3. Lagomarbete

Hej,

Är det kanske dags att byta ut det gamla slagordet Heltid åt alla mot Lagomarbete för alla? En individanpassad  lagomtid som är anpassad efter vår livssituation, kompetens, effektivitet och karaktären på arbetsuppgifterna.  Lagomtid kan förefalla utopisk, och det kan behövas många försöksverksamheter på vägen. En sådan kan utgöras av sextimmarsdagen.

Men skulle det verkligen gå att införa en möjlighet till lagomarbete i Sverige? Vad skulle den iskalla globala kapitalismen säga om det? Den sistnämnda frågan väcker minst lika berättigade motfrågor: Vad har vi att vinna på en anpassning till den?

Mycket talar för att vi borde ägna effektivitetsvinsterna åt annat än mer lönearbete och högre bruttonationalprodukt. Under perioden från mitten på 1950-talet till idag har vi enligt samstämmiga mätningar inte blivit lyckligare i Sverige. Däremot har BNP:n trefaldigats.

Ja, vad säger du, vad skulle ett lagomarbete innebära för dig?

Allt gott

Bodil

Publicerad i Okategoriserade
11 comments on “3. Lagomarbete
  1. Gunilla skriver:

    Som pensionär arbetar jag ideellt och mår förstås bäst när det blir lagom mycket arbete, men trots att jag själv styr min arbetsinsats blir det sällan lagom. Tidvis blir det för mycket tidvis för lite. Det är lika stressande att ha för lite att göra som för mycket att göra.

  2. bodil skriver:

    Hej,
    Det jag känner igen mig i är att det lätt blir för mycket. Då blir jag inte bara trött utan också arg och tänker ”lär jag mig aldrig något?!”. Orsaken är ofta det förrädiskt multiplikativa i ”har man sagt A, får man säga B”. Bäst trivs jag i sommarstämningen då jag gör PRECIS så mycket jag vill.
    I boken diskuterar jag mycket kring att människor inte bara har olika arbetsförmågor utan också olika arbetslust. Att vi skulle sluta att göra något ”bara” för att tvånget inte fanns tror jag inte ett dugg på. Då skulle vi bli stressade av det. Eller av allt det vi inte skulle hinna med ens när all tid är fritid.

    Allt gott
    Bodil

    • Ulrika Sandén skriver:

      Jag är inte klar med Lagomarbete-delen i boken ännu, men älskar ändå begreppet!! Vill bara dela min erfarenhet från det sociala arbetet där jag stött på människor som flytt till Sverige, bott här i många år utan att ha fått arbetat. Och som tagit praktikplatser mm helt utan lön, med samma bidrag som tidigare, bara för att få lov att göra någonting, komma in i ett sammanhang och känna att de bidrar. Ett par slängde sig om halsen och grät av tacksamhet när jag sa att jag skulle försöka fixa någon slags sysselsättning utan ersättning. Då skämdes jag ganska rejält över vårt system. De hade gått i 10 år utan att få bidraga. En kort reflektion kring arbetslust. Men jag återkommer när jag läst klart och tänkt lite mer kring Lagomarbetet.

      • bodil skriver:

        Hej, Ulrika,
        Ja, jag känner själv att begreppet ”lagomarbete” är centralt. Det pekar ut en riktning – men måste fyllas med MASSOR med exempel på vad som blivit till lagomarbete för den ena och den andra.
        Kanske kan ”lagomarbete” också bli till vägledning inom rehabilitering? Rimligen ska man inte behöva VÄLJA mellan arbete och icke-arbete – det ska finnas många möjligheter. Det kan bli till både en tröst och en uppmuntran att det finns något som heter ”lagomarbete” och som kan anpassas till både de inre förutsättningarna i personligheten och de yttre i förhandenvarande omständigheter.

        Jag vet förstås att detta inte är lätt att sätta i system. Men eftersom det rymmer så stora möjligheter tycker jag att vi ska satsa på att LÖSA de svårigheter som uppkommer.

        Allt gott
        Bodil

  3. Skulle man kunna införa ”lagomarbete” utan drastiska löneskillnader, t.ex. att den först arbetade timmen får man mest lön för och varje timme därefter minskar timlönen, skulle det sannolikt ge drastiskt positiva effekter. Fler som kan ta del av lönearbetet, anpassning efter sitt eget välmående och minskad konsumtion men förhoppningsvis mer socialt, kulturellt och föreningslivsdeltagande.

    Ett hållbarare samhälle helt enkelt!

