02. Det inre och det yttre
Hej,
Det finns så många aspekter av ”äldres lärande”, det gemensamma temat för allt som här rubriceras med ”02”. På författarbloggen hos Brombergs skrev jag i måndags:
”Hur går det egentligen till när du ser en trappa? Du börjar garanterat inte om från början varje gång. Redan när du var några månader och någon gick i en trappa med dig, lärde du dig mycket om trappor. Sedan kröp du i dem, sprang i dem, snubblade i dem, städade dem, fick svindel i torntrappan, etcetera. Numera vet du så mycket om vad en trappa är att själva ”trappheten” i hela dess mångfald finns där i dina hjärnvindlingar.
När du ser en ny trappa, också om det är Spanska Trappan i Rom, ”ser” du den egentligen inte som den är. Visst, du tar emot lite nya synintryck, men med tyngdpunkt på just ”lite”. Det behövs inte så många eftersom det är det nya tillsammans med det du redan vet om trappor som blir till det som du ”ser”. Blandningen av de nya intrycken och alla de gamla insikterna, själva knådningsprocessen, sker blixtsnabbt och oftast omärkligt för oss själva. Allt det som är oförändrat eller åtminstone sig likt bekymrar sig hjärnan inte om – i varje läge bygger den bara om utifrån det nya. Skulle du råka ha en finne på näsan, blir den mycket framträdande just eftersom den inte stämmer med din inre bild. Omvänt: allt det vanliga ser vi liksom inte, och hemmablindheten får många att möblera om stup i kvarten, just för att de ska kunna ”se” hur de har det hemma.
Vad händer då om man blir av med delar av intrycken utifrån eller uttrycken inifrån, vad sker då med helheten? De människor som blir vuxenblinda men har kvar sitt talade språk kan bära med sig sina inre bilder och fortsätta att jämföra dem med det som andra berättar eller som de själva kan känna sig fram till. För dem som är barndomsblinda är det svårare att skapa inre visuella bilder. Men inte omöjligt – språket kan överbrygga mycket.
Men vad händer om man fortsatt kan ”se”, det vill säga om ögonen fungerar, men om uttrycken inifrån försvagas? Jag började fundera på det vid en försommarlunch när jag hörde en riktigt gammal kvinna säga ”men det är som om de försvinner”. Hon hade ett särskilt tonfall och med tanke på vad hon sa före och efter, så tror jag inte alls att hon menade att hennes vänner försvinner i rent fysisk bemärkelse. Kanske försökte hon uttrycka att hur mycket vi än hör av oss, så försvinner vi ändå för henne eftersom hennes inre bilder av oss är på väg att lösas upp? Jag tror att hon med hela sin känslighet hade börjat märka en tomhet som inte kunde hävas av att vi snurrar runt och knackar på där i det yttre. Givetvis behöver detta inte handla om att hennes inre bilder har falnat – men hon får i varje fall inte kontakt med dem. Vad om det ”bara” är en depression?
Händelsen och mina funderingar efteråt fick mig att än en gång plocka fram Helen Kellers ”The world I live in”. Hon beskriver där perioden mellan det hon blev dövblind (av en febersjukdom då hon var 1 ½ år) och det hon förstod sig på vad hennes dövblindlärare tecknade:
”Before my teacher came to me, I didn’t know that I am. I lived in a world that was a no-world. I cannot hope to describe adequately that unconscious, yet conscious time of nothingness. I did not know that I knew aught, or that I lived or acted or desired. I had neither will nor intellect. I was carried along to objects and acts by a certain blind impetus. I can remember all this, not because I knew that it was so, but because I have tactual memory. It enables me to remember that I never contracted my forehead in the act of thinking. I never viewed anything beforehand or chose it. I also recall tactually the fact that never in a start of the body or a heart-beat did I feel that I loved or cared for anything. My inner life, then, was a blank without past, present, or future, without hope or anticipation.”
Helen Keller hade förlorat de yttre intrycken och hade inget annat sätt att uttrycka sig än att förvandla sig till ett litet vilddjur. När hon till sist fick en lärare som tecknade i handen på henne och på så sätt berättade om sådana yttre föremål och skeenden som Helen varken såg eller hörde, kunde hon efterhand börja lära sig ett nytt språk och återfå ett samspel mellan det yttre och det inre. Hon utvecklades till en stark människa med unika insikter om vikten av samspelet mellan det yttre och det inre.
Men om man i stället förlorar det inres uttrycksförmåga? Då blir det svårt på riktigt. Det rör vid något som går vida utöver det vi brukar förknippa med glömska, det vill säga att vi glömmer händelser, att vi står mitt på köksgolvet och inte kan komma på vad vi skulle göra där, att vi glömmer detaljer som namn och sifferkombinationer eller datorkommandon eller något annat banalt. Allt sådant går att hantera och det finns bra hjälpmedel för det. Men om man tappar man själva samspelet mellan det yttre och det inre, då påverkar det inte bara kommunikationen mellan människor utan också kommunikationen med en själv och därmed ens förmåga att göra något av nya intryck. Så att man faktiskt kan ”se” en trappa. Eller för den delen en människa.”
