Om själva bloggen
Titta, titta – här kommer ett inlägg som inte är numrerat 1-10, ett onumrerat inlägg om bloggen i sig!
På sitt sätt är det inte så lite motsägelsefullt att jag har en blogg. Jag hör till de människor som brukar försöka undvika småprat – jag är semieremit, gillar tystnad, eftertanke, ostörd koncentration. År 2005 valde jag att i en liten folder om Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” skriva om ”Tystnadens vila”. De medverkande författarna skulle utgå från något utdrag ur ”Vägmärken” och det var givetvis ingen slump att jag fastnade för
”Att ”umgås” – och tala blott därför att konventionen förbjuder tystnad. Vilket exempel på la condition humaine: att frottera sig mot varandra för att skapa illusionen av samhörighet och kontakt. Tröttande för övrigt, som all inadekvat användning av vårt väsens resurser. I det lilla formatet ett av de många sätt på vilka mänskligheten med framgång fungerar som sitt eget gissel – i den andliga dödens helvete.”
Ord och inga visor – i en annan språklig dräkt än min egen men ändå med formuleringar som kom mig så nära att jag undrade om det fanns något att tillägga. Det gjorde det, för åren hade gått och jag började mitt inlägg med:
”Idag är tystnaden en ännu större bristvara än den var då. Umgängestalandet på den tiden var en västanfläkt jämfört med nuets ständiga mobiltelefonpratande, SMS:ande, mailande, chattande – den samtidiga överalltvaron skapad blott därför att tidsandan förbjuder närvaro och härvaro. Illusionen är dyrköpt – den främjar visserligen tillgänglighet, snabbhet och korttidseffektivitet men den är (nästan) oförenlig med koncentration, eftertanke och långsiktig hållbarhet.”
Och här sitter jag nu 2012 med en blogg! Den underminerar inte vare sig min närvaro eller härvaro i livet utan snarare förstärker den.En sådan tur att jag hade med ett ”(nästan) oförenlig” i formuleringen ovan…
Det kan alltså fungera, bara man hittar balansen mellan småpratet och det djupgående. Det är något med den sociala friktionen som är så värdefullt. Möten med människor behöver ju inte handla om att ”frottera sig mot varandra för att skapa illusionen av samhörighet och kontakt.” – de kan i stället leda till att man hjälper varandra att slippa stelna i föreställningar, fördomar, förnöjsamhet och en massa annat på ”för”. Ja, att helt enkelt hålla sig levande på djupet.
Och själv vill jag ju inte glassa omkring på ytan – jag vill vitaliseras av den där (upplevda) bläckfisken som vid mötet med andras tanke- och känslovärldar slänger in sina armar i mig på jakt efter existerande fragment. Det är den som binder nya tankebuketter som jag inte visste att jag hade inuti mig. Ja, som jag faktiskt inte hade – för det är ju stor skillnad på delarna och alla de helheter som kan skapas av dem. Helheter som sedan vid ett annat tillfälle kan fungera som delar i en ny helhet.
Ungefär så fungerar bloggen för mig. Hur funkar den för dig?
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
”… binder nya tankebuketter, som jag inte visste att jag hade”. Egentligen är det ett svar på hur din blogg har fungerat för mig. Nya tankar om den tid som är vår, kommer då och då till mig och sen kan jag binda ihop dem till en diskussion, ett resonemang, ett eget tyst privat tankeförråd. Jag reagerar starkare än tidigare på det som känns otillbörligt, det som brister i respekt för gamla. I sådant har känslorna blivit starkare, även om annan form av känslighet kanske försvagas med åren. Jag tror jag lättare ser om vad som händer med gamla i vår tid, både av det positiva och av det vi skulle vilja slippa.
Bloggen gjorde sitt för att jag ville starta Horisonten-cirklar. Också de ger tankar till buketter att dela med sig av. Tänker att något nytt ändå kommit igång, något som på sikt kan ändra synen på gamla. Känner mig rätt optimistisk.
Helmi Jönestam
Så BRA! Alltihop!! Särskilt det där med optimism – för det är ju ur den som det konstruktiva kan komma.
Allt gott
Bodil
Hej Bodil!
Tankebuketter – – – -.
Sociala friktionen.
Förstår inte hur du kan hitta sådana speciella och tänkvärda ord ?
Tankebukett. Att jämföra ett virrvarr av tankar med en bukett. Några vackra blommor som förhöjs av att blandas med några enkla strån eller ax som ger ett helt nytt intryck. Det är nästan så jag blir romantisk och det är inte vad jag är känd för av dem som känner mig väl. Den gamle realisten har visst mjuknat. 😉
Då har denna bloggen blivit bandet som kan hålla ihop min bukett.
Sociala friktionen är nog den bästa beskrivningen av det jag saknar mest efter att ha lämnat arbetslivet och minskat ner den dagliga kontakten med andra människor.
