71. Politiskt, då?

Hej,

Det kom ett inlägg på bloggen nyss på temat politik och filosofi. Jag blev äkta inspirerad av det – hurra! Tack, Nina! Det finns inte mycket som gör mig så glad som en ny tanke i gåva från en annan människa.

Själv är jag den typen av filosof som främst vill försöka stötta andra människors tänkande. Inte i politiska termer utan med direkt utgångspunkt i just deras levda verklighet. Det låter kanske konstigt men så här skrev jag år 2006 i ett förord till ”Filosofi för livet” (Helge Svare & Henning Herrestad):

”Vi går till doktorn för att få hjälp med det medicinska, till psykoterapeuten för att få hjälp med känslorna, till läraren för att få hjälp med kunskaper och färdigheter. Då skall det väl också ”hjälpa” att gå till filosofen?  Varför betala för ett samtal om filosofen inte är mer kompetent än du själv på det innehållsliga? Det är faktiskt någonstans där som själva poängen finns. Filosofen är osedvanligt väl skickad för att möta dig i all din empowerment och visa full respekt för att det är du som är expert på din levda verklighet. Han ser dig inte som patient, inte som elev och det han kan tillföra är – hur konstigt det än låter – sitt berörda icke-vetande. Redan Sokrates var noga med att hålla fram just det han inte visste. Filosofens åtagande är ett engagemang, ett intensivt lyssnande och en koncentration med avsikt att göra samtalet till ett filosofiskt samtal så att den berörda själv skall kunna se klarare. Det är alltså inte filosofen som skall servera dig nycklarna eller möjligheterna, han skall vare sig ge dig diagnos, tolkningar eller kunskaper utan bara en ökad förmåga att utöva din empowerment i din situation. En tankens livgivare och en medhjälpare i en födsloprocess, det är vad han skall vara, däremot ingen terapeut eller problemlösare. (Min anmärkning här: Och det är i just den andan jag skrivit boken ”Tio tankar om arbete”.)

Filosofiska samtal behövs i vår tid för att fylla ut det vakuum som uppstod när dominansen för det auktoritära försvann. Tidigare fanns det alltid någon annan, en expert, som visste bäst om dina sjukdomar, dina föreställningar, dina kunskaper. De hade (och har!) teorier och metoder till sin hjälp. Det behöver också du om du skall kunna, vilja och orka stå för att det är du själv som vet mest om din levda verklighet och dina levda sjukdomar. Det räcker inte med ideologiska proklamationer om individens självbestämmanderätt – de ger en maktpositionering och bara en maktpositionering.”

När nu det partipolitiska hamnat alltför långt ifrån de flesta människors levda verklighet, har man börjat leta efter självhjälp. Men (med ytterligare ett utdrag ur samma förord):

”Många moderna självhjälpsböcker framställer kontroll av tanke- och känsloliv som ett enkelt quick-fix: det gäller att tänka positivt, så kommer också de positiva känslorna, punkt slut. För de flesta av oss är det inte så lätt, eftersom tankar och känslor och inte minst gjorda val är invävda i de liv vi lever. Visst kan de ändras, men för det behövs något vida utöver enkla tankeövningar. Förresten kan både kroppen och de oroande känslorna behöva bli lyssnade till: de har ofta något viktigt att säga och kan mer vara ett uttryck för att en människa vill sig själv väl än för att hon vill skada sig själv.”

Och så kommer jag och ställer till det med min bok som varken är någon quick-fix eller politisk i dagens mening. Inte konstigt att läsare kan bli fundersamma och lite vilse. Åtminstone inledningsvis. Men optimist som jag är, tänker jag att vilsenheten kan vara början på ett förnyat engagemang i den egna situationen.

Allt gott

Bodil

Publicerad i Okategoriserade
2 comments on “71. Politiskt, då?
  1. Anders Parbrink skriver:

    ATT BLI MÄNNISKA
    Att bli människa är inte att lära sig behärska sina starka, primitiva driftimpulser utan det är att få möjlighet, till att rikta dessa impulser mot andra människor i syfte att relatera till dem.
    Hälsa är något som beror på individens förmåga att kunna vara verklig, men vår värld är och har alltid varit en värld i vilken det är lättare att tro att vårt problem snarare är att tygla och civilisera vår inneboende styrka en att medge att våra problem kommer ur vår bräcklighet och våra dolda känslor av svaghet och otillräcklighet.

    Därför har vi alltid föredragit den moraliska diagnosen. Det verkliga problemet med människan är hennes rädsla, flykten från livet och det misslyckande försöket att bilda ett starkt jag. Genom att koncentrera oss på skuld, aggression och depression kommer vi i själva verket ifrån det verkliga problemet dvs. att konfronteras med vår rädsla och litenhet.

    DET CIVILA SAMHÄLLET
    Det civila samhället – med dess bas för en medborgligsfär, ett medborgarpatos och med dess professionella kårer – behövs som modererande faktorer i alla samhällen. Men politikerna släpper inte sin rationalisering och sitt räkne- och mät raseri. Så födds en konservatism som går ut på att fullända systemet, mer än att legitimera sin politiska vilja, vilket gör att traditionen förtvinar i administration och människan blockeras från sin egen upplevelse av sinnlighet och sensationer. Själva livet, uteblir i en tanke om etisk.

    • bodil skriver:

      Hej, Anders,

      Intressant! Jag blir dessutom nyfiken på vad du menade skriva efter ”etisk” på slutet innan inlägget for iväg.

      Vilka drivkrafterna bakom samhället än är, finns det för dess varaktighet ett krav på rättvisa. Det blir ingen hållbarhet om den ena behandlar den andra hur som helst: krig, mord, övergrepp, stöld, utsugning, översitteri, rofferi, etnisk förföljelse – allt hämnar sig till sist. Mycket av samhället går ut på att hålla sådant i schack – och samtidigt bygga något positivt där vi kan få lov att finnas med alla våra förmågor, sinnligheter, svagheter och rädslor. Men hur ska samhället kunna visa att det sköter sitt? Det är där byråkratin kommer in, den som djupast enligt Weber är till inte för samhällets utan för den enskildes värn.

      Jag vill förstås inte påstå att det funkar perfekt, men inte heller att samhället ensamt skulle kunna göra att vi utvecklas som människor. Det är nog snarare kulturen – på många olika nivåer – som bäst kan hjälpa till med detta.

      Allt gott
      Bodil

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on