52. Så kom då snön

Hej,

Nu är det snö, också i Skåne. Visserligen inte flera decimeter och inte heller något snökaos så som det är på andra platser. Men 1 dm kom det i natt och den svepte in vår sydsvenska amerikanska valvaka i ett vitt täcke. Idag bidrar snön till ljuset i landskapet. Stark och ny och ovan effekt upptill den blåa himlen och den klara solen.

Snö hör ju till i en svensk vinter. Man kan uppskatta den. Eller tycka illa om den för att den ställer till  med så mycket som inte var medräknat i ens egna planer. Men jag har faktiskt aldrig någonsin hört någon säga: “måtte det snart komma snö, så att jag får lite att skotta!” Och under fjolårets vinter hörde jag ingen som klagade över att vi inte fick någon snö-sysselsättning under den hos oss snöfria vintern.

Men snön hör ju faktiskt till det som utan arbetsmarknadsmässiga insatser alldeles gratis faller ner från himlen till oss och ställer till det så att vi måste arbeta. Dvs snön gör precis det som i andra sammanhang upphöjs till politisk dygd då man på konstgjorda, ofta kostsamma sätt försöker “skapa” arbetstillfällen.

Hm. Jag fortsätter att fundera över vår inställning till arbete i alla möjliga sammanhang. Och blir bara mer och mer förvånad ju fler motsägelser jag tycker mig se.

Allt gott

Bodil

4 comments on “52. Så kom då snön
  1. Heléne Nilsson skriver:

    Jag blir glad av snön och skottar gärna det som faller ned på min tomt. Men jag blir arg när snöröjningen plogar upp svårforcerade vallar på min uppfart. Har börjat läsa din bok om arbete. Intressant!

    • bodil skriver:

      Så roligt att du börjat läsa boken, Heléne!

      Då har vi snart mycket att samtala om.
      Bokens helhet ger något annat än de lösryckta inläggen på bloggen.
      Bådadera behövs.
      Och bäst är de tillsammans.

      Allt gott
      Bodil

  2. Ingrid Whitelock skriver:

    Det finns något inbyggt trivsamt i att klaga på jobbet, allt ifrån att det är tråkigt, för mycket, för lite till det traditionella mellanmänskliga skitpratet eller skvallret om man så vill. Men hamnar man hux flux utanför arbetsmarknaden är det som en nära-döden upplevelse. Efter år som egenföretagare och projektarbetare har jag nu en anställning. Och jag är tacksam. Otroligt tacksam för herre jösses vad mycket enklare det är att gå till ett jobb och göra det man ska än att prestera som jag har gjort tidigare.
    Ändå är inte det en åsikt som sitter som handen i handsken på en arbetsplats. Om jag inte hakar på det negativa, med stor säkerhet harmlösa, snacket hamnar jag lite suspekt utanför. Jag tycker det är intressant, ambivalensen till arbete.

    • bodil skriver:

      Hej,

      Ja, om man faktiskt ser ambivalensen och tar den på allvar, då är den mycket intressant.
      Det är bland annat där som Roland Paulsen och jag skiljer oss åt (men är glada samtalspartners).

      Roland skriver bländande bra om det meningslösa i mycket av det nuvarande arbetet och om det upplevda tvånget att arbeta.
      Jag skriver om att han har jätterätt i det – men när det nu ändå är så att människor säger att arbete är det viktigaste i livet näst hälsa, då måste man ta fasta också på det positiva i arbetet.
      Och framför allt försöka bättre förstå just ambivalensen.

      Allt gott
      Boidl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on