intresset för Ă€ldre ökat markant. Jag vet visserligen att man Ă€r synnerligen uppmĂ€rksam pĂ„ just det man Ă€r intresserad av, men den hĂ€r ökningen gĂ„t utöver den subjektiva upplevelsens. Har du sett nĂ„gon kvantifiering av det ökade Ă€ldreintresset pĂ„ olika omrĂ„den? Jag skall sjĂ€lv börja leta.
- Det kommer att vara mer diversifierat. Det har alltid gĂ€llt att Ă€ldre mĂ€nniskor Ă€r varandra mer olika Ă€n yngre â men förr dĂ„ livslĂ€ngden var kortare, Ă€ldre mĂ€nniskor mer utslitna och normerna starkare kunde bĂ„de de berörda sjĂ€lva och omvĂ€rlden uppfatta âĂ€ldreâ som ett entydigt kollektiv. Och som en svag grupp. Fortfarande har (förstĂ„s) det diversifierade inte slagit igenom. BĂ„de sjĂ€lvbilderna och omvĂ€rldsuppfattningar haltar. MĂ„nga Ă€ldre försöker anpassa sig till förĂ„ldrade normer: nu Ă€r vi pensionĂ€rer, nu skall vi inte lĂ€ngre vara aktiva men vĂ€l aktiveras (resa, spela boule, dansa, gĂ„ pĂ„ möten, konsumera kultur â allt nog sĂ„ trevligt men det kan Ă€ndĂ„ bli lite infantiliserande om det blir de enda sysselsĂ€ttningarna utöver hus och hem och barnbarn). Och kanske Ă€r det dĂ„ inte sĂ„ konstigt att en journalist utan att sjĂ€lv mĂ€rka det refererar till svar som han fĂ„tt frĂ„n ”Anders, universitetslektor”, ”Eva, sjuksköterska” och ”Arvid, pensionĂ€r”. ”Arvid, pensionĂ€r” uttrycker just detta: att det kan vara som om en Ă€ldre mĂ€nniska gjort sjĂ€lva pensionĂ€rskapet till sin identitet. Detta Ă€r pĂ„ vĂ€g att Ă€ndras, Ă„tminstone sĂ„ att pensionĂ€rskapet för flertalet Ă€ldre inte blir den enda identiteten, inte heller vad de gjort tidigare (”f d datatekniker”) utan vad de gör nu. Under det gĂ„ngna Ă„ret har de Ă€ldsta och sjukaste hamnat i fokus – och dĂ€r behövs det fortfarande jĂ€ttestora insatser. UpptĂ€ckten av den andra Ă€nden, de yngsta och friska, har gĂ„tt lĂ„ngsammare – men pĂ„gĂ„r, det gör den. TyvĂ€rr har det starkaste genomslaget hittills bara berört hur LĂNGE mĂ€nniskor skulle kunna tĂ€nkas ARBETA (i bemĂ€rkelsen lönearbeta). Men det andra kommer vĂ€l vartefter.Â
- Ăldrelandskapet kommer att ha lĂ€gre murar mot omvĂ€rlden och variera mer över tid. BĂ„de vara mer infiltrerat utifrĂ„n och samtidigt sjĂ€lv infiltrera mer. Nya trender inom Ă€ldrelandskapet kommer exempelvis att kunna vinna insteg i andra grupper. Möjligen blir det utifrĂ„n Ă€ldres annorlunda förhĂ„llande till arbete som detta inte lĂ€ngre kommer att mĂ€tas enbart genom insatser i âtidâ (heltid, halvtid, etc) utan i resultat. Inte mycket som hĂ€nt hĂ€r.
- Ăldrelandskapet kommer att vara mer myllrande, antingen det handlar om formellt âarbeteâ eller om nĂ„got annat â man kommer helt enkelt att göra mer och det Ă€r ju genom mĂ€nniskors handlingar som vĂ€rlden fĂ„r sin dynamik. Jaja mensann, det hĂ€r mĂ€rks lite varstans. Men fantasin har liksom inte nĂ„tt dĂ€rhĂ€n Ă€n att en förlĂ€ngd Ă„lderdom rimligen kan handla om nĂ„got annat Ă€n att bara förlĂ€nga det medelĂ„lders. Â
- Man kommer att ha fĂ„tt lite bĂ€ttre klĂ€m pĂ„ den utvecklande delen av Ă„lderdomen â den som Ă€n sĂ„ lĂ€nge Ă€r den minst utvecklade. Pedagogiskt, sociologiskt, designmĂ€ssigt, kulturellt och medicinskt. Hm. DĂ€r Ă„terstĂ„r nog det mesta att göra – fast mycket kan ha skett genom en smygande tidsandeförĂ€ndring.
Vad Ă€r det dĂ„ som kommer att vĂ„lla de största svĂ„righeterna? De svĂ„raste knutarna att lossa Ă€r alltid de som man sjĂ€lv har knutit. SĂ„ dĂ€rför blir nog det svĂ„raste i uppbrotten den egna inre kampen. Vill vi eller vill vi inte vara som de gamla mĂ€nniskor vi ses som? Och om inte – vad vill och kan vi sĂ€tta dit i stĂ€llet för de gamla sjĂ€lvbilderna? Detta det sista tycker jag kommer igen gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng hĂ€r pĂ„ bloggen, men fortfarande oftast i kritik av vad omvĂ€rlden gör. Att sjĂ€lv försöka medverka till att förtydliga vilka normknutar frĂ„n tidigare Ă€ldregenerationer som vi har löst upp/ vill lösa upp Ă€r svĂ„rare – men dĂ€rför inte omöjligt.Â
Allt gott
Bodil   Â
Hej Bodil!