Att ”hålla sig levande på djupet”som är så viktigt.
”Balansen mellan småpratet och det djupgående” skriver du.
För mig är småpratet lätt att hitta bland de andra gubbarna vid ljugarbänken på varuhuset men det djupgående saknas när jag inte längre kan diskutera med arbetskamrater eller föreningskamrater.
Det är säkert därför mina tankar kommer med på denna bloggen ibland.
Hälsningar
Från Roland i Lyckeby
Hej Roland,
Den klassiska varningsskylten ”Vägarbete pågår” brukar förvarna om bekymmer. Men när vi sätter upp den inre skylten ”UTVECKLING pågår”, så är det mer som GLAD-skylt än aom varning.
Tänk vad vi får vara med om!
Allt gott
Bodil
Hej Bodil,
Det är i mötet med andra vi blir synliga, har någon (eller flera?) sagt.
Sedan jag läste din bok, och det jag läst här på bloggen, har min syn på att bli gammal 🙂 breddats och fått ett annat djup.
Än viktigare har varit att jag påhejad kunde bygga skyskrapor. Jag har länge försökt hitta tillbaka till detta språkflöde inom mig, som fanns där för 20-30 år sedan men av olika skäl nästan helt tystnat. Det kräver mycket ensamtid och avspändhet för att ”pladdra på” med den lätthet som det jag skrev på Alla Hjärtans Dag. Jag tänker nu försöka skriva en längre text utifrån detta ”flow”, som inte ska styras när det pågår – men som tvivelsutan behöver ses över när det satt punkt (för dagen). Det finns ingen syssla/ inget arbete som gör mig så tillfreds som att kunna ge utlopp för/ skriva ner detta tankeflöde. Som idag har en annan mognad (mer livserfarenhet) än för 20-30 år sedan.
Och inte utan att jag känner en viss valfrändskap när jag läser bloggen.
Varma hälsningar
Gun
Hej, Gun!
Och tro mig: dina skyskrapor ligger där i min ”Roligt att göra”-hög – jag tänker roa mig med att ställa samman dem och sitta och fundera över helheten. Den högen är ingen slavdrivare; den bara finns där som en glad påminnare om att det finns mycket om hörnet…
Ja, det är klart att bland dem som söker sig till denna blogg finns det en övervikt för människor som själva tycker om att tänka och skriva. Ja, som kanske inte kan låta bli det. Och det behöver vi ju inte förhäva oss över – men heller inte sätta under skäppan. Det är mycket som kommer fram här som har svårt att komma fram på annat sätt – och som garanterat inte hör hemma i small-talk-världen eller SMS:andet.
Visst är det roligt att få sin syn på att bli gammal både breddad och fördjupad just när man själv är där? Det finns ju hela tiden en ”försöksperson” med en: en själv. Och det är mycket som vi kan inspirera varandra till att känna efter och prova. För man kan ju inte veta förrän man har provat.
Allt gott
Bodil
Det är alltid intressant att läsa tänkande mänskor bloggar, som din. Den är ju inte ”småpratig”. Ofta är bloggtexter mera eftertänksamma än annat man skriver på nätet. Ofta, men inte alltid förstås. Jag orkar inte läsa bloggar som är som inlägg på Facebook – som jag inte hör till och inte vill höra till heller. Detta eviga småpratande, detta ständiga uppdaterande av allt oväsentligt man gör under dagen, who cares? Tydligen ganska många, eftersom det är så populärt.
När jag gick i pension tyckte både icke pensionerade OCH pensionerade före detta arbetskamrater att NU skulle jag börja fejsboka, för att hålla kontakten och återfå kontakt med gamla borttappade vänner. Men jag bryr mig faktiskt inte om det! Jag skriver mail (suck, gammaldags brev borde det vara, men sånt blir inte av i dagens värld, tyvärr) där jag i längre formatet ”uppdaterar” mina vänner om vad som pågår i mitt liv, och lika väl får jag till stånd en diskussion med dem den vägen. Utom, tyvärr, med dem som är väldigt aktiva på Facebook, för de tycks inte hinna svara på vanlig e-post. Men det är deras förlust, anser jag. Jag blir mer och mer sparsmakad när det gäller mina vänner, de som inte orkar hållas kvar får väl trilla bort då.
Tystnaden har liksom för dig alltid varit mitt favoritljud. Jag har aldrig haft radio eller TV eller ens musik som bakgrundsljud i vardagen. Om jag lyssnar, så lyssnar jag.
Men jag är hejare på smalltalk! Och jag älskar att prata! Med bekanta och obekanta. Som journalist har jag alltid varit störtnyfiken på mänskor, och kommer nog att vara det till min död.
Så det ena utesluter verkligen inte det andra.
Hej, Christine,
”Det ena utesluter verkligen inte det andra” – så är det i den bästa av världar för den som tycker om både tystnad och smalltalk, både koncentration och tillgänglighet! Och konkurrensen mellan dem får man ju försöka leva med; det är med detta som med det mesta annat i livet: det får bli en kompromiss.
