17. Resultatet eller processen?

Hej,

Fixeringen vid arbetstid är faktiskt märklig. Eftersom handlingar inte blir till lönearbete med mindre än att någon annan är beredd att betala för det, är det berättigat att ställa frågan vad är då “det” som man är beredd att betala för? Jo, resultatet, dvs det man vill få utfört. Att då fastna vid arbetstiden som mått på resultat fungerade något så när bra så länge det handlade om muskelarbete (fick man tillgång till någons muskler 12 timmar kunde det bli nästan dubbelt så mycket utfört som på 6 timmar) eller jobb vid löpande bandet. Men idag står sällan resultat i direkt proportion till tid.

När man ändå har hållit fast vid just arbetstiden, har föreställningsvärlden förskjutits från resultat mot process. I längden tror jag alla förlorar på det, för också processer brukar vinna på att fokus läggs på resultatet. När processen själv hamnar i fokus, kan man tappa taget om vad det egentligen var som skulle göras, och då blir arbetet abstrakt. Utgår man däremot ifrån “det är det här vi ska klara av, det är detta som är förutsättningarna, hur ska vi då göra för att klara det så bra som möjligt, också på sikt?”, blir processen meningsfull och hamnar i sitt sammanhang.

Allt gott

Bodil

4 comments on “17. Resultatet eller processen?
  1. Nina Bendahl skriver:

    Hej Bodil!

    Detta hör kanske inte riktigt till ämnet, men väl till det tidsfokus som råder. Jag arbetar ju inom vården och har funderat mycket på det processtänk som råder där. Man vill göra gällande att man har patienten i centum när man jobbar med patientprocesser. Men, jag är tveksam. Jag undrar om det inte är tid där också som är i centrum. Ledtider är ett poppisord. För varje patientprocess som skapas är min uppfattning att den som inte “passar in” processen, vilket i vissa fall kan vara ett flertal, helt tappas bort i systemet.

    Nina

    • bodil skriver:

      Hej, Nina,
      Min bild är att vården faktiskt försökt sedan 25 år att just sätta patienten i centrum, men att detta – trots god vilja – inte går så länge vården styrs av sin egen logik och logistik. Nu väcks ändå visst hopp genom utvecklingen av SIP:en, den Samordnade Individuella Vårdplaneringen, där det uttryckligen naglas fast att alltihop ska utgå från den enkla frågan: “VAD ÄR VIKTIGT FÖR DIG?” (internationellt: “the ‘I’-question”). När detta efterhand blir till vardag i all vård blir det patientens resultat och patientens process (därmed också patientens tid) som hamnar i högsätet. Och det gör all skillnad i världen. ASIH, den Avancerade Sjukvården I Hemmet, ligger långt framme i detta – kanske blir det mer uppenbart just i hemsituationen att alla vinner på att det är patientperspektivet som är det viktigaste och som måste få styra. Utifrån den egna livssituationen, personligheten, vanorna och prioriteringarna.
      Det jag tog upp i inlägget om “Resultatet eller processen?” behöver alltså i vårdsammanhanget skärpas så att man tänker igenom vems resultat och vems process som ska vara de styrande.

      Allt gott
      Bodil

  2. Nina Bendahl skriver:

    ASIH har alltid legat långt framme där. Jag tror kanske också att deras verksamhet ger lite mer utrymme genom sin karaktär av att vara lindrande.
    Svårare i tex min verksamhet (ÖNH) där man har 20 min per patient iovsett om det är en vaxpropp eller oklar förändring på halsen. Det krävs närvaro och en ork att lyssna för den som ställer frågan till patienten. Självklart är det ju också så, att det är olika väsentligt beroende på vilken åkomma man har.
    Men under en period har jag haft färre patientmöten per dag och jag känner väldigt tydligt att det påverkar min förmåga att vara närvarande och inlyssnande. Jag brukar säga ibland: ett bra patientmöte är när doktorn är närvarande nog att läsa vad patienten säger mellan raderna.

    Nina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on