Jag har följt sin blogg frÄn första dagen efter att ha lÀst din bok. Jag följer den med intresse och ibland förvÄning. Det verkar oftast vara akademiker som reagerar och tillfogar tankar. Mycket av funderingarna gÄr ut pÄ att vara aktiv, utvecklas, fortsÀtta utbildas, fundera kring livet, samhÀllet, att tillvara de Àldres kunskap och erfarenhet.
För egen del kan jag vara otroligt nöjd med att vara ”lat” – Ă€ntligen. Har haft ett handlĂ€ggningsarbete, ensamstĂ„ende med tre barn, jobbat hĂ„rt ibland med tvĂ„ arbeten, stĂ„tt till förfogande.
Du kanske inte tror det: NĂ€r jag kommer hem och lĂ„ser min dörr sĂ„ kan jag tĂ€nka högt och gladeligen: ”Ingen vill mig nĂ„t!”.
NĂ€r jag pĂ„ kvĂ€llen lĂ€gger mig i min sĂ€ng sĂ„ kan jag sĂ€ga till min sĂ€ng: ”Du Ă€r min bĂ€sta vĂ€n”!
Att vara pensionÀr Àr för mig att Àntligen komma till ro. Jag har inga speciella ambitioner. Jag vill att den ena dagen mÄ vara lik den andra, jag vill gÄ till mitt gym, till biblioteket och lÀsa DN, Svenskan, Der Spiegel. Jag vill bjuda mina barnbarn pÄ lunch och diskutera deras skola, jobb, framtid.
Jag kÀnner mig inte gammal eller passiv men jag uppskattar lugnet i pensionÀrslivet.
Jag Àr 76 Är och visst har jag rÀtt att tÀnka sÄ eller??
Tack för en fin blogg och
MĂ VĂL!
Hiltrud
Hiltrud,
Ett tillĂ€gg bara: medan jag stod och diskade tĂ€nkte jag pĂ„ glĂ€djen i ditt ”Ingen vill mig nĂ„got!” Jag tror det behöver sĂ€gas ut lite oftare att detta kan rymma just glĂ€dje. Det Ă€r bara alltför vĂ€lkĂ€nt hur ”Ingen vill mig nĂ„got!” kan tyda pĂ„ den yttersta av ensamheter Men det kan ocksĂ„ som du skriver stĂ„ för den yttersta av förnöjsamheter: ”hurra, jag Ă€r ensam, jag behöver inte bry mig – och ingen annan bryr sig heller!”
Allt gott
Bodil
Oooooooo sÄ glad jag blir över att du skriver om detta!
Du har inte bara all rĂ€tt i vĂ€rlden att TĂNKA sĂ„ – du har ocksĂ„ all rĂ€tt i vĂ€rlden att VARA sĂ„. Det Ă€r lite just detta jag menar nĂ€r jag skriver att vi fĂ„r passa oss för att tro att förlĂ€ngningen av livet bara handlar om att förlĂ€nga M E D E L Ă L D E R N – det finns ju sĂ„ mĂ„nga andra utvecklingsfaser inblandade i detta att bli gammal.
Och de handlar inte heller ”bara” om att nu göra det man inte fick in i livet tidigare. Det tillkommer ocksĂ„ alldeles nya glĂ€djeĂ€mnen och intressen och förmĂ„gor som man inte haft tidigare. Eller?
Allt gott
Bodil inför ettÄrsjubileet
PS 1: NĂ€r vĂ„r Ă€ldsta dotter fyllde ett Ă„r, Ă„kte jag till Malmö för att Ă„ka rulltrappa med henne – det var det roligaste hon visste, just dĂ„. Har du nĂ„got sĂ„dant minne? Jag tillskriver inte en blogg kĂ€nslan att ha roligt – annars hade jag vĂ€l fĂ„tt hitta pĂ„ nĂ„got roligt för den i morgon.DS
PS 2: Jag har nyss skaffat ny ”anatomisk” kudde. Jag har alltid varit lite kudd-o-man, men jag förvĂ„nar Ă€ndĂ„ nu mig sjĂ€lv nĂ€r jag lĂ€gger huvudet pĂ„ kudden och sĂ€ger ”o, sĂ„ skönt!”. Högt. DS
Hej Bodil,
du skriver: ”De svĂ„raste knutarna att lossa Ă€r alltid de som man sjĂ€lv har knutit. SĂ„ dĂ€rför blir nog det svĂ„raste i uppbrotten den egna inre kampen. Vill vi eller vill vi inte vara som de gamla mĂ€nniskor vi ses som? Och om inte â vad vill och kan vi sĂ€tta dit i stĂ€llet för de gamla sjĂ€lvbilderna?”
Att man sjÀlv Àr sin största fiende, som jag tolkar det tvÄ första meningarna, hÄller jag med om.
Men Àr det verkligen sÄ illa, att nÀr man gÄr i pension förlorar/slutar man inte bara arbetet, utan Àven sjÀlvbilden? Och i stÀllet inordnar sig och blir gammal enligt omgivningens/ de fortfarande arbetandes norm? Och sedan fÄr kÀmpa sig till en ny sjÀlvbild? Hur generellt Àr det?