Allt gott
Bodil
Hej!
Det sägs att 15-20 % av oss människor är en HSP – Highly Sensitive Person. Eller StarkSköra som Maggan Hägglund och Doris Dahlin kallar oss i sin nyutkomna bok ”Drunkna inte i dina känslor” en överlevnadsbok för sensitivt begåvade.
Jag är utan tvekan en HSP. Samspelet mellan det inre och det yttre är för mig en strävan mot självkännedom och att bli en så hel människa som möjligt. Det tar tid och det tar energi, och det är stundom plågsamt – men glädjen när jag tror jag ser/förstått ett samband är en fantastisk belöning för mödan.
Citerar ur boken (som är skönt befriad från flåshurtighet):
”Genom att koppla ihop känslor och intellekt ökar dina möjligheter att påverka ditt liv och nå dina mål. Det handlar om att våga se problemen och utifrån dem hitta lösningar.
Det du ska göra är att se möjligheter – inte vara okritisk positiv till allting. Att kunna känna sina känslor, välja sina tankar och sedan medvetet välja hur man vill handla är att bli en vuxen ansvarstagande människa. (Och det är det många 90-åringar som fortfarande inte blivit!)”
Det var den sista meningen inom parentes som fick mig att skriva den här kommentaren. För visst är det väl så att man kan träffa äldre som tycks ha fastnat/låst sig någonstans på vägen…
”The highly sensitive person. How to thrive when the world overwhelms you” av Elaine N Aron. Finns på läslistan.
Hej Gun! Intressant att du tar upp just detta. Har läst att Bok utgivits,men totalt glömt allt sedan.(kan skylla min glömska på sommaren ock dess bestyr) Jag ska genast köpa den!Jag är också en typisk Stark-Sköring, med allt vad det innebär, fläckvis otroligt stark, fläckvis skör. Detta förvillar min omgivning. Jag ser att du upplever boken positivt, då har jag något att se fram emot, något att lära.. Ser naturligtvis fram emot Bodils nya bok,men vet inte när den kommer. Till Bodil: Det är fortfarande så, att när jag läser vad du skrivit: Det inre ock det yttre, så måste jag fundera , tänka, läsa en gång till ock tänka, Hälsar den ”tänkande”Birgitta
hej Birgitta,
Ja, boken är absolut läsvärd. Och den avslutas med råd till dem som har en StarSkör nära sig. Jordnära råd i mitt tycke. Hälsar Gun
Hej igen! Nu när jag tittade in på bloggen och såg övre delen av inlägget bytte min hjärna ut ”trappa” mot ”människa”. Jag vet inte om det är en undermening i inlägget att bytet ska/kan göras, men för mig blev det till en djupare och mer svårhanterlig/-tolkad innebörd. Spännande och givande!
Gun
Just sådan är undermeningen, Gun. Jag valde att börja med ”trappan” bara för att vara tillräckligt konkret, och när jag sedan vågade föra in människan, tog jag det likaledes konkreta med ”finnen på näsan”.
Men inlägget berör ju i allra högsta grad människan och vad som händer om det egna samspelet mellan det inre och det yttre rubbas. Den här reflexionen växte fram ur ett eget möte med en äldre människa som upplevde att ”alla försvinner”. Och det var så uppenbart att det inte hjälpte särskilt mycket att alla var ”där” som en strid ström av besökare och telefonsamtal och brev – hon upplevde ändå INTE att de var där. Då kom min tanke: vad om hennes upplevelse är sådan just genom att de börjat suddas ut i hennes inre?
Allt gott
Bodil
Man kan ju inte generalisera äldre som en grå massa har vi ju nu en gång för alla lärt ock säkert tidigare förstått. Men, om vi tar denna gamla Dam som du beskriver Bodil, kanske snart 90 år.Kan det inte vara så att hon befinner sig i sitt inre med en liten bubbla omkring sig som skydd för att inte störas i sin värld av minnen som hon går igenom.Eller stannat i. Det är Ni som ”knackar” på som är nr. 2 nu.Därför finns ni diffust.Hon kanske inte vill uttrycka vad som finns i henns inre. Det är hennes värld. Allt kanske inte kan/ska förklaras som en depression. Utan låta riktigt gamla människor få ha sina tankar ”ifred” Vore det en relativt ung människa som tappade sin inre uttrycksförmåga skulle detta vara något något helt annat. Helen Keller var ju en mycket ung kvinna så liknelsen går ju (som jag ser det) inte att jämföra. (min tro) om den gamla damens inre/yttre Hälsnimgar/Birgitta
P.S. Ett förtydligande: Med ”lämna ifred” menar jag naturligtvis inte att lämna den gamla damen, utan att finnas med, med värme o innerlighet.Men utan att med alla medel försöka peta hål på hennes ”bubbla”/Birgitta
Jo, visst kan det vara så också – detta att få betänka sitt liv, slippa så många fler intryck och slippa konsumera så mycket, t ex, är en ganska så vanlig strävan. Men i det här fallet var det inte så – hon beklagade den tomhet som hon kände.
