76. ”Cognifying” (2/12)

Hej,

Cognifying är Kellys andra i hans tolv nedslag bland teknologiska krafter som oundvikligt förändrar både oss, vår tillvaro överlag och arbetslivet. Jämför introduktionen till dessa tolv inlägg i nr 74 här på bloggen.

Det förra nedslaget om ”Becoming” i inlägg 75 var väl egentligen inte så konstigt, nu när det legat ute en dag? Människan har ju aldrig levt i en statisk värld. Det har alltid pågått en utveckling, och det är ingen slump att det moderna arbetslivet sedan länge myntat begreppet ”livslångt lärande”. Vad som nu börjat hända är att vårt livslånga lärande kommer att få både större och djup och bredd och undergå en häftig hastighets- och accelerationsförändringen när tingen omkring oss inte längre bara är elektrifierade utan också AI:fierade med kognitiva förmågor.

De långtgående konsekvenserna av att döda ting blir som levande kan bli betydligt större än industrialiseringens. Troligen kommer vi med tiden att också förstå våra egna intelligenser lite bättre när de utmanas av de konstgjorda. Hur vi klarar arbetslivet kommer att bero på vilka förmågor vi kommer att ha att omge oss med (och lära upp) sådana AI:fierade prylar som i samspel med oss själva och annat AI:fierat på bästa sätt kan utföra en uppgift tillsammans.

Var och en kommer att kunna lära upp sin omvärld. 1-2-åringen i den nya världen kommer inte att ha några problem att lära sin docka att gå: det gäller bara att ta tag i den och visa, så som barn alltid gjort i leken. Det nya är att framtidens docka lär sig och sedan minns själv så att den därefter ”kan”. Dess inbyggda ”förstånd” gör att den inte kolliderar med något – jämför med hur vi själva som barn lär oss att man inte kan krypa tvärs igenom ett bordsben utan måste ta sig runt det.

Kognifieringen finns redan nu inte bara i enskilda enkla produkter som t ex robotgräsklipparen, robotdammsugaren och elcykeln utan också exempelvis i Watson, IBM:s artificielle diagnosställare som blivit en värdig utmanare till världens cancerspecialister. Watson är inte längre en rumsplacerad jättedator utan finns i ”molnet”. Den är samtidigt användbar för många världen över och den lär sig hela tiden. Denna typ av AI kan skalas upp eller ner, helt styrt av vad som efterfrågas. Ju mer den används, desto bättre blir den. När hade du en sådan arbetskamrat senast? Tänk bara på Google, så bra det blivit tack vare alla oss användare och innehållsgivare. Varje gång du gör en sökning, lär du också upp Googles AI. Om tio år är kanske Googles huvudprodukt inte dess sökfunktion utan dess AI?

AI-tillskotten kommer snabbt att upplevas som självklara (på motsvarande sätt som du numera inte förstår hur människan kunde leva utan mobiltelefonen). Hela den yttre kognifieringen kommer (som Wallenbergarna…) att verka men inte synas.

Vad då med arbetslivet framöver? Blir du intresserad på riktigt av detta, så läs gärna mitt kapitel om robotisering i ”Tio tankar om arbete” och Kevin Kellys kapitel 2 om ”Cognifying”. Och hjälp till med att börja fundera över:

  1. Hur kommer kognifieringen att påverka produktionsprocessers lokalisering? Under en period har låglöneländer varit den självklara hemvisten. Men när tillverkningskostnader snart kan hållas nere genom robot/AI-användning, finns det kanske inte längre någon anledning att ta de stora transportkostnaderna (ekonomiska och miljömässiga) förknippade med en produktion på andra sidan jorden? Vad om framtidens AI-fierade industrier överlag kommer att finnas om hörnet, dvs kanske inom 10 mil eller så?
  2. Arbeten som människor i och för sig kan göra men som AI-fierad teknik kan göra bättre? Kommer du på något exempel?
  3. Arbeten som människor inte kan göra med som AI-fierad teknik kan? Kommer du på något exempel?
  4. Arbeten som vi inte tidigare visste att vi ville få utförda. Redan kända exempel: alla dessa mobiltelefoner. Och alla dessa ständigt utvecklade spel. Och förmågor att svara på ”Var är min mobil?”, ”Hur gör jag nu när jag blivit strandsatt här?”, ”När kommer nästa RS-epidemi bland småbarnen?”,… Utöver dessa kommer det till mängder som vi idag inte kan ens föreställa oss – fantasin begränsas av att vi inte vet hur de skulle kunna skapas. Men de kommer. Kommer du på något exempel?
  5. Arbeten som till en början bara människor kan göra? Om du kring dig hade personrobotar lika självklara för dig som någonsin persondatorn (som dock nyss var tämligen otänkbar), finns det ändå sådant som (till en början) bara du kan, nämligen att skapa jobb för robotarna… Men delar av det kan de förstås efterhand också göra själva. Eller?
  6. Kelly säger: Låt robotarna ta våra jobb – och låt dem hjälpa oss att komma på sådant nytt arbete som gör skillnad! Det är inte lönt att spjärna emot i detta – vad vi i stället har framför oss är ett race ihop med tekniken. 

