50. Visst finns det hopp!

Hej,

Härom kvällen besökte jag aif-Malmö, ”Anställningslösa-i-förening”. En spännande upplevelse från början till slut. God uppslutning, jämn könsfördelning och ett åldersspann mellan sisådär 25 och 80.

Det inspirerade mig till en lite annorlunda inledande föreläsning. Samtalstimmen efteråt blev både tät och lång. Det var många på plats som hade tänkt mycket kring arbete, för egen del och också för andras. Visst fanns det gott om vrede i rummet men det var ingen som demonstrerade någon djupgående bitterhet, däremot en hel del lustfylld glädje inför möjligheten att bidra till att luckra upp den existerande arbetsnormen.

En medelålders kvinna tog upp sin önskan att strida för rätten till arbete. Ska inte samhället/ staten stå för den? Är det rimligt att som idag den ensamma individen ska stå där alldeles ensam i sin arbetslöshet utan möjlighet att leva ett värdigt liv? Är skulden hennes? Hon och jag samtalade lite inför de andra om de kollektiva rättigheterna kontra de individuella skyldigheterna och om att det inte finns någon att stämma om man inte får något jobb.

Efter ett tag grep en ung tjej in. Hon sa att ”i min generation tänker vi inte att vi har rätt till ett arbete. Vi uppfinner våra jobb själva. Vi vet att vi inte är anställningsbara. Och att vi är skyddslösa. Och att ansvaret att överleva ligger på oss själva.” Hon hade inte gett upp, och hon tyckte garanterat inte om sakernas tillstånd men ville med det citerade ge sin beskrivning av state-of-the-art. Hon berättade också att hon tänkte försöka utöva påverkan bl a genom en film.

När kvällen var slut, kände jag än tydligare än jag brukar som den borne optimist jag är: ”Visst finns det hopp!”

Allt gott

Bodil

Publicerad i Okategoriserade
5 comments on “50. Visst finns det hopp!
  1. Eve Mandre skriver:

    Bara genom att Bodil varit tvungen/kommit på idén att skriva ner sina tankar om arbete har hon nuddat vid ett nytt sätt att tänka om arbete. Vi är så vana vid att tänka på arbete som att vara ”anställningsbar” och avlönad av någon annan som skapar arbete åt oss. Kanske måste vi helt enkelt tänka om: när jag gick i pension fortsatte jag som egen företagare i nio år efter pensionen, köpte en hästgård och drev den på halvtid samtidigt som jag fortsatte med föreläsningar. Sålde också distanskurser till min gamla arbetsplats. En svärdotter på 40 år startade ganska snart efter sitt inträde på arbetsmarknaden egen pr-byrå. Hon hade helt enkelt ingen lust att sälja sina kunskaper åt någon annan som bestämde både vad hon var värd som arbetskraft och vilken miljö hon skulle arbeta i. Hennes företag går bra, är en bra arbetsplats för en dryg handfull anställda och hon har bra ekonomi. Hennes man, min son, arbetade i ett antal år på ett arkitektkontor, blev med tiden delägare och förlorade därmed en stor del av sin självständighet i arbetet och hade en vansinnigt stressig arbetsmiljö. Startade eget konsultföretag och arbetar nu mer på egna villkor, tar de uppdrag han vill…företaget går bra och livet definitivt mindre stressigt…jag tror att unga välutbildade människor tänker sig för ordentligt innan de gör sig anställningsbara i fullständigt hopplösa arbetsmiljöer och är beredda att ta både chanser och risker med eget företagande. Jag tror, definitivt, som Bodil att vi måste tänka om kring arbete!

    • Helén Svensson skriver:

      Hej Eve,

      Jag tänker som dig och kommer göra allt jag kan för att stötta mina barn, som ännu går i skolan, till att inte vara rädda för att starta eget. (Apropå skola så är det ett kapitel för sig ur arbetsmiljösynpunkt…) Starta eget för att inte behöva hamna i klorna på arbetsgivare som inte tar ett arbetsmiljöansvar. Jättetråkigt (eller inte) att behöva tänka så samt att ett eget företagande kräver förutsättningar som alla inte har.