MEN – det ena har en sådan tendens att breda ut sig på det andras bekostnad. Konkurrensen sker inte på lika villkor och garanterat förskjuts den över tid. Tystnaden skulle behöva kulturminnesmärkas i denna mobiltelefonstinna värld, så också de handskrivna breven i facebooktiden (jodå, jag skriver brev för hand ibland. Men de kräver att jag sätter mig vid sekretären (!), tar fram reservoarpennan (!!) och fina brevpapperet (! ! !) ). Handskrivna brev skriver jag bara om det handlar om något riktigt viktigt – om sådant kan det å andra sidan vara omöjligt för mig att maila. Mailkommunikationen är en så BRA form för direktkontakt mellan människor (tycker jag, alltså…) – inte så staccato som SMS, inte så publik som bloggen. På Facebook är jag nästan inte alls – det är något med mig som gör att jag helt enkelt inte passar i den formen.
Samtidigt är det ju mycket intressant med alla dessa kommunikationsformer som åstadkommer tidigare otänkbara kombinationer mellan talet i all dess flyktighet och skriften som var bokstavligen huggen i sten på runstenarna. Tänk vad vi får vara med om!
Allt gott
Bodil
Ja hej igen, Bodil,
du har så rätt så rätt, i att i konkurrensen mellan tid&tystnad och smalltalk och allmänt bludder så har bluddret tendensen att ta över och tyvärr tror jag inte vi kan göra något alls åt det. Vi kan bara gå in i tiden&tystnaden själva, om vi har den möjligheten. Och åtminstone jag har det, speciellt nu som pensionär.
Annars apropå handskriva riktiga brev så skriver jag aldrig sådana numera, av omsorg om den som skall läsa brevet. Min handstil har blivit allt oläsligare med åren, även för mig själv. Får liksom kramp i handen bara av att ta i en penna. Tycker själv att det är jättesynd.
Skriver dock halvriktiga brev en gång om året, nämligen julbrev till alla s.k. julkortsvänner (vilket alltså betyder att alla får likalydande brev på ett ungefär och de är lagom allmänt hållna för att passa även avlägsnare bekant-vänner.) Dem skriver jag på datorn, med stor omsorg dock. Och printar ut.
Jag undrar vad vi kan göra för att få K-stämpel på Tystnaden? På riktigt, liksom?
Hej, Christine!
Jag hörde på sin tid till dem som påverkade SJ att skapa mobiltelefonfria kupéer – sådant kan man göra i det lilla. Men i det stora finns det inte en enda så stor tystnad att den kan släcka ut ett enda bakgrundsbrus. Jo, tekniskt förstås: man kan brusreducera sig inuti lurar där man bli av med det mesta oväsendet runt omkring genom att det inkommande ljudet fasvänds och denna signal läggs ovanpå det inkommande… Och så kan man gå in i väl ljudisolerade miljöer – men där är det ofta svårt att vara.
Och så finns alla denna fantastiska natur där det ju sällan är tyst (fågelkvitter, något som prasslar i löven, vindens ljud i trädkronorna, vågskvalpet mot stranden)men där man ändå kan känna sig tyst innesluten i det stora lugnet.
Intressant, förresten, att det nästan alltid är det människogenererade oväsendet (inklusive den människogenererade tekniken) som stör oss, inte de ljud som uppkommer på annat sätt!
Allt gott
Bodil
PS. Apropå julbrev och julkort: vad tycker DU om de där julkorten på vilka det bara står ”GOD JUL önskar Lisa”? Som man får ett likalydande en gång om året utan ett enda annat ord till. Man vet inte hur Lisa mår, om hon flyttat och har ny adress, om hon blivit änka, mormor eller gift om sig. Det enda man får veta är att Lisa lever. Om man nu råkar komma ihåg Lisa, eller fatta vilken Lisa det gäller.
Jag tycker det är helt onödig kommunikation.
Mja, det sista håller jag med om: jag blir alltid lite generad när jag inte vet vilken Lisa det är.
Men själva gesten i sig stör mig inte, snarare tvärtom, men det kan ju bero på att jag är en sådan där vän-av-julen. Jag ser det som så att det finns någon där ute som påminner dig om att ni faktiskt har eller har haft en relation, om ock aldrig så vag, och så skickar hon eller han ett kort en gång om året som en påminnelse. Dubbelriktad, för rimligen har ”Lisa” tänkt att nu skall jag skicka ett kort till Christine – och du i din tur påminns om Lisas existens. Visst är korten på sitt sätt intetsägande – men de gör ju inget intrång, de stör inte, de bara finns där, en vänligt sinnad människa liksom vinkar till dig på avstånd.