Dina framtida arbetsinsatser kommer troligen att belönas utifrån vad du kan göra tillsammans med AI:n, inte utifrån vad du kan göra i isolat. Hur känner du inför det?

Allt gott

Bodil

 

Publicerad i Okategoriserade
9 comments on “76. ”Cognifying” (2/12)
  1. Nina Bendahl skriver:

    Punkt 2: Drar mig till minnes en resa till Tyskland i Oktober med ett besök på toalett utefter autobahn. Det var en bemannad toalett och min son frågade vad han gjorde som satt och tog emot pengarna. När han fick reda på att han höll toaletterna rena, tyckte min son att det borde man kunna uppfinna en robot som gör! Jag håller med. Toalettstädning av allmänna toaletter är ett typiskt lämpligt arbete för en robot!

    Jag hoppas att den tid vi frigör kan användas för samtal. Att tex uppfostra barn och lotsa dem in i vuxenlivet blir allt svårare eftersom ens egna erfarenheter troligen är out of date redan till nästa generation (jag tycker redan att det är så…). I stället måste uppfostring ske genom dialog och inlyssnande i ökad utsträckning. Som det är idag med 8 timmars lönearbete, kanske ett par timmars resa på det känner jag att vi ofta inte orkar med samtal på vardagarna, vi föräldrar är helt enkelt för trötta för att vara kreativa och inlyssnande.
    Jag hoppas överhuvudtaget att den frigjorda tiden kan användas till det som den tekniska utvecklingen INTE kan ge, nämligen medmänsklighet.

    • bodil skriver:

      Ja, tidsaspekter har tillåtits styra så mycket att vi försummat eller instrumentaliserat mycket i de nära relationerna. Varför är det just dessa som får anpassa sig när det kärvar?

      Fast relativt sett är det inte så illa som vi tror. Generationerna före mig ägnade betydligt mindre tid till samtal med sina barn än vad min generation och de därpå följande gjort och gör. Och de tidigare generationerna odlade garanterat inga självförebråelser inför detta – tvärtom. Barn var till för att hjälpa till och efterhand ”bli som folk”, och den som hade ägnat mycket tid till samvaro med sina barn skulle betraktats som inte så lite konstig.

      Bra exempel du ger! Reflexmässigt tänker idag de flesta vuxna inte som din son – de tänker ”så hemskt att detta och detta och detta arbetstillfället kommer att försvinna, hur ska det gå, hur ska det gå?!” Övergången till en värld med också distribuerade arbetsförmågor kommer inte att gå som på räls!

      Allt gott
      Bodil

  2. Helén Svensson skriver:

    ”Dina framtida arbetsinsatser kommer troligen att belönas utifrån vad du kan göra tillsammans med AI:n, inte utifrån vad du kan göra i isolat. Hur känner du inför det?”
    Jag känner Hopp. Jag jobbar gärna med en robot som kan avlasta mig på olika sätt så att jag orkar ägna mig åt fler viktiga saker såsom relationer och ideellt arbete.

    Jag följer en bloggare, Livets Bilder, som har skrivit intressant om detta med ett ”extra-jag”.
    http://livetsbilder.blogspot.se/2016/07/robot-eller-manniska.html?m=1

    Intressant var också att lyssna på ”robotforskaren” som var med i 2016 Sommar&Vinter i P1.
    https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/741176?programid=2071

    • bodil skriver:

      Så fint, Helén, att HOPP blev din dominanta känsla!

      Allt hopp kommer ju ur en optimism inför framtiden. Hoppet i sig leder sedan i sin tur till en förstärkt optimism. Oerhört viktigt att inte lämna framtiden i händerna på pessimisterna, för då kan det gå rent åt pepparn.

      Men när nu du slår an den ljusa ton (som också jag har som grundton inuti mig), kan jag ju våga problematisera. Till exempel säga ut att det är klart att somliga av oss kommer att bli väldigt mycket bättre än andra på att utnyttja AI:fieringens möjligheter. De som blir allra bäst kommer att omge sig med hela kluster av samverkande AI:erier och med hjälp av dem kunna sköta massor av olika jobb på en gång – och bli rikligt belönade för det. Andra kommer kanske att ha ännu svårare att komma till sin rätt än vad de hade före AI-tiden. Rättvisemässigt borde ju den distribuerade kognitionens möjligheter först och främst komma dem till del som bäst behöver dem. Så blir det inte per automatik – men vi kan ju jobba för att motverka åtminstone de allra värsta avarterna.

      Allt gott
      Bodil

  3. Marianne skriver:

    Jag tänker på vad roboten kan göra för mig, och det i sig kommer ersätta en hel del av det hemtjänsten och familjen gör idag.

