Social hållbarhet och utmanade tidsperspektiv 3(4)

Hej igen!

Det tredje tidsperspektivet som blev märkbart under coronan var synkroniseringsproblematiken. Hur få individ och samhälle att gå i fas? Hur ens få samhällets olika delar att bli synkroniserade?

I vanliga fall är det ju individer som är mer lättrörliga än samhället och snabbare ger sig hän i nya strömningar. I coronafallet blev det tvärtom – det var samhället som krävde (visserligen förklätt till ständigt nya rekommendationer) att vi alla skulle ta eget ansvar för att vara följsamma. Och det genast! Det gick som bekant sisådär.

För mig blir den stora poängen med en ny gedigen pandemilag/ katastroflag att den kan leda till en bättre samordning i tid inom hela nationen vad gäller nödvändiga åtgärder. Dels genom de direkta effekterna på exempelvis smittspridningen, dels genom att vi då samtidigt skulle upphöra med det ömsesidiga gnatet om vem som har satt vad i system för tidigt eller för sent. Man har inte råd med tjafs när det är allvar på riktigt och när varje minut och dag gör skillnad. Lite är det som att gå över en väg utan övergångsställe i stark trafik. Ett felsteg kan vara oåterkalligt och obönhörligt fel. Tidsrelativismen hör inte hemma i det nödvändigt omedelbart beslutade.

Allt gott

Bodil som sparar det fjärde tidsperspektivet till nästa inlägg