Allt gott
Bodil
Sorry men jag tycker att din blogg bara är ytligt poserande. Bläckfisk som ska kasta in armarna i dig. Du skriver som en pretentiös blondinbella. Jag tycker du är totalt opersonlig. Du gömmer dig bakom en mur av ord. Jag slutade blogga för jag orkade inte hålla på varje dag men jag skriver mycket på flashback.org jag heter JizzieJinx eller förut BabyPink. Mina kommentarer är mänskliga och öppenhjärtliga. Läs så får du se. Okej det här är menat som konstruktiv kritik om din blogg – inte dig.
Tack för att du berättar!
Jag tror inte ett ögonblick att man kan jämföra det ena med det andra utifrån vad som i sig är mest mänskligt eller mest öppenhjärtligt – men väl att den ena når fram till några och andra når fram till andra. Ibland bestämmer vi oss blixtsnabbt för vad och vem vi vill ta in, ibland måste vi ha långt tid på oss innan vi kommer underfund med varandra – och ibland kan vi t o m ändra oss.
Men egentligen är det inte det som är grejen här utan hur vi eventuellt kan nå fram till varandra med tankar om att bli gammal i en ny tid.
Allt gott
Bodil
Vet du vad, Elsa Lovisa Brattlund?
Det är fantastiskt bra med åsikter.
Tänk vilka möjligheter att utvecklas! Att bli berikad. Att få en tankeställare. Att bara få säga sin åsikt och ha rätt till att ha den, utan att bli straffad för den.
Fast inte sällan gör man totalt bort sig, när man yttrar åsikter om något som man inte är insatt i.
Olika generationer diskuterar på olika sätt. Ibland är det helt omöjligt att diskutera ”mellangenerationellt”, vilket är enormt sorgligt. Vi har mycket att ge varandra, men då måste man ha tålamod att lyssna (läsa), trots att det är många ord och man orkar inte ta sig igenom dem.
Kanske är det så, att en generation är van att yttra sig opersonligt, för allt behöver inte vara personligt. Många saker är så allmängiltiga – men det förstår man först när de gäller också en själv.
Kanske är det så, att många saker förstår man först, när man själv har upplevt dem. Oavsett åldern.
Kanske är det så, att den som har levt under samma tid /i samma kultur / samma samhällsklass osv förstår = har samma intresse / eller bara VET samma saker. Då får plötsligt orden en helt annan innebörd och vikt.
Är det inte synd, att man inte har lättare att förstå varandra?
Någon klarar inte att läsa ”tjocka böcker” – man tycker att det är för många onödiga ord.
En annan läser de tjocka böckerna JUST för att man beundrar hur författaren leker med orden och språket.
Är det inte toppen, att man har olika smak och tycker om olika saker?
Är det inte fantastiskt, att folk har hittat ANDRA MÖJLIGHETER att använda medier?
Så delta där du hittar det du söker. Bry dig inte om det där du inte hittar det du kräver.
Och tänk: Att det finns en blogg, där man RESPEKTERAR varandras åsikter! Att man inte direkt hoppar på ägaren av bloggen eller dem, som bidrar – och kväver dem i skydd av anonymitet med sine EGNA ENDA RÄTTA ÅSIKTER.
En underbar resten av dagen
önskar
Jitka
Läst vad du Elsa Lovisa Brattlund skriver på Flashback – och förstår att du inte gillar den här bloggen:
Postat av JizzieJinx
”Förstår hur du menar men det känns jävligt absurt att använda invandrares ekonomiska utsatthet som ursäkt för ett kriminellt beteende. Vad har ekonomi med våldtäkt och mord att göra? Är det okej att bryta sig in hos en pensionär, misshandla och råna denne på allt den äger för att man är ekonomiskt utsatt? Det kanske är orsaken, det och en fet jävla kulturkrock. Hur som så används det idag som en ursäkt och det är jävligt fel. Det daltas lite för mycket med kriminella, oavsett ursprung.
Den stora invandringen bör stoppas, straffen bör bli hårdare, livstid borde införas och dömda invandrare borde utvisas. Det är min åsikt.”
TACK för att du följde upp, Göran – det gjorde inte jag.
Jag är helt enkelt inte tillräckligt nyfiken på bloggar-i-största-allmänhet och garanterat inte på den refererade-i-synnerhet ser jag när du återger vad den innehåller.
Egentligen förstår jag ju inte ens detta att jag själv har en blogg. För (som jag skrev i själva inlägget) jag hör ju till de människor som brukar försöka undvika småprat – semieremit, gillar tystnad, eftertanke, ostörd koncentration,… Ändå hade jag förhoppningar på denna blogg – och de infrias faktiskt, ofta med råge.
Allt gott – och tack igen!
Bodil
Hej, Göran och andra,
Och detta och och åldern kunde man gissa sig till redan när man läste flickans nick. Räckte med en av dem, den andra bara bekräftade.
