58. Hur svårt kan det vara? Hur farligt känns det?!

Hej igen!

I dag har jag funderat över reaktioner på ”Tio tankar om arbete” jämfört med dem på ”Tio tankar om tid”. Att ta till sig den sistnämnda boken var ju lätt för så väldigt många: tänk att krypet-i-kroppen går att prata om, tänk att fler känner som jag, tänk att man kan unna sig ställtid, tänk att det t o m kan vara klokt att göra det… Det var helt enkelt befriande.

”Tio tankar om arbete” vill också den vara befriande genom att säga ut:
Vi behöver inte vara lika.
Alla behöver inte arbeta lika ”mycket” som ”alla andra” – det behöver inte vara fel att arbeta ”för mycket” eller ”för lite”.
Det kan (kanske) fungera med medborgarlön i vissa lägen.
Man behöver inte ha sin identitet så intimt förknippad med arbetet som vad den är i dag.
Robotiseringen kommer att ge oss teknik som klarar somligt av dagens arbete alldeles utmärkt på egen hand. Etc.
Det är alltså fantastiska möjligheter som ligger där framför oss. Men samtidigt är tankarna farliga, ja, t o m hotande för många.

Innan boken hade kommit ut hade jag tänkt på att bokens innehåll kanske skulle kännas som ett hot för samhällsbygge och skatteunderlag. Jag hade också funderat över hur tankarna skulle kunna försvåra för parterna på arbetsmarknaden eftersom man då inte som tidigare främst skulle kunna inrikta sig på uppgörelser lika för alla. Men jag hade inte satt mig in i hur farliga tankarna skulle kunna upplevas av dem som uppfattar bokens avklädning av arbetsbegreppet (förlaga ”Kejsarens nya kläder”) som ett större hot mot den egna tryggheten än vad den är frigörande.

Också känslan har sitt språk, och signalerar känslan  farligt, ska man ta det på allvar. Förstås. Fast det hjälper inte att bara blunda för pågående förändringar (som exempelvis västvärldens arbets”löshet”, robotiseringen och globaliseringen). Det är betydligt farligare än vad det är att se dem i vitögat och därmed vara förberedd på hoten och möjligheterna.

Louis Pasteur myntade: Endast den förberedde kan dra nytta av det som till synes dyker upp slumpartat. (Dans les champs de l’observation le hasard ne favorise que les esprits préparés.) Det gäller inte bara i forskningssammanhang utan också för var och en av oss i ett framtidsperspektiv.

Allt gott

Bodil

Publicerad i Okategoriserade
3 comments on “58. Hur svårt kan det vara? Hur farligt känns det?!
  1. Ingrid Whitelock skriver:

    Kanske är det inte bara att ens identitet är så förknippad med arbete utan också moraliska värden som att göra rätt för sig och visa ansvar bland annat. Det och att komma undan de fördömande som strömmar över den som är utan arbete eller sjuk en längre tid. Ett hopkok av känslor är det i alla fall.

    Boken skrämde mig inledningsvis och jag var tvungen att läsa om den flera gången innan jag hittade tankar att hålla fast vid för att förstå hur du menar. Den är så enkel att läsa, men så oändligt svår att greppa.

    I mitt yrke blir man gammal fort (branschen vill ha ung kreativ och framför allt lågavlönad arbetskraft) och tekniken utvecklas i en rasade fart med ständiga uppdateringar. Som 52-åring skulle jag ha svårt att få nytt jobb och en fråga som dyker upp rätt ofta är hur länge jag kommer orka hänga med OCH tycka det är kul att göra det. Kommer jag likt ditt exempel med personen på banken att helt plötsligt bli omsprungen av teknik och medarbetare? Och hur ställer jag mig till det?

    Om min försörjning var löst på något mirakulöst sätt (medborgarlön?) och vi var många som blir arbetsfria är min känsla att vi skulle hitta nya vägar att identifiera oss. Att vi skulle bilda nya grupperingar som utförde något som liknade arbete på olika sätt men utan en arbetsgivare. Ungefär som min (82 år) har massor av saker för sig med olika gäng av damer och där liknande återkoppling sker i gruppen som den man får på ett jobb.

    Även om jag är en arbetsnarkoman hoppas jag att jag skulle kunna hitta både ett värde och sysselsättning i en arbetsfri vardag. Kanske skulle det också tvinga mig att ta reda på vad jag egentligen njuter av och vad som driver mig förutom den återkoppling mitt arbete ger. Det är en tanke.

    • bodil skriver:

      Ja, du milde vilka kamper att utkämpa när livet knyter sig: en mot de egna fördömandena av sjukdom och arbetslöshet, en annan mot omvärldens.
      Jag kan tänka mig att också många med jobb blir ställda: ”kommer jag att duga, om det blir resultatet och inte tiden på jobbet som ska räknas?”

      Men där du nu är som högpresterande kämpe mitt i smeten, känner också du en oro: ”kommer jag att duga framöver också? Och kommer jag att vilja duga? Och vilka värden har jobbet för mig – egentligen?”

      Det var ju inte alls så jag menade den här boken – jag ville att människor skulle känna sig befriade när jag pekar på att arbetet inte alls behöver vara så normstyrt som det är. Tji fick jag, osäkerhet snarare än befrielse verkar det som om det skapar.

      Fast kanske är även osäkerheten nyttig och försvarbar? När ändå robotisering, gig-ekonomi mm kommer att skaka om alltihop – då är det rimligen bra om vi själva har tänkt efter. Eller?

      Allt gott
      Bodil

  2. Ingrid Whitelock skriver:

    Okej, okej, ge oss andra en chans att hinna ikapp 🙂
    Du tänker stort, förklarar bra men har man bitit sig fast i ett sätt att tänka länge och det i en stor grupp som tänker likadant så är det svårt att se ljuset i slutet av tanketunneln.

    I mitt fall är det så att jag måste kvida mig igenom vissa nya tankar fullt ifrågasättande och resa murar som jag sen vill ha raserade för att ens kunna ta till mig det nya. Hur dum känner man sig inte om man anger arbete som en av de tre viktigaste sakerna i ens liv och så säger du att tada – så här kan det vara istället.
    Kanske till och med måste vara i framtiden. Det är som att vara den sista att upptäcka nyttan med elden. Eller hjulet för den delen när man muttrande stått bredvid och frågat varför inte kan göra som vi alltid gjort.

    Bra? Klart det är bra. Möjligen tar jag boken lite för personligt och har svårt att inta helikopterperspektiv. Eller så måste man börja tänka i sig själv för att jobba vidare till det bredare grepp du var ute efter.

    Hum hum, jag måste tänka vidare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on