Gun (frivillig pensionÀr sen 62 Ärs Älder)
Hej,
Ibland kan bloggen vara en riktigt bra samtalsform för att ta bort de vÀrsta otydligheterna och dÀrmed sammanhÀngande missuppfattningar. UngefÀr sÄ hÀr menar jag:
En mĂ€nniska finns dĂ€r pĂ„ sin arbetsplats – och nĂ„gotsĂ„nĂ€r motsvaras dĂ„ den egna sjĂ€lvbilden av den bild de andra har av en. Detta övas och slipas av varenda dag i det tysta. Om skillnaderna Ă€r alltför stora, leder det inte sĂ€llan till stora konflikter. Sedan pensioneras hon – och nĂ€stan genast blir hon för de gamla arbetskamraterna en frĂ€mling, en ”pensionĂ€r”, en av de mĂ„nga.
Hon kan fĂ€rstĂ„s sjĂ€lv veta vem hon Ă€r och i bĂ€sta fall fortsĂ€tta att vara ”sig sjĂ€lv” – men hur kan hon i sin nya tillvaro hela tiden förnya detta och komma underfund med vem hon Ă€r i andra termer Ă€n de redan existerande? AlltsĂ„: hur kommer hon förbi schablonerna? Hela synliggörarbördan ligger nu pĂ„ henne sjĂ€lv och det finns inte mycket av ömsesidigt upptĂ€ckande i vardagen utöver det mellan de allra nĂ€rmaste. Det finns förstĂ„s alla intressegrupper, inte minst inom pensionĂ€rsorganisationerna, och i den bĂ€sta av vĂ€rldar skulle man dĂ€r stĂ€ndigt kunna hjĂ€lpa varandra att lossa knutarna frĂ„n förra Ă„ret och förförra Ă„ret och förra decenniet och… Jag tror faktiskt att mina meningar om individerna ocksĂ„ gĂ€ller för kollektivet: ”de svĂ„raste knutarna att lossa för pensionĂ€rsgruppen Ă€r den som (förra) pensionĂ€rsgruppen knöt sjĂ€lv.”
Sedan vill jag förstĂ„s inte överdriva det hĂ€r – och garanterat inte heller göra det till nĂ„got omöjligt att hantera. Bl a Ă€r det nog sĂ„dant vi gör pĂ„ den hĂ€r bloggen – det finns nog med som en underström i mĂ„nga av samtalen. ”Vem Ă€r du?/vem Ă€r jag?/vem Ă€r vi?” – inte för att vi Ă€r identitetslösa men vĂ€l för att vi hela tiden övar oss via Ă„terkopplingen. Den enklaste av Ă„terkopplingar, den optiska, kan vi fĂ„ frĂ„n spegeln, en hel del andra Ă„terkopplingar fĂ„r vi frĂ„n tingen omkring oss, men de viktigaste och sig stĂ€ndigt förĂ€ndrade fĂ„r vi ju bara frĂ„n vĂ„ra medmĂ€nniskor.
Allt gott
Bodil
Hej,
det Àr en mycket intressant tanke. Den knuten som jag frÀmst kommer att tÀnka pÄ Àr lite komplicerad att förklara.
Hur blir jag definierad, om jag aldrig har arbetat? (jag = Àr inte Jag personligen. Jag har definierat mig genom mitt arbete. Genom det jag har utrÀttat, lÀrt mig under arbetsgÄng, slipats genom möten med mÀnniskorna pÄ arbetet. Men hÀr finns ett litet TROTS).
Om jag har varit hemmafru sĂ„ formas jag av möten i vardagen, genom det jag gör för mina nĂ€rmaste och blir inte formad av sĂ„ mycket annat (jag menar renodlad hemmafru med intressen inom hemmet och familjen). Och sjĂ€lvklart Ă€r jag viktig och har status (fast inte HĂR). Det kommer inte att Ă€ndras sĂ„ mycket efter att jag har fyllt nĂ„got högre Ă„lder – jag kommer att göra det som jag alltid har gjort för dem som har uppskattat / inte uppskattat det. Kommer jag att fundera över vem jag Ă€r nĂ€r jag fyller 65? (förutom som alla överiga frĂ„gor VEM ĂR JAG OCH VARFĂR ĂR JAG HĂR). Kommer min plats i samhĂ€llet att Ă€ndras pĂ„ nĂ„got pĂ„tagligt sĂ€tt?
Just den knuten som man knyter sjĂ€lv: I ett samhĂ€lle, dĂ€r mĂ€nniskorna har sina fack med givna normer och schablonger blir jag automatiskt en tant / sĂ„s och potatisĂ€tare / psalmsjungare / intemĂ„stare osv osv, för dĂ€r har samhĂ€llet ett behov av att placera mig nĂ„gonstans nĂ€r jag har fyllt 65. Om jag inte utrĂ€ttar sĂ„ mycket samhĂ€llsnyttigt alt. om jag utrĂ€ttar nĂ„got alldeles utomordentligt viktigt eller intressant, sĂ„ placeras jag inte dit. DĂ„ fĂ„r jag hĂ„llas. Ăr jag den grĂ„a massan i lĂ€nder, dĂ€r jag har haft möjlighet att göra nĂ„got mer som kvinna, skapa mig en karriĂ€r, ”rĂ€dda vĂ€rlden” och dyligt, dĂ„ blir jag plötsligt degradedad till en pensionĂ€r med alla möjliga stĂ€mplar. (degraderad skriver jag med avsikt = om jag vill fortsĂ€tta att berika vĂ€rlden och blir frĂ„ntagen min plats dĂ€e jag har möjlighet att göra det, sĂ„ kĂ€nns det sĂ„)
Vissa stÀmplar tycker jag om, vissa försöker jag sudda bort och kÀmpar.