Är det lönt att ställa upp på någon sorts diskussion med folk med dessa åsikter? Och det skulle behövas det skulle behövas det skulle behövas – men folk med liknande åsikter har sina åsikter incementerade och ändrar dem inte, det spelar ingen roll hur och vad man försöker. Det är det som år så tragiskt. Det andra är, att vi ”gamla” med erfarenhet inte så ofta använder dessa medier, där vi kan sprida våra / andra / annorlunda åsikter, så folk åtminstone läser dem, ibland (tur att hon hittade bloggen, ibland fastnar ett frö någonstans…)
Folk som mobbar varandra med hjälp av olika bloggar, Facebok, chat. Hur ska man ändra dem? Och det ska man, för vad blir det av oss alla om allt blir ”OK” att säga, att angripa verbalt alla som tycker annorlunda, och de som backar för verbala angrepp bereder vägen för åsikter som vi inte vill låta bli ”allmänna”, Vi som tycker ”hon kan inte bättre” låter dem att ta över. När det är under vår nivå att sänka sig så lågt att man försvarar sig, att man försöker förklara, visa…
Det är den andra sidan av Internet. Den anonyma, där man vågar, där man kan vara ”stor”, där man kan visa världen, såra andra….
DEN TIDEN
är dyr.
För där lär man sig ingenting. Utom att i värsta fall bli elak mot andra, att såra och skada med ord.
Sån vill inte jag vara.
Jitka
Hej,
Jag vet inte om ni vet att och hur jag kan utöva censur på denna bloggen?
Det kan jag först och främst genom att varje kommentar från en ny bloggare hamnar hos mig för godkännande innan den publiceras. Så skedde alltså med ”Elsa Lovisas”, och jag släppte igenom den. Tyckte det var uppfriskande med lite råskäll. Inser efter Görans inlägg att jag kanske borde ha kollat upp hennes länkar och därefter bara slängt alltihop – men det gjorde jag alltså inte. Å ena sidan, å andra sidan – jag har inte svårt att se för- och nackdelar.
Censurloppet är emellertid inte kört för jag kan också i VARJE LÄGE ta bort vad som helst som redan finns på bloggen. Den möjligheten har jag heller inte utnyttjat (än så länge) vad gäller Elsa Lovisa-kommentaren. Titta bara vad den möjliggör för information om min censurmaktställning. Den hade jag annars nog missat att sprida. (Den öppnar också för att om exempelvis någon av er någon gång vill få borttaget något ni själva skrivit på bloggen, kan ni bara kontakta mig).
Mot att Elsa Lovisas kommentar blev publicerad talar bl a tidsinsatsen, denna gång inte bara min utan också era andras. Tiden, tiden, alltid denna tiden.. Genom hela livet får vi jobba på för att inte dränkas och dränka oss i skröfs. Standardregeln SISO (Shit In, Shit Out) är skarp och den gäller bara alltför ofta. Men den är inte obönhörlig. Man kan ibland ta ”Shit In” – och det kan leda till ett GOTT resultat i stället för Shit Out.
För egen del känner jag mig rätt färdig nu med diskussionen kring detta – trots att jag inte har bestämt mig för om det hade varit mer ”rätt” att refusera kommentaren än att släppa fram den. Sådant kan vara JÄTTEviktigt – men inte är det väl det i det här fallet?!
Allt gott
Bodil
Hej, Bodil,
nu tycker jag inte att DEN HÄR TIDEN VAR DYR.
För att reagera på detta kan lära något nytt.
Diskutera kring hur man kan använda medier = i detta fall just blogg – på olika sätt beroende på ålder. Givetvis framgår det inte alls hur gammal deltagaren är. Man kan utgå ifrån nick. Just i detta fall säger språket inget om det.
Men man får en tankeställare. Vilken skilnad det är vad folk skriver i en diskussion och hur man skriver det. Vad man kan åstadkomma med en sån diskussion.
Ofta är det så att vi äldre inte deltar i diskussioner i chatt eller blogg, för ”vi kan inte”. Så vi vet inte hur ungdomarna för sådana diskussioner. Det som jag har antydd i ett annat inlägg – hur mycket TID t.ex. lärarna är tvungna spendera på att lösa elevernas ”fritidsaktiviteter” från Facebok, SMS och andra ”åsiktsutbyte”, där man mobbar varandra. För det påverkar skolaktiviteter – när eleverna bråkar, mobbar varandra,sårar. Det påverkar självkänslan av den som inte är så stark som t.ex. du – av den som blir utsatt.
Kanske också hur ungdomarna blir utsatta för farligheter på chatt, där folk utger sig för yngre och stämmer träff eller lockar till att ta foto av olika slag som missbrukas osv. Där satt vi på föreläsningar om hur enkelt det är = också tid, som inte var DYR.
Så jag tycker att den här diskussionen VAR viktig och det var bra att du släppte igenom inlägget. Man fick sig en tankeställare om man inte insåg makten innan.
Att även en givande diskussion kan styras till ”skit” om man inte ingriper.
