05. Gården byter ägare

Hej,
Jag återtar nu min gamla numrering i 1-10 utifrån de teman som presenteras i ”sidorna” i vänsterspalten – den strukturen håller faktiskt fortfarande.

I kväll har jag medverkat på en LRF-träff om att ”gården byter ägare” med 400 deltagare. Extra spännande eftersom båda de berörda generationerna var med. Jag lyssnade in mig i stämningen att ”så här har det alltid varit – gårdsägandet är som en stafettpinne, den ena generationen skall lämna över till den andra, man måste kunna hantera så att det inte blir någon osämja mellan syskonen, man skall lämna över i ”lagom” tid och man skall veta om att detta är en lååååååång process.” Ja, det är precis som det alltid varit.

Och så äntrar jag scenen och säger att visst, så kan det förefalla vara, men också detta påverkas av den förändrade demografin och det förändrade åldrandet. Ni vet: när en 75-åring nu är som en 65-åring i förra generationen – när är det då lämpligt att lämna över? Vad händer (nu när ålderdomen skall bli så lång) om man ser den som en och dessutom tar ut den i förskott genom att frånträda gården tidigt? Etc. Samtidigt växte det inuti mig till sig generationsspelande frågor: när är det bra för nästa generation att ta över? Kommer det framöver (när vi blir en generation till som lever samtidigt jämfört med hur det var nyss) snarare att bli nästnästa än nästa generation som är i ”lagom” nyetableringsålder när de gamla vill lämna över?

Men den allra största frågan som snurrade runt i mig handlade förstås om kunskapsöverföringen. Hur kommer det sig att man planerar kring ”gården byter ägare” utifrån 3 perspektiv (livsperspektiv, ekonomiska perspektiv och skattemässiga perspektiv) men inte utifrån kunskapsperspektiv? Det var så bedövande med en fullsatt föreläsningsarenas massiva erfarenhetsperspektiv blandat med den ungdomliga entusiasmen – och att tänka sig in i att det (initialt) är en och samma gård som går från den ena till den andra men att man kan missa så mycket genom att inte tänka tillräckligt på hur kunskapsöverföringen skall fungera.

Skulle kanske en extra viktig grupp som seniordoktorander framöver kunna bli just tidigare skogs- och jordbrukare och djuruppfödare som förmår göra sin kunskap mer bearbetad och synlig för att det skall gå så bra som möjligt när ”gården byter ägare”? 

Allt gott

Bodil