Kanske skulle jag njuta av att leva i nÄgot land, dÀr Äldern betyder status och automatiskt respekt?
Ja, dĂ„ fĂ„r man ta allt det andra med. HĂ€lsan, fatigdomen, orĂ€tvisor av andra slag…
Jag har i alla fall möjlighet att kÀmpa.
Grattis pÄ ettÄrsdagen!
Jitka
Och en citat som sÀger med andra ord det som du sÄ ofta skriver:
Inom varje Àldre mÀnniska finns en yngre mÀnniska
som undrar vad som hÀnde.
-Cora Harvey Armstrong-
Hej Bodil,
Tack för förtydligandet. DĂ„ tror jag att jag hĂ€nger med igen. Det du skriver har Ă€ven jag sett i min omgivning – och hos mig sjĂ€lv, till en del. ”Det Ă€r skönt att slippa jobbet, men jag saknar arbetskamraterna.” Har jag hört frĂ„n flera som haft rutinjobb, men Ă€ven frĂ„n personer med sas, mer stimulerande arbeten. Att man slipper stressen framförallt, det stĂ€ndiga kravet att hinna mer pĂ„ kortare tid (nedskĂ€rning av personal i industrin, bl.a.).
De i min omgivning som tycks ha klarat övergĂ„ngen bĂ€st Ă€r de med ett ”brinnande” intresse som de har med sig och (Ă€ntligen) fĂ„r mer tid till. Intressen som ocksĂ„ innebĂ€r att de trĂ€ffar mĂ€nniskor, och som Ă€ven Ă€r mĂ„l för resor. NĂ„got mer att fylla tiden med Ă€n ”att ha roligt”.
LĂ€ser just nu ”SjĂ€lens fem stadier” av Harry R Moody och David Caroll, 1997, 2001 pĂ„ svenska. Den har stĂ„tt olĂ€st i bokhyllan nĂ„gra Ă„r. SĂ„ lĂ„ngt jag hunnit Ă€r den mycket intressant. Den handlar om att hitta en djupare inre mening med livet, i den hĂ€r boken (kallad) Gud. Jag Ă€r inte troende, men tror att livet har en djupare mening Ă€n att uppnĂ„/ strĂ€va efter ”Störst, bĂ€st och vackrast.”
Hursomhelst, citerar ur boken: ”Om vuxna inte hittar nya och djupare kĂ€llor till mening i livet kan andra hĂ€lften av livet bli en period nĂ€r den kĂ€nslomĂ€ssiga tillfredstĂ€llelsen minskar alltmer.” Kanske kan det överföras pĂ„ att gĂ„ i pension och lite tappa fotfĂ€stet…
Grattis till dig och bloggen pÄ 1-Ärsdagen!
Och Grattis till oss som har den att lÀsa och diskutera pÄ!
Gun
PS.
Om man byter ut ”mening i livet” mot ”innehĂ„ll i livet som ger en djupare/ mer varaktig tillfredstĂ€llelse” Ă€r kanske risken för flumvibbar mindre… đ
Gun
Ja, visst Ă€r det sĂ„ att vĂ„rt stĂ€ndiga behov av Ă„terkoppling och ideliga jĂ€mförelser med omgiv-ningen (samt oss sjĂ€lva i inre eller yttre spegling) Ă€r en trög minnesmassa att bearbeta för ”eviga” nuets sjĂ€lvskapande. I vĂ„r evolutionsutveckling lĂ€r ju ingĂ„ att vi stĂ€ndigt har behov av att klĂ€ttra pĂ„ varann: frĂ„n barndomen pĂ„ förĂ€ldrar till Ă„lderdomen pĂ„ vĂ„ra barn, bl a. SĂ„ hĂ€r slĂ€par nu vĂ„rt inre pĂ„ gamla egomiljöer prĂ€glade av vĂ„rt samhĂ€lleliga landskaps betoning pĂ„ vĂ€rldslig KARRIĂR: med början i medfödd genutrustning och givande barndom, lyckat
yrkesliv och/eller gifte och förĂ€ldraskap. För att inte tala om adressen dĂ€r vi glada och friska njuter vĂ„r hemtrevnads kĂ€ll… Ack – nog finns det idealbilder att trycka ner eller lyfta varann igenom, Ă€nnu pĂ„ relativt gamla dar, antingen vi vill eller ej. Men börjar vi som Ă€ldregrupp bara bli nĂ„gorlunda MEDVETNA om vĂ„rt sneglande ekoberoende genom hela utvecklings-historien, sĂ„ Ă€r Ă„tminstone landskapsmiljön nu mogen att stödja oss medan vi försöker lyfta oss i hĂ„ret, till nya nivĂ„er i mĂ€nniskoblivandet. Tror jag. Till stadier dĂ€r vi ihop med alla vĂ„ra Ă„rsringar kan kĂ€nna oss som stora och positivt nyfikna barn – fastĂ€n vi ofta halvdrömmande behöver vila vĂ„ra gamla vĂ€rkande kroppar och allt mer lĂ€tttstressade nĂ€rminnen. Med andra ord: mĂ„tte vi med Bodils och vĂ„r egen Ă€nnu sega kraft bli i sjĂ€l och hjĂ€rta realtivt TIDlĂSA! SĂ„ smĂ„ningom. Lyckliga HĂ€lsningar frĂ„n en som rĂ€tt ofta glömmer vĂ€rken i stor del av sin lekamen:
Kerstin Elisabeth
Bara ett kanske behövligt tillĂ€gg: jag Ă€r inte en opassande rollspelsamatör i denna smakfulla församling, plötsligt excellerande i obegripligt förnĂ€m elitvokabulĂ€r. NĂ€st sista meningen ovan vanpryddes med feltangentad glosfadĂ€s: ”realtivt” ska helt enkelt uttydas RELATIVT. (Fast jag mĂ„ste medge att jag dĂ„ och dĂ„ inspireras till nyskapade ordsammansĂ€ttningar – och lĂ„ter dem stĂ„ kvar. För uttrycksfullhetens skull.