Ha en bra dag
Jitka
Ja, det är just det – att ”vi äldre inte deltar i diskussioner i chatt eller blogg.” Jag är inte säker på att det främst handlar om att vi inte ”kan” – det kan i stället vara för att det känns främmande, onödigt, tidsödande, lite smålöjligt, lite barnsligt.
Just därför är det ju alldeles utmärkt att det bevisligen går att hitta en form som många läser. Hittills har här varit 43 260 besök!
Allt gott
Bodil
Jag kände till den där möjligheten till censur/ borttagande av kommentarer som bloggägare (heter det så?) har. Och som gör det möjligt för seriösa bloggar att finnas. För tyvärr är det väl så att de annars skulle dränkas av allt möjligt dravel och hat.
En censur, vill jag påstå, som främjar både demokrati och öppenhet.
Ja,
Och FÖRE mig finns det ett ALLDELES utmärkt spam-filter där det mesta av eländet samlas.
Allt gott
Bodil
Herreduminskapare. Hur kan man skriva ”ytligt poserande…. Du skriver som en pretentiös blondinbella.” och sen påstå att det är ”konstruktiv kritik”? Hur gammal är du egentligen, Eva Lovisa Brattlund? Jag menar: när jag var barn fick jag lära mig att inte säga saker som sårar. I mina öron låter det där ungefär som tonårsflickors facebookmobbande.
Jag tycker om Bodils blogg just för att den är som den är, ett eftertänksamt sätt att verbalisera vad en mänska som tänker mycket just på de här sakerna kommer fram till. Ofta just i presens, har jag en känsla av. Det är inte färdigtuggade tankar utan de utvecklas hela tiden.
Tack Bodil.
Hej,
Som alla andra människor behöver jag förstås återkoppling. Inte så mycket på vem jag är (det tror jag att jag vet – och förresten tycker jag inte det är så särskilt intressant längre) utan på de senaste tankegångarna. I presens, som du säger. Den första återkopplingen kommer redan i skrivögonblicket – ”jaså, var det så jag tänkte?!” Och sedan är det ju oerhört intressant att se inte bara hur andra reagerar och vidareutvecklar och nyskapar utan också VAD det är som andra reagerar på – och vad de inte reagerar på.
Jag har nyss gått igenom bloggen och sett att det enda inlägget som inte en enda kommenterat var det som handlade om att det rimligen är skillnad på att bli gammal som kvinna och att bli gammal som man. Det var ju OCKSÅ intressant – i somliga sammanhang är det som om genusperspektiven kommer först. Men här gör de uppenbarligen inte det.
Allt gott
Bodil
…. för det var nog att jag skrev det på ”fel” ställe?
Möten med människor behöver ju inte handla om att ”frottera sig mot varandra för att skapa illusionen av samhörighet och kontakt.” – de kan i stället leda till att man hjälper varandra att slippa stelna i föreställningar, fördomar, förnöjsamhet och en massa annat på ”för”.
Jag upprepar stycket, för det är det jag vill stödja och reagera på.
Det har hänt saker i mitt liv under de senaste åren (precis som i alla andras liv).
De har egentligen inget med någon speciell ålder eller pensionäring att göra. Det skulle kunna ha inträffat för 40 år sedan eller om 20 år.
Man kan ta itu med det på olika sätt. Läsa lämplig litteratur, delta i grupper och diskutera, gå i terapi, studera på kurser…
Jag har hittat – som så många andra – mitt sätt.
Jag har inte lust att sätta mig med en grupp människor jag inte känner och öppna mig för dem och diskutera saker som jag egentligen inte tycker de har med att göra.
Men att diskutera och byta åsikter, att förstå någon annans ståpunkt – att förstå att allt behöver inte alls vara så som JAG ser det där jag står – det berikar mig, det hjälper mig på olika sätt att se, att jag inte är ensam, att det händer andra, att det går att lösa, att man klarar det ena och det andra. Snabbare än om jag grubblar mig igenom själv.
Till det vill jag inte ha snabba, ogenomtänkta, ofta elaka och kritiserande repliker, som tom utger sig för ”konstruktiv kritik”.
Jag behöver byta tankar på en nivå, som GER mig något.
Bland sådana blogg är det Bodils blogg. Jag ser att det finns många andra som har levt som jag och som funderar över samma saker som jag. Som inte förlöjligar det som jag anförtror här.
Jag läser och ibland skriver i andra blogg:
* blogg om svenska som andraspråk;
* blogg som tillhör en mamma med 2 autistiska söner om hennes vardag – en samlingspunkt för mammor till barn som inte har en vanlig vardag som vi andra, utan en tuff 24 timmars dygn, varje dag, utan avlastning – och de stödjer varandra och pushar, för mer kan de inte göra, där de vågar gråta, för alla fattar vad de handlar om, en dag är det en som orkar lyfta, en annan dag är de andra.