  4. bodil skriver:

    Hej, Mathias,
    Mjaäaou, nu är du inne på sådant som jag inte håller med om. Den ena kan inte ersätta den andra, eftersom den ena varken kan eller vill göra det den andra kan och vill. ”Arbete” är alltså inte något som enkelt kan ”delas”. Tron på att detta skulle vara möjligt är ett av de missförstånd som har uppkommit i takt med att fenomenet arbete instrumentaliserats och normerats. Några av oss vill därtill arbeta mer än andra, i arbetets vidaste betydelse (lönearbete, egenarbete, ideellt arbete).
    Vad jag vill med att väcka tanken på LAGOMARBETE är att få fler att reflektera över att det är det totala livet som ska gå ihop. Liksom vi har löneförhandlingar, kan vi ha arbetstidsförhandlingar (en gång om året, t ex, eller efter överenskommelse), då arbetstiden sätts efter vad den berörde vill och kan under de rådande omständigheterna. Ekonomin är en sak för sig. Det enda som är säkert är att ALLA förlorar på den som anstränger sig mer än vad som är hållbart. En nedgång i lön vid en kortare arbetstid kan ibland vara rätt och rimlig. Det kan också vara fel om det visar sig att resultatet av arbetsinsatsen under den kortare arbetstiden blev lika bra som det under den längre. I många sammanhang är det totalt föråldrat att arvodera arbete utifrån arbetad tid.

    Allt gott
    Bodil

  5. Jag ser fram emot att läsa din bok och samtala med dig om detta då jag känner att jag behöver lite hjälp med att tänka vidare i dessa perspektiv. Lagomarbete tycker jag låter som en bra idé, men jag har fastnat lite i hur det praktiskt ska kunna genomföras.

    En annan tanke är livsarbetstid, som Tapio Salonen har nämnt. Just för att man ska kunna arbete lagom i förhållande till sin tillfälliga livssituation.

    • bodil skriver:

      Bra att du vill läsa – jag har verkligen slitit med den här boken. Det är inte lätt att få styr på tankarna – ”arbete” drar åt så många håll. Så många att även det behöver sägas ut.

      När en småbarnsförälder i karriären ser vad en 75-åring av idag kan göra, kanske han tänker: jag behöver inte göra ALLT nu i åldern 30-40 år, om man kan göra så mycket sedan när man är ”gammal”. Om någon av dina närstående blir sjuk när du är 50 år och hen behöver mycket hjälp – hur mycket/lite vill du lönearbeta då? Etc etc.

      Så klart att detta praktiskt inte är ”lätt” och att både arbetsgivare och fackliga organisationer behöver skapa nya tankestrukturer. Men OMÖJLIGT är det INTE, och det kan finnas mycket att vinna.

      Allt gott
      Bodil

  6. Ulrika skriver:

    Har inte hunnit så långt i läsningen ännu, men tänker spontant att man hakat upp sig för mycket på peng för tid. Idag är många jobb inte relaterade till att man producerar lika mycket hela tiden i en jämn ström. Därför kommer det inte nödvändigtvis ut mer ”produkt” bara för att man arbetar en timme till. Tid och produktion är inte linjärt kopplade i många yrken. Borde då lön och tid vara kopplat? Varför inte koppla lön till produktion/prestation istället? Och därmed betala för en uppgift, oavsett om det går fort eller långsamt. Och det är nog det vanligaste sättet att tjäna sina första pengar dessutom – vi ger veckopeng till barnen om de utför vissa uppgifter som städa sitt rum och tömma diskmaskinen, inte för att de jobbar fem timmar i veckan i hushållet. Tänk om vi skulle hantera vuxnas arbeten på samma sätt. Vad skulle det innebära?

    • bodil skriver:

      Hej, Ulrika!
      Jo visst är tidsmåttet klumpigt och missvisande – den som ”köper” ditt arbete vill ju INTE ha processen (tiden) utan resultatet. Samtidigt utgör vi varandras förutsättningar. Somliga kanske inte märks i själva resultatet men har ändå påverkat det. Man får därför försöka inrikta sig på helheter snarare än på detaljer – annars kränker man varandra alldeles i onödan. Hamnar i samma fälla som Försäkringskassan, Socialtjänsten och Arbetsförmedlingen dessvärre gör alltför ofta trots sitt goda uppsåt.
      Allt gott
      Bodil

  7. Nina Bendahl skriver:

    Hej!

    Jag har med stor behållning sett en film på youtube som heter ”Kan vi göra det själva” om demokratiska företag och arbetsplatser. Skulle demokratiska arbetsplatser i större utsträckning möjliggöra ”lagomarbete”? Skulle det ge oss större möjligheter att påverka arbetets innehåll och fördelning?

    Nina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on