Ănnu glada
Kerstin Elisabeth
Ack ja, den som Ă€ndĂ„ kunde se sina felstavningar! Jag tillhör dem som inte kan det förrĂ€n lĂ„ngt efterĂ„t đ
Gun
Hej Bodil,
Ăr man, som jag, omgiven av kursdeltagare, med vilka jag stĂ€ndigt diskuterar gamlas situation, sĂ„ sjĂ€lvklart fĂ„r man en kĂ€nsla av att intresset för Ă€ldre ökat. DĂ€remot Ă€r det lite svĂ„rt att se om intresset finns, och Ă€ven vĂ€xt, utanför min egen krets.
Du skriver att det diversifierade inte har slagit igenom i önskad utstrÀckning. Det Àr inte svÄrt att hÄlla med. Den sjÀlvbild vi bÀr inom oss, och den bild av oss som bÀrs av vÄr omgivning Àr inte tillfredsstÀllande. Vi gör mycket pÄ bloggen och sÀkert ocksÄ i ansikte mot ansikte-möten för att stÀrka oss sjÀlva och varandra, men fortfarande Àr det mycket som mÄste bli stÀrkt. AlltsÄ mÄste vi fortsÀtta!
För murarna mot omvÀrlden har vÀl inte blivit sÄ mycket lÀgre. Din blogg fyllde Är igÄr (grattis!) och jag har, till och frÄn, deltagit sedan slutet av sommaren. NÀr jag tÀnker tillbaka, tycker jag att vi under den tid som gÄtt huvudsakligen DOKUMENTERAT. Med otaliga exempel har vi visat pÄ hur det Àr att vara gammal i vÄr tid. Med oss sjÀlva som mÄlobjekt har vi har illustrerat livet som gamla, dess plus-och minussidor. Vi har kommit med kritik och ifrÄgasÀttanden. Faktiskt inte sÀrskilt mycket rent gnÀll! I allt detta har vi nog kommit en bra bit pÄ vÀg och kanske bör vi nu, i varje fall börja, snegla mot nÀsta etapp.
Jag tror att vi idag har fÄngat in en hel del av det vi skulle vilja förÀndra. Uttryckt det, dokumenterat det. Vi har gjort inventeringen, men hur ska vi fÄ till stÄnd förÀndringarna av vilka en hel del torde bli ganska omfattande? SÄ dags att börja titta efter de konkreta förslagen. Man kan ge impulser till nytÀnkande, men ocksÄ till konkret handlande. Vi kan alltsÄ bÄde fortsÀtta diskussionen om att vara gammal i en ny tid, och börja skissa pÄ förslag till konkret handling. Jag Àr alls inte frÀmmande för tanken att en del redan har kommit igÄng. Inom pedagogiken, Àldreomsorgen, forskningen. Men vi mÄste nog sjÀlva hjÀlpa till en hel del. Komma med konkreta förslag, ta diskussionen med dem som har kan förverkliga. Agera dÀr det gÄr att agera.
Jag vill ta upp en annan sak som mitt engagemang har vĂ€ckt inom mig. Du framhĂ„ller ofta, Bodil, att gamla idag inte Ă€r en homogen grupp. Naturligtvis alldeles sant. Men nĂ€r jag med mĂ€nniskor runt mig diskuterar detta med att vara gammal, poppar likvĂ€l en frĂ„ga upp i mig: Vems talan för jag, för vilka talar vi? Om man Ă€r vĂ€lutbildad akademiker (som jag tror mĂ„nga av oss Ă€r) – hur vĂ€l kan jag dĂ„ förstĂ„ mĂ€nniskor med helt andra erfarenheter? Hur mycket av det vi talar om gĂ€ller generellt för gamla? Jag tror det Ă€r ganska lĂ€tt att tĂ€nka i generella termer, nĂ€r vi pratar om vad vi vill göra med vĂ„ra 30-35 Ă„r som gamla: Hur ser vĂ„ra önskningar om dagliga aktiviteter ut? Hur stĂ€ller vi oss till att fortsĂ€tta arbeta? Vill vi bli âservadeâ eller âservaâ sjĂ€lva? Visst har det pĂ„ bloggen ibland framkommit, att vi mĂ„ste ha förstĂ„else för att alla inte Ă€r, eller vill vara, aktiva pĂ„ det sĂ€tt vi sjĂ€lva vill, inte ser sina kommande Ă„r pĂ„ samma sĂ€tt som mĂ„nga av oss gör. Jag tror att vi stĂ€ndigt mĂ„ste hĂ„lla sĂ„dana tankar aktuella. SjĂ€lv kan jag ibland uppleva, att jag i min iver och entusiasm riskerar att krĂ€nka dem som faktiskt vill ha en Ă„lderdom, som visserligen inte Ă€r lik vĂ„ra förĂ€ldrars, men inte heller Ă€r sĂ€rskilt lik den jag sjĂ€lv vill ha.
