11. Tema 1 i Leva Livet Hela Livet
Hej!
Maj Rom och jag hoppas att du vill läsa vår bok ”Leva Livet Hela Livet” som kommer ut nu i september. Den handlar om hur livet på bästa sätt kan göras levbart och levvärt, också om man är gammal och multisjuk.
Boken rymmer tio teman som jag tänker presentera här i bloggen. Jag börjar som sig bör med det första:
Tema 1 (10). Tiden, tiden, alltid denna tiden
En av de allra sämsta effekterna av sjukdomar är att de lägger beslag på vår uppmärksamhet. De hindrar oss från att i glädje hålla på med det vi vill göra. Också de sjukdomar som inte direkt förkortar livet stjäl tid från den livs levande tillvaron.
Vården hjälper oss i kampen mot sjukdomarna, men den tillför samtidigt sina egna tidstjuvar. Boken väljer att ”bara” räkna upp fem:
- All den tid som går åt för att alls komma i kontakt med vården.
- Alla dessa provtagningar och provresultat som sällan tänks igenom med utgångspunkt i den berördas tillvaro och därför drar orimligt mycket tid från henne (men marginell tid för vården).
- Alla dessa resor.
- Alla dessa remisser med ständiga fördröjningar i varje övergång.
- Alla dessa väntetider – speciellt på akuten.
Tänk om vården valde som övergripande mål att den berörda människan ska ha så mycket tid som möjligt över för det friska. Inte bara genom att sjukdomar botas eller görs mindre besvärande utan också genom att vårdinsatserna tänks igenom så att de inte förmår den berörda att ytterligare fokuserar på sina sjukdomar.
Egentligen skulle detta inte behöva vara så märkvärdigt. Det skulle räcka långt om vården på allvar såg ”patienten i centrum”. Inte bara vid enskilda möten utan genomgående i all planering och logistik. En samordnad individuell plan (SIP), en plan som börjar i ”Vad är det som är viktigt för dig?!” och som anpassar och samordnar sina insatser efter det, skulle tvingas byta sin inom-vårds-logik mot en den-levda-sjukdomens logik med fokus på den berörda patientens tid.
Ett annat tidsperspektiv berör patientens kontinuiteter. Det är inte bara sjukdomen i sig som skapar ett brott i livet – alla möjliga andra dimensioner krackelerar på en gång. Då hotas bland annat följande kontinuiteter:
Identiteten: vem är jag nu, jag som alltid varit frisk…?
Sjukdomen: kan detta bli ännu värre? Går det aldrig över?
Mina nära och kära: jag vill ju inte vara någon belastning för dem. Hur ska de orka?
Det rumsliga: kommer jag att kunna bo kvar hemma? Kommer i så fall hela vårt hem att behöva göras om till en arbetsplats för vårdpersonal?
Behandlingen och kunskapen: nyss skulle behandlingen vara si, nu ska den vara så. Hur ska jag kunna hänga med i det, hur ska jag kunna lita på att det som nyss var alldeles rätt nu ska ersättas av något annat?
Behandlarna: det är ju bara nya människor hela tiden, hur ska jag någonsin kunna få någon tillit till någon av dem och hur ska de kunna förstå vem jag är och vad jag vill? Också samordnaren byts ju ut hela tiden.
Också kontinuitetsbrott går att mildra, men ibland måste bevarandet av den ena kontinuiteten ske på den andra kontinuitetens bekostnad. Då gäller det att den berörda människan själv får styra – det är fatalt om någon av hennes hjärtekontinuiteter undermineras i onödan.
Jag fortsätter i närtid med tema 2 – 10.
Allt gott
Bodil
Lämna ett svar