Jag håller med dig om att man inte skall generalisera mellan individer – och garanterat inte heller mellan grupper av människor med utvecklingsstörning, grupper av människor med förvärvad dövblindhet och grupper av människor som håller på att bli riktigt gamla. Genom att dra in Helen Keller-citatet ville jag bara visa på en annan människa som kunde beskriva hur hon varit tom i sitt inre (trots föräldrars och omvärldens försök att vara hos henne, aktivera henne, hålla om henne, etc) till dess att hon åter fick igång kommunikationen mellan sitt inre och händelser i det yttre.
Allt gott
Bodil
”Den människa som lever sitt liv innifrån är svår att manipulera”, ett citat jag hörde igår på teve. Förmedlat av Ylva Eggehorn, men jag minns inte namnet på den man som sagt det. Han var jude (författare??) och hängdes 1945.
Hej, Gun!
Det finns något i uttrycket som fick mig att tänka ”det måste väl ha varit Bonhoeffer?” – och när jag kollade var det faktiskt så. Det kan visserligen ha varit Ylva Eggehorns egen formulering men andan är hans. Så här står det på SVTs sida:
”Mitt under brinnande världskrig gästade för sjuttio år sedan den tyske prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer Sigtunastiftelsen på försommaren 1942. Mötet omgavs av stort hemlighetsmakeri och uppdraget var inte ofarligt. Han mötte den engelske biskopen Bell för att berätta om sitt arbete inom den tyska motståndsrörelsen. Två år senare fängslas Bonhoeffer för sitt deltagande i det misslyckade 22 juli-attentatet mot Hitler. Tre veckor före krigsslutet hängdes han i Berlin den 9 april 1945.
Bonhoeffer var en begåvad teolog och även musiker, som efterlämnade ett rikt litterärt material, ofta utsmugglat från fängelset. Författaren Ylva Eggehorn har följt Bonhoeffer i hans kompromisslösa hållning för sanning och rättvisa. I kvällens helgmålsringning berättar hon om Bonhoeffers hållning mitt i en tid av svåra och omöjliga beslut. Kan man finna sitt rätta ansvar, om det ens är möjligt att ta ansvar, att göra självständiga val?
”Den människa som lever inifrån, blir svår att manipulera”, menar Ylva Eggehorn.
”Dietrich Bonhoeffer var därför en sådan man, som utmanar och talar till oss än idag”, säger Ylva Eggehorn i kvällens helgmålsringning från Sigtunastiftelsen.”
Hon har förresten också skrivit en bok om honom.
Själv fastnade jag för länge sedan (jag valde sedan t o m att citera det i ”Tio tankar om tid”) för något som Bonhoeffer skrev i koncentrationslägret. Han visste vad som pågick, han visste vad som väntade. Ändå stod det på en utsmugglad lapp:
”Optimismen är till sitt väsen
inte en åsikt om den aktuella situationen
utan en livskraft,
en kraft att hoppas där andra resignerar,
en kraft att bära bakslag,
en kraft som inte släpper ifrån sig framtiden till pessimisten
utan tar den i anspråk för hoppet.”
DET har stöttat mig många gånger – att optimism inte är något vi analyserar fram, inte en åsikt om den aktuella situationen utan ett förhållningssätt, ja, en vilja, att ta sin kraft i anspråk för hoppet.
Allt gott
Bodil
Stort och varmt tack för förtydligandet! 🙂
Tycker mycket om din formulering om optimism som ett förhållningsätt och val. En hjärtesak.
Gun
Hej Bodil!
Nu har jag – ihop men min auroraårblogg – börjat vakna till liv efter minst sagt facebookrusig sommar.Och ser att du under tiden fört fram än fler spännande idésjok för oss Bodilanhängare att försöka formulera och avslipa egna erfarenheter runt. Dröjer dock till någon gång i första septemberhalvan innan jag, förhoppningsvis hyggligt utvilad i kropp och själ, är fit for fight igen. Och då även hunnit läsa igenom ett och annat, för bruk inte minst här.
Fin sensommar! önskar till dess
kes
Hej Bodil!
Det här är inte en kommentar till inlägget utan ett tack för en givande föreläsning i Bålsta igår! Jag håller just på att sammanfatta lite tankar kring den i min egen blogg. Jag är alldeles nybliven pensionär och håller på att ”lära mig att bli gammal”. Att skriva ner tankar kring det jag upplevt känns bra. Det du säger om att inte flytta in framtiden i nuet är ju jätteviktigt. Om jag skulle tänkt på min pensionering för 10 år sen … då visste jag inte ens vad en blogg var.
Tack för din hälsning – just från Bålsta där jag för första gången höll min nya bok i handen. Ja, det var en fin dag i går.
Jag har skrivit ganska så mycket om Prenässansen (pre-nässans, före födelsen, att ta ut saker och ting innan de finns) tidigare, bl a i boken ”Tio år senare” som var en uppföljare till ”Tio tankar om tid”. Prenässansen finns överallt och alltid i våra otåliga samtid (tänk bara på förväntningsekonomin …) men den blir extra förödande om också äldre människor tappar taget om nuet och inbillar sig att framtiden redan är här. Framtiden passar ju så bra att finnas just där framme.
Allt gott
Bodil