BÀsta hÀlsningar
Helmi Jönestam
Hej, Helmi,
ja, exakt sÄ.
”SjĂ€lv kan jag ibland uppleva, att jag i min iver och entusiasm riskerar att krĂ€nka dem som faktiskt vill ha en Ă„lderdom, som visserligen inte Ă€r lik vĂ„ra förĂ€ldrars, men inte heller Ă€r sĂ€rskilt lik den jag sjĂ€lv vill ha.”
Detta har jag tagit upp hÀr, inbakat i mÄnga ord och exempel, flera gÄnger om.
Det jag sjÀlv kÀnner jag kan göra Àr att kÀmpa för mig sjÀlv, för det JAG vill och hur JAG vill ha det, tillsammans med dem som liknar mig och vill liknande saker.
Jag har ingen rĂ€tt att tvinga mina önskemĂ„l pĂ„ dem, som Ă€r nöjda med hur de har fĂ„tt det, att de har gĂ„tt i pension med glĂ€dje i 61 Ă„rsĂ„ldern och Ă€r nöjda med sin tillvaro som det Ă€r ordnat. Jag har ingen rĂ€tt att tala för dem och föra talan i min anda. Fast ofta Ă€r det sĂ„, att mĂ„nga av dem inte kan tala för sig sjĂ€lv – jag kan dĂ„ uppleva (och missförstĂ„)att de vĂ€ntar pĂ„ och tacksamt tar emot vad jag gör för dem.
Och det Àr det, som Àr farligt. Att om det blir en förÀndring, sÄ kan det bli till glÀdje för sÄna som jag, men drabba dem, som absolut inte vill fortsÀtta att jobba vidare. Och de har rÀtt att ha det som de vill. Vi har inte rÀtt att Àndra allmÀnna vilkor sÄ att alla mÄste. Vi kan kÀmpa för att det blir flexibelt. Vilket kan fÄ fram andra problem.
Som jag ser det, mÄnga av 65+ Àr friskare Àn tidigare generationer. Men mÄnga Àr inte det, mÄnga fÄr en del kramper som hindrar dem att orka arbeta 100%. Jag t.ex. har inte en enda bekant som skulle orka arbeta 100%. Och jag undrar om jag hade gjort det i verkligehten i sÄnt tempot och stress som ökar hela tiden. Jag fÄr prova och se. Om jag fÄr möjlighet.
HĂ€lsningar
Jitka
Till Jitka och Helmi,
Fast vet ni – just detta att det INTE Ă€r lika för alla och att ingen av oss pĂ„ riktigt kan kĂ€nna in hur det Ă€r för en annan mĂ€nniska eller en annan intressegrupp att bli gammal, det tycker jag att vi ALLA Ă„terkommer till gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng pĂ„ denna bloggen. SĂ„ gör er inte mer dĂ„ligt samvete för det – gĂ„r man för lĂ„ngt i detta, slĂ„r man till sist knut pĂ„ sig sjĂ€lv och kan inte sĂ€ga eller tĂ€nka nĂ„ttttttttt eftersom allt inte gĂ€ller för alla.
Dock: undantag finns. Naturvetenskapens lagar gĂ€ller pĂ„ samma sĂ€tt för alla. Ett lands lagar gĂ€ller pĂ„ samma sĂ€tt för alla (och skall idealt tillĂ€mpas pĂ„ samma sĂ€tt för alla). I vĂ„r kultur lĂ€ser vi frĂ„n (det vi kallar) första till sista sidan och börjar lĂ€ngst upp till vĂ€nster (fast ett av mina barn hĂ€vdade bestĂ€mt och lĂ€nge att hon tĂ€nkte lĂ€sa bakifrĂ„n och framĂ„t). The global commons (mark, luft, vatten – och numera rimligen ocksĂ„ de anvĂ€ndbara kommunikationsvĂ„glĂ€ngdsomrĂ„dena) Ă€r allas. Den utbyggda infrastrukturen Ă€r allas… Det Ă€r just detta förrĂ€diska att vi gĂ„r pĂ„ samma trottoarer som de andra och ser varandra i till synes identiska situationer som gör att vi har sĂ„ svĂ„rt att fantisera om hur det kan kĂ€nnas pĂ„ insidan av en annan mĂ€nniska och hur hennes summaförutsĂ€ttningar, historia och framtidsbilder pĂ„verkar henne.
SĂ„ klart att man mĂ„ste tillĂ€mpa ett stort mĂ„tt av ödmjukhet. Men nĂ€r det vĂ€l Ă€r sagt, sĂ„ tror jag det Ă€r mycket bĂ€ttre att tĂ€nka och kĂ€nna efter ”hur skulle jag sjĂ€lv uppleva att…?!” Ă€n vad det Ă€r att fundera i allmĂ€nabstrakta termer. Var och en av oss ĂR ju sjĂ€lva mĂ€nniskor, och Ă„tminstone övningen att prova pĂ„ sig sjĂ€lv kan man alltid göra.