* tjeckiska blogg, där kvinnor diskuterar tema som bekymrar dem: hur klarar man den ansträngda ekonomi, ge varandra tips för billiga maträtter, råd om vad man har rätt till och hur man kan ordna det.
* andra tjeckiska blogg, där man diskuterar familjelivet: Att allt är inte guld som glittrar, utan att alla har sitt, att det är kvinnan som drar det tungsta lasset, står för sina barn i vått och torrt… hur man löser det när hon inte orkar hålla familjen och plötsligt står hon där med 2 – 3 ungar ensam – praktiska råd hur man gör med barnen som måste bo hos pappa som…, hur man ordnar pappersarbete vid skillsmässan, ekonomin osv osv.
Och ofta tänker jag: tänk så bra jag har det!
Vad jag har lärt mig under den senaste tiden, sedan jag har upptäckt detta!
Det handlar inte bara om Bodils blogg. Det är alla möjliga, som jag började läsa och delta i JUST FÖR att jag hittade Bodils. Att jag gav mig tid att fatta, att det inte BARA handlar om snabba repliker och kommentarer, utan TANKAR.
Alla dessa blogg har berikat mig. De har gjort en snällare människa av mig.
Och jag bryr mig inte om HUR man skriver dem. Vilka regler – uppsatta eller inte uppsatta – man följer
eller ska följa. Det är den som äger bloggen som avgör hur man vill skriva. Om det inte passar en själv , ja, då slipper man läsa och delta, eller hur?
Genom att SKRIVA och dela med sig blir bördan lite lättare att bära. Inte bara för ”MIG”, utan för andra, som ser, att vi får stöd, att andra har det likadant eller liknande, att ingen går igenom livet som en dans på rosor.
Tänk vilket bra (och billigt) medie det är!
Så diskussion på blogg, som är i stort sätt mycket anonymt, är inte att angripa varandra för en annan åsikt. Det är helt enkelt att byta åsikter med lite lättare tyglar – man kanske vågar lite mer än när man står där mitt emot varandra, man kan gå lite på djupet, man kan ofta förklara vad man egentligen menar, vilket kan försvinna i ”det verkliga mötet”.
Det är blogg för mig.
Inte snabba rader, där jag hoppar på någons åsikt /eller person, för här har jag möjlighet att göra det anonymt.
En underbar vårvecka till er alla, som skriver här
Jitka
Hej, Jitka!
”Alla dessa blogg har berikat mig. De har gjort en snällare människa av mig.”, skriver du.
Ja, visst blir man rikare inuti när andra tänjer och drar och överraskar en från sitt håll! Och generösare. Och därmed också gladare.
Jag överfalls ofta av den känslan: ”javisst, så kan det också vara, så kan man också tänka…”
”Tänk vilket bra (och billigt) medium det är”, säger du. Ja, räknat i kronor och ören. Men räknar man i all den tid som vi lägger ner på att försöka vidareutveckla tankar tillsammans på denna blogg, så är det ju jätteDYRT. Men det har man ju råd till i tankens gåvoekonomi, för där kan ju alla vinna. Mer och mer, ju mer man ger bort.
Allt gott
Bodil
Dyrt och dyrt…
Skulle jag
* delta i kurs
* köpa böcker i ämnet
* terapi
* deltagit i fester
* annat
plus köra dit, så hade det blivit dyrare…
Och här kan jagf slippa kamma mig, hoppa till spisen och röra i grytan, stoppa tvätten, svara i telefon….
OCH FORTFARANDE VARA MED!
Fast det är jätte kul att träffas!
Jitka
Visst har du rätt i att det finns annat som är dyrare…
Men jag tar alltid varje chans som bjuds att lyfta upp hur HYGGLIGA de allra flesta människor egentligen är och hur GÄRNA vi hjälps åt, bara redskapen är rimligt bra.
Visst finns det exempel på motsatsen på nätet, typ porr, bedrägerier och allmänt lureri. Men det finns OCKSÅ så mycket fint, jag säger bara:
Kolla wikipedia – ideellt, ideellt!
Kolla specialinriktningar typ släktforskning – oerhört mycket sker ideellt!
Kolla alla communities upptill olika datorprogram – ideellt, ideellt och ofta så att man får svar inom en timme om man lägger ut en fråga.
Och kolla den här bloggen och allt viktigt vi samtalat om här, som hjälpt oss framåt var och en och också utvecklat en och annan alldeles ny tanke.
Det är så fint.
Allt gott
Bodil
Ja, jag håller med dig.
Det jag tänker på att det finns flera sidor av allt. Även människor. De som söker sig till sidor som du talar om och har nytta av det som bjuds. Såna som även jag har använt till att få mer kunskap, att utvidga världen. Och dem som jag har talat om – som jag har haft av den mänskliga sidan i diskussioner där folk sträcker ut handen, lyfter, hjälper med omtanke, kunskap, eller bara finns där när den andra är ensam.