      Tänka nytt angående arbete såsom Bodil gör är ett måste om vi inte hellre vill vänta och se vad som händer förstås av att fortsätta som vi gör. Att vänta och se är en strategi som jag tyvärr tror är ett förstahandsval bland många eftersom tänka nytt kan vara jobbigt om man verkligen inte måste. Det är lättare att fortsätta som man alltid gjort, tills det verkligen inte går längre.

      Är det kanske så att det inte är förrän man själv eller någon i ens närmaste närhet får egen erfarenhet av utanförskap såsom tex långvarig arbetslöshet pga funktionsnedsättning som man kan få en förståelse för vad det kan innebära?
      Kanske att vi måste bli ännu fler som får denna erfarenhet för att synen på arbete ska kunna förändras? Eller har vi blivit tillräckligt många nu?

      Hälsningar
      Helén

  2. bodil skriver:

    Hej, Eve,
    Tack för dina solskensexempel. De kräver förstås – av både sonen och svärdottern – att de inte trillar dit igen, denna gång på eget grepp, i en arbetskarusell som accelererar.

    Lätt är det inte att hitta sitt lagom, men det kan ju bli SÅ bra om man klarar det.

    Allt gott
    Bodil

  3. Göran Andersson skriver:

    Som en kommentar till din text Bodil så skulle jag vilja passa på att tacka Roland Paulsen för hans bidrag till ”arbetsdebatten”! Finns det någon bättre representant för ”förnuftet” kring arbetsfrågan? Varför arbetar vi bort livet när vi nu inte ens måste göra det?!
    När jag nu ändå är i gång så passar jag även på att tacka (en av världens idag intelligentaste personer?) Peter Joseph! (skapare av ”The Zeitgeist Movement”). Det mesta av det Roland brukar ta upp i hans böcker och tal fann jag i Peter Joseph’s dokumentärer (tex ”Zeitgeist Moving Forward”).

    • bodil skriver:

      Hej, Göran!

      Visst är det en skön känsla, den som är förknippad med att säga TACK.

      Och ja, visst gillar vi Roland! I ”Tio tankar om arbete” skriver jag med glädje om hur bra han nagelfarit myten om arbetet som kungsvägen till ett bra liv. ”Med tanke på hur människor har det på jobbet, vad de gör där och vad de annars kunde gjort, inser nog de flesta att jobbet är meningslöst”, säger han i en av sina många intervjuer. Själv har jag haft stort utbyte av hans böcker och av våra samtal. Egentligen finns det bara en hake, men den är stor: de flesta upplever inte ”att jobbet är meningslöst”.
      Som jag ser det visar Roland Paulsen den ena sidan i de inre samtal som de flesta av oss brottas med. Den handlar om ”Hur ska jag alls orka, vad är det för mening med jobbet, ska jag verkligen arbeta så mycket för så låg lön, tänk på allt jag kunde gjort om jag inte skulle jobba …”.
      Missnöjet med arbetet upptar ofta mycket mer tid än vad uttrycken för arbetsglädje gör. Roland Paulsen medverkar tveklöst till att många fler kan börja sätta ord på sin olust och hitta fram till andra som delar samma känsla.
      Trots detta fortsätter flertalet att placera arbetet högt upp på rankningslistor över vad som ger livet mål och mening.

      Själv tror jag att man måste se båda sidorna och fundera framåt för att söka bättre balanser mellan arbetet och andra relationer. Bådadera behövs. Och jag tror Roland har rätt när säger: ”En sak som slår mig är att du faktiskt skrivit en bok om arbete, medan jag egentligen bara skrivit om tvånget att arbeta.”

      Allt gott!
      Bodil

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

This site is using OpenAvatar based on