Allt gott
Bodil
Det Àr inte lÀtt att uttrycka svÄra saker.
Jag tror inte jag gĂ„r omkring med dĂ„ligt samvete för att jag tycker det jag tycker, Ă€ven om jag Ă€r övertygad om att det finns MĂ NGA som tĂ€nker pĂ„ helt annat sĂ€tt kring Ă„lderdomen Ă€n vad jag sjĂ€lv gör. MEN – jag mĂ€rker ju att att det stĂ€ndigt vĂ€xer fram nya tankar, nĂ€r jag pratar med sĂ„dana som i mĂ„ngt och mycket faktiskt tĂ€nker ungefĂ€r pĂ„ samma sĂ€tt som jag sjĂ€lv. SĂ„ det jag ville sĂ€ga var nog, att om vi kunde ha en lika öppen diskussion ocksĂ„ med dem som tĂ€nker helt annorlunda kring pensionering och Ă„lderdom, kanske berikningen skulle bli Ă€n större för OSS ALLA. Och som sagt, jag tror den gruppen Ă€r mycket stor, pĂ„ samma sĂ€tt som jag tror att vi Ă€r en stor grupp. Men att tala om de och vi Ă€r ingen tilltalande tanke.
Helmi Jönestam
En tanke: Det finns ju sĂ„dant man bara kan lĂ€ra sig den s.k. ”hĂ„rda vĂ€gen”. Att bli gammal hör kanske till dessa ting som bara den egna erfarenheten kan lĂ€ra ut.
Gun
NÀr jag sÀnt ivÀg min förra kommentar, kÀnde jag mig inte helt nöjd. Jo, kanske just med den delen som Jitka sÄ klokt tar upp hÀr ovan. Att vi mÄste vara lyhörda ocksÄ för dem som inte tÀnker som vi sjÀlva gör.
Men det dÀr att börja bli mer konkreta var svÄrt att sÀtta ord pÄ. Du, Bodil har gjort och gör massor av konkreta, konstruktiva saker. Du har skrivit en bok om oss i vÄr tid, du Äker runt och förelÀser och du Àr med i mÄnga andra sammanhang dÀr du uttrycker kloka saker. BÄde ideologiska och konkreta.
Men vi andra, som liksom Bodil, vill ha förĂ€ndringar till stĂ„nd – vi har ocksĂ„ förmĂ„ga att agera i en eller annan mening, men jag mĂ€rker att det inte Ă€r helt lĂ€tt att komma pĂ„ HUR. Jag Ă€r ganska övertygad om att lösningarna finns, Ă€ven om de Ă€n sĂ„ lĂ€nge hĂ„ller sig gömde. Det Ă€r mycket lĂ€ttare att prata om hur vi upplever situationen och hur vi skulle önska att det vore. Men att sedan komma vidare, komma pĂ„ saker som leder till verklig förĂ€ndring – det Ă€r verkligen inte helt lĂ€tt. ĂndĂ„ Ă€r det ju dit vi mĂ„ste! Med alla vĂ„r goda krafter mĂ„ste vi börja leta efter de gömda lösningarna.
BÀsta hÀlsningar
Helmi Jönestam
Vi har vÀl inte mycket annat att göra Àn försöka med idévÀrldsliga korsbefruktningar, som förhoppningsvis bÀr vidare genom konkret fruktskörd. PÄ bÄde ett och annat fÀlt. SjÀlv slogs jag av, nÀr jag just lÀst Helmis och Jitkas inlÀgg hÀrovan, att vi kanske bör odla de kontakter som en del av oss har med Svenska kyrkan och andra trossamfund. à tminstone den förstnÀmna har ju fÄtt allt vÀrre ekonomiska problem knutna till stora kyrkor, som ofta stÄr mer eller mindre tomma. Till exempel i min relativa nÀrhet Mikaelskapellet, knutet till S:t Matteuskyrkan invid mig hÀr i VanadisvÀgkorsningen. Lokalerna fÄr ju inte anvÀndas hur som helst eftersom de invigningsprÀglats till gudsheligt ÀndamÄl. Men det grÀnsöverskridande = transcendentala nyskapande som utbristande knoppas i oss och söker god groddmiljö borde vÀl kunna godkÀnnas? Jag tÀnker mig att prÀstsinnen kan se oss som vÀrderade gamlingar i vÀllovlig tea(o)anda, sÄ
att de gĂ€rna öppnar experimentlokaler för pensionĂ€rer (kan t ex locka ungdomsfixerade men nu börskrisande Thailandsfarare att stanna hemmavid, till ganska rimlig peng). I just Herrens hittills VĂL talrika och rymligt ekande kyrkosalar. För Eviga Livets skull – inte bara tidsfördrivande hobbyarbeten – med sjĂ€ls(psyk)utvecklande mĂ„largrupper, konstfullt strĂ€vande broderare, snidare, sĂ„ngkörer, matlagare, datorspelgenier med flera gemenskaper skulle av Kyrkans Ă€rkebiskop & Co kunna se oss som bönesvar pĂ„ hur mĂ„nga vackra kyrkor runtom i landet kan finna GOD nyanvĂ€dning i Globala Tidevarvet… Vad tror ni, Bodil med meningsfrĂ€nder, om den realiseringschansen i vĂ„r kallelse som murstormare, till att börja med?