Och så finns det den andra sidan, som du också har nämnt. Och sidor, där folk trampar på en som ligger, sårar, förolämpar, mobbar, sprider lögner om varandra. Hur lätt det är att förstöra för någon, som inte kan eller vet hur man ska försvara sig. Inte är lika verbal, inte vet om att det finns, men är utsatt i alla fall. DEN tiden är dyr. Till ingen nytta.
Att utveckla något tillsammans, att lära sig av varandra, att ställa upp… – det är inte dyrt. Det är värt all den tid man lägger på.
God natt
Jitka
Hej Bodil,
Mycket av det som skrivits på denna bloggsida (Om själva bloggen) gör mig betänksam. Kanske har jag lite svårt att förstå varför du inte censurerade Elsa Lovisa Brattlund direkt, du har ju den möjligheten. I värsta fall hade du fått ett upprört mejl från henne – men so what! Du har en bra blogg, men du kan aldrig räkna med att alla ska bete sig anständigt på den, att alla ska respektera intentionerna med den, att ingen ska angripa dig personligen. Det hör till spelets regler.
Som jag förstått bloggen ska den visa och analysera hur det är att vara gammal i vår tid och helst komma fram till strategier för hur vi kan komma vidare, för att ge också gamla en självklar plats i det samhälle vi lever i. Att vi inte tänker på samma vis om mål och strategi är inte svårt att förstå. Vi är alla unika och det är fantastiskt. Men om någon träder in på bloggen och tycker att den är ”ett ytligt poserande” av ”en pretentiös blondinella” så har den personen ingenting att göra där. Låt henne bli en svart fågel som snabbt flyger förbi, men hon ska inte stanna och locka oss bort från vårt huvudspår. För jag tror, att det är det hon vill.
Jag kan förstå, att man som bloggansvarig tycker att alla åsikter måste få komma fram. Utan andras tankar kan man själv inte utvecklas, man måste fyllas på. Men det som ELB skriver är ingen påfyllnad, det är ett angrepp inte bara på dig, utan på oss alla här på bloggen och handlar mycket lite om att dela tankar om att bli gamla i en ny tid.
Bästa hälsningar
Helmi Jönestam
Ja, jag ser det samma som du men lät ändå detta passera eftersom det kan vara undantaget som bekräftar regeln. Det visar oss t ex hur BRA vi normalt har det när vi kan prata med varandra utan störningar.
Jag lovar att jag skall ha höjt garden och sänkt acceptanströskeln nästa gång sådant händer.
Allt gott
Bodil
Bra rutet, Helmi!
Ha en skön vecka allihop. Här utanför mitt fönster är det -5 grader, ganska grått, men jag tänker hållas inomhus idag och sköta alla måsten och halvmåsten per telefon, för jag är förkyld. Och det är också en del av lyckan med att vara pensionär. Man behöver inte stiga upp i ottan för att släpa sig till jobbet med tjockt huvud och rinnande näsa. Man KAN faktiskt vira in sig i tjock filt i favoritlänstolen med Bodil Jönssons ”När horisonten flyttar sig”.
Andra böcker jag rekommenderar för oss som blir/är äldre och vill läsa kloka tankar och ta del av någon annans livsmod är Merete Mazzarellas böcker, speciellt dem hon skrivit nu på äldre dar. Vad hon skrivit hittar ni till exempel här: http://www.sets.fi/Author.php?id=204
Med lite snoriga, men varma hälsningar
Christine
Tiden har på sistone rusat med, och förbi, mig mer än vanligt – inte hunnit att runt hörnet upptäcka denna avdelning förrän nu. Trots allt mycket bra att ”elakt korthuggna” ELB fick avreagera sig i den här bloggens större och generösare begreppsbox. Ny i bloggvärlden från 8/2 detta år (tendens att väl mycket vilja skämma bort mig i ensamhets tysta lugn) har jag formligen mått illa åt den skadeglatt otäcka ton som epidemiskt tycks ha utbretts på sina håll. Med bedrövligt begränsa(n)de tanke- och känsloramar. Dylikt har jag ej sällan mött på livsvägen: i dagens ytliga medievärld tyvärr allt vanligare, är jag rädd. Därför bra att vi här synat ett exempel på fenomenet i sömmmarna. I stället för att gömma, glömma osv som är så vanligt i just DEN korttänktare begreppsdimensionen. Redan vid utträdet på nätet för ca ett år sen var jag nära att gå med i Facebook, men kände obehag nog för att hejda mig på tröskeln. Tack och lov! från
Ganska glad Kerstin Elisabeth
Tja Bodil Jag jobbar på en grundsärskola som elevassistent och har precis upptäckt dina barnböcker . De är fantastiska skulle gärna vilja att få kontakt med dig .
Hej,
Det är inte jag som är den Bodil Jönsson som skriver böcker för barn.
Allt gott
Bodil