    Om jag skulle bli ensam och leva tills jag är 90 år och ha lite av mitt huvud kvar så vill jag bo ihop med en robot.
    Lite som dr Pepper som jag tycker är – ja – gullig!
    Och den roboten kommer hålla mitt huvud igång och den kommer framför allt att stötta min upplevda autonomi.
    Tänk att få bli duschad av sin robot som småpratar eller sjunger under tiden. Inte bara en maskin jag kliver in i, eller än värre en människa jag inte känner från hemtjänsten som ska göra det jobbet.
    Jag tror inte jag kommer känna mig ensam då jag har min robot för jag tror att det kommer att flyta ihop för mig så att jag inte ser gränserna mellan en människa och en sådan robot (och jag skräms inte av tanken, den är på något sätt trösterik). Och inte som min mamma som var tvungen att få diagnosen ”sällskapssjuk” för att få tillträde till ett äldreboende med andra människor.
    Då skulle detta vara min fina vardag och barn och barnbarn få njuta av att ”bara” vara grädden på moset.

    • bodil skriver:

      Ja, Marianne,

      Det intressanta med att bli ”duschad av sin robot” är att det inte kommer att kännas som att det är roboten som gör det – precis som du skriver kommer det att kännas som om det är du som ”duschar”. Bara tänk på hur det är idag: inte har du själv pumpat upp vatten ur brunnen, inte har du själv ställt in vattentrycket och temperaturen, etc etc. Ändå tror du att det är ”du” som duschar, och så blir det förstås också när du får hjälp med annat än vattentryck, temperatur, munstycke, mm.

      Ett exempel till: glasögonen när du läser. Inte tänker du på dem – det är ju dusom ser. Fin formulering du har: ”jag tror att det kommer att flyta ihop med mig så att jag inte ser gränserna mellan en människa och en robot”.

      När vi tänker på våra föräldrars ålderdom och inser ”så mycket bättre vi kommer att få det!”, då är det ett fint tecken på att utvecklingen gått framåt. Tänk så fint det hade varit om också den mänskliga (individuella, kulturella, sociala) utvecklingen hade utvecklats lika mycket åt det konviviala hållet. Så synd att vi är sämre på vår egen utveckling än på teknologins!

      Allt gott
      Bodil

      Kram
      Bodil

  4. Inger Skoog skriver:

    Jag har ett kluvet förhållande till teknologin i stort. Jag vägrade ta in videobandspelare i mitt hem när den kom. Jag ville stoppa teknologin vi behövde inte mer prylar! Jag hade inte tid att använda både radio bandspelare och tv. Man måste ju leva också! Nu har jag mobiltelefon, dator och surfplatta och jag blir galen om de strular! De ska bara fungera, precis som bilen, utan min interaktion!
    I mitt yrke har också teknologin dragit in med stormsteg vilket till en början skapade stora problem och försvårade mina arbetsuppgifter. Men jag kan nu se att det på sikt kommer att göra arbetet bättre och kan kanske ge ett rikare utbyte och resultat. Men både den mänskliga och den AI-fierade faktorn behövs och måste interagera.
    Samtidigt är det sårbart. Tål vi all den strålning från alla dessa ”prylar”som omger oss? Tål miljön allt avfall som de genererar?

    • bodil skriver:

      Hej, Inger,

      Fint att du berättar så öppet, både om
      1) ditt tidiga motstånd mot teknologins insteg i våra hem,
      2) det successiva beroende som du fick efterhand och din dithörande strulirritation,
      3) din växande insikt i förbättringar som teknologin tillfört och
      4) din oro inför vad omvärlden tål miljömässigt.

      Jag tror att så gott som alla upplever samma fyrklöver som du – men att vi var för sig tilldelar de fyra kronbladen olika storlek. Dessa olika förhållningssätt skapar tveklöst slitningar. Visst kan man individuellt (inledningsvis) avskärma sig själv och sitt hem från den senaste teknologin, men efterhand som tekniska landvinningar blir till standarder i kultur och samhälle tvingar de fram att också motståndskraftiga individer blir till användare. Vid det laget brukar strulfaktorn ha avtagit högst väsentligt – den som framför allt de tidiga användarna får kämpa mot.

      Det viktigaste är kanske inte det allra första förhållningssättet utan hur det blir på sikt. För vem blir det bra? Hur ändras klyftorna i samhället? Hur möjliggör tekniken att vi kan vara mer mänskliga och ta bättre hand om varandra? Just nu är det omöjligt att värja sig mot Hans Roslings bildillustration utifrån hans berättelse om hur hans mamma hade sagt: ”nu när jag fått en tvättmaskin, kan jag läsa mer för er!” Luckan öppnades – och ut kom en bok. Och en till och en till. Ja, det vi kanske skulle vara mest uppmärksamma på är inte vad vi själva gör med tekniken utan vad den gör med oss!

      Allt gott
      Bodil

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on