HĂ€lsningar
Kerstin Elisabeth
Ja, du, under alla omstÀndigheter Àr ju kyrkorummen tillrÀckligt STORA för att rymma oss. Det samlas f n oerhört mÄnga mÀnniska kring dessa frÄgor, sÄ det behövs just gott om plats. Och de existentiella perspektivet lyser oftare med sin nÀrvaro Àn sin frÄnvaro.
Allt gott
Bodil
InstÀmmer.
Det fÄr inte bli sÄ att de som vill leva efter eget gottfinnande, de Är som ÄterstÄr nÀr arbetslivet (enligt reglerna) Àr avslutat, ska bli pÄtvingade vad de anser som vill fortsÀtta sitt arbetsliv/ sin gÀrning efter arbetslivets reglerade slut.
För det skulle vĂ€l mest bli en ny fĂ„lla att fösa in den inhomogena gruppen ”pensionĂ€rer” i?
Gun
Hej, Gun,
SĂ„ Ă€r det förstĂ„s – lĂ„t dem ”arbeta” som vill, lĂ„t dem lĂ„ta bli att ”arbeta” som hellre vill det. I den bĂ€sta av vĂ€rldar skulle förresten just den öppenheten kunna hjĂ€lpa till att fĂ„ upp till ytan vad EGENTLIGEN ”arbete” Ă€r – i vĂ„r tid.
Sedan tror jag ocksÄ att vi skulle kunna hjÀlpas Ät att motverka det som ser ut att komma nu: att bÄde samhÀlle och mÄnga individer förefaller tolka de förlÀngda liven som att det just Àr M E D E L à L D E R N som dÄ skall förlÀngas (i princip fram till livets sista dag). Men dÄ fÄr vi ju inte mycket nytta och glÀdje av den U T VE C K L IN G som pÄgÄr i en mÀnniska ocksÄ efter medelÄldern. Den sena utvecklingen, sjÀlva mognaden, mÄste rimligen fÄ ha sina förutsÀttningar och sina utvÀxlingar.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
med arbete menar jag att ha en anstĂ€llning/lönearbete. Jag vet inte vad du menar med vad en breddning av ”arbete” skulle kunna innebĂ€ra (inte Ă€nnu lĂ€st den punkten i din lista?). Att ”arbete” betyder att man gör nĂ„got för andra, ex.vis. ideelt arbete? Att man gör nĂ„got som inte bara rör en sjĂ€lv utan Ă€r nĂ„gon annan till glĂ€dje och hjĂ€lp? Mestadels oavlönat map pengar men med (djup) tillfredstĂ€llelse att ha kunnat göra, och ha fĂ„tt anvĂ€ndning av de kunskaper som förvĂ€rvats genom Ă„ren.
((Hua, nu poppade ett citat upp igen (tycks vara i en period dĂ„ allt möjligt, strunt sĂ„vĂ€l som mer pĂ„ djupet, poppar upp ur den ”saliga blandning” som varit min lektyr genom Ă„ren) Citat: ”Jag har har inte ens den fina egoism som tillfredstĂ€lls av att uppoffra sig för andra” Ur Luftburen av Per WĂ€stberg. Skriver ner det Ă€ven om en varningsklocka sĂ€ger att det inte hör hemma hĂ€r…))
Ja, varför denna rĂ€dsla att bli gammal? Jag personligen tycker det Ă€r riktigt skönt att fĂ„ kalla mig gammal/Ă€ldre. Att ha nĂ„tt fram, att nĂ„gorlunda helskinnad klarat mig genom alla möjliga och omöjliga krav pĂ„ vĂ€gen. Nu Ă€r jag gammal och kan leva pĂ„ mina lagrar – och pĂ„ ett stillsammare sĂ€tt nyfiknare Ă€n nĂ„gonsin. Dock KĂNNER jag mig inte gammal utifrĂ„n min ”nedĂ€rvda” förestĂ€llning om hur en gammal ska vara. Kluvet? Inte det minsta! Jag Ă€r gammal nog, vill jag i alla fall tro đ , att stundom kunna skilja pĂ„ verklighet och förestĂ€llningar om hur den ska/borde vara, och Ă€r synnerligen tillfreds med det.
Gun
Bra uttryckt: ”gammal nog”!
Allt gott
Bodil
Kan ju vara skönt att mest jĂ€mt sitta hemma med en bok eller TV-film – eller bara skönt slöande/mediterande. Men viktigt att vi fĂ„r chans till fysiska samlingsplatser nog ”hungriga” för att ge tillfĂ€lle för en stor mĂ€ngd intresseriktningar. SjĂ€lva utformningen blir det vĂ€l strid om hĂ€r och dĂ€r. Men Ă€ven icke-pensionĂ€rer skulle nanturligtvis inbjudas till hel del av vĂ„ra föredrag, happeningdanser, teaterpjĂ€ser – ev av oss sjĂ€lva skrivna, eller ihoptrĂ„cklade klassiker ur nuvarande repertoarer. Och med utbytesverksamhet med grannlĂ€nderna/hemlĂ€nen samt invandrares ursprungsmiljöer. HĂ€r samlas nog en hel del olika vĂ€rldsĂ„skĂ„dningar att ha spĂ€nnande samtalsgrupper om. Med Bodil & Co som pĂ„drivare kan det nog bli en dynamiskt recepttolkad verksamhet dĂ€r ingen (UTOM DEN SOM VILL FĂR STORA TRYGGHETENS SKULL OSV) behöver kĂ€nna sig infĂ„llad.