07. Vilken oerhörd tur!

Under märkningen ”07” låter jag det hamna som handlar om åldrandets omvärldsberoende. Ett alldeles speciellt sådant avspeglas förstås i vilken generation man råkar tillhöra. Till min författarbloggsvecka hos Brombergs (www.brombergs.se/blogg ) har jag nyss lämnat följande inlägg:

Snart går tryckpressarna igång för min senaste bok, ”Tid för det meningsfulla”. På dess baksida står det bland annat:

”Livet är inte bara en utförsbacke. Med åren växer det fram nya glädjeämnen och förmågor, bland annat ett bättre samspel mellan kunskap och känslor. Suget efter det meningsfulla ökar. Längre liv och bättre hälsa gör att många vill arbeta längre, men medelåldersidealen kan inte få styra allt. Livets senare delar måste också få ha sina alldeles egna värden.” […]. Mest inspirerande är kanske bokens glädjefulla förundran. Vilken oerhörd tur vi har som råkar få leva just nu!”

Andemeningen i den sista meningen genomsyrar hela boken – och på sitt sätt därmed också mitt eget senaste halvår. Det som lever inuti en bok och det som lever inuti en författare är visserligen långt ifrån identiskt men det finns ett subtilt samspel dem emellan. Effekterna av det förstår inte ens vi själva fullt ut. Men så mycket vet vi som att de finns där, och jag förstår precis vad Majgull Axelsson menar med sitt ”tyvärr” när hon i ett tidigare inlägg på den här bloggen skrev (på tal om ormrädsla):

”Frågan är om jag skulle kunna bli min egen terapeut än en gång. Skulle jag kunna knöla in en orm i den roman jag just nu skriver? Bara en liten en och bara som allra som hastigast. Jag vrider och vänder på den frågan under promenaden, men inser till slut att jag måste ge mig. Tyvärr. Det finns inte plats för den minsta lilla orm i den berättelsen.”

Själv slåss jag sedan ett tag mot rejäla synproblem. Fast jag tillåter dem inte påverka mig så mycket, jag tar dem med jämnmod på ett sätt som faktiskt förundrar också mig själv lite grand. Egentligen tror jag inte att min relativa tolerans bara beror på att jag har en starroperation inbokad inom en nära framtid utan också på att jag just genom mitt äldre-skrivande blivit så medveten om hur unikt det är för vår tid med alla dessa åtgärdsmöjligheter vid  större och mindre åldersförändringar.

Vem vore jag att klaga över några månaders synsvårigheter när jag vet att de varken behöver vara bestående eller kommer att förvärras?! Så som de hade gjort om jag hade tillhört förförra generationen eller någon av mänsklighetens alla generationer dessförinnan då majoriteten av de (få) människor som blev gamla successivt gick in i en allt dimmigare värld.

Vilken oerhörd tur jag har som råkar få leva